Frankfurt Marathon!

Är då tillbaks i Stockholm med en massa blandade känslor efter att ha sprungit Frankfurt Marathon. Jag hade trots allt en ganska stor förhoppning om att kunna springa under 3 timmar och efter att ha passerat mållinjen på 3,04,28 kan jag faktiskt inte påstå att jag ens var nära. Men att springa ett maraton och att dessutom göra det optimalt då allt klaffar är inget som man gör på beställning. Mina förberedelser hade varit bra och jag kände mig i form så varför lyckades jag inte med min målsättning? Vill jag göra det lätt för mig kan jag ju helt enkelt påstå att jag inte är bättre än så här. Men i vanlig ordning har jag svårt för att göra det lätt för mig. Det finns förmodligen en rad förklaringar till att tiden inte blev bättre.

Jag försöker just nu att acceptera den gamla klyschan som säger att ett PB alltid är ett PB och man bör vara nöjd om man springer ett lopp snabbare än vad man någonsin gjort tidigare. Det kanske låter förmätet men jag har väldigt svårt att vara nöjd efter gårdagens lopp. Men ok jag ska försöka att se till några saker som jag kanske trots allt borde vara nöjd med. Jag har i år sprungit 3 maratonlopp vilka samtliga har sprungits snabbare än de maror jag tidigare gjort. Av dessa 3 maror så sprang jag den extremt kuperade Höga kusten Marathon på 3,14. Jag kan också konstatera att jag med gårdagens tid på 3,04 sprang i samma tempo som jag gjorde på en halvmara för 2 år sedan. Utvecklingen går alltså åt rätt håll. Jag har däremot svårare att acceptera att jag bara slog min tid från Stockholm Marathon i år med knappt en minut. Frankfurt är en betydligt plattare mara och jag hade ytterligare några månaders träning bakom mig. Jag borde verkligen ha presterat bättre.

Så till själva loppet. Jag flög ner till Frankfurt på lördagen med min vän Jens. Väl framme i Frankfurt insåg vi efter ett tags väntan på vårt bagage att något var fel. Naturligtvis råkade vi ut för det missödet att våra väskor hade hamnat på ett senare plan. Vi fick informationen att bagaget skulle köras till hotellet på kvällen och vara där senast kl 21. Det var inte direkt den starten vi ville ha. Det blev alltså några nervösa timmars väntan på att väskorna skulle dyka upp på hotellet under kvällen. Med min förmåga till negativa tankar såg jag redan nu framför mig hur jag skulle bli tvungen att köpa löparskor och löparkläder på söndag morgon för att kunna springa. Som väl var så kom packningen till vårt hotell senare på kvällen.



Peppad innan start!



Efter kolhydratladdande, en hyfsad nattsömn och en bastant hotellfrukost promenerade vi de 15 minuter det tog till startområdet. Vi kände oss båda laddade inför uppgiften och önskade varandra lycka till innan startskottet small och vi var iväg. Under den första kilometern var det extremt trångt och det var omöjligt att få till en snabbare första kilometer än runt 4,30. Jag lyckades sedan öka tempot och var nere i 4,15-fart. Min GPS levde dock denna dag sitt eget lilla liv och gav mig allt som oftast en del märklig information. Helt plötsligt sprang jag i 3,45-fart enligt min klocka vilket naturligtvis inte stämde. Så småningom var jag tvungen att mer ha koll på klockan och kilometermarkeringar än att ha koll på min tid på GPS:n. Jag höll sedan ett ganska jämnt och fint tempo för varje 5-kilometerspassering. Passerade 10 km på 42,54 och halvmaran sedan på 1,30,35. Jag låg alltså bara aningen över sub 3-fart. Men jag kände ganska tidigt att detta var ansträngande och vid 25 km började jag tappa i tempo. Jag vågade inte gå på hårdare då jag var rädd för att spränga mig. Kanske tappade jag onödigt mycket i tempo då sub 3- tanken var borta. Kanske är det svårt att hålla uppe ett högt tempo i slutet av en mara då man inser att man inte kommer att nå sitt mål. Från 30 km och framåt var det överlevnad som gällde. Körde en del mantran och försökte koncentrera mig på löpteknik och att faktiskt försöka att njuta av upplevelsen blandad med smärtan som ständigt var närvarande. Fick däremot aldrig någon riktig känsla av total utmattning utan snarare en lång plågsam väntan på målgång och hela tiden ett långsammare kilometertempo.

I mitt huvud fanns i alla fall en klar tanke som jag aldrig övergav och det var att jag tänkte i vilket fall som helst inte undvika att persa idag. Jag försökte därför peppa mig så gott det gick med insikten att jag trots allt kommer att springa ett maraton snabbare än jag någonsin gjort tidigare. De sista kilometerna inne i centrum var naturligtvis en plåga och känslan att äntligen få springa in över mållinjen vara fantastiskt skön. Just då var jag varken nöjd eller missnöjd. Jag var ganska tom på känslor och tyckte att det var skönt att det hela väl var över. Jag satte mig sedan vid kläduthämtningen och väntade på att Jens skulle dyka upp. Jag satt där och såg väl en aning moloken ut då han dök upp med ett leende på läpparna. Han hade satt ett prydligt pers med tiden 3,26,12. Detta med endast 2 långpass i bagaget de senaste månaderna. Jens gjorde ett fantastiskt bra lopp och var naturligtvis också väldigt nöjd med sin insats. Jag försökte att intala mig själv att jag hade gjort vad jag kunnat men tanken att jag skulle kunna ha kämpat mer höll sig kvar.

En silverinsvept och nöjd Jens

En något mindre nöjd Tomas

Det vore naturligtvis fånigt att se detta som ett katastrofalt misslyckande. Ett personligt rekord på ett maraton kan aldrig bli ett katastrofalt misslyckande. Men det var inte heller ett lyckat resultat. Mer än känsla av att: Jo det var väl ändå ganska ok och jag slog i alla fall pers men men…

Nästa år finns det inget som kan hindra mig från att springa en mara under 3 timmar. Jag SKA bara göra det. I Stockholm om ganska exakt 7 månader kan kanske vara ett bra tillfälle.