Tankar om året som gått

Året närmar sig sitt slut och årskrönikor i alla dess former kommer naturligtvis att dyka upp i alla möjliga mediala sammanhang. Det är roligt att själv få sammanfatta och få läsa vad andra skriver om året som har gått avseende olika företeelser. För min egen del har det minst sagt varit ett händelserikt år med stora personliga förändringar. Jag har gått igenom en separation med allt vad det har inneburit och att jag känslomässigt och mentalt har haft mina svängningar har också avspeglat sig på min löpning. Jag tänkte försöka delge något av hur mina tankar kring löpning och min blogg sett ut under detta år. En mer renodlad löpårssammanfattning kommer eventuellt senare.

I och med min separation i våras så upptäckte jag nya sidor hos mig själv. Jag upptäckte också att jag i min blogg hade svårt att helt utesluta mitt privatliv. Min ambition från början med denna blogg var nog att skriva om löpning utifrån en rad olika aspekter utan att beröra mitt privatliv så mycket. Under året som gått har jag märkt att det för mig nästan inte går att utesluta mitt liv utanför löpningen. Jag grubblar, analyserar och funderar över det lilla i ett löppass och i det stora som kan handla om hur livet ska levas eller hur jag tror att vi människor bör vara och agera. Antingen så slutar jag att skriva eller så väver jag in mig själv och mina tankar kring företeelser utanför löpningen i denna blogg. En blogg där man pliktskyldigt redovisar olika träningspass och tävlingsrapporter skulle för min egen del bli en ganska tråkig och livlös blogg och mitt eget intresse för skrivande skulle då förmodligen avta ganska snabbt. Året som gått är ungefär jämngammalt med min blogg och har inneburit en resa för mig, såväl inom löpningen som hur jag ska leva mitt liv.

Löpningen har nog fått en ökad betydelse i mitt liv detta år. Den har varit en tröst och en kamrat under tunga perioder. Oavsett om det har gått tungt eller lätt så har den varit viktig. I mitt sökande efter vem jag är och var jag är på väg i mitt liv, hur jag vill leva och hur jag vill vara så har löpningen hjälpt mig. Kanske har jag ett större ensamhetsbehov än vad jag har trott och kanske är det ofta ensamhet jag söker, bort från alla krav i livet och det ständigt höga tempo som omger oss. Men jag varken kan eller vill fly från allt detta hela tiden. Jag är och vill vara en del av min omgivning, men med löpningens hjälp hittar jag ett tillstånd att befinna mig i under kortare perioder då allt får stå stilla och jag är ett med mitt varande.

Jag har under året som gått funderat ganska mycket på vad jag vill med min löpning och hur min nya livssituation har påverkat den. Det fanns en rädsla att mitt löpintresse skulle avta en del men till min glädje har det inte blivit så. Jag har tvärtom, funderat och analyserat mer än tidigare. Aldrig förut har jag heller läst så mycket litteratur om löpning som under detta år. Pfitzinger, Daniels och Noakes har följt med mig under året. Jag har kollat alla möjliga sidor på internet om löpning, läst löpbloggar och forum. Vänt och vridit på begrepp och teorier. Så nu vet jag exakt hur jag ska träna. Nej, ärligt talat så vet jag förmodligen mindre hur jag ska träna nu än tidigare. För det är nog så att oavsett ämne så kan nog den känslan infinna sig, att ju mer man läser desto mindre vet man hur allt egentligen förhåller sig.

Det jag däremot vet är att jag kommer fortsätta att läsa och fundera kring alla möjliga aspekter vad gäller löpning och löpträning. Några sanningar kanske jag aldrig finner. Kanske av den enkla anledningen att det inte finns några sanningar eftersom allt handlar om hur olika individer drar slutsatser utifrån sina egna erfarenheter och följdaktligen inte kan bli till en allmän sanning för alla. Jag skyr därför alla former av dogmatiserande tendenser då jag läser. Det går inte att bli dogmatisk vad gäller löpning. Vi är alla olika, svarar olika på träning och har olika bakgrunder och erfarenheter. Den enda självklara sanning jag funnit är kanske att om du springer mycket och varierat så blir du med största sannolikhet en bättre löpare.

Jag har nog tidigare sökt mer svar i den litteratur jag använt mig av men i år har jag mer sett litteraturen som ett bollplank där jag kan plocka russinen ur kakan och i kombination med min egen erfarenhet hitta min egen väg. Av den anledningen har jag vid olika tidpunkter under året befunnit mig i olika tankegångar vad gäller löpningen. Jag kan ena stunden ha trott stenhårt på mycket mängd i långsamt tempo för att i nästa stund överväga om jag inte borde springa lite mindre och satsa mer på kvalitet. Men i detta ligger just tjusningen i löpningen anser jag. Den följer med mig och jag lever med min löpning i stort och i smått och det är en fantastiskt spännande resa jag har fått göra tillsammans med sin löpning under detta år.

Om jag däremot ser till min egen utveckling rent resultatmässigt under året kan jag inte påstå att stora framsteg har gjorts. Jag har lyckats väldigt bra på mina maratonlopp men i övrigt har det varit ganska stiltje. En känsla av stagnation rent utvecklingsmässigt har ofta infunnit sig och har orsakat en del huvudbry. Ofta har jag tvivlat på min förmåga att ta till mig träning och tvivlen på att jag kan prestera på kortare sträckor än maraton finns allt jämt kvar. Jag har dessutom tvivlat på min förmåga att tåla smärta och kunna fortsätta då mjölksyran och grumliga tankar uppträder, att mitt pannben och min vilja inte är tillräckligt starkt. Häri ligger det naturligtvis en utmaning att komma tillrätta med dessa problem och att hitta en väg bort från mina tvivel. Men jag umgås också med den idén att jag ska överge tankarna på att förbättra mina resultat på kortare distanser och i stället enbart ägna mig åt maraton och ultramaraton. Jag fyller 40 nästa år och jag blir med största sannolikhet inte snabbare med åren. Uthålligheten kan däremot förbättras avsevärt. Jag tror därför att även nästa år kan bli en väldigt spännande resa, såväl i det lilla som i det stora.

Mötet med mig själv!

För mig har löpningen alltid varit en sysselsättning som jag helst upplever helt själv utan att ha någon annan vid min sida. En stund av frihet och utan egentlig kontakt med omvärlden i form av en stunds onåbarhet. Ingen kan nå mig och jag kan inte nå någon. Ingen stör mig i min upplevelse där jag löpandes rör mig framåt i den miljö jag befinner mig i. Jag har svårt att se att jag någonsin vill att löpningen för mig ska se annorlunda ut. Det händer att jag någon gång ibland gör undantag från mitt behov av att springa ensam. Det kan vara ok att jogga tillsammans med en annan person någon gång ibland men i huvudsak vill jag alltså göra detta i min ensamhet.

Det verkar dock vara uppenbart att jag inte delar detta behov med väldigt många löpande människor. Många verkar må bättre av att springa tillsammans med någon annan. Jag har aldrig riktigt förstått varför så många springer tillsammans med andra människor. Jag vet att jag låter som en enstöring när jag skriver detta men i vårt samhälle anser jag att ensamheten i allmänhet är grovt underskattad och ibland nästan bortglömd som ett socialt tillstånd. Varför är så många människor rädda för att vara bara med sig själv? Många av oss har familjer, barn, massvis med vänner, ett arbete med arbetskompisar och dessutom är vi ständigt uppkopplade via nätet eller på våra mobiler och får vi en stund över alldeles för oss själva så passar många på att omedelbart ringa någon så att man kan få lite social stimulans på något sätt. Vad är vi rädda för? Varför är mötet med oss själva så skrämmande?

Jag funderar ganska ofta över detta fenomen. Alla behöver inte vara så ensamhetsälskande som jag. I min värld är upplevelsen med mig själv i olika situationer väl så stark som mötet med andra människor. Jag älskar att resa själv, fika själv, ta en öl på en pub själv, upptäcka en stad själv eller helt enkelt bara vara för mig själv. Det känns ibland som om ensamheten uppfattas som ett socialt misslyckande. Att lycka mäts i form av att ha tillräckligt med sociala kontakter och att vara uppbokad på alla möjliga aktiviteter och sammankomster. För alla människor vill ju naturligtvis hela tiden omge sig med andra eftersom människan i grunden är en social varelse. Eller? Jo jag tror också att vi kan växa i möten med andra men jag är också övertygad om att vi kan växa i mötet med oss själva. Mötet med dig själv och upplevelser du är med om själv är av någon anledning företeelser som många människor flyr ifrån. Jag förstår inte varför?

Bland de som känner mig och i allmänna sociala sammanhang tror jag mig uppfattas som en ganska trevlig och social person. D.v.s. i den mån jag vill och är intresserad. Jag kan i många sammanhang känna mig ganska obekväm även om jag tycker mig ha en bra förmåga att anpassa mig. Av den anledningen försöker jag i den mån det går att faktiskt försöka att välja med vem eller vilka jag vill tillbringa tid tillsammans med. Jag är av den uppfattningen att man ska kunna ha krav på vilka man vill umgås med och inte slentrianmässigt vara med människor av den enda anledningen att man ska umgås. Jag tror faktiskt inte att jag är ensam om att tycka att det finns allt för många människor som dränerar mig på energi eller helt enkelt inte ger mig någonting att tillbringa min tid tillsammans med. Alla de människor som ständigt verkar fly ensamheten och uppvisar ett ständigt behov av att omge sig med människor, känner de sig alltid mer bekväm i möten med andra än i mötet med sig själva, oavsett person och socialt sammanhang? Kanske är det så. Kanske är det jag som har missuppfattat saker och som är en felande länk som inte ständigt vill uppleva saker med andra.

Jag tycker att vi alla självklart ska ha krav på vår tillvaro i den mån vi kan påverka den och mår man bra av att springa tillsammans med andra ska man naturligtvis göra det. För mig är det viktigt att försöka att optimera de tillfällen jag kan uppleva saker. Ibland vill jag uppleva saker tillsammans med andra men ofta vill jag också uppleva och känna nuet alldeles för mig själv. En sådan företeelse är löpning. När jag springer så upplever jag. Jag är. Jag upplever det som är runtomkring mig och jag upplever mina tankar. För mig blir helt enkelt inte den upplevelsen lika stark tillsammans med någon annan. Naturligtvis är vi människor olika och jag tänker inte påstå att mina ensamhetsbehov är mer sunt än andras behov av att springa tillsammans med andra. Vad jag däremot tror är att många skulle behöva stunder för sig själva i den värld där ständiga möten med andra och att omge sig med människor i alla möjliga sammanhang verkar vara beviset på att vi är lyckliga och ständigt blir sedda.

Lappland Ultra!

För snart 2 veckor sedan så sprang jag 6 mil under ett enda pass. 6 mil är långt. Det är en distans jag för 3 år sedan inte trodde att det fanns en möjlighet att jag skulle kunna springa. Men ju mer jag springer desto mer ökar mitt intresse för långa distanser. Det ligger en otrolig utmaning i att springa långt och nästa sommar ska jag springa 10 mil.

Jag har länge funderat på att springa Lappland Ultra men nu överväger jag inte längre om jag ska springa detta lopp. Nu har jag bestämt mig. Jag kommer att stå på startlinjen i Adak, fredagen den 29:e juni kl. 22:00 och det känns som en otroligt häftig och spännande utmaning. Att se hur min kropp reagerar i den ljusa norrlandsnatten när jag springandes ska genomföra ett lopp på 100 km blir naturligtvis den största utmaningen hittills i mitt löparliv.

Det är för mig dock omöjligt att bara ha som mål att genomföra ett lopp. Det rimliga kanske borde vara att se det enbart som en utmaning i sig att springa 10 mil liksom att det första maratonlopp man ska springa kan vara nog så utmanande att bara lyckas genomföra. Att utmaningen ligger i att klara av den distans man har för avsikt att springa. Jag fungerar däremot inte på det sättet. Ska jag anta en sådan gigantisk utmaning måste jag ha ett tidsmål för att resan mot målet ska vara mödan värd. Huruvida det är rimligt eller inte att sätta upp ett bestämt tidsmål för en distans som nästan ligger bortom ens fattningsförmåga är en annan sak. Men med den erfarenhet av min löpträning jag i allmänhet har och i synnerhet kunskapen om min förmåga att springa länge tänker jag sätta mitt tidsmål till 10 timmar. Jag ska alltså springa 10 mil under 10 timmar. Ett ganska naturligt och lättfattligt mål. Jag ska snitta varje kilometer under 6 minuter. Om jag är ute och joggar i detta tempo känns det som om jag kryper fram men jag är ganska säker på att när jag sprungit 7, 8 eller 9 mil kommer det inte längre att kännas som om jag kryper fram. Eller det kanske det gör men då kommer nog känslan av krypfart att vara kombinerad med en känsla av total utmattning.

Den enda problematik jag ser med denna utmaning är att fyra veckor innan så är tanken att jag ska springa Stockholm Marathon under 3 timmar. Är jag återhämtad fyra veckor efter maran och hur ska jag bedriva min träning inför två så stora utmaningar? Jag kan inte enbart förbereda mig inför detta 10-milslopp genom att springa mycket, långt och länge då jag dessutom behöver en viss fart- och fartuthållighetsträning inför sub3 målet. Just denna problematik ser jag dock som en del i denna utmaning.

Vintern är lång och det är länge kvar till både Stockholm Marathon och Lappland Ultra men jag tror att löpningen i vinter blir så mycket lättare att utföra med två så utmanande och inspirerande mål att se fram emot i början av sommaren.