Mötet med mig själv!

För mig har löpningen alltid varit en sysselsättning som jag helst upplever helt själv utan att ha någon annan vid min sida. En stund av frihet och utan egentlig kontakt med omvärlden i form av en stunds onåbarhet. Ingen kan nå mig och jag kan inte nå någon. Ingen stör mig i min upplevelse där jag löpandes rör mig framåt i den miljö jag befinner mig i. Jag har svårt att se att jag någonsin vill att löpningen för mig ska se annorlunda ut. Det händer att jag någon gång ibland gör undantag från mitt behov av att springa ensam. Det kan vara ok att jogga tillsammans med en annan person någon gång ibland men i huvudsak vill jag alltså göra detta i min ensamhet.

Det verkar dock vara uppenbart att jag inte delar detta behov med väldigt många löpande människor. Många verkar må bättre av att springa tillsammans med någon annan. Jag har aldrig riktigt förstått varför så många springer tillsammans med andra människor. Jag vet att jag låter som en enstöring när jag skriver detta men i vårt samhälle anser jag att ensamheten i allmänhet är grovt underskattad och ibland nästan bortglömd som ett socialt tillstånd. Varför är så många människor rädda för att vara bara med sig själv? Många av oss har familjer, barn, massvis med vänner, ett arbete med arbetskompisar och dessutom är vi ständigt uppkopplade via nätet eller på våra mobiler och får vi en stund över alldeles för oss själva så passar många på att omedelbart ringa någon så att man kan få lite social stimulans på något sätt. Vad är vi rädda för? Varför är mötet med oss själva så skrämmande?

Jag funderar ganska ofta över detta fenomen. Alla behöver inte vara så ensamhetsälskande som jag. I min värld är upplevelsen med mig själv i olika situationer väl så stark som mötet med andra människor. Jag älskar att resa själv, fika själv, ta en öl på en pub själv, upptäcka en stad själv eller helt enkelt bara vara för mig själv. Det känns ibland som om ensamheten uppfattas som ett socialt misslyckande. Att lycka mäts i form av att ha tillräckligt med sociala kontakter och att vara uppbokad på alla möjliga aktiviteter och sammankomster. För alla människor vill ju naturligtvis hela tiden omge sig med andra eftersom människan i grunden är en social varelse. Eller? Jo jag tror också att vi kan växa i möten med andra men jag är också övertygad om att vi kan växa i mötet med oss själva. Mötet med dig själv och upplevelser du är med om själv är av någon anledning företeelser som många människor flyr ifrån. Jag förstår inte varför?

Bland de som känner mig och i allmänna sociala sammanhang tror jag mig uppfattas som en ganska trevlig och social person. D.v.s. i den mån jag vill och är intresserad. Jag kan i många sammanhang känna mig ganska obekväm även om jag tycker mig ha en bra förmåga att anpassa mig. Av den anledningen försöker jag i den mån det går att faktiskt försöka att välja med vem eller vilka jag vill tillbringa tid tillsammans med. Jag är av den uppfattningen att man ska kunna ha krav på vilka man vill umgås med och inte slentrianmässigt vara med människor av den enda anledningen att man ska umgås. Jag tror faktiskt inte att jag är ensam om att tycka att det finns allt för många människor som dränerar mig på energi eller helt enkelt inte ger mig någonting att tillbringa min tid tillsammans med. Alla de människor som ständigt verkar fly ensamheten och uppvisar ett ständigt behov av att omge sig med människor, känner de sig alltid mer bekväm i möten med andra än i mötet med sig själva, oavsett person och socialt sammanhang? Kanske är det så. Kanske är det jag som har missuppfattat saker och som är en felande länk som inte ständigt vill uppleva saker med andra.

Jag tycker att vi alla självklart ska ha krav på vår tillvaro i den mån vi kan påverka den och mår man bra av att springa tillsammans med andra ska man naturligtvis göra det. För mig är det viktigt att försöka att optimera de tillfällen jag kan uppleva saker. Ibland vill jag uppleva saker tillsammans med andra men ofta vill jag också uppleva och känna nuet alldeles för mig själv. En sådan företeelse är löpning. När jag springer så upplever jag. Jag är. Jag upplever det som är runtomkring mig och jag upplever mina tankar. För mig blir helt enkelt inte den upplevelsen lika stark tillsammans med någon annan. Naturligtvis är vi människor olika och jag tänker inte påstå att mina ensamhetsbehov är mer sunt än andras behov av att springa tillsammans med andra. Vad jag däremot tror är att många skulle behöva stunder för sig själva i den värld där ständiga möten med andra och att omge sig med människor i alla möjliga sammanhang verkar vara beviset på att vi är lyckliga och ständigt blir sedda.