Tankar om året som gått

Året närmar sig sitt slut och årskrönikor i alla dess former kommer naturligtvis att dyka upp i alla möjliga mediala sammanhang. Det är roligt att själv få sammanfatta och få läsa vad andra skriver om året som har gått avseende olika företeelser. För min egen del har det minst sagt varit ett händelserikt år med stora personliga förändringar. Jag har gått igenom en separation med allt vad det har inneburit och att jag känslomässigt och mentalt har haft mina svängningar har också avspeglat sig på min löpning. Jag tänkte försöka delge något av hur mina tankar kring löpning och min blogg sett ut under detta år. En mer renodlad löpårssammanfattning kommer eventuellt senare.

I och med min separation i våras så upptäckte jag nya sidor hos mig själv. Jag upptäckte också att jag i min blogg hade svårt att helt utesluta mitt privatliv. Min ambition från början med denna blogg var nog att skriva om löpning utifrån en rad olika aspekter utan att beröra mitt privatliv så mycket. Under året som gått har jag märkt att det för mig nästan inte går att utesluta mitt liv utanför löpningen. Jag grubblar, analyserar och funderar över det lilla i ett löppass och i det stora som kan handla om hur livet ska levas eller hur jag tror att vi människor bör vara och agera. Antingen så slutar jag att skriva eller så väver jag in mig själv och mina tankar kring företeelser utanför löpningen i denna blogg. En blogg där man pliktskyldigt redovisar olika träningspass och tävlingsrapporter skulle för min egen del bli en ganska tråkig och livlös blogg och mitt eget intresse för skrivande skulle då förmodligen avta ganska snabbt. Året som gått är ungefär jämngammalt med min blogg och har inneburit en resa för mig, såväl inom löpningen som hur jag ska leva mitt liv.

Löpningen har nog fått en ökad betydelse i mitt liv detta år. Den har varit en tröst och en kamrat under tunga perioder. Oavsett om det har gått tungt eller lätt så har den varit viktig. I mitt sökande efter vem jag är och var jag är på väg i mitt liv, hur jag vill leva och hur jag vill vara så har löpningen hjälpt mig. Kanske har jag ett större ensamhetsbehov än vad jag har trott och kanske är det ofta ensamhet jag söker, bort från alla krav i livet och det ständigt höga tempo som omger oss. Men jag varken kan eller vill fly från allt detta hela tiden. Jag är och vill vara en del av min omgivning, men med löpningens hjälp hittar jag ett tillstånd att befinna mig i under kortare perioder då allt får stå stilla och jag är ett med mitt varande.

Jag har under året som gått funderat ganska mycket på vad jag vill med min löpning och hur min nya livssituation har påverkat den. Det fanns en rädsla att mitt löpintresse skulle avta en del men till min glädje har det inte blivit så. Jag har tvärtom, funderat och analyserat mer än tidigare. Aldrig förut har jag heller läst så mycket litteratur om löpning som under detta år. Pfitzinger, Daniels och Noakes har följt med mig under året. Jag har kollat alla möjliga sidor på internet om löpning, läst löpbloggar och forum. Vänt och vridit på begrepp och teorier. Så nu vet jag exakt hur jag ska träna. Nej, ärligt talat så vet jag förmodligen mindre hur jag ska träna nu än tidigare. För det är nog så att oavsett ämne så kan nog den känslan infinna sig, att ju mer man läser desto mindre vet man hur allt egentligen förhåller sig.

Det jag däremot vet är att jag kommer fortsätta att läsa och fundera kring alla möjliga aspekter vad gäller löpning och löpträning. Några sanningar kanske jag aldrig finner. Kanske av den enkla anledningen att det inte finns några sanningar eftersom allt handlar om hur olika individer drar slutsatser utifrån sina egna erfarenheter och följdaktligen inte kan bli till en allmän sanning för alla. Jag skyr därför alla former av dogmatiserande tendenser då jag läser. Det går inte att bli dogmatisk vad gäller löpning. Vi är alla olika, svarar olika på träning och har olika bakgrunder och erfarenheter. Den enda självklara sanning jag funnit är kanske att om du springer mycket och varierat så blir du med största sannolikhet en bättre löpare.

Jag har nog tidigare sökt mer svar i den litteratur jag använt mig av men i år har jag mer sett litteraturen som ett bollplank där jag kan plocka russinen ur kakan och i kombination med min egen erfarenhet hitta min egen väg. Av den anledningen har jag vid olika tidpunkter under året befunnit mig i olika tankegångar vad gäller löpningen. Jag kan ena stunden ha trott stenhårt på mycket mängd i långsamt tempo för att i nästa stund överväga om jag inte borde springa lite mindre och satsa mer på kvalitet. Men i detta ligger just tjusningen i löpningen anser jag. Den följer med mig och jag lever med min löpning i stort och i smått och det är en fantastiskt spännande resa jag har fått göra tillsammans med sin löpning under detta år.

Om jag däremot ser till min egen utveckling rent resultatmässigt under året kan jag inte påstå att stora framsteg har gjorts. Jag har lyckats väldigt bra på mina maratonlopp men i övrigt har det varit ganska stiltje. En känsla av stagnation rent utvecklingsmässigt har ofta infunnit sig och har orsakat en del huvudbry. Ofta har jag tvivlat på min förmåga att ta till mig träning och tvivlen på att jag kan prestera på kortare sträckor än maraton finns allt jämt kvar. Jag har dessutom tvivlat på min förmåga att tåla smärta och kunna fortsätta då mjölksyran och grumliga tankar uppträder, att mitt pannben och min vilja inte är tillräckligt starkt. Häri ligger det naturligtvis en utmaning att komma tillrätta med dessa problem och att hitta en väg bort från mina tvivel. Men jag umgås också med den idén att jag ska överge tankarna på att förbättra mina resultat på kortare distanser och i stället enbart ägna mig åt maraton och ultramaraton. Jag fyller 40 nästa år och jag blir med största sannolikhet inte snabbare med åren. Uthålligheten kan däremot förbättras avsevärt. Jag tror därför att även nästa år kan bli en väldigt spännande resa, såväl i det lilla som i det stora.

Mötet med mig själv!

För mig har löpningen alltid varit en sysselsättning som jag helst upplever helt själv utan att ha någon annan vid min sida. En stund av frihet och utan egentlig kontakt med omvärlden i form av en stunds onåbarhet. Ingen kan nå mig och jag kan inte nå någon. Ingen stör mig i min upplevelse där jag löpandes rör mig framåt i den miljö jag befinner mig i. Jag har svårt att se att jag någonsin vill att löpningen för mig ska se annorlunda ut. Det händer att jag någon gång ibland gör undantag från mitt behov av att springa ensam. Det kan vara ok att jogga tillsammans med en annan person någon gång ibland men i huvudsak vill jag alltså göra detta i min ensamhet.

Det verkar dock vara uppenbart att jag inte delar detta behov med väldigt många löpande människor. Många verkar må bättre av att springa tillsammans med någon annan. Jag har aldrig riktigt förstått varför så många springer tillsammans med andra människor. Jag vet att jag låter som en enstöring när jag skriver detta men i vårt samhälle anser jag att ensamheten i allmänhet är grovt underskattad och ibland nästan bortglömd som ett socialt tillstånd. Varför är så många människor rädda för att vara bara med sig själv? Många av oss har familjer, barn, massvis med vänner, ett arbete med arbetskompisar och dessutom är vi ständigt uppkopplade via nätet eller på våra mobiler och får vi en stund över alldeles för oss själva så passar många på att omedelbart ringa någon så att man kan få lite social stimulans på något sätt. Vad är vi rädda för? Varför är mötet med oss själva så skrämmande?

Jag funderar ganska ofta över detta fenomen. Alla behöver inte vara så ensamhetsälskande som jag. I min värld är upplevelsen med mig själv i olika situationer väl så stark som mötet med andra människor. Jag älskar att resa själv, fika själv, ta en öl på en pub själv, upptäcka en stad själv eller helt enkelt bara vara för mig själv. Det känns ibland som om ensamheten uppfattas som ett socialt misslyckande. Att lycka mäts i form av att ha tillräckligt med sociala kontakter och att vara uppbokad på alla möjliga aktiviteter och sammankomster. För alla människor vill ju naturligtvis hela tiden omge sig med andra eftersom människan i grunden är en social varelse. Eller? Jo jag tror också att vi kan växa i möten med andra men jag är också övertygad om att vi kan växa i mötet med oss själva. Mötet med dig själv och upplevelser du är med om själv är av någon anledning företeelser som många människor flyr ifrån. Jag förstår inte varför?

Bland de som känner mig och i allmänna sociala sammanhang tror jag mig uppfattas som en ganska trevlig och social person. D.v.s. i den mån jag vill och är intresserad. Jag kan i många sammanhang känna mig ganska obekväm även om jag tycker mig ha en bra förmåga att anpassa mig. Av den anledningen försöker jag i den mån det går att faktiskt försöka att välja med vem eller vilka jag vill tillbringa tid tillsammans med. Jag är av den uppfattningen att man ska kunna ha krav på vilka man vill umgås med och inte slentrianmässigt vara med människor av den enda anledningen att man ska umgås. Jag tror faktiskt inte att jag är ensam om att tycka att det finns allt för många människor som dränerar mig på energi eller helt enkelt inte ger mig någonting att tillbringa min tid tillsammans med. Alla de människor som ständigt verkar fly ensamheten och uppvisar ett ständigt behov av att omge sig med människor, känner de sig alltid mer bekväm i möten med andra än i mötet med sig själva, oavsett person och socialt sammanhang? Kanske är det så. Kanske är det jag som har missuppfattat saker och som är en felande länk som inte ständigt vill uppleva saker med andra.

Jag tycker att vi alla självklart ska ha krav på vår tillvaro i den mån vi kan påverka den och mår man bra av att springa tillsammans med andra ska man naturligtvis göra det. För mig är det viktigt att försöka att optimera de tillfällen jag kan uppleva saker. Ibland vill jag uppleva saker tillsammans med andra men ofta vill jag också uppleva och känna nuet alldeles för mig själv. En sådan företeelse är löpning. När jag springer så upplever jag. Jag är. Jag upplever det som är runtomkring mig och jag upplever mina tankar. För mig blir helt enkelt inte den upplevelsen lika stark tillsammans med någon annan. Naturligtvis är vi människor olika och jag tänker inte påstå att mina ensamhetsbehov är mer sunt än andras behov av att springa tillsammans med andra. Vad jag däremot tror är att många skulle behöva stunder för sig själva i den värld där ständiga möten med andra och att omge sig med människor i alla möjliga sammanhang verkar vara beviset på att vi är lyckliga och ständigt blir sedda.

Lappland Ultra!

För snart 2 veckor sedan så sprang jag 6 mil under ett enda pass. 6 mil är långt. Det är en distans jag för 3 år sedan inte trodde att det fanns en möjlighet att jag skulle kunna springa. Men ju mer jag springer desto mer ökar mitt intresse för långa distanser. Det ligger en otrolig utmaning i att springa långt och nästa sommar ska jag springa 10 mil.

Jag har länge funderat på att springa Lappland Ultra men nu överväger jag inte längre om jag ska springa detta lopp. Nu har jag bestämt mig. Jag kommer att stå på startlinjen i Adak, fredagen den 29:e juni kl. 22:00 och det känns som en otroligt häftig och spännande utmaning. Att se hur min kropp reagerar i den ljusa norrlandsnatten när jag springandes ska genomföra ett lopp på 100 km blir naturligtvis den största utmaningen hittills i mitt löparliv.

Det är för mig dock omöjligt att bara ha som mål att genomföra ett lopp. Det rimliga kanske borde vara att se det enbart som en utmaning i sig att springa 10 mil liksom att det första maratonlopp man ska springa kan vara nog så utmanande att bara lyckas genomföra. Att utmaningen ligger i att klara av den distans man har för avsikt att springa. Jag fungerar däremot inte på det sättet. Ska jag anta en sådan gigantisk utmaning måste jag ha ett tidsmål för att resan mot målet ska vara mödan värd. Huruvida det är rimligt eller inte att sätta upp ett bestämt tidsmål för en distans som nästan ligger bortom ens fattningsförmåga är en annan sak. Men med den erfarenhet av min löpträning jag i allmänhet har och i synnerhet kunskapen om min förmåga att springa länge tänker jag sätta mitt tidsmål till 10 timmar. Jag ska alltså springa 10 mil under 10 timmar. Ett ganska naturligt och lättfattligt mål. Jag ska snitta varje kilometer under 6 minuter. Om jag är ute och joggar i detta tempo känns det som om jag kryper fram men jag är ganska säker på att när jag sprungit 7, 8 eller 9 mil kommer det inte längre att kännas som om jag kryper fram. Eller det kanske det gör men då kommer nog känslan av krypfart att vara kombinerad med en känsla av total utmattning.

Den enda problematik jag ser med denna utmaning är att fyra veckor innan så är tanken att jag ska springa Stockholm Marathon under 3 timmar. Är jag återhämtad fyra veckor efter maran och hur ska jag bedriva min träning inför två så stora utmaningar? Jag kan inte enbart förbereda mig inför detta 10-milslopp genom att springa mycket, långt och länge då jag dessutom behöver en viss fart- och fartuthållighetsträning inför sub3 målet. Just denna problematik ser jag dock som en del i denna utmaning.

Vintern är lång och det är länge kvar till både Stockholm Marathon och Lappland Ultra men jag tror att löpningen i vinter blir så mycket lättare att utföra med två så utmanande och inspirerande mål att se fram emot i början av sommaren.

I dag sprang jag 6 mil!

Det har inte blivit mycket skrivet på min blogg sedan jag sprang Frankfurt Marathon för 3,5 veckor sedan. Jag tog direkt efter loppet det längsta löpuppehållet jag haft på närmare 3 år. Efter hela 8 vilodagar satte jag igång med lite vanlig distansträning igen och jag har väl inte känt att jag haft så mycket att skriva om det egentligen. Lugn grundträningsperiod är kanske inte så upphetsande att hitta intressanta infallsvinklar på.

Jag gillar ju annars att springa långt. I år har jag sprungit 3 maraton. Jag har sprungit väldigt många långpass mellan 30 och 35 km och jag tycker att det finns en väldigt speciell utmaning i att springa långt och att se hur kroppen reagerar. När jag nu ändå befinner mig i en grundträningsperiod så kom jag på den idén att helt enkelt springa ett pass som var längre än jag någonsin sprungit tidigare. Förra sommaren sprang jag 5 mil när jag befann mig i mina föräldrars sommarstuga strax söder om Ö-vik. Sedan dess har det däremot inte blivit något ultrapass. Jag tyckte helt enkelt att det var dags att lägga på en mil och att alltså springa 6 mil denna gång. Mina tankar och funderingar kring Lappland Ultra på 100 km som går i södra Lappland i slutet av juni nästa år är ständigt närvarande och jag vill helt enkelt tänja på gränserna och se vad kroppen klarar och hur den reagerar på att springa väldigt långa sträckor.

I dag var det då alltså dags. Jag hade mentalt förberett mig en längre tid. Kollat väderprognoser, planerat vad jag skulle ha med mig i form av energigivande drickbara och ätbara saker. Jag hade bestämt mig på ett ungefär hur rundan skulle se ut och planerade att vid 2 tillfällen återkomma till mitt lilla gömställe bakom en sten i skogen och fylla på mitt vätskebälte och få i mig lite Snickers, bananer och chips. Jag lämnade barnen på skolan vid 8-tiden och gick sedan hem och peppade mig själv och gjorde de sista förberedelserna. Kan låta nästan lite komiskt men jag blir lite sådär barnsligt förtjust och spänd inför såna här utmaningar. Hade lite svårt att sova på natten innan p.ga de förväntningar jag hade. Mao är jag lite grand som ett barn på julafton skulle man kanske kunna säga.

Planen var naturligtvis att starta lugnt, väldigt lugnt. Ska man springa 6 mil så kommer ändå förr eller senare den väldigt lugna farten inte längre att kännas lugn. Den första milen sprangs i bara aningen långsammare än 5-fart men kändes extremt lugn. Jag visste att jag egentligen borde ha startat ännu långsammare. Allt eftersom kilometerna passerades så sänktes farten hela tiden en aning. Jag tyckte ganska länge att jag var ute på en lång och väldigt behaglig runda ute på Järvafältet och inte förrän jag efter 3 mil var tillbaks vid mitt gömställe började det att kännas lite tyngre. Jag hade fram till nu bara fått i mig ca 6 dl sportdryck utblandat med resorb samt 4 nötcréme. Det var helt enkelt dags att tanka lite energi. Jag pausade klockan och åt lite chips, en Snickers och en banan samt drack oboy och sportdryck. Vätskebältet fylldes på och i fickorna stoppade jag en gel och en Mars. Nu gav jag mig iväg för att springa runt Edsviken och visst gick det tyngre men ändå helt under kontroll.

Efter att jag sprungit runt Edsviken var jag återigen tillbaks vid mitt gömställe efter 51 sprungna kilometer. Nu kändes det verkligen att jag sprungit en bit. Kroppen gick liksom på tomgång och vanligtvis extremt lugn 5,20-fart var nu fruktansvärt jobbigt. Återigen lite tankning och den sista gelen åkte ner i fickan och de sista 9 kilometerna skulle avklaras. Dessa 9 kilometer var fruktansvärt jobbiga. Jag kände mig helt tömd på energi och fick använda alla möjliga mantran för att övervinna tröttheten och kämpa mig fram till de 60 km som skulle springas. Sista halvmilen kände jag mig lite snurrig och lätt illamående men detta skulle bara genomföras till vilket pris som helst. Lättnaden då jag efter 6o km var nära mitt hem och hade klarat av det jag förutsatt mig att göra var obeskrivlig. Jag hade sprungit 6 mil i ett svep och kände mig faktiskt riktigt nöjd. Hela passet tog 5 timmar och 15 minuter vilket betyder en snittfart på 5,15/km. Väl hemma kände jag hur fullständigt slut jag var och hällde i mig diverse återhämtningsdrycker, tog en dusch och gick till skolan för att hämta barnen. Jag förklarade för dem att pappa inte kommer att vara så pigg i eftermiddag och stupade ner i sängen medan barnen underhöll sig med diverse TV-program och dataspel. Till deras lycka fick de dessutom 6-milsdagen till ära äta pizza till middag.

Vilovecka och framtida tankar kring maraton!

Ett antal dagar har gått sedan Frankfurt Marathon och jag har ännu inte sprungit en enda meter. Sedan jag började träna mer regelbundet för snart 3 år sedan så har det aldrig passerat en hel vecka utan att jag sprungit något löppass. Denna vecka kommer dock att bli en sådan vecka. Jag har helt enkelt bestämt mig för att ha en helt löpledig vecka, vilket faktiskt känns väldigt bra. Ibland behöver nog löpningen kopplas bort och kroppen och huvudet få chansen att vila lite. Jag har trots allt sprungit 3 maraton detta år och kan väl ändå känna mig hyfsat nöjd med vad jag har presterat på dessa maror.

Det jag däremot inte kan släppa är tankarna som fortfarande finns i mitt huvud. Jag borde kunna springa ett maraton under 3 timmar. Folk i min närhet, bloggkollegor, arbetskompisar och andra jag möter försöker att säga åt mig att jag ska vara nöjd. Jag får höra att 3,04 på ett maraton är en fantastisk tid och att inte många har en möjlighet att kunna prestera detta. I grunden håller jag med. Det är en bra tid. De flesta springer betydligt långsammare. En del säger att jag har för höga krav på mig själv. Naturligtvis kommer den tanken också till mig. Har jag för höga krav på mig själv? Blir resultatet att jag nästan aldrig får känna mig nöjd över vad jag presterar?

Det finns dock här några aspekter som man inte bör bortse ifrån. De flesta människor skulle naturligtvis jubla över att få göra en sådan tid på ett maraton. Utgångspunkten i en sådan inställning ligger däremot utifrån deras egna förutsättningar. De springer förmodligen inte i snitt 6 mil i veckan och deras regelbundna 3-milspass lyser också med all sannolikhet med sin frånvaro. Jag måste se till mina egna förutsättningar och mina egna förberedelser vilka uppfyller de kriterier jag nämnt ovan. Att folk i allmänhet sedan tycker att 3,04 är en bra tid på ett maraton är för mig faktiskt fullständigt ointressant. Min kompis Jens sprang på 3,26 i Frankfurt, vilket var en fantastiskt bra tid utifrån hans förutsättningar. Han springer hälften så mycket som jag och hade inte ett enda långpass över 30 km i sina förberedelser. Man måste naturligtvis se till varje löpares egna möjligheter att prestera.

Konklusionen för min egen del blir alltså att jag faktiskt inte tycker att jag har för höga krav på mig själv. Målet att springa under 3 timmar i Frankfurt var i högsta grad ett rimligt mål. Alla förutsättningar fanns men jag misslyckades. Jag bara konstaterar att jag helt enkelt misslyckades med min målsättning. Det betyder inte att jag på något sätt känner mig knäckt eller att jag känner mig totalt misslyckad som löpare. Jag bara konstaterar faktum att jag misslyckades att uppnå ett resultat där jag hade gett mig själv de förutsättningar som krävdes för att klara av det. Vad det däremot betyder är att jag är oerhört revanchsugen. Kanske mer än någonsin tidigare är jag motiverad att träna inför att spränga denna gräns i Stockholm till våren. Jag är också ännu mer övertygad om att maratonsträckan är den absolut mest intressanta sträckan att springa för min egen del.

Ett maratonlopp är som de flesta vet 42 195 meter. Människan är nog konstruerad så att de flesta med relativt regelbunden träning kan klara av att springa ett maraton. Det intressanta anser jag dock inte ligga i  huruvida vi har möjligheten eller förutsättningarna att springa ett maraton. Det som gör det intressant är att kunna hålla ett högt tempo hela vägen in i mål. Att ge sig själv de verktyg som krävs för att hålla farten hela vägen. Att regelbundet springa långa pass över 3 mil är ett medel att nå målet. Att springa mycket i tänkt marafart är ett annat. Det som lätt kan hända med kroppen efter 30 km i form av trötthet och sänkning av tempo är just det som är intressant att besegra. Det är i huvudsak just i detta som jag ser den stora utmaningen med min löpning i allmänhet och maraton i synnerhet. Att besegra trötthet och negativa tankar som kan uppstå efter 30 km. Även fortsättningsvis kommer denna utmaning att vara den ofrånkomligt mest intressanta delen av min löpning.

Frankfurt Marathon!

Är då tillbaks i Stockholm med en massa blandade känslor efter att ha sprungit Frankfurt Marathon. Jag hade trots allt en ganska stor förhoppning om att kunna springa under 3 timmar och efter att ha passerat mållinjen på 3,04,28 kan jag faktiskt inte påstå att jag ens var nära. Men att springa ett maraton och att dessutom göra det optimalt då allt klaffar är inget som man gör på beställning. Mina förberedelser hade varit bra och jag kände mig i form så varför lyckades jag inte med min målsättning? Vill jag göra det lätt för mig kan jag ju helt enkelt påstå att jag inte är bättre än så här. Men i vanlig ordning har jag svårt för att göra det lätt för mig. Det finns förmodligen en rad förklaringar till att tiden inte blev bättre.

Jag försöker just nu att acceptera den gamla klyschan som säger att ett PB alltid är ett PB och man bör vara nöjd om man springer ett lopp snabbare än vad man någonsin gjort tidigare. Det kanske låter förmätet men jag har väldigt svårt att vara nöjd efter gårdagens lopp. Men ok jag ska försöka att se till några saker som jag kanske trots allt borde vara nöjd med. Jag har i år sprungit 3 maratonlopp vilka samtliga har sprungits snabbare än de maror jag tidigare gjort. Av dessa 3 maror så sprang jag den extremt kuperade Höga kusten Marathon på 3,14. Jag kan också konstatera att jag med gårdagens tid på 3,04 sprang i samma tempo som jag gjorde på en halvmara för 2 år sedan. Utvecklingen går alltså åt rätt håll. Jag har däremot svårare att acceptera att jag bara slog min tid från Stockholm Marathon i år med knappt en minut. Frankfurt är en betydligt plattare mara och jag hade ytterligare några månaders träning bakom mig. Jag borde verkligen ha presterat bättre.

Så till själva loppet. Jag flög ner till Frankfurt på lördagen med min vän Jens. Väl framme i Frankfurt insåg vi efter ett tags väntan på vårt bagage att något var fel. Naturligtvis råkade vi ut för det missödet att våra väskor hade hamnat på ett senare plan. Vi fick informationen att bagaget skulle köras till hotellet på kvällen och vara där senast kl 21. Det var inte direkt den starten vi ville ha. Det blev alltså några nervösa timmars väntan på att väskorna skulle dyka upp på hotellet under kvällen. Med min förmåga till negativa tankar såg jag redan nu framför mig hur jag skulle bli tvungen att köpa löparskor och löparkläder på söndag morgon för att kunna springa. Som väl var så kom packningen till vårt hotell senare på kvällen.



Peppad innan start!



Efter kolhydratladdande, en hyfsad nattsömn och en bastant hotellfrukost promenerade vi de 15 minuter det tog till startområdet. Vi kände oss båda laddade inför uppgiften och önskade varandra lycka till innan startskottet small och vi var iväg. Under den första kilometern var det extremt trångt och det var omöjligt att få till en snabbare första kilometer än runt 4,30. Jag lyckades sedan öka tempot och var nere i 4,15-fart. Min GPS levde dock denna dag sitt eget lilla liv och gav mig allt som oftast en del märklig information. Helt plötsligt sprang jag i 3,45-fart enligt min klocka vilket naturligtvis inte stämde. Så småningom var jag tvungen att mer ha koll på klockan och kilometermarkeringar än att ha koll på min tid på GPS:n. Jag höll sedan ett ganska jämnt och fint tempo för varje 5-kilometerspassering. Passerade 10 km på 42,54 och halvmaran sedan på 1,30,35. Jag låg alltså bara aningen över sub 3-fart. Men jag kände ganska tidigt att detta var ansträngande och vid 25 km började jag tappa i tempo. Jag vågade inte gå på hårdare då jag var rädd för att spränga mig. Kanske tappade jag onödigt mycket i tempo då sub 3- tanken var borta. Kanske är det svårt att hålla uppe ett högt tempo i slutet av en mara då man inser att man inte kommer att nå sitt mål. Från 30 km och framåt var det överlevnad som gällde. Körde en del mantran och försökte koncentrera mig på löpteknik och att faktiskt försöka att njuta av upplevelsen blandad med smärtan som ständigt var närvarande. Fick däremot aldrig någon riktig känsla av total utmattning utan snarare en lång plågsam väntan på målgång och hela tiden ett långsammare kilometertempo.

I mitt huvud fanns i alla fall en klar tanke som jag aldrig övergav och det var att jag tänkte i vilket fall som helst inte undvika att persa idag. Jag försökte därför peppa mig så gott det gick med insikten att jag trots allt kommer att springa ett maraton snabbare än jag någonsin gjort tidigare. De sista kilometerna inne i centrum var naturligtvis en plåga och känslan att äntligen få springa in över mållinjen vara fantastiskt skön. Just då var jag varken nöjd eller missnöjd. Jag var ganska tom på känslor och tyckte att det var skönt att det hela väl var över. Jag satte mig sedan vid kläduthämtningen och väntade på att Jens skulle dyka upp. Jag satt där och såg väl en aning moloken ut då han dök upp med ett leende på läpparna. Han hade satt ett prydligt pers med tiden 3,26,12. Detta med endast 2 långpass i bagaget de senaste månaderna. Jens gjorde ett fantastiskt bra lopp och var naturligtvis också väldigt nöjd med sin insats. Jag försökte att intala mig själv att jag hade gjort vad jag kunnat men tanken att jag skulle kunna ha kämpat mer höll sig kvar.

En silverinsvept och nöjd Jens

En något mindre nöjd Tomas

Det vore naturligtvis fånigt att se detta som ett katastrofalt misslyckande. Ett personligt rekord på ett maraton kan aldrig bli ett katastrofalt misslyckande. Men det var inte heller ett lyckat resultat. Mer än känsla av att: Jo det var väl ändå ganska ok och jag slog i alla fall pers men men…

Nästa år finns det inget som kan hindra mig från att springa en mara under 3 timmar. Jag SKA bara göra det. I Stockholm om ganska exakt 7 månader kan kanske vara ett bra tillfälle.

60 timmar kvar till Frankfurt Marathon!

Om ganska exakt 60 timmar så står jag då alltså på startlinjen i Frankfurt för att försöka springa ett maraton under 3 timmar. Hur stor är sannolikheten att jag kan klara det? I nuläget tror jag mig ha en viss chans men värderar kanske möjligheterna till 40-60… alltså 40 procents chans att jag fixar det. Allt och jag menar verkligen allt, måste klaffa till 100 % för att jag ska klara denna gräns på söndag. Jag har dessutom bestämt mig för att inte bli besviken om det inte går. Gör jag allt jag kan och kämpar ända in i mål, trots kramp eller vad nu för typ problem som kan dyka upp, så kommer jag att vara nöjd. Men i den bästa av världar så står det 2,59 på klockan då jag springer över mållinjen.

När jag började springa mer seriöst för snart 3 år sedan så hade jag som det stora övergripande målet att springa Stockholm Marathon 2012 under 3 timmar. Det är fortfarande mitt mål. Skulle jag underskrida 3-timmarsgränsen på söndag så skulle det alltså betyda att jag springer en mara under 3 timmar ett drygt halvår tidigare än planerat och dessutom innan jag hunnit fylla 40. Det vore fantastiskt om jag lyckas… verkligen helt fantastiskt.

Jag flyger ner till Frankfurt på lördag med min vän Jens som bör kunna springa maran under 3,30. I nuläget känner jag mig ganska tom och utan förmåga att analysera det hela på ett konstruktivt sätt. Det blir en lättare jogg imorgon med kanske en km i marafart, förhoppningsvis någorlunda bra sömn några nätter, kolhydratladdning och vila. På söndag får jag sedan svaret hur det hela gick.

Lite funderingar kring Sub 3!

Frankfurt Marathon närmar sig med stormsteg och tankarna om loppet är många och aningen förvirrade. Jag pendlar mellan att å ena sidan tro att jag med största sannolikhet kommer att fixa sub 3 och att å den andra sidan inte tro att det finns en möjlighet i denna värld att jag fixar det. Det som jag ser som den stora skillnaden mellan maraton och kortare distanser är att dagsform och hur kroppen reagerar i slutskedet av loppet blir så mycket mer avgörande. Om krampen på allvar dyker upp runt 35 km kan det innebära en tidsskillnad på 5 minuter. Är dessutom dagsformen lite sämre än vanligt kan bara en aning för snabb öppningsfart få förödande konsekvenser om kroppen tar slut den sista milen.

Jag har alltid en tendens att inte tro på mig själv och egentligen handlar mina tankar för tillfället i huvudsak om att jag inte vågar tro på sub 3. Det innebär dock inte att jag inte ska göra allt som står i min makt för att ge 3-timmarsgränsen en utmaning. Det som talar till min fördel är att jag faktiskt inte i min föreställningsvärld trodde att jag skulle springa på 3,05 i Stockholm heller. Av den anledningen hoppas jag att något händer även denna gång då jag väl står på startlinjen, att 4,15-tempot kommer att vara hanterligt och att fokuseringen är total. Att jag slå bort alla trötthetstankar som dyker upp. Frankfurt har dessutom en betydligt flackare banprofil än Stockholm vilket rimligen borde kunna göra några minuter. Jag har för det tredje en gedigen träning att luta mig tillbaks på de senaste månaderna. Tre faktorer som alltså borde vara till min fördel den 30:e oktober.

Det som däremot talar till min nackdel är att jag i våras presterade på den absoluta toppen av min förmåga. Jag kan inte se att jag gjorde ett enda taktiskt misstag under hela loppet och min dagsform var så sanslöst bra. Varken förr eller senare har jag upplevt något liknande. I Frankfurt måste därför allt detta stämma till 100 procent för att jag ska ha skuggan av en chans att uppnå mitt mål.

Ett viktigt inslag i min maratonförberedande träning har varit marafartsträning. I mitt fall har det handlat om att helt enkelt träna på att ligga i en fart strax under 4,15. Jag försöker alltid att ligga någon eller några sekunder under den farten. Det är en i högsta grad respektingivande fart för min del. Jag springer inte i den farten helt oberörd men jag hanterar den relativt avslappnat på distanser upp till 15 kilometer. Det är faktiskt en ganska trevlig fart att ligga och nöta i. Ibland kommer det dock över mig att tanken faktiskt är att jag ska springa i den farten i 42 km! Då kommer tvivlen. Är det verkligen möjligt? Jag vet inte hur maratonlöpare på högre nivåer tänker när det kör sin marafartsträning i låt oss säga 3,30-tempo. Tvivlar de också eller är de så orubbligt säkra på att när de väl står på startlinjen så kommer de att kunna hålla tempot i 42 195 meter?

Varje gång dessa negativa tankar dyker upp så försöker jag påminna mig själv om att jag faktiskt tänkte exakt likadant i våras inför Stockholm Marathon. Jag minns hur jag låg i mitt 4,20-tempo under min marafartsträning och tänkte att det inte fanns på kartan att jag skulle kunna hålla bara aningen långsammare tempo under ett helt maraton. Till min förvåning så lyckades jag däremot att sedan snitta 4,23. Jag minns också att jag knappt vågade tro på en tid under 3,10 veckan innan loppet. Kontentan blir alltså att jag påminner mig själv att jag faktiskt tänkte likadant i våras som jag ofta tänker nu men att det faktiskt sedan fungerade att hålla farten hela vägen. Det är mitt sätt att vända ofrånkomligt negativa tankar till potentiella möjligheter.

Den självklara och oundvikliga frågan är väl bara om jag har blivit 8 sekunder snabbare på varje kilometer under de senaste 5 månaderna. Det kanske låter lite löjligt, men att kapa 8 sekunder varje kilometer är tufft. Att springa i 4,23-tempo är faktiskt så väldigt mycket lättare än att springa i 4,15-tempo. Det är nästan som om 3-timmarsgränsen är just den magiska gräns för att 4,15-tempo är just den där lilla extra tuffa utmaningen som kräver så mycket mer av dig som maratonlöpare. Är det kanske just där som agnarna sållas från vetet? Är det vid just den gränsen som den egentliga resan mot riktigt bra maratontider börjar? Får jag börja den resan snart i så fall eller måste jag vänta till våren?

Idétorka men en bra träningsperiod!

Jag har haft en period av idétorka vad gäller mina blogginlägg. Känslan av att jag upprepar mig eller skriver om vissa saker i cykler går inte att förneka. Ibland tycker jag mig ha en del att komma med och har en del funderingar kring olika aspekter av löpning som fenomen. Det kan kännas bra att dela med sig av tankar kring träning eller annat som berör löpningen på olika sätt. För tillfället har jag varken mycket funderingar eller ett behov av att delge några tankar kring ämnet i fråga.

Det har nog dessutom framgått att jag ibland befinner mig på toppen av ett berg och vid andra tillfällen långt nere i en dal vad gäller både motivation och form i min löpartillvaro. Jag har ibland sprudlat av energi vilket naturligtvis också speglats i mina blogginlägg. Vid andra tillfällen har motivationen, formen och även kroppen inte varit vad den borde vara. När sådana perioder infinner sig så är jag medveten om att jag kan låta ganska dyster i mina texter och inte direkt delar med mig av positiv energi. Nu har jag inte som huvudsyfte att till varje pris motivera er som läser min blogg att få positiv energi och bli löpsugen varje gång ni läser ett inlägg av mig. Jag tror att löpningen liksom livet i stort naturligtvis måste få ha sina olika perioder av med och motgång. När motgångar och negativa tankar kommer måste det finnas tid för reflektion och begrundan. Att helt enkelt sätta löpningen i ett större perspektiv. Här kommer jag nog inte heller fortsättningsvis att agera annorlunda. Däremot måste man nog ibland även i tyngre stunder försöka att släppa alla funderingar och stressande krav och helt enkelt bara springa.

Det jag egentligen försöker komma till är att jag ibland ändå blir trött på mig själv och mina ständiga funderingar och hur jag vänder och vrider på det mesta som går att vända och vrida på när det gäller löpningen. Men en blogg utan reflektioner och analyser i med och motgång blir en ganska tråkig blogg. Åtminstone kan jag inte hitta motivation till att endast skriva träningsuppdateringar om vilka pass som genomförts i vilka farter kryddat med en och annan racerapport. Detta om de tankar jag för närvarande har kring min löpning i allmänhet och mitt bloggande i synnerhet.

Så till sist ett litet försök till att sprida lite positiv energi. För det förhåller sig faktiskt just nu på det sättet att min löpträning är inne i en väldigt positiv period. Jag har de senaste veckorna fått till en hel drös av lyckade pass och mängdmässigt ser också det mesta bra ut. Hade nyligen en 7-dagars period då jag sprang exakt 10 mil. Frankfurt närmar sig med stormsteg och om 2 veckor är tanken att en nedtrappning ska påbörjas. Den närmaste tiden finns det fortfarande några nyckelpass som måste genomföras. Jag har ett viktigt långpass på 35 km med marafartsökning kvar, om allt går enligt plan d.v.s. Idag sprang jag en snabbdistans på 8 km i strax under 4-fart med bra känsla. I fredags sprangs 5X1000 med 2 min vila då jag snittade 3,27 per tusing. Alltså ser det mesta bra ut och jag ser fram emot 2 tuffa veckor till innan jag kan börja trappa ner och gå i väntans tider.

Löpningens outgrundliga vägar

Då ska jag på något sätt försöka att hitta fokus igen. Har den senaste veckan faktiskt kommit igång med löpningen igen och ser trots allt strul med hälsa, form och motivation den senaste tiden ändå fram emot att försöka få till några riktigt bra träningsveckor för att ge Frankfurt en chans. Fick till ett välbehövligt långpass på 30 km och ett bra snabbdistanspass i veckan så nu är det bara att köra och se vad som händer.

Löpningen är på många sätt en fascinerande sysselsättning där inget kan tas för givet. Ibland känns det helt enkelt som om allt stannar upp och man nästan backar i utvecklingen för att man sen tar ett skutt framåt och hamnar på en ny platå. Det ligger dock inte alltid logik bakom hur svängningarna kan se ut och det är inte alltid lätt att hitta svaret på varför det ibland går bra och ibland så fruktansvärt dåligt. Naturligtvis är det också individuellt det som sker med ens form och vilka vägar löpningen vill ta med oss. Jag underskattar inte heller på något vis den mentala aspekten av det hela. Hur mycket som faktiskt kan sitta i huvudet när det handlar om att prestera och tänka positivt.

Jag kan nästan lite avundsjukt beskåda hur löpare i min omgivning verkar ha en spikrak utveckling och nästan uteslutande prestera på toppen av sin förmåga oavsett träningsmängd. En del har naturligtvis en sanslös förmåga att prestera på topp när det verkligen gäller. Andra kan se ut att vara god för fantastiska resultat men misslyckas varje gång då nummerlappen sätts på bröstet. Jag vet inte exakt var jag själv befinner mig men kan bara konstatera att detta år hittills inte har blivit vad jag hoppades att det skulle bli. Naturligtvis med Stockholm Marathon som det stora undantaget. Varför jag i det loppet lyckades prestera på toppen av min förmåga har jag inget bra svar på. Kan bara konstatera att så blev fallet.

Jag låter mig däremot imponeras av bloggkollegor och löpare på jogg som har gjort fantastiska resultat i år. Jag gläds med deras framgångar även om jag villigt erkänner att det finns ett litet sting av avundsjuka med i bilden. Kan dom så borde väl jag kunna kan jag tänka. Staffan gjorde en fantastisk halvmara nu senast i Stockholm och detta med en inte allt för gedigen mängd i benen. Men han tränar rätt och smart. Thomas har gått från klarhet till klarhet och persat på nästan varenda lopp han ställt upp i. Pasi Berggren i min kommun Sollentuna var en likvärdig löpare som jag för något år sedan. Han har nu med mycket mängd och genomtänkt träning presterat helt sjuka resultat. I Stockholm Marathon sprang han på 2,52 och följde upp detta med att göra 1,16 på Stockholms halvmara. Två helt fenomenala resultat som jag i nuläget bara kan fantisera om att uppnå.

I allt detta verkar jag själv och min löparkompis Patrik ha stannat upp i vår utveckling och kämpar med både motivation och annat. Patrik säger att han nu tänker börja cykla ett tag istället när jag pratade med honom efter att han tidigare idag misslyckats i Lidingöloppet. Kanske kastar jag själv skorna på hyllan ett tag och börjar åka skidor eller något annat om Frankfurt går åt skogen. Vi får väl se vad som händer. För tillfället tänker jag dock försöka väcka liv i min slumrande löparkropp och hur naivt det än kan låta så tror jag fortfarande att jag ska ha en liten liten chans att göra Sub 3 om en dryg månad.

Ingen start i Stockholm Halvmarathon i morgon!

Jag har ju som sagt oroat mig en del den senaste tiden över min orkeslöshet och konstiga hjärtslag i kombination med en förhöjd vilopuls. Av den anledningen tog därför mitt förnuft till fånga och uppsökte vårdcentralen idag. Lite vägledning i huruvida jag borde springa halvmaran eller inte kunde åtminstone fylla sin funktion. Väl där och efter att ha kollat mitt EKG fick jag en remiss till Danderyds sjukhus. Efter en lång eftermiddag och diverse prover kunde jag ge mig iväg hemåt igen. Ett tag hotade de med att jag skulle kvarstanna över natten för observation men så blev det som tur var inte.

Egentligen fick jag kanske inga tydliga svar mer än att de tog mina problem på allvar och de konstaterade dessutom att EKG:n inte såg ut exakt som den borde. De kunde däremot inte se något uppenbart fel men den tydliga instruktionen från läkaren var att jag ABSOLUT INTE borde springa någon halvmara. Hon trodde att min kropp behövde vila och pratade om överträning, stress, sömnbrist osv. Överträningen är väl det enda jag definitivt inte tror på som förklaring.

Jag tänker däremot lyssna på läkaren och ta hennes tydliga direktiv på allvar. Jag står alltså inte på startlinjen imorgon. Den närmaste tiden kommer jag visserligen försöka att springa lite men jag tänker lyssna väldigt noga på hur kroppen svarar och avbryta så fort något inte känns ok. Läkaren avrådde mig inte heller att helt vila från löpning men att det var viktigt att jag lyssnade till kroppens signaler. Jag kommer definitivt att göra detta.

Hur den närmaste tiden kommer att se ut träningsmässigt har jag i nuläget alltså ingen aning om. Det känns väldigt trist att det inte blir någon start i morgon men det är absolut ingen katastrof. Min hälsa är dessutom naturligtvis viktigare. Jag kan däremot inte låta bli att känna en extrem stress inför Frankfurt och kommer jag inte igång på allvar den närmaste tiden så kanske inte ens Frankfurt Marathon blir av. Det vore väldigt tråkigt.

Jag ser däremot väldigt mycket fram emot att följa hur det går för en massa andra deltagare imorgon.  Så jag säger lycka till till er som får ha glädjen att stå på startlinjen imorgon.

Löpningen är inte rolig just nu!

Det mesta är tungt med löpningen just nu. Jag har ju alltid mina perioder av tyngre löpning och en tyngre känsla i kombination med brist på motivation. För tillfället känns det som om jag inte har en siffra rätt. Kistaloppet blev precis den katastrof jag hade befarat men naturligtvis inte hoppats skulle inträffa. Det kändes egentligen ganska ok innan loppet, förutom mjälthugg på uppjoggen. De första kilometerna sprangs sedan i en ganska bra fart en bit under 4-min tempo. Någonstans efter 4 km började jag däremot känna av onaturligt konstiga hjärtslag och en energilöshet som gjorde att jag nästan blev rädd. Vid ungefär 5 km fattade jag ett beslut att avbryta som kändes helt rätt. Jag vågade helt enkelt inte fortsätta.

Jag har inte varit särskilt knäckt eller sett det hela som ett misslyckande då jag är övertygad om att jag fattade rätt beslut att bryta. Vad som däremot pågår i min kropp just nu har jag inget bra svar på. Kistaloppet följdes av 2 dagars vila och idag gav jag mig ut på en vanlig distans i Rösjöspåret. Med hopp om att kroppen skulle kännas ok idag hade jag tänkt köra någon form av backintervaller eller åtminstone en del fartökningar i backar. Nu visade det sig ganska omgående att min kropp inte ville veta av någon form av ansträngande löpning idag. Det fick bli en helt vanlig distans istället. Benen var tunga, hjärtat fick jobba hårt och lungorna kändes förkrympta. Inget roligt löppass alltså.

Nu råkar det ju dessutom vara så att tanken är att jag ska springa Stockholm Halvmarathon på lördag. Jag skriver därför exakt samma sak som jag gjorde inför Kistaloppet. Om det blir någon halvmara på lördag eller inte vet jag faktiskt inte för tillfället. Det vore ju nästan lite pinsamt om jag startar och tvingas bryta ett lopp för tredje gången i år. Det grundläggande problemet är däremot att jag har svårt att känna innan om det känns bra eller inte. Egentligen borde jag kanske gå till läkaren och kolla upp om det är något som verkligen är fel i min kropp.

Vi får väl se vad som händer helt enkelt men löpningen känns allt annat än rolig just nu. Om jag inte springer på lördag är det absolut ingen katastrof. Det som däremot av förklarliga skäl skapar stress är den viktiga träningen inför Frankfurt som verkligen blir lidande om detta fortsätter.

Ett tungt långpass och osäkert tävlingsdeltagande!

Jag känner mig för tillfället i högsta grad osäker på om det bli något Kistalopp eller inte på lördag. Detta av flera anledningar, men kanske främst för att min kropp just nu inte riktigt fungerar som den borde göra. Den senaste tiden har löpträning, jobb, vila och barnaktiviteter inte riktigt fått mig att känna mig utvilad. Jag har haft en tuff jobbperiod med väldigt dålig sömn i kombination med relativt hård träning. Det senaste långpasset var en katastrof.

Det finns ibland en risk att man bara kör på med sin träning utan att stanna upp och reflektera över hur kroppen mår. Kanske befinner jag mig i en sådan situation för närvarande. Förra veckan var ingen extrem träningsvecka på något sätt men jag sprang dock en tävling på 10 km och körde dessutom ytterligare 2 kvalitetspass. Veckomängden landade dock på högst normala 65 km. Men när man ska försöka pressa in löppass mellan de luckor som uppstår då man inte har ansvar för barn eller mellan två nattjobbpass och dessutom lider av en extrem sömnbrist så kanske kroppen ibland helt naturligt säger nej. I går stod alltså långpass på schemat och med tanke på att det var det enda 3-milspasset jag kunde få in under en överskådlig tid kändes det minst sagt viktigt att genomföra detta pass. Att springa 3 mil fyra dagar innan en tävling tror jag kan vara helt ok bara långpasset får bli hyfsat lugnt.

Tanken var alltså ett lugnare långpass i strax under 5-fart. Det blev också tillslut ett långpass på 30 km i denna fart. Problemet var bara att 5-farten kändes extremt jobbig. Jag var vid flera tillfällen väldigt nära att avbryta och tolka kroppens signaler som att den inte ville springa 3 mil idag. Problemet var bara att jag befann mig ganska långt hemifrån ute på Järvafältet och insåg att det kanske inte skulle bli helt lätt att få lift av någon vänlig själ. Så jag fortsatte. Med allt tyngre steg. Något var helt enkelt inte ok i min kropp. Vad vet jag fortfarande inte. Det enda jag vet är att det inte fanns någon energi eller kraft överhuvudtaget. På kvällen låg jag helt utslagen i soffan som om jag hade tävlat på en mara. I dag har jag mest legat i sängen och sovit. Jag skulle kunna sova i ett dygn. Jag har bestämt mig för att vila i 3 dagar och om jag känner mig ok på lördag så springer jag. Men jag har sagt till mig själv att minsta antydan till att kroppen inte vill på lördag så får det bli en lugn jogg istället. Nästa helg är det Stockholm halvmaraton och sedan är det bara en dryg månad kvar till Frankfurt Maraton. Jag tänker inte riskera något för ett 10-km lopp i Kista på lördag.

Naturligtvis är det oerhört inspirerande och utmanande att ha ett mål att springa ett maraton under 3 timmar. Det finns däremot uppenbara stressmoment. Ska man springa en mara under 3 timmar så måste man träna. Dessutom måste man träna ganska mycket och lyckas få in en hel del nyckelpass. Jag har tidigare pratat om mängdstress i allmänhet men nu blir mängdstressen mer av specifik maraförberedande karaktär. Att då till varje pris genomföra den träning man har planerat kanske inte alltid är det rätta valet. Ibland kanske en slutkörd och trött kropp helt enkelt behöver lite vila för att sedan komma tillbaka och förhoppningsvis vara mottaglig för tuffare träning igen.

Haile, Takahiro och jag!

Ibland kan det vara fascinerande att försöka förstå hur snabbt de som verkligen kan springa snabbt faktiskt springer. Jag har tränat hyfsat seriöst på en relativt hög motionärsnivå i ungefär 2,5 år och är ganska nöjd med en del tider jag har presterat. Jämför jag med det stora flertalet motionärer så står sig mina tider ganska bra. Jag springer helt enkelt snabbare än de flesta. Det kan ju vara en trevlig insikt och något att vara lite stolt över.

Om jag nu istället skulle välja att titta uppåt, mot den absoluta världseliten och jämföra mitt eget tempo med de tider dessa löpare presterar så får jag istället helt plötsligt känslan av att jag kryper fram. Häromdagen sprang jag, för att ta ett exempel, 200-metersintervaller. Jag tyckte nog att jag hade en ganska bra fart där på Sollentunavallen och snittade dem på ca 35 sekunder, vilket motsvarar en fart strax under 3 min/km. Hade jag sprungit tillsammans med Haile Gebrselassie så hade vi kunnat springa i samma tempo i 200 meter. Däremot hade Haile sedan sprungit dessa 200 meter ytterligare 210 gånger utan vila i exakt samma fart. Tanken svindlar då det faktiskt förhåller sig just så. När Haile satte sitt världsrekord i Berlin på 2,03,59 så innebär detta ett tempo på 2,56 min/km, något som i sin tur motsvarar exakt 35 sekunder för varje 200 meter han sprang. Jag snittar alltså mina 200-metersintervaller i Hailes marafart. Helt plötsligt känner jag mig inte längre som någon särskilt snabb löpare.

Tittar man vidare i världsrekordstatistiken vad gäller andra distanser så blir det ibland svårt att i ens begreppsvärld kunna ta till sig vilka sanslösa prestationer som dessa löpare utför på en friidrottsbana. Kenenisa Bekeles världsrekord på 5000 meter lyder på 12,37,35. Vi får här en snittid på 2,31 min/km. Om jag verkligen tar i allt vad jag kan så tippar jag att jag springer 200 meter på runt 30 sekunder. Det är exakt vad Bekele gjorde 25 gånger i rad utan vila då han satte sitt världsrekord på 5000 meter. Jag skulle alltså haft en möjlighet att ha hängt på honom i ett halvt varv om jag befunnit mig i samma lopp som han satte sitt världsrekord i. Daniel Komen har världsrekordet på 3000 meter som lyder på 7,20,67. Han snittar varje hundring på 14,5 sekunder. Nu blir jag helt plötsligt osäker om jag ens skulle klara av att springa 100 meter så fort.

Det är naturligtvis svårt att rangordna ovan nämnda prestationer. Samtliga ligger i ytterkanten av vad som egentligen borde kunna vara fysiskt möjligt för en människa att utföra. Det jag personligen ändå tycker är den mest fascinerande och svårförståeliga prestationen i löpning av alla världsrekord är japanen Takahiro Sunadas världsrekord på 100 km. I juni 1998 sprang han ett 100-kilomterslopp på 6,13,33. Om vi översätter detta i kilometertid så springer han alltså en kilometer på 3,44 och upprepar detta 100 gånger utan vila. Varje mil springer han på 37,20 vilket i sin tur innebär att han springer nästan 2,5 maraton med snittiden 2,37 per mara. Han skulle ha kommit på 36:e plats i Stockholm Marathon med den tiden i år och då fortsätter han att springa i nästan 6 mil till innan han är färdig.

Nu råkar jag vara en person som har väldigt lätt att imponeras över sådana här prestationer. Jag tycker däremot ibland att det är lite synd att gemene man tyvärr ofta inte har en aning om vilka prestationer som utförs i löpning och vad det innebär att springa så snabbt som vissa gör. Speciellt kanske detta gäller ultralöpning som i media i stort sett inte uppmärksammas överhuvudtaget. Visserligen har under den senaste tiden Jonas Buud fått en viss uppmärksamhet i.om sina framgångar under de senaste åren. Men att verkligen förstå vad det är han gör då han springer sina ultralopp är det tyvärr fortfarande inte många som fullt ut förstår. Jag älskar dock att låta mig imponeras av alla dessa fantastiska löpare och de resultat de utför. Nu senast fick jag möjligheten att följa Abel Kiruis väg mot guldet i maraton under VM i Sydkorea. Då han matade halvmil efter halvmil i ca 3-fart och i princip ser nästan oberörd ut undrar man hur detta är möjligt. Men helt uppenbart är detta faktiskt möjligt för några få fantastiska löpare. Själv får jag fortsätta att springa korta intervaller i den farten :)

10X400 + 10X200

Jag tror bestämt att mitt misslyckande på den senaste 10 km-tävlingen har satt sina spår i min löparhjärna. Det är inte alltid så att jag är helt konsekvent i mina planer. Frankfurt Maraton är naturligtvis fortfarande det stora målet i höst och jag har trott mig se andra tävlingar som roliga inslag och inte så prestationskrävande. Att jag inte ens lyckades att springa milen under 40 minuter senast stör mig däremot mer än vad jag kanske hade trott. Jag tvivlar fortfarande inte på min förmåga vad gäller uthållighet men jag blir frustrerad över att jag har så svårt att springa snabbt på kortare distanser.

En aspekt vad gäller denna bristande förmåga bör hänga ihop med en brist på snabbhet. En annan är brist på viljan att kämpa mot smärtan. Den mentala biten får jag jobba mer med helt enkelt. Snabbheten kan man däremot förbättra genom att helt enkelt träna på att springa snabbt. Sagt och gjort så körde jag ett riktigt tufft intervallpass idag då jag försökte att pressa mig så hårt jag kunde. Endast en gång tidigare har jag sprungit 200-metersintervaller och fyrahundringar springer jag inte heller särskilt ofta. I dag kombinerade jag dessa. Passet blev därmed 10X400 + 10X200. Sammanlagt 6 km i ett högt tempo stod alltså på dagens agenda.

Jag var extremt målinriktad idag och tyckte att passet blev väldigt lyckat. Med tanke på att jag skulle springa 10 st tvåhundringar efter mina 400-metersintervaller så försökte jag att bromsa en aning under de första 10 repetitionerna. Vilan var hyfsad generös med 1 minuts vila och 5 minuters serievila innan tvåhundringarna skulle springas. Fyrahundringarna hamnade på 1,18 i snitt vilket betyder 3:15 min/km. Serien ser ut som följer: 1:20 - 1:17 – 1:20 – 1:20 – 1:16 – 1:16 – 1:19 – 1:20 – 1:18 – 1:14. Tvåhundringarna snittades sedan på 35,3 sekunder vilket betyder en snittfart på ungefär 2:57 min/km. En hyfsad jämn serie, 37 – 36 – 35 – 35 – 35 – 34 – 36 – 35 – 36 – 34. Totalt sprang jag 6 km i en fart av 3,09 min/km.

Det känns på något sätt som att det var bra att få lite fart på benen idag. Kanske hjälper det mig lite inför Kistaloppet nästa lördag och förhoppningsvis kan ännu en katastrof undvikas.

Ett uselt tävlingsresultat!

Jag har ingen lust att skriva en race report då resultatet i mitt deltagande i Hälsoloppet i Huddinge var mins sagt uselt. Tänkte dock försöka få ner några tankar kring varför jag så kapitalt misslyckas på millopp. Visserligen hade jag väldiga problem med magen under andra varvet men då jag passerade mållinjen på 40,17 hjälper liksom inga ursäkter i världen. Kontrasten vad gäller mitt pannben att mala på i ett bra tempo på en mara och att göra det på 10 km är så stor att det nästan blir löjligt. De negativa tankar som kryper in i min hjärna när det börjar bli jobbigt vid 6-7 km är nästan bisarra. Jag säger åt mig själv att jag är trött och hittar ursäkter som att det här blir i alla fall ett bra snabbdistanspass.  Snittiden per kilometer i denna tävling är vad jag bör ha på Stockholm halvmarathon om 2,5 veckor.

Allt jag gör både vad gäller tempo på intervaller och resultat på längre tävlingar indikerar på en miltid ner mot 38 minuter. Jag läste någonstans att om man la till 15 sekunder per tusing på snittiden i ett intervallpass på 6X1000 med 1,30 vila så skulle det vara en väldigt bra fingervisning vad man skulle kunna göra för tid på milen. För min del skulle det innebära att en miltid på 38,20 vore en logisk konsekvens av detta. Jag var inte direkt nära om man uttrycker det milt. Jag sprang faktiskt 8 sekunder sämre än vad jag gjorde på samma lopp förra året. Med ett års ytterligare löpträning och drygt 250 mil sprungna gör jag alltså ett sämre resultat. Jag höjer min nivå på maraton med dygt 10 minuter per år men på 10 km står jag helt stilla. Just nu har jag ingen aning vad allt detta beror på men jag måste försöka hitta ett svar. Jag är visserligen extremt marafokuserad men jag måste hitta ett sätt att lyckas prestera åtminstone ett ok resultat på ett millopp. Vad är det som händer i min hjärna när jag sprungit 6-7 km och jag helt enkelt tappar lusten att kämpa? Eller kan svaret helt enkelt ligga i att jag är en usel millöpare men en ganska duktig maratonlöpare. Har jag ingen förmåga att plåga min kropp på kortare distanser men en väldigt bra förmåga att plåga den på längre distanser?

Jag har inget svar på frågan just nu. Det finns dessutom flera olika vägar att gå för mig för tillfället. Jag kan släppa 10 km-distansen helt och bara satsa på längre distanser eller så försöker jag att komma underfund med varför jag inte kan springa 10 km. Att hamna i en mental låsning vad gäller idrott är jag förmodligen inte den förste att råka ut för och att hitta verktygen för att kunna dyrka upp låset borde väl kanske vara det rimliga sättet att hantera situationen.

Efter målgång var jag trots det usla resultatet faktiskt inte särskilt knäckt. Detta hänger förmodligen ihop med att jag är så inriktad på Frankfurt och låter andra lopp få fungera som tillfällen att vänja mig vid en nummerlapp på bröstet. Men när man nu ändå sätter en nummerlapp på bröstet kan man kanske tycka att jag borde kunna tagga till lite och åtminstone försöka att prestera så gott jag kan istället för att säga åt mig själv att jag har för ont i magen eller att jag är för trött för att orka kämpa. Just nu kan jag inte annat än att vara lite arg på mig själv och den inställning jag uppvisar på en tävling. Det måste helt enkelt bli en ändring på detta. Jag vägrar faktiskt att tro att min kapacitet på 10 km ligger runt 40 minuter. Eller kan en löpare stå helt stilla på en distans och förbättra sig markant på en annan distans under ett antal år. Jag har trots allt väldigt svårt att tro att det skulle kunna förhålla sig på det sättet. Så det kanske är lika bra att testa Kistaloppet om 1,5 veckor och se om den usla millöparen Tomas får visa upp sig igen eller om han kan förskjuta de negativa hjärnspökena som flyttar in i hans huvud efter drygt 6 km.

Dags att tävla på milen!

Då är det alltså dags att börja fokusera och öka mängden avsevärt. Jag inser dock att viljan är större till denna mängdökning än vad tiden ibland tillåter mig. När man jobbar natt som jag gör och emellanåt mellan sömn och arbete dessutom har två barn att ensam ta hand om kan tidsbristen bli uppenbar. Jag försöker just nu trixa så gott jag kan och hoppas att det hela ska sluta med att jag får till de pass jag så väl behöver. Idag genomförde jag ett typiskt sådant stresspass med tidsbrist mellan två nattarbetspass. Sprang en snabbdistans på 6 km i tröskelfart strax under 4-fart. Med upp och nerjogg blev det 11 km. Jag borde dock ha lärt mig att efter att jag har sovit på dagen och sedan ger mig ut för att springa snabbt innan nästa nattpass så fungerar inte kroppen riktigt som den brukar göra. Det blev alltså ett riktigt jobbigt löppass och känslan var tyngre än tempot säger. Förhoppningsvis var det bra träning ändå.

Jag vill försöka att återkoppla lite till mitt tidigare inlägg om funderingar kring farter på intervallpass. Konklusionen för min egen del blev som jag skrev att jag med största sannolikhet kommer att lägga mig på en aningen högre fart än vad diverse rekommendationer säger. Däremot inser jag att det trots allt är nödvändigt att någon gång ibland ställa upp i en tävling som inte är så långt som ett maratonlopp eller ens så långt som ett halvt maratonlopp. Både Daniels och Pfitzinger pratar ju dessutom om behovet av att emellanåt tävla för att stämma av form och att få möjlighet att arbeta med de mentala bitar av löpning som bara kan uppstå vid en tävling.

Senast jag ställde upp i en tävling på 10 km var vid Hässelbyloppet förra året. Jag hade då sprungit 3st 10km lopp tidigare under året och vid samtliga tillfällen misslyckats med att springa milen under 40 minuter. På Hässelbyloppet sprang jag åtminstone på 39,46 även om jag var långt i från nöjd med resultatet. Jag har nog mentalt sett mig som en sub40 löpare i närmare 2 år men alltid kapitalt misslyckats på tävling. Efter Hässelbyloppet var det visserligen skönt att ha fixat den gränsen. Däremot har jag efter det inte känt mig särskilt motiverad att springa milen. Jag har tappat lite av intresset att göra en bra tid på 10 km och som jag tidigare nämnt så tycker jag mig inte vara en särskilt bra millöpare. Egentligen gillar jag nog inte att tävla på den distansen överhuvudtaget. Nu tycker jag mig dock ändå kunna se fördelarna med att tävla på denna distans. När jag nu faktiskt kan förstå att det finns maratonförberedande fördelar med att tävla på kortare distanser så blir det betydligt lättare för mig att ställa upp i en miltävling.

Jag inser också att i en jämförelse med en del löparkompisar och bloggkollegor så tävlar jag förfärligt lite. I skrivande stund har jag faktiskt bara tävlat 3 gånger i år varav jag vid ett av tillfällena dessutom bröt loppet (Kungsholmen runt). Det är inte fy skam att ha sprungit två maratonlopp i år iofs, men jag tror att jag bara har att vinna på att ställa upp i ett 10 km lopp just nu. Efter en hel del övervägande så har jag i alla fall beslutat mig för att springa Hälsoloppet i Huddinge nästa tisdag. I sammanhanget kan jag inte heller låta bli att tycka det är lite lustigt att det blev just detta lopp som jag bestämt mig för att tävla på milen. Förra året sprang jag nämligen också detta lopp i syfte att checka in sub40 biljetten som jag vid det tillfället trodde var idiotsäker. I stället kollapsade jag totalt de sista 2 kilometerna och sprang i mål på 40,09. Jag har förmodligen aldrig varit så fruktansvärt arg, besviken och missnöjd som jag var efter detta lopp för ett år sedan.

Det känns dock väldigt skönt att jag egentligen inte har några förväntningar i år förutom att jag ännu mindre tror att det finns en risk att jag inte kan springa under 40 minuter. En tid kring 39 minuter skulle kännas ganska logisk och vara ett helt ok resultat som ett maratonförberedande s.k. tune-up-race som Pfitzinger kallar det.

Några funderingar kring farter på intervallpass

Jag har den senaste tiden plöjt en hel del litteratur och grunnat på hur snabbt man bör springa sina snabba intervaller. Detta är naturligtvis en fråga som inte har ett enkelt svar. Jag kan dock inte låta bli att försöka att hitta en teoretisk förklaringsmodell som får mig att tro att det finns någon form av svar på frågan kring farter på intervaller. Tyvärr inser jag att av alla de teoretiska förklaringsmodeller jag har hittat så ger ingen riktigt de svar jag själv vill ha.

Pete Pfitzinger pratar i sin bok Advanced Marathoning om att man ska springa intervaller i den fart man maxar på 5 km. I mitt fall skulle det i nuläget betyda att jag ska springa tusenmetersintervaller i 3,44-fart.  Jack Daniels (Running Formula) tillåter aningen snabbare intervallfarter. Vad gäller både Pfitzinger och Daniels så bygger resonemanget på att man inte behöver springa snabbare för att det ska ge det resultat man vill uppnå. Dessutom bygger teorierna på att ett snabbare tempo påverkar återhämtningen och den övriga mängdträningen negativt i allt för stor utsträckning. Jag köper delvis detta resonemang och skulle med glädje köpa det fullt ut om det inte vore för en liten väsentlig del.

Jag är en högst ordinär långdistanslöpare med ringa erfarenhet av hård träning och teoretiska modeller av densamma. Naturligtvis finner jag både Daniels och Pfitzingers träningsteorier i högsta grad intressanta. Jag har dock min amatörmässiga invändning mot det hela som jag också trots allt håller fast vid. Min invändning mot deras teorier kring hur snabbt man bör löpa dessa intervaller bygger jag på ett resonemang kring tanken att man på träning också bör pressa sitt mentala jag. Om jag på träning aldrig utmanar mitt pannben, aldrig på träning får bli riktigt riktigt trött och att jag aldrig tvingar mig själv att fortsätta trots att kroppen säger nej nej stanna… hur ska jag då lyckas utföra detta på en tävling? Pfitzingers teori kring intervallfarter bygger såklart på en större övergripande teoretisk förklaringsmodell. Detta i ett sammanhang då mängden av träning gör att man hela tiden måste balansera fördelarna av enskilda hårda träningspass mot det övergripande långsiktiga målet att bygga en kropp som kan klara av att tillgodogöra sig hård träning och samtidigt utvecklas som löpare. Att hela tiden befinna sig på rätt sida av vågskålen. Pfitzinger talar om att man inte ska springa de hårda passen för hårt eftersom de påverkar den övriga träningen allt för negativt. Jag köper som sagt resonemanget delvis. Men jag frågar mig fortfarande om man kan tackla de extremt jobbiga moment som dyker upp mellan 6 och 9 km på ett 10 km-lopp eller den kamp man tvingas utföra i slutskedet av en halvmara eller mara om man aldrig prövar att utmana detta på träning? Ska intervaller alltid vara ett jobbigt pass men aldrig ett pass där du tvingas tänja på de gränser du i annat fall bara får tänja på tävling? Ska träning aldrig innebära att du fullståndigt kör slut på dig själv? Om du aldrig någonsin gör detta på träning, kan du då göra det på tävling?

Här bör man även inse att Pfitzingers teorier kring farter under intervallträning utgår från en maratonspecifik löpträning. Här utgör snabba VO2 Max intervaller inte en avgörande del. De tillhör inte ens de viktigaste komponenterna i en sådan träning. För honom är långpass, tröskelträning och marafartsträning viktigare komponenter än snabba intervaller. Men även Daniels farter på intervaller är långsammare än vad jag utifrån min VDOT genomför dem på.

Nu kan man såklart i oändlighet fundera kring vilka farter man ska springa i vad gäller samtliga moment inom löpningen. Jag tror dessutom att alla stora namn som tex Pfitzinger, Daniels och Noakes får ses som inspirationskällor och utgöra teoretiska ramverk inom vilken man själv måste hitta den väg som man tror på. Med ett flitigare tävlande tror jag också att de riktigt tuffa intervallpassen tappar i betydelse. Jag tävlar väldigt sällan vilket gör att jag hittar ytterligare en anledning att springa mina intervallpass lite snabbare än vad Pfitzinger och Daniels tycker att jag ska göra.

Nu börjar allvaret!

Det känns som om det är först nu allvaret börjar. I går bokade jag hotellrum och flygbiljett till Frankfurt Marathon. Det känns plötsligt helt verkligt. Jag känner dessutom inga tvivel längre. All fokus kommer att ligga på detta maraton. Jag ska springa den under 3 timmar. Det är helt klart det största och mest inspirerande mål jag haft hittills med min löpning. Grunden är lagd. Jag har rejält med mängd i benen. Juli blev dessutom mängdrekordsmånad. Visserligen sprang jag ett maraton förra helgen så jag befinner mig i en liten period av uppstartsträning. Så egentligen kanske den riktigt stora satsningen börjar på måndag. Lagom till skolstart och jobbstart. När vardagen återigen är här så kan fokuseringen på löpningen vara total. Jobba, vara med mina barn och springa. Tiden fram till den 30:e oktober kommer inte att handla om så mycket annat.

Jag tänker dock i vanlig ordning inte följa något planerat träningsschema. Vardagen är inte alltid helt förutsägbar och dessutom blir löpningen mycket tråkigare om jag redan nu vet exakt hur jag ska springa under 8 veckor av stenhård maraträning. Det jag däremot vet är att vissa beståndsdelar kommer att vara nyckelkomponenter i sub3 satsningen. Naturligtvis långpassen. Ett 30km-pass eller längre i veckan. Det finns inga genvägar. Kroppen måste få dessa långpass varje vecka. Träning i marafart är den andra viktiga komponenten. Naturligtvis kommer även tröskelpass och Vo2 max pass att stoppas in i träningen emellanåt. Ibland kommer jag att snegla lite på Szalkais, Pfitzingers, Daniels och Fribergs träningsprogram. Däremot kommer jag inte att följa något program strikt. Jag plockar ut russinen ur kakan som man säger J Den enda tävling som jag vet helt säkert att jag kommer att springa innan Frankfurt är Stockholm Halvmaraton den 17:e September.  

Så nu kör vi! Nästa vecka börjar 8 veckor av stenhård maraträning!

Blandade känslor efter en mara i Höga Kusten!

Det kändes som en lite annorlunda tävling. Visserligen ett maraton, men hela inramningen och förberedelserna var annorlunda. Kvällen innan loppet tillbringades i mina föräldrars sommarstuga vid Skulesjön med min lillebror Mattias. Barnen sov med mamma och pappa i deras lägenhet inne i Örnsköldsvik. Jag kunde i lugn och ro ladda och peppa med Mattias. Han skulle nämligen också delta, men i multiklassen. Vi var väl båda lite spända och nervösa som man ju ska vara inför en tävling och vi pratade om placeringar, strategier och laddade med kolhydrater i olika former. Vi skulle upp tidigt nästa morgon så det blev därför en tidig kväll. Eller tidig och tidig… klockan var runt midnatt då jag släckte, men med mina nattvanor är det ganska tidigt.

Denna helg hade ett regntäcke lagt sig över hela Ångermanland och vi var helt inställda på att Höga Kusten Marathon skulle genomföras i regn. Jag klev upp 06.30 och kokade en rejäl portion havregrynsgröt till mig och Mattias.  Min starttid var satt till 9.15 så jag ville vara i Nordingrå, där starten gick, senast 8,30. Mattias startade 10.50 men ville kolla upp en hel del saker innan då det skulle visa sig att det var mycket att hålla reda på i multitävlingen. Han skulle först springa 8 km i terräng, därefter byta till cykel som också utfördes till stor del i terräng, kompletterat med en del landsvägscykel. Cykelsträckan var 1,7 mil. Avslutningsvis skulle de simma 500 m med en kortare sträcka löpning både innan och efter simningen. Dessutom hade man ytterligare komplicerat det hela genom att placera ut kontroller längs banan som skulle stämplas. Mattias ville som sagt vara väl förberedd och skulle dessutom byta skor vid några tillfällen då han hade speciella skor ämnade för sin mountainbike som skulle användas i cykelmomentet. Jag började förstå att han tog detta på stort allvar och var extremt fokuserad på uppgiften.

Vi satte oss i bilen och körde i regnet de ca 45 minuter det tog att ta sig till starten. Vi lyckades hitta en parkering i närheten av startområdet och gick in och anmälde oss i respektive klass. Tomas och Mattias Fransson från Ytterböle (där våra föräldrars sommarstuga ligger). Vi såg nog lite förvirrade ut och gick fram till anmälningsbordet och hittade en passande tävling till oss båda som om vi var på genomresa och såg att det verkade anordnas en tävling här i området.

Jag startade alltså 9.15 och ett 50-tal tappra löpare hade ställt upp sig i regnet vid starten. I vanlig ordning på tävlingar startade jag snabbt. Den 1,5 km långa inledande uppförsbacken sprangs i ca 4,20-fart och jag tillhörde de första kilometerna en tättrio som jag senare släppte. Det var en väldigt annorlunda och rolig känsla att ligga uppe i täten i ett lopp vilket jag aldrig varit i närheten av tidigare. Detta är dock lite av tjusningen med mindre lopp. Är man en hyfsat bra löpare kan mindre regionala tävlingar innebära en sådan sak. Jag insåg däremot efter en stund att jag skulle lugna tempot lite och lät dessa herrar dra ifrån och dessutom släppte jag ytterligare några löpare förbi mig. Jag hittade så småningom ett ganska behagligt tempo att springa i och hade inga större problem att klara av alla dessa backar. Under varje varv var det egentligen 3 riktigt jobbiga stigningar så det blev alltså total 12 jobbiga backar att springa uppför.  Jag rullade på i min behagliga fart som låg allt mellan 4,10-fart upp till nästan 5-fart beroende på i vilket parti av banan jag befann mig. Jag hade räknat ut att jag låg på 8:e plats när jag vid 30 km såg en löpare framför mig som jag långsamt närmade mig. Under sista milen passerade jag sedan ytterligare 2 löpare och därmed slutade jag alltså på 5:e plats. Att komma 5:a i ett maratonlopp är förmodligen inget jag kommer att få uppleva många gånger i mitt liv skulle jag förmoda. Jag blev slagen av damsegrarinnan med ynka 4 sekunder då jag så sakteliga närmade mig henne på upploppet. Trots ett ihållande regn så njöt jag ganska mycket av löpningen. Den var egentligen inte så extremt ansträngande utan kändes allt som oftast ganska behaglig och endast sista halvmilen var tung då de bekanta krampryckningarna gav sig till känna.

Min pappa och min son var dessutom på plats och gav mig gel vid andra varvningen. De hade fullt upp att springa mellan mitt och Mattias lopp. Jag närmade mig mållinjen smålunkades i strax under 5-fart med rejäla krampkänningar. På upploppet närmade jag mig damsegrarinnan och kom nästan ikapp henne. Jag kände mig nöjd över min prestation och precis efter passeringen av mållinjen fick jag syn på pappa och Samuel. Jag sprang i mål på tiden 3,14,44 vilket var avsevärt bättre än vad jag hade tänkt att jag skulle springa på. Jag hade sett det hela som ett hårdare långpass och ville inte ta ut mig maximalt. Självklart räknade jag också med att den extremt kuperade banan skulle innebära en sämre tid. Nu blev det istället mitt näst snabbaste maraton av de 5 jag sprungit och sluttiden var faktiskt bättre än min fjolårstid i Stockholm. Nu började däremot det tråkiga.

Jag fick direkt höra av pappa att Mattias kommit först i mål men blivit diskad för att han missat en kontroll. I det något dimmiga tillstånd jag befann mig i förstod jag inte exakt vad detta handlade om. Allt eftersom klarnade dock det hela. Ungefär 10 minuter innan jag gått i mål hade Mattias avslutat sin multitävling. Han hade vunnit. En helt fantastisk prestation. Dessutom var segermarginalen 2 minuter. Jag visste att han skulle kunna prestera ett riktigt bra resultat, men att vinna hela tävlingen?! Nu förhöll det sig tyvärr så att ca 70 meter innan mållinjen skulle en sista kontroll stämplas för att tävlingsresultatet skulle vara godkänt. Mattias hade kollat upp det mesta men när den sista tröttheten slog in och han barfota sprang från den avslutande simningen och de ca 700 meterna fram till mål missade han helt enkelt denna sista kontroll. Av någon anledning verkade tävlingsledningen inte heller ha haft helt koll på att han faktiskt ledde tävlingen och var på väg att vinna den. En tävlingsfunktionär stod vid den sista kontrollen och hjälpte många av deltagarna som kom efter min bror att påminna dem om denna sista kontroll. Mattias struntade/missade de däremot att hjälpa.  Han var alltså diskvalificerad och jag led så fruktansvärt med honom. Jag kunde omöjligen glädjas över mitt eget lopp då han råkade ut för detta. Mattias är en fantastisk cyklist, simmare och löpare och detta var första gången han ställde upp i någon triathlonliknande tävling. Han hade fått satt alla unga multisportare och skidåkare på plats om det inte varit för denna försmädliga miss. Jag förvånades också över hur jag själv kände mig nästan lika knäckt över hans diskning som han själv måste ha gjort. Vi stod och hoppades in i det sista att han skulle räknas som 1:a ändå eftersom han inte hade tjänat någon tid på den missade kontrollen. Men tävlingsledningen var obeveklig. Att min bror var helt knäckt efteråt är kanske inte så svårt att räkna ut. Jag hoppas bara att han kan komma över detta och förstå att han har kapaciteten som krävs för att vara med och slåss om segern i något annat Triathlon.

Det var alltså en tävlingsdag som blev lyckad för mig men en katastrof för min bror så det samlade intrycket av denna dag i det regniga Höga Kusten är minst sagt blandade.

På lördag springer jag Höga Kusten Marathon!

Ibland kan det vara spännande att göra saker som man absolut inte har tänkt sig att göra. Att från den ena stunden till den andra helt ändra sina planer vad gäller löpningen. Denna vecka har jag fått ett sånt typ av infall. Hela min nuvarande träning bygger i huvudsak på mitt stora mål i höst, nämligen Frankfurt maraton. I måndags ställer min lillebror en fråga till mig när vi sitter och bastar i våra föräldrars sommarstuga vid Skulesjön. Han frågar mig om jag inte borde springa Höga Kusten Marathon som går nu på lördag. Ett maraton som tävlingsledningen lanserar som Sveriges hårdaste och vackraste maraton. Jag svarar snabbt att nej det tänker jag inte göra. Jag har ju inte planerat in ett maratonlopp mitt i en hård träningsperiod. Men tanken stannar kvar. Den växer. Måste alla lopp vara ett lopp där man ska ha möjligheten eller ambitionen att prestera på toppen av sin förmåga? Måste alla maratonlopp vara ett resultat av ett långvarigt noggrant upplagd träningsschema? Kan man inte bara springa en mara för att det låter spännande och verkar vara en rolig tävling? Självklart kan man svara nej på de två första och ja på den sista frågan. Nu är jag anmäld och ska springa Höga Kusten Marathon tidigt på lördagsmorgonen.

De tvivel som fanns var att en mara sliter hårt på kroppen och att man måste räkna med en viss period av lite lugnare träning efteråt. Att göra detta då jag är inne i en period av viktig träning inför Frankfurt Maraton är utifrån denna synvinkel en dålig idé. Däremot är jag inte helt säker på om 2 veckor av lite lugnare träning mer än 2 månader innan Frankfurt behöver betyda så mycket. Huruvida jag kommer att springa bättre eller sämre i Frankfurt med denna mara i benen går naturligtvis aldrig att få ett svar på. Höga Kusten Marathon är en fyravarvsbana med några extremt jobbiga stigningar. Det är ett maratonlopp där det helt enkelt inte går att ha ett mål att sätta personligt rekord även om man skulle vara maximalt förberedd inför loppet. Jag har dessutom ingen ambition att gå för fullt utan ser det hela som ett väldigt roligt äventyr. Å andra sidan är startfältet inte så överdrivet imponerande och endast ca 50 personer springer helmaran medan 150-200 springer halva sträckan. Utan att veta allt för mycket vad jag ger mig in på så skulle jag tippa att en tid kring 3,30 kan vara rimlig utifrån de förutsättningar som ges. Jag tror också att om jag bara kan låta bli att ta ut allt ur kroppen så behöver inte detta maratonlopp betyda att återhämtningsperioden blir så lång.

Nu blir det en lugn jogg i eftermiddag och sedan lite klassisk kolhydratsladdning och så får vi se hur detta äventyr slutar på lördag J

31 mil på 31 dagar!

Jag kan lika gärna erkänna på en gång. Så länge jag kan minnas har jag varit lite av en statistiknörd. Inte på det sättet att jag blivit väldigt duktig på statistik eller att jag påstår mig vara någon hejare på Excel. Nej det handlar snarare om ett lite smånördigt intresse att samla på information och siffror. Visserligen har jag ett sifferminne som förmodligen ligger lite högre än vad gemene man har. Jag är därmed inte något mattesnille men gillar helt enkelt siffror i olika former. Min omgivning brukar fascineras över hur jag kommer ihåg när alla människor i min omgivning är födda eller vilka telefonnummer mina kompisar i grundskolan hade. Siffror sätter sig helt enkelt hos mig. Det fanns en tid då jag utan problem kunde rabbla upp världsrekordtiderna i friidrott på varenda distans från 100 meter upp till maraton exakt på hundradelen både för damer och herrar och dessutom säga var, när och av vem rekordet hade slagits. Ännu idag har jag en hyfsad koll på det mesta vad gäller olika typer av resultat i löpning. Naturligtvis har den löpinriktade siffernörden inom mig fått ny energi då jag själv intresserat mig för att springa.

En naturlig följd av detta har blivit att jag pysslar med en del märkliga saker vad gäller min egen löpning. Jag har för det första väldigt svårt för att bara springa. Varje löppass måste naturligtvis registreras. Detta är kanske inte så ovanligt eftersom många motionärer gör detta nuförtiden. Däremot har jag lite andra siffernördiga åkommor som att jag ständigt kollar på min Garmin då jag springer. Oavsett om jag bara joggar lugnt eller kör ett hårt intervallpass måste jag hela tiden veta exakt vilket tempo jag håller. Det som kanske också i sammanhanget låter lite märkligt är att jag bara måste avsluta varje pass exakt på kilometern. Jag kan alltså inte springa 12,14 km och låta det stå så i min träningsdagbok. Alltså ser jag  till att varje pass avslutas med en jämn siffra. Snyggt ska det vara. Springer jag t.e.x 6X800 meter i ett intervallpass får helt enkelt upp och nerjogg bli 5,2 km så att en jämn och fin siffra syns i min dagbok. Häromdagen sprang jag ett fartlekspass med min bror och han förstod inte riktigt innebörden av fartlek eftersom jag ständigt använde min lapfunktion för att efteråt kunna se hur långt och i vilket tempo varje fartökning hade sprungits. Spontaniteten i min löpning är alltså inte alltid så stor. Men utan mina siffernojor blir helt enkelt löpningen inte lika intressant för mig och det är för mig en tillräcklig anledning att fortsätta med mitt siffernörderi.

Ett annat resultat av detta är att jag ständigt jämför mängd, tempo, antal pass, snittlängd på pass och snittfarter under olika perioder. Detta kan vara väldigt bra men det kan också bli ett stressmoment att jag hela tiden måste uppnå vissa resultat i min löpning  under vissa perioder. Självklart blir det däremot väldigt roligt då man överstiger något man inte gjort tidigare. Jag har tidigare nämnt att varje vecka som överstiger 60 km i löplängd är godkända veckor. Jag har precis avslutat min fjärde vecka i rad med en mängd över 70 km. Med beröm godkänt alltså.

Denna månad avslutades också på ett typiskt siffernördigt sätt för mig. Jag har aldrig sprungit mer än 30 mil under en månad. Många gånger har jag varit nära men jag har aldrig passerat 30-milsgränsen. Denna månad innehåller 31 dagar och fram till idag hade jag sprungit 289 km. Alltså hade jag exakt 21 km kvar för att uppnå det för mig väldigt roliga målet att springa exakt 1 mil i snitt per dag under en månad. Dagens pass kunde alltså inte bli något annat än ett exakt 21 km långt pass. När jag ändå skulle springa exakt den sträckan passade jag också på att föra in lite kvalitet i passet genom att springa 10 km i lite under tänkt marafart. Den lite snabbare milen sprangs på 42,01 och en snittfart på 4,12. Det var hyfsat jobbigt men med full kontroll. Med sammanlagt 11 km upp och nerjogg så kan jag glädja mig åt att jag under juli månad sprang exakt 310 km och därmed blev siffernörden i mig överväldigad av lycka J

Bil och löparresa i Lappland och Norge

Jag har rest själv med bil i Lappland och norra Norge i en dryg vecka. Att skriva reserapporter kan vara oerhört roligt men det är också ganska svårt att fånga i ord det man har upplevt under en resa. I den här reserapporten kommer löpningen dessutom att utgöra navet kring vilken min resebetraktelse snurrar. Kanske är det lättare att då inte bli för utsvävande i sina miljöbeskrivningar.

Min egentliga resa började i Gravmark utanför Umeå. Jag begav mig dit från Ö-vik tisdagen den 12:e juli. Här inledde jag också att tillsammans med min lillebror Mattias springa ett 3-milspass i trakterna kring Gravmark där han har sitt lilla hus. Mattias är en löpartalang av guds nåde och har en gång i tiden gjort 1,56 på 800 meter. Med den tiden var han 2:a i Sverige som 16-åring. Numera ägnar han sig åt diverse konditionssysselsättningar som simning, cykel och skidor då han inte ägnar sig åt sitt radioprogram Mammas nya kille eller sin humorgrupp Klungan. Däremot springer han väldigt sällan. Jag var dock inte särskilt förvånad att han med lätthet klarade av att tillsammans med mig springa ett 3-milspass i 4,50-fart. Jag skulle i nuläget tippa att trots all min gedigna löpträning de senaste åren så kanske maraton är den enda distansen jag skulle slå honom på. Det skulle vara intressant att se vad han skulle göra på milen, den forne medeldistanslöparen.

Min brors trädhus i Gravmark

På kvällen åt vi en middag tillsammans med vår lillasyster Sara och hade en fantastisk trevlig kväll. Fram mot eftermiddagen på onsdagen begav jag mig iväg till min nästa anhalt som var Piteå. Jag övernattade på ett litet billigare hotell några kilometer utanför staden. Jag kom i säng ganska tidigt och var pigg och utvilad för att på förmiddagen ge mig i kast med tröskelintervaller. Passet blev 17 km långt och tröskeldelen bestod av 3X3000 meter i strax under 4-fart. Ett bra och nödvändigt pass. Jag gillar verkligen tröskelpass och snabbdistans. Det är väldigt skönt att springa snabbt men ändå kontrollerat utan att man behöver ta ut sig till max. Efter att ha checkat ut efter löpningen gjorde jag ett kortare besök i Piteå för att se vad den staden hade att erbjuda. En ganska pittoresk liten stad som i vanlig ordning vad gäller norrländska kuststäder hade sin stadskärna uppbyggd kring stadens gågata. Besöket blev ganska kort och jag satte mig i bilen för att bege mig mot Gällivare. Det enda stopp jag gjorde under denna bilfärd var ett besök vid Storforsen som är ett vackert vattenfall några mil norr om Älvsbyn.

Vy över Storforsen

Väl i Gällivare fick jag en rundvisning i staden av Kjell, en kollega som jag ämnade övernatta hos. Han visade mig Dundret och vi kikade runt lite i Malmberget. Vissa delar av Malmberget ligger nu helt öde p.g.a. att man måste riva områden då gruvan breder ut sig allt mer. En fascinerande syn att se hela villakvarter helt ödelagda p.g.a. detta.

Dagen efter stack jag iväg på ett 10 km långt återhämtningspass på diverse småvägar i Gällivare. Farten var lugn 5-fart och det var skönt att bara springa omkring och få insupa lite av stadens atmosfär joggandes. Jag har för övrigt alltid tyckt att det kanske bästa sättet att uppleva nya platser på är att göra det löpandes. Dessutom känner man sig då också som lite mindre turist än vad man egentligen är. Man blir på ett annat sätt en del av den plats som man besöker.

Nästa anhalt blev nu en annan gruvstad, nämligen Kiruna. Jag fick väldigt blandade intryck av denna stad. En något bister stämning med nästan folktomma gator mötte mig. Det är inte heller svårt att ganska snabbt förstå vad LKAB betyder och har betytt för bygden. Ett kargt klimat och med gruvan som den livsviktiga näringen skapar kanske också en ganska lågmäld och karg stämning i en stad. På något sätt gillade jag ändå Kiruna. Det fanns flera vackra områden och gruvans 2 berg,  Kirunavaara och Luossavaara, ramar in staden på ett vackert sätt. Ett måste när man besöker staden är väl förmodligen ett besök i gruvan. Jag anmälde mig därför till denna tur och begav mig vid 13-tiden på lördagen ner i gruvan med ett 20-tal andra besökare. En 3-timmar lång rundvandring och visning av gruvan tog därefter vid. Jag tyckte väldigt mycket om besöket och har nu en betydligt klarare bild av gruvnäringens historia i Kiruna. På kvällen hann jag med att se damerna vinna VM-brons i fotboll innan jag avslutade dagen med att ganska sent på kvällen springa 15 km på Kirunas gator. En fantastisk skön kvällsrunda då jag tyckte att jag småjoggade och ändå höll 4,35-fart. Varje ny plats måste ju dessutom upplevas springandes såklart J

Lapporten

Tidigt på morgonen nästa dag lämnade jag Kiruna bakom mig och begav mig mot Abisko. I dag skulle det vara en springfri dag. Däremot inte en rörelsefri dag. Här skulle vandras. Jag hade bokat rum på ett litet hotell där jag lastade av mina grejor och packade mig snabbt i ordning för en vandring upp mot Lapporten. Drygt 5 timmar senare var jag tillbaka efter att vandrat 22 km. Vandringen var magnifik och jag njöt av min ensamhet i denna fascinerande miljö. På kvällen unnande jag mig för första gången under resan en lite finare middag då jag avnjöt hjortytterfilé med utsikt över Lapporten. Efter middagen kom jag i samspråk med ett tyskt äldre par som lyckades få mig att inse att jag bara måste köra min Toyota upp till Andenes i Norra Norge för att där få möjligheten att åka på valsafari. Sagt och gjort. Tidigt på morgonen dagen efter satte jag mig i bilen för att via Riksgränsen och vidare färd genom Norge så sakteliga rulla mot denna by. Denna dags bilfärd var helt magisk. Jag satt bara och gapade över alla fantastiska vyer som jag passerade. Vid ett flertal tillfällen var jag helt enkelt tvungen att stanna bilen för att få njuta av utsikten över berg och dalar som omgav mig på min färd. Resan på 30 mil tog därför avsevärt längre tid än vad jag hade beräknat. Väl framme mötte mig en fantastiskt pittoresk liten by omgiven av havet och vackra berg.

Efter att ha suttit i bilen hela dagen spratt det nu rejält i mina ben och efter att ha checkat in på ett litet vandrarhem tog jag på mig mina Saucony Kinvara och gav mig iväg mot bergen. Jag tror inte att jag tar i då jag vill påstå att jag aldrig har sprungit ett löppass och varit omgiven av en så fantastisk natur som jag var i Andenes. I ren löpglädje blev passet hela 22 km långt och dessutom sprang jag 12 km i marafart, strax under 4,15/km. Jag bara flög fram medan bergen och havet hela tiden fanns vid min sida. Detta dessutom helt utan vätska och med bara några mackor i magen under hela dagen. Ren och sann löpglädje alltså.

Dagen efter tillbringades mestadels på valsafari ute till havs och vi hann med att se 3 valar på riktigt nära håll. En mäktig upplevelse. På eftermiddagen tog jag bilen dit jag hade vänt vid föregående dags löppass och fortsatte nu vägen och sprang ett 12 km-pass i ganska vanlig distansfart på 4,43. Kände mig lite seg i benen efter gårdagens ganska hårda 22km-pass.

Vacker natur i Nordnorge

Den sista anhalten i Norge var Bodö. Jag kom dit ganska sent på kvällen efter att ha suttit i bilen större delen av dagen. Väl framme checkade jag snabbt in, bytte om och gav mig iväg på ett intervallpass. Jag tyckte mig behöva lite fart idag. Bestämde mig för att köra några 800-hundringar med 1,30 vila. Tyckte dock att jag var lite tung i benen och fick kämpa ganska hårt för att klara de 6 repetitionerna i hyfsad fart. Låg runt 3,30-fart i snitt och det får väl ändå anses vara godkänt.

Dagen efter lämnade jag Bodö för att bege mig mot Sverige igen. Jag hade turen att ha en inbokad nattplats lite söder om Tärnaby där jag skulle få sova hos min lillasysters pojkväns mamma. Denna dag fick faktiskt bli helt löpfri och det kändes helt ok efter en ganska tuff träningsperiod. Mitt biläventyr led nu mot sitt slut och jag avslutade min färd med att tillbringa helgen med min vän Peter vid Lögdeälven för vår årliga fisketur. Medan han fiskade på eftermiddagen gav jag mig ut på ett 15 km långt distanspass. En löparbilfärd var nu avslutad och jag misstänker att det kan bli fler liknande bilresor för min del.

Jag kan såklart inte heller låta bli att konstatera att jag lämnade Norge ganska exakt ett dygn innan en vettvilling dödar över 90 norrmän i en fullständigt osannolikt ondskefull handling. Mina tankar går till deras familjer och det norska folket som jag faktiskt fick möta på nära håll under några dagar. I övrigt går det såklart inte att med ord beskriva vilken avsky vi alla känner för detta dåd. Det går inte heller att förstå vad de överlevande ungdomarna har gått igenom. Vi kan bara hoppas att liknande attacker inte inträffar igen.