Jo jag springer... i alla fall lite!

Det var väldigt länge sedan jag skrev något här. Faktiskt drygt 2 månader sedan ser jag. Varför har jag inte skrivit? Jo därför att jag inte tycker mig ha haft något att säga vare sig om min egen löpning eller löpning i allmänhet. Att skriva liksom att springa måste kännas lustfyllt för min del annars kan det lika gärna vara. Åtminstone gäller detta skrivandet. Vad gäller löpningen så vet jag att jag mår bra av att springa även om det inte känns lustfyllt.

Vill ändå skriva lite kort om var jag befinner mig vad gäller min löpning för närvarande. Jag springer faktiskt trots allt hyfsat regelbundet. Ligger kanske i snitt på 5 mil i veckan och vanligtvis blir det 3-4 pass. Som

vardagsmotionär är detta naturligtvis en helt ok veckomängd och man kan hålla sig i ganska god form med en sådan träning. Men vad hände med mina ambitioner? Vad hände med planen att öka från mina 7 mil i veckan upp till kanske 9 mil i veckan? Hur ser framtiden ut då mitt mål alltid har varit att springa ett maraton under 3 timmar? Varför blev det inget Lappland Ultra?

Jag vet inte om jag har några bra svar mer än att ska man träna mycket och hårt måste helt enkelt lusten finnas. Det handlar om att vara väldigt fokuserad och motiverad för att vilja träna på en hög nivå. Min löpning är fortfarande viktig men jag kanske inte känner den där motivationen som jag någonstans hoppas infinner sig igen. Jag har ibland svårt att få till mina löppass regelbundet då det har varit mycket annat som måste göras. En liten latmask har faktiskt ibland också infunnit sig hos mig som sällan eller aldrig dök upp tidigare. Ibland har jag helt enkelt valt att strunta i att ge mig ut fast jag vet att jag verkligen borde. Det känns som om löpningen får bli vad den blir ett tag framöver och att jag på något sätt kan hitta tillbaka till lusten att springa mycket igen. Jag hoppas och tror att det blir på det sättet så småningom men inte just nu. Det som kanske ändå gör mig en aning orolig är att jag inte känner någon som helst lust att tävla. Men att tävla om något måste kännas lustfyllt. Det gör det inte på något sätt just nu.

I allt detta känns det trots allt ganska ok. Jag är en sämre löpare idag än för ett år sedan och jag har inget 3-timmarsmål i sikte. Däremot mår jag fortfarande bra av att springa på mitt eget sätt. Inte så mycket intervaller och snabbdistans men jag testar att springa i lite högre farter med jämna mellanrum och kvalitetspassen blir lite mer av spontan karaktär. Känns det bra springer jag lite snabbare. Känns det mindre bra så blir det lugn distans. Jag är ingen maskin. Jag är person som agerar och handlar utifrån vad som känns viktigt i ögonblicket. Löpningen och jag tar det bara lite försiktigt just nu. Vi får se vad som händer.

Anmäld till Lappland Ultra!

Mina funderingar kring huruvida jag ska springa 100 km i Lappland Ultra den 29:e juni är nu över. Jag har vänt och vridit på argumenten för och emot. Min bristande mängd denna vår har naturligtvis varit det tyngst vägande skälet till att eventuellt inte springa. Å andra sidan har det också varit det enda skälet till att inte springa. Jag har haft detta lopp i tankarna under det senaste året och sett det som en otroligt häftig utmaning att se hur kroppen reagerar på att springa 10 mil under en hel natt och jag känner nu att jag bara inte kan låta bli att springa detta lopp. Jag slutade att fundera och gick helt enkelt in och anmälde mig. Dessutom anmälde jag mig till SM-klassen då loppet i år har SM-status. Ska jag nu springa 10 mil så kan det såklart vara lite kul att dessutom ställa upp i SM :)

Så nu sitter jag här med den bisarra och lätt skrämmande vetskapen att jag ska springa 10 mil i ett sträck om mindre än 3 veckor. Vad har jag gett mig in på? Klarar jag detta? Är det möjligt med tanke på hur våren sett ut? Jag kan såklart inte förbättra mina möjligheter nämnvärt de närmaste veckorna men jag har i alla fall bestämt mig för att få till en hel del mil i benen under 2 veckor för att veckan innan ta det väldigt lugnt. Jag kommer under dessa två veckor inte att bedriva någon fartträning överhuvudtaget och har också bestämt mig för att distanspassen ska bli extra långsamma för att på något sätt förbereda kroppen på att springa långsamt och ska jag vara ärlig så känns det ganska skönt att under en kortare period springa distanspass i 5 – 5,30 fart och bara lugnt rulla runt ett antal mil.

Jag har tidigare då tankarna kring detta lopp infunnit sig hos mig tänkt att mitt mål måste bli att klara 10 mil under 10 timmar. Min tanke är  fortfarande att ha detta som mål men jag har också sagt till mig själv att jag inte ska bli allt för besviken om jag misslyckas med detta. Det är således med en skräckblandad förtjusning jag ger mig i kast med denna utmaning men det ska faktiskt bli väldigt spännande att se vad som händer med min kropp när jag sprungit 7, 8 eller 9 mil. Då all energi är slut och det bara handlar om att hjärnan ska försöka lura kroppen att fortsätta springa trots att den kommer att skrika av smärta och bara vill stanna till varje pris. Eller är det kanske kroppen som ska försöka lura hjärnan? Uppladdningen inför detta äventyr tar sig hur som helst nu sin början och det ska faktiskt bli riktigt roligt att försöka klara av detta.

Stockholm Marathon 2012

Jag sprang då trots allt mitt femte Stockholm Marathon igår och vädermässigt var det som redan påpekats på olika håll verkligen ingen rolig upplevelse. Det finns annars inte så mycket att säga om loppet mer än att jag utförde det på ett kontrollerat och full acceptabelt sätt. Efter att ha stått och frusit och försökt att hålla värmen något sånär med en plastsäck som överdragskläder startade jag i ett något snabbare tempo än vad jag tänkt. Jag låg ner mot 4,20 de första kilometerna och insåg att det nog var bäst att slå av på takten lite. Det som annars var riktigt roligt innan start var att jag för första gången stod i startgrupp B vilket också innebär att man står i samma starfålla som den yppersta eliten och det var ganska roligt att stå och småjogga tillsammans med små späda kenyaner och liksom få känna sig lite bättre än vad man faktiskt är. Det fanns dessutom ingen som helst tendens till trängsel efter det att starskottet väl gått.

När jag sedan efter de inledande kilometerna sänkte tempot något låg jag i en ganska behaglig 4,30 4,40-fart och allt rullade på utan större problem. Redan på Södermälarstrand fick jag sällskap av Patrik och vi sprang sedan ganska ofta i sällskap fram till 30 km. Jag stannade och kissade vid ett tillfälle och Patrik hade problem med sina skosnören som han var tvungen att stanna och knyta två gånger. Jag trodde i ärlighetens namn att Patrik så småningom skulle dra ifrån då jag befarade en kollaps den sista milen med min bristande uthållighetsträning men Patrik hade problem med sina vader så istället var det jag som drog ifrån den sista milen.

Vädret var som sagt inte roligt men det var ändå hanterbart. De värsta bitarna var nog ute på Gärdet vid halvmarapasseringen och Västerbron på andra varvet. Känslan av att stå helt stilla gjorde sig här påmind då vindbyarna ibland nästan ville blåsa omkull mig. De öppna vindutsatta delarna som Strandvägen och Södermälarstrand var inte heller att leka med. Det var bara att blunda och köra på så gått det gick.

Den sista milen tappade jag mycket riktigt i tempo men det blev inte värre än att jag tappade ner mot 5-fart och den riktiga väggen dök till min förvåning aldrig upp och jag kände mig faktiskt förvånansvärt pigg då jag närmade mig stadion och jag är också övertygad om att jag hade kunnat kapa några minuter om jag verkligen hade gett mig sjutton på att ta ut allt ur min kropp. Denna dag var detta dock inte något huvudsyfte och jag är fullt nöjd med att ha pressat mig till kanske 90 procent då jag inte såg vitsen med att springa på låt oss säga 3,17 istället för 3,20. Jag hade tagit mig igenom ett maraton under vidriga väderomständigheter och med bristande träning. Det kändes stort nog för mig idag. Klockan stannade på 3,20,56 då mållinjen väl passerades och jag kände mig ganska nöjd över min insats. Sedan började däremot helvetet.

Den halvtimmen som sedan följde efter målgång är bland det värsta jag någonsin upplevt. Att ha sprungit drygt 4 mil innebär att kroppen är tom på energi och inte kan hantera kyla på ett vanligt sätt. Efter målgång är man tvungen att ta sig bort till Östermalms IP för borttagande av chip, hämtning av t-shirt och återhämtningspåse och sedan hämta ut sin påse med ombyte. Detta tar tid och en nedkyld utpumpad kropp i 5-gradig värme, regn och blåst klarar inte riktigt att hantera detta. Jag frös så fruktansvärt mycket att jag bara skakade och hackade tänder och mina fingrar var så stelfrusna att jag nätt och jämnt lyckades bära något. Jag klarade med ett nödrop att få i mig någon form av dryck och att sedan ta av sig till bar överkropp och försöka byta om under dessa omständigheter var helt enkelt fullkomligt vidrigt. Att sedan arrangörerna inte kunde ordna fram någon form av värmefilt eller liknande till de nedkylda löparna är faktiskt ganska anmärkningsvärt.

Jag är i alla fall idag faktiskt fruktansvärt glad, stolt och nöjd över mig själv. Jag kämpade och jag tog mig i mål på en anständig tid och trots bristande uthållighetsträning så tog jag faktiskt inte heller helt slut sista milen. Detta var ett kvitto på att jag trots allt har en grundfysik som tål en period av rejält minskad träning och att detta ändå innebär att jag kan genomföra ett maratonlopp på ett fullt acceptabelt sätt. För mig gav gårdagens lopp faktiskt mitt själförtroende en rejäl kick. Jag kan springa och jag kan faktiskt springa rätt hyfsat bara på ren vilja och grundfysik. Detta tänker jag ta med mig inför min fortsatta jakt på att springa en mara under 3 timmar för det kommer jag att göra även om jag inte just nu kan säga exakt när det kommer att ske.

En mara utan ambitioner

Så är det snart dags igen då. Om två dagar springer jag mitt 7:e maratonlopp och mitt 5:e Stockholm Marathon. Aldrig tidigare har det känts så märkligt inför ett maraton. Jag har överhuvudtaget inga som helst ambitioner med lördagens lopp och därmed känner jag mig inte heller det minsta nervös. Den något motsägelsefulla känslan av att det känns ganska skönt att inte ha någon möjlighet att kunna prestera på topp har infunnit sig. Det är första gången jag startar i ett maratonlopp helt utan tidsambitioner även om jag naturligtvis spekulerar en del i vad min frånvaro av träning rimligen skulle kunna innebära för sluttid. Länge tvekade jag ju om jag överhuvudtaget skulle starta men just nu känns det ganska kul att springa i Stockholm och uppleva sånt som man annars kanske inte upplever under loppet då man plågar sig till utmattningens yttersta gräns. Jag kommer alltså troligtvis inte ens att försöka göra en så bra tid som möjligt utan ser det hela som ett längre långpass i lite högre tempo.

Så hur tänker jag då? Det ska faktiskt bli väldigt intressant att se om den grundträning jag under en längre tid byggt upp ändå kan innebära att avsaknaden av långpass och relativ avsaknad av seriös löpträning de senaste månaderna inte behöver innebära ett totalt haveri den sista milen. Om jag kan springa ett maraton på låt oss säga en tid någonstans mellan 3,20 och 3,40 utan att plåga ihjäl mig så är det ändå ett bra kvitto på att min löparkropp har någon form av grund att bygga vidare på.

Jag kan däremot inte påstå att jag längtar ihjäl mig till lördagens lopp även om det ska bli lite spännande att starta i ett maratonlopp med annorlunda förutsättningar än jag gjort i mina senaste maror. Jag kom t.ex idag på att man kanske skulle kolhydratladda lite ändå och åkte därför iväg och köpte några påsar Vitargo som jag tänkte inmundiga under morgondagen. Med generellt sett dåliga förutsättningar så kan jag ju i alla fall förbättra dessa något under det sista dygnet.

Det som också känns konstigt är att jag inte ens har någon aning om vad som är ett rimligt tempo att lägga sig i. Eller rättare sagt, vad är min M-fart just nu? Ingen aning faktiskt. Kanske 4,45 kan vara ett rimligt tempo att försöka hålla en längre tid. Skulle jag mot förmodan vara kapabel att hålla 4,45-tempo i 4,2 mil så skulle jag ju faktiskt springa på 3,20 vilket i så fall skulle vara väldigt mycket över förväntan. Det enda som kan göra mig lite orolig är däremot att jag misstänker att risken för kramp i slutet av loppet är betydligt större med frånvaro av långpass. I så fall kan tiden rinna iväg rejält.

Det som jag annars tycker känns väldigt spännande är såklart att se vad alla löpare runt omkring mig som jag känner på olika sätt kommer att kunna prestera på lördag. Mina bloggkollegor Staffan och Olov tror jag absolut spränger den gräns jag ända fram till mars hade ambitionen att spränga, dvs sub3. Jag tror också att Fredrik springer under 3 timmar och Peter på löplabbet kan kanske utmana sitt pers på 2,53. Pasi i min kommunlista kan nog springa på en tid ner mot 2,40 om allt stämmer. Vad jag och mina löparkompisar Patrik och Jens kommer att göra för tider känns däremot lite mer osäkert. Lennart fattade beslutet att springa med en 4,15-flagga på ryggen. Kanske borde jag också ha fattat ett sånt beslut när allt kommer omkring.

Kort lägesrapport

Jag befinner mig i någon form av ingenmansland vad gäller löpningen just nu. Det går varken åt det ena eller det andra hållet. Jag har kommit igång så smått med en del löpning men det händer inte så mycket. De senaste veckorna har jag sprungit 3-4 mil i veckan vilket är ungefär hälften av vad jag brukar springa. En del pass har gått hyfsat men det finns en trötthet och en tung känsla som jag inte lyckas befria mig ifrån.

Känslan av att flyga fram eller känslan av att bara lätt flyta fram i lugn distansfart utan att egentligen behöva anstränga sig finns inte. Visst springer jag mina distanspass i 4,50-fart som jag ibland gjorde tidigare också men nu med en betydligt jobbigare känsla. Jag har lite svårt att sätta ord på vad det är jag upplever men kanske liknelsen att köra bil med handbromsen lite lätt åtdragen kan fungera som jämförelse. Kroppen är helt enkelt inte sugen och inte huvudet heller. Jag har dessutom gjort några försök att springa lite snabbare utan nämnvärd framgång. Ett långpass på 30 km har jag också sprungit. Även det i 4,50-fart och just det passet får jag väl ändå vara nöjd med även om jag var fruktansvärt trött på slutet.

Jag kan inte allt för länge skylla på mitt totala löpuppehåll som ju faktiskt bara varade i 3 veckor. Det finns en energilöshet som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det beror på. Den närmaste tiden får väl helt enkelt utvisa om jag kan komma tillbaka dit jag var för några månader sedan. Det jag kanske blir mest rädd för i detta sammanhang är att jag inte vet om jag verkligen vill springa. Varje pass föregås av en stark mental ovilja att överhuvudtaget springa. I vanliga fall kan den känslan också infinna sig vid enstaka tillfällen men då brukar det nästan undantagslöst innebära att när jag väl kommit ut så flyter det på och känns bra. Nu är varje pass mentalt jobbigt innan och dessutom genomförs passet med ett motstånd som jag inte tidigare upplevt.

Håller jag på att tappa motivationen för löpning? Är det inte roligt längre? Nej jag måste slå bort sådana tankar och istället se till att hitta rytmen och glädjen i löpningen igen. Det får ta den tid det tar men jag ska tillbaka. Jag bara måste tillbaka. Om jag sedan lunkar runt på Stockholms gator i drygt 4 mil om knappt 3 veckor eller inte har jag fortfarande inget svar på.

Ska jag springa Stockholm Marathon eller inte?

Jag tänkte att det var dags att skriva något. Det blir däremot svårt att rapportera något om min löpträning då den i princip inte har existerat de senaste 6 veckorna. I mitten av mars började känningarna i vänster utsida av låret att förvandlas från känningar till smärta. Några tafatta försök till testjogg gjordes vid några tillfällen efter några dagars löpuppehåll. Jag började dock inse att detta borde kollas upp. Efter besök hos en sjukgymnast och därefter en kiropraktor rekommenderades en längre vila och jag sprang sedan inte ett enda löpsteg på närmare 3 veckor och jag har sedan dess egentligen inte kommit igång med någon löpträning av mer seriöst slag.

Förra veckan efter att faktiskt ha genomfört två helt godkända pass med fartinslag hade jag en liten förhoppning om att kunna komma igång igen. Då råkar jag ut för en väldigt obehaglig upplevelse då jag blir rånad och inkastad i en vägg av några ligister vid ett besök i Göteborg. Detta påverkade mig så pass mycket att jag tappade all lust inför löpning igen och de två lugna distanspass jag genomfört sedan dess har varit extremt tunga. Min inflammation är i princip bra nu men jag känner en energilöshet och en orkeslöshet som har ersatt värken. Sedan jag började med mer seriös löpträning för drygt 3 år sedan så har jag aldrig varit så långt ifrån en bra känsla och positiva tankar kring löpning som jag är nu. Det är dessutom hela 7 veckor sedan jag genomförde ett långpass.

Konklusionen av allt detta är naturligtvis att alla tankar på att springa Stockholm Marathon under 3 timmar är helt borta. Jag lekte ett tag med tanken att ändå kunna göra ett försök med några veckors seriös träning och att ett uppehåll inte behövde betyda allt. I dag finns det dock inte på kartan att jag ens skulle tänka tanken att ge mig på ett sådant försök. Just nu skulle jag tippa att jag är god för en tid kring 3,30 om ens det. Jag sprang häromdagen ett 11 km pass i 4,50-fart och skrattade nästan för mig själv då jag insåg hur löjeväckande det kändes att ens tänka tanken att springa ett maraton under 3 timmar.

I allt detta känns det hur konstigt det än låter faktiskt helt ok. Jag känner ingen nämnvärd stress och det är väldigt skönt att bara kunna konstatera att det just nu handlar om ett tillfälligt uppehåll i min långsiktiga satsning på löpning. Det finns ingen som helst anledning att stressa fram något och jag kommer att springa ett maraton under 3 timmar men inte i vår och kanske inte ens i år. Det blir när det blir och när alla förberedelser funkar som det ska. I livet går sällan allt som på räls och varför skulle det göra det när det gäller löpning? Den här våren blev något helt annat än vad jag hade tänkt mig och hoppats på men det handlar om några månader av mitt liv och jag kommer igen.

För tillfället handlar mina tankar om huruvida jag kommer att springa Stockholm Marathon eller inte. Kanske ska jag försöka få till några veckor med lite bättre träning och klämma in något långpass och trots allt ställa mig på startlinjen för att det helt enkelt är en upplevelse att springa maran i Stockholm. I bästa fall kanske jag kan göra en tid runt 3,20. Kanske ska jag helt enkelt bara springa maran och uppleva allt det som är runtomkring ett maraton och se det hela som ett bra långpass i lugn fart och fullständigt strunta i tiden. Att jag vänder på begreppen och ändrar min inställning. Att se det som en liten seger efter en turbulent vår att faktiskt genomföra maran och inte bryta en svit. Å andra sidan måste jag också erkänna att min svit de tre senaste åren som handlat om en ständig förbättring av mina tider är en annan typ av svit som jag i så fall bryter. Jag kommer väl att vända o vrida lite på nackdelar och fördelar de närmaste veckorna huruvida jag ska ställa mig på startlinjen eller inte den 2:a juni. Tyvärr är jag lite fåfäng och gillar bekräftelse och jag vet att jag pratat mycket om min sub3 satsning. Mitt löparego gillar därför inte fullt ut tanken att halvlunka runt på 3,30 oavsett om jag själv vet varför jag gör det.

Jag kan inte springa!

De senaste 3 åren har jag med några få undantag alltid sprungit regelbundet. Jag har tagit kortare uppehåll efter en del tävlingar och jag har naturligtvis varit tvungen att avhålla mig från löpning då jag varit sjuk. Däremot är det nu första gången som jag på allvar får känna hur det är att verkligen vilja springa och att inte ha möjligheten att göra det. Det är frustrerande och påverkar hela mitt allmäntillstånd i en mycket högre utsträckning än vad jag hade kunnat föreställa mig. Tydligen är mitt löpberoende mycket större och starkare än vad jag trott. Jag mår helt enkelt skitdåligt av att inte kunna springa. Dessutom såg allt så bra ut. Vinterträningen har gått lysande. Jag har mycket mängd och mycket kvalitetsträning att falla tillbaka på. Just nu känns det som om allt bara raseras. Tankarna kring löpning skjuter jag också hela tiden bort. Jag läser inget om löpning. Kollar inga bloggar eller går in på jogg.se. Kan jag inte springa så vill jag inte heller bli påmind om löpning.

Anledningen till min påtvingade avhållsamhet från löpträning är den värk jag har i vänstra övre delen av utsidan av låret. Detta har kommit smygande och för två veckor sedan bestämde jag mig för att vila ett antal dagar och genomgick en veckas kur med Voltaren. Värken upphörde dock inte. Jag tyckte mig känna en tendens till förbättring under förra veckan och vågade mig på att testjogga vid två tillfällen. Den senaste testjoggen gjorde jag i lördags och kände mig lite hoppfull då själva löpningen funkade hyfsat. Tyvärr var smärtan värre än vad den någonsin varit någon timme efter passet och dagen efter hade jag så ont att jag hade svårt att gå. Jag är nu helt enkelt tvungen att helt och hållet låta bli att springa tills jag med säkerhet vet att jag kan göra det igen. Jag ska imorgon träffa en sjukgymnast på idrottskliniken i Solna och hoppas naturligtvis innerligt att jag kan få svar på vad detta kan vara och förhoppningsvis få hjälp att bli av med mina problem.

Jag inser i detta sammanhang också att löpningen är viktigare för mig än vad jag föreställt mig. Löpningen är en av få saker jag vet att jag behärskar och är bra på. Det är också löpningen som ger mig kraft och energi att orka med allt annat i vardagen med jobb, barn, aktiviteter och alla praktiska göromål. Naturligtvis är också min start i Stockholm Maraton för tillfället ett frågetecken. Det behöver naturligtvis inte betyda att jag inte kommer att kunna springa den 2:a juni men möjligheten att kunna springa under 3 timmar känns nu väldigt liten. Frågan är väl snarare om jag ens vill springa om jag inser att jag kan lunka mig in på en tid kring 3,15. Mitt stora och kanske enda tydliga mål har en längre tid varit att springa maran under 3 timmar och jag undrar om jag ens kan motivera mig till en start med vetskapen att detta inte är möjligt.

Konklusionen av mitt nuvarande tillstånd handlar däremot inte i första hand om mina minskade möjligheter att springa Stockholm Maraton under 3 timmar. Det handlar om att jag blivit medveten om vad missad löpträning gör med mig och hur jag påverkas av det. Jag har känt mig grinig, lättirriterad och varit nedstämd. Det mesta känns faktiskt just nu ganska trist. Att april månad rent träningsmässigt dessutom är den absolut viktigaste månaden inför Stockholm Maraton gör såklart inte det hela bättre. I skrivande stund kan jag bara hoppas att det inte blir så långvarigt som jag befarar. Men förutom den viktiga delen i att hitta svar på vad som är fel och hur jag kan bli av med mina problem så vet jag också att jag måste hitta ett sätt att hantera detta rent mentalt. Jag kan inte gräva ner mig och låta detta påverka hela min tillvaro. Trots löpningens stora betydelse i mitt liv så måste jag kunna lära mig att må bra även under perioder då jag av olika anledningar inte har möjligheten att springa. Den närmaste tiden får utvisa hur jag hanterar detta och hur länge jag blir tvungen att hantera detta.

40 år, disciplin och nattarbete!

Känner en viss motivationsbrist för tillfället. Är väl egentligen inte så orolig över detta. Motivationen kan inte alltid vara på topp. Jag är däremot väldigt medveten om att det krävs väldigt hårt jobb och uteblivna löppass får naturligtvis förekomma men de får inte bli för många. Har man satt ett mål att springa ett marathon under 3 timmar finns det inga genvägar. Det är bara att köra på även om det inte alltid känns lika kul att ge sig ut.

I onsdags firade jag dessutom min 40:e födelsedag och en magisk gräns har alltså uppnåtts. Det mesta känns däremot som vanligt och att jag numera är en 40-åring förändrar nog inte så mycket i min tillvaro. Är ganska övertygad om att jag inte heller har någon 40-årskris att tala om. Nu kan jag ju dessutom tävla i M40 vilket kanske får ses som en fördel.

Jag har inte skrivit så mycket om mina arbetstider men då jag mestadels jobbar nätter och dessutom har barnen varannan vecka ställer det ibland till problem hur jag ska planera min löpning. Att jag arbetar nätter innebär i sin tur att jag ganska regelbundet har lediga dagar under veckorna. Naturligtvis ägnar jag i princip alla dessa dagar åt löpning. Under perioder då jag har ett ganska tufft arbetsschema med många nätter i rad blir det däremot svårare att få in mina löppass. I regel sover jag fram till 16-tiden de dagar jag ska arbeta även nästkommande natt. Jag börjar sedan mitt arbete kl 19. Efter att ha sovit på dagen och jobbat ett långt nattpass är kroppen ganska seg och egentligen inte så mottaglig för löpträning, åtminstone inte kvalitetspass. Jag brukar dock ofta försöka få till ett lugnare distanspass under de få timmar jag har innan jag ska iväg till jobbet igen. Jag har ibland testat att köra kvalitetspass vid dessa tillfällen men varje gång inser jag att de helt enkelt inte blir bra. Min kropp behöver vakna och att sticka ut i princip direkt efter att ha sovit på dagen och försöka springa snabbt är allt som oftast en ganska dålig idé. Under vissa perioder innebär alltså detta att kvalitetsträningen kan bli lite lidande. I skrivande stund har jag en jobbhelg framför mig och har tidigare i veckan bara hunnit med två löppass varav det ena var ett långpass. Men jag är rädd för att denna vecka kommer att sakna ett pass innehållande löpning i högre fart.

Min löpträning blir av dessa skäl en aning ostrukturerad och jag får kanske mer än många andra planera varje vecka noggrant för att få till de viktiga kvalitetspassen. Å andra sidan har naturligtvis även dagarbetande småbarnsföräldrar som lever tillsammans med barnens andra förälder också ett pusslande för att få till sina löppass. Så jag har, liksom andra, helt enkelt vant mig att pussla ihop detta så gott det går utifrån mina förutsättningar. Detta gör ju också i sin tur att om jag har en ledig dag och har planerat in antingen ett långpass eller ett kvalitetspass men egentligen känner mig helt omotiverad för detta så är det bara att ge sig ut ändå om jag har ambitionen att kunna utmana 3-timmarsgränsen den 2:a juni.

I går var definitiv en sådan dag. Jag hade firat min 40-årsdag föregående dag. Hade min enda lediga dag inför helgens arbete. Jag sov länge för att vända tillbaka dygnet och vara förberedd inför att vara vaken i tre nätter. Det enda jag egentligen kände för var att ligga i soffan och kolla på en film eller något liknande. Men planen idag var att jag skulle springa 3 mil! Jag brukar längta till långpassen. Jag tycker vanligtvis väldigt mycket om att springa länge. I går hade jag däremot ingen som helst lust att springa 3 mil. Jag var dock tvungen att inse att jag inte skulle kunna få till något långpass på över en vecka om det inte genomfördes idag. Det var helt enkelt bara att bita ihop och göra sig redo. Jag gav mig ut så sent som vid 16.30-tiden och var just då nästan lite irriterad på mig själv som till varje pris tvingar ut mig då jag bara ville sitta inne. Väl ute så inträffade det som så ofta händer då man väl börjar springa. Det kändes ganska bra. Jag lyssnade för ovanlighetens skull dessutom på musik då jag sprang vilket underlättade min motivationsbrist. Drygt 2 timmar och 20 minuter senare var jag tillbaks och hade sprungit mitt 3-milspass i ett behagligt 4,44-tempo. Kände mig väldigt nöjd med mig själv på kvällen då jag dessutom blev bjuden på 40-årsmiddag på vår lokala restaurang av en kompis. Jag insåg då också att ju högre mål man ställer desto viktigare är det att ha träningsdisciplin och att träna fast man egentligen inte vill. Valet är enkelt. Du vill uppnå ett mål och för att uppnå det målet krävs det hårt arbete. Då är det bara att ignorera latmasken inom sig och ge sig ut. Inte svårare än så.

Ett misslyckat intervallpass

Ibland förstår jag mig helt enkelt inte på hur löpningen fungerar. Jag har känt mig urstark under en ganska lång period nu. Långpassen har flutit på, kvalitetspassen har fungerat alldeles utmärkt, likaså M-fartspassen. Jag snittar 7 mil i veckan och det mesta har dessutom visat på att jag har svarat positivt på träningen. Det mesta av snön är nu dessutom borta och det är fantastiskt att få springa på barmark i vårliknande väderlek. Det är alltså dags att byta ut kvalitetspassen på löpbandet mot kvalitetspass ute istället. Vilket jag gjorde idag för första gången.

Jag hade haft två vilodagar efter senaste långpasset och förra veckans mastodontvecka på 96 km. Dagens pass ville jag dessutom se som ett litet formtest som delvis skulle få avgöra huruvida jag ska anmäla mig till premiärmilen den 25:e mars eller inte. Efter 2 VAB-dagar hemma med min son hade jag nu dessutom några helt lediga dagar framför mig utan jobb. Barnen i skolan och det enda jag behövde tänka på var mitt stundande löppass. Tyvärr så har jag den senaste tiden haft en del sömnproblem då jag ligger vaken långa stunder på nätterna. Kanske har det med mitt nattjobb att göra, jag vet inte. Jag lade mig därför och sov några timmar på förmiddagen efter att barnen kommit iväg till skolan. Efter en filfrukost, lite slöande och två rejäla koppar kaffe gav jag mig iväg på ett intervallpass för att enligt min intention springa 6X1000 med 1 minuts vila i runt 3,40-fart. Uppjoggen kändes hur lätt och bra som helst men redan efter första repetitionen på 3,38 kände jag att det inte fanns någon kraft. Bestämde mig direkt för att köra med 1,30 vila istället. Nu blev det sedan bara tyngre och tyngre och den lätthet jag känt i kroppen den senaste tiden var som bortblåst. Jag fick verkligen kämpa som ett djur för att ta mig igenom 5 repetitioner med en någorlunda anständig fart och vid flera tillfällen var jag väldigt nära att bryta hela passet. Jag har faktiskt inget bra svar på varför det gick så fruktansvärt tungt idag.

Det finns några riktiga orosmoment efter detta pass som jag inte riktigt kan låta bli att släppa tanken på. Om detta inte var ett resultat av en dålig och helt energilös dag så skulle det betyda att jag springer tusingar långsammare än jag gjorde förra året. Vilket naturligtvis vore helt absurt. Inget har under den senaste tiden tytt på att jag är en sämre löpare nu än för ett halvår sedan. Visserligen kan man inte fullt ut lita på hur löpbanden är kalibrerade på ett korrekt sätt, men utöver kvalitetspassen på löpband så har faktiskt framförallt långpassen och M-fartspassen ute dessutom visat på en väldigt god form. Jag minns att jag för ganska exakt ett år sedan var med om samma sak då jag sprang mitt första tusingpass utomhus och misslyckades ganska rejält då med. Kan det vara så att jag helt enkelt är ovan att springa snabbt ute? Kanske blir det bättre sedan. Det är lätt att överanalysera och övertolka ett misslyckat intervallpass men jag kan helt enkelt inte släppa tanken att jag förra våren snittade 3,38 i ett pass på 8X1000 med 1 minuts vila. Mao betydligt bättre än då jag idag snittade 3,41 på 5 repetitioner med 1,30 min vila.

Nu får jag nog mest jobba mentalt med att inte dra för stora växlar av detta och fokusera på alla lyckade pass istället. Ett enda misslyckat intervallpass ska väl inte få mitt självförtroende att rasa? Eller är jag så mentalt svag? Nej Tomas, vi glömmer detta pass och ser framåt istället. Kroppen ville inte springa snabbt idag. Inte svårare än så, hoppas jag…

96 km!

Hela 96 kilometer blev det alltså denna vecka. Efter att ha sprungit 7 dagar i rad innehållande 3 relativt hårda kvalitetspass så vilade jag en dag innan jag idag gav mig ut och sprang ett långpass på 32 km i 4,41-fart. Kroppen känns ganska nedtränad nu av förståeliga skäl. Inför dagens långpass hade jag dessutom ambitionen att springa det i relativt lugnt tempo. Kanske i 4,50-4,55-fart. I vanlig ordning blir det sällan som jag tänkt mig då jag har en ambition att springa lugnt. Å andra sidan kändes kroppen förvånansvärt pigg och ett underbart löpväder gjorde också att jag i ren löpglädje hade svårt att hålla igen farten. Pfitzinger rekommenderar iof att tempot på ett långpass ska vara någonstans mellan 10-20 % långsammare än tänkt maratonfart. Räknar jag med min tänkta marafart som 4,15 så höll jag i alla fall ganska exakt 10 % långsammare tempo än den farten.

Jag tror att det är bra att försöka att få till sådana här rejäla mängdveckor emellanåt. Av erfarenhet vet jag också att kroppen oftast svarar positivt då den får jobba lite extra hårt under vissa perioder. Min grundläggande idé handlar ju dessutom om att jag vill försöka att utöka min mängd,  vilket betyder att veckomängder upp mot 10 mil ska kunna dyka upp något oftare i framtiden. Men för närvarande är 96 km på en vecka väldigt mycket och inget som jag liksom bara snyter ur mig i en handvändning som en del andra löpare gör. I detta sammanhang är det lite fascinerande att jämföra sig med de löpare som VERKLIGEN springer mycket. Tänk att ligga och snitta 15-20 mil i veckan. År ut och år in. För mig helt makalöst. Men i min värld är en 96km-vecka något som fortfarande sticker ut från mina vanliga 70km-veckor. Nu kan det dessutom vara bra att ha lite mängd att stå tillbaka på inför den tuffa vårträning som komma skall. Kommande vecka ser däremot lite osäker ut då det vankas vabande. Är såklart orolig att jag själv ska bli sjuk också men det får jag väl i så fall hantera på något sätt. Det är dessutom lättare att hantera löpstressen inför några dagar av eventuell missad träning då den senaste tiden rent löpmässigt har fungerat på bästa tänkbara sätt utifrån de flesta aspekter.

Det enda jag med säkerhet vet just nu är att jag kommer att ha en vilodag imorgon och låta kroppen återhämta sig. Förhoppningsvis blir även nästa vecka sedan en bra löpvecka men det blir inte 96 km det vet jag också med säkerhet.

Det mesta känns bra nu!

Det är ganska skönt att kunna konstatera att februari blev en riktigt bra löpmånad. Det känns som om jag nu förhoppningsvis har höjt mängden för att också fortsättningsvis kunna ligga på ett snitt på 7 mil i veckan. I februari sprang jag för andra gången (juli 2011 var den första) exakt 1 mil om dagen i snitt. Februaris mängdrapport lyder alltså på 29 mil på 29 dagar.

Naturligtvis ska man inte i allt för stor utsträckning stirra sig blind på hur mycket mängd man utför men jag är å andra sidan övertygad om att ökad mängd i kombination med genomtänkt kvalitet också leder till bättre resultat. Jag känner just nu att min löpning utvecklas hela tiden och jag tror definitivt att jag b.la har en ökad mängd att tacka för detta. Jag har ingen självklar talang för löpning även om jag svarar hyfsat på träning så ser jag mig inte som en person som har en naturlig fallenhet för löpning. En hel del löpare i min omgivning presterar bättre resultat än vad jag gör med mindre träning även om det omvända naturligtvis också förekommer. Men jag är helt enkelt väldigt övertygad om att för att jag ska kunna uppnå mitt 3-timmarsmål på Stockholm Marathon i år så är det helt enkelt stenhård träning med både mycket kvalitet och mycket mängd som gäller för min del.

Det känns också skönt att kunna konstatera att vissa genomförda löppass faktiskt också pekar på att jag har utvecklats och att jag är i god form. I måndags sprang jag ett 10 km tröskelpass i 3,56-fart med 1 % lutning på bandet. En mil med relativt kontrollerad löpning och utan att vara helt slut på 39,20 tyder för min del på att formen är bra. Jag tycker överlag att löpningen numera känns väldigt lätt och det känns också som att min lugna distansfart numera ligger på 4,40 istället för 4,50 som är den fart jag tidigare har sett som min lugna distansfart. Löpningen på löpband i vinter tror jag har gjort mig gott och det ger också ett tillfälle att tänka på löpteknik och hållning då man inte behöver tänka på vilken fart man håller eller bli störd av variationer i terrängen. Min inställning till löpband har definitivt förändrats till att se löpbandets många fördelar.

Dagens återhämtningsjogg tycker jag också kan ses som ett bevis på att det mesta känns väldigt bra nu. Då jag inte använder mig av pulsvärden överhuvudtaget i min träning litar jag mer på känsla och har lärt mig ungefär i vilket tempo olika typer av träning hör hemma. Lugn ÅH-jogg har för mig tidigare inneburit jogg i strax över 5-fart då jag har den där känslan av att inte vara andfådd utan löpningen bara flyter på väldigt lätt. Exakt den lätta känslan hade jag idag. Jag tog det extremt lugnt och bara småjoggade mig fram i en mil. Skillnaden var bara att jag idag snittade 4,58 vilket jag också ser som en indikation på bra form. Ibland får man faktiskt slå sig lite för bröstet och inse att man i jämförelse med de flesta människor faktiskt är en ganska så duktig löpare. För 3 år sedan fanns det inte i min begreppsvärld att jag skulle kunna jogga en mil under 50 minuter utan att knappt behöva anstränga mig.

Bloggreflektion och ett lyckat långpass i M-fart

Jag hamnar nog ändå där emellanåt, ifrågasätter varför jag skriver och funderar på om jag verkligen ska fortsätta att blogga. Kanske är bloggandet egentligen bara ett sätt att kommunicera med sig själv för att sedan gå tillbaka och se hur man har resonerat kring sin löpning under olika perioder. Men samtidigt vill jag såklart också att en del löpintresserade människor ska kunna få ut någonting av att läsa det jag skriver. Om jag däremot tittar tillbaka och gör en ansats till någon form av självreflektion inser jag emellertid att det egentligen är ganska förmätet av mig att tro att mina texter om löpning ska kunna ge så mycket för de som råkar halka in på min blogg. Jag kommer nämligen till den insikten att mina tankar kring löpning är många, förvirrade och dessutom ostrukturerade. Men kanske är det just så det bör vara då man skriver om löpning och löpträning. För varje löpare torde väl löpningen vara i ständig förändring och i ständigt olika faser. Blir löpträningen och tankarna kring löpning konstanta och strukturerade så tappar den väl lite av sin tjusning. Så jag hamnar nog ändå där tillslut. Det blir nog som vanligt. Jag slänger ner lite tankar och funderingar och ibland kanske jag helt enkelt snurrar in mig i något konstigt teoretiskt utlägg om hur man på bästa sätt ska bedriva maratonträning för att sedan ha någon suspekt utläggning om varför jag egentligen springer. Orkar någon läsa mina flummiga texter så kan det ju vara trevligt men i slutändan är nog bloggandet för min egen del bara någon form av egenterapi och en möjlighet till självreflektion.

Det som jag dock inte kommer ifrån är att det faktiskt förhåller sig så att den blogg man har förfogar man över själv och i.om detta så betyder det faktiskt att jag får skriva precis hur jag vill och det är en ganska skön insikt att komma fram till. Det är ju jag som springer och det är jag som skriver och ingen kan ifrågasätta vad jag väljer att skriva om. Eller såklart att man kan ifrågasätta men jag behöver ju inte bry mig om jag inte vill. Jag gör precis som med min löpning. Jag gör som jag vill och det är verkligen inte så med många saker i livet att man gör precis som man vill och det kanske är tur det.

För att inte ytterligare flumma till det hela så väljer jag nu att skriva om ett riktigt lyckat löppass istället. I torsdags var jag riktigt peppad på att springa långt och snabbt. Jag hade hoppat över det sedvanliga långpasset veckan innan efter 7 veckor i rad innehållande minst ett 25 km långt pass. Till min stora glädje förhöll det sig dessutom så att Kung Bore hade släppt lite på sin kontroll vilket innebar att asfalten tittade fram på de flesta ställen och detta dessutom i ett soligt och 5 grader varmt väder. Med mina Saucony Kinvara på fötterna gav jag mig ut på ett stundande 3-milsäventyr som redan från början kändes som en fröjd. De första 16 kilometerna sprangs i ca 4,30-fart och detta med en lätthet som normalt inte infinner sig i den farten. Känslan var av det slaget som lugn jogg brukar medföra. Jag hade tänkt mig en marafartsdel på 10 km men i ren löpglädje förlängdes den till 12 km. Efter 16 km i 4,30-fart satte jag igång och sprang i 4,10-4,15-fart mellan 16 och 28 km. I slutet av marafartsdelen blev jag riktigt trött men jag tyckte hela tiden att det handlade om kontrollerad löpning och efter 2 lugna avslutande kilometer hade jag sprungit 30 km i en snittfart på 4,24 och den exakta tiden 2,12,00. Faktiskt mina snabbaste 30 km på träning. Hoppas jag får uppleva fler sådana angenäma marafartspass innan den 2:a juni för att detta datum genomföra ett pass i M-fart i exakt 42195 meter.

Lägesrapport februari!

Det mesta flyter fortfarande på vad gäller löpningen. Vid en lite noggrannare koll i min träningsdagbok ser jag att jag faktiskt snittat ganska exakt 7 mil i veckan de senaste 7 veckorna. En mil om dagen i 7 veckor känns ju bra och jag hoppas kunna fortsätta att ligga ungefär på den mängden. Jag har egentligen ganska länge varit av den åsikten att 7 mil i veckan bör kunna vara ett rimligt snitt för mig.

Så här i mitten av februari befinner jag ju mig trots allt i någon form av mellanperiod då det är långt kvar till det stora målet som naturligtvis för min egen del är Stockholm Marathon den 2:a juni. Det är också ungefär lika länge sedan som jag sprang mitt senaste maraton i Frankfurt. Jag befinner mig alltså ganska exakt mitt emellan två maratonlopp för tillfället. Ser man dessutom till den tråkiga årstiden med svårhanterligt underlag och en del väldigt kalla dagar samt brist på ljus borde det vara lätt att tappa i motivation och disciplin. För mig känns det just nu däremot precis tvärtom. Jag känner mig oerhört motiverad att springa mycket.

Det som också har fungerat på ett alldeles strålande sätt är min löparmix. Jag tycker att jag har alternerat lugna och hårda pass på ett bra sätt och att jag dessutom kontinuerligt springer mina långpass. De senaste 7 veckorna har också inneburit långpass på minst 25 km varje vecka. Ett annat lyft för min löpträning har också löpningen på löpband varit. Den här vintern har jag sprungit mer på löpband än tidigare och jag är numera helt inställd på att springa i princip alla kvalitetspass på löpband vintertid. Här kan jag bestämma exakt rätt fart oavsett vilken typ av kvalitet det gäller. Att helt enkelt utelöpning på vintern får bestå av vanliga distanspass och långpass. Jag kan nu med musik i öronen faktiskt även lyckas övervinna tristessen som löpningen på band annars kan innebära. Vanliga lugna distanspass på löpband har jag dock fortfarande väldigt svårt för.

Att som löpare känna att jag utvecklas tycker jag inte enbart handlar om att utvecklas resultatmässigt. Det handlar kanske lika mycket om att jag utvecklas träningsmässigt och hittar nya vägar och nya sätt att träna på. De två beståndsdelar som jag mest tillfört i min löpning den senaste tiden är nog löpning i marafart och tröskelträning som snabbdistans. Marafartsträningen är faktiskt något jag bara hållit på med det senaste året och tröskelträningen handlade förut lika ofta om att springa tröskelintervaller. Jag tror att kontinuerlig löpning i tröskelfart mellan 5 och 10 km är betydligt bättre och ger en annan tuffhet och bättre vana att kunna springa längre i hög fart än vad intervaller i den farten ger.

Sammanfattningsvis kan jag alltså inte annat än vara väldigt nöjd med min träning just nu och resan mot sub 3 är i de allra flesta avseenden just nu en väldigt behaglig resa.

Är löpningen religiös?

Jag tänker ibland på vilken oerhört lyckligt lottad människa jag är. Det finns en rad aspekter jag skulle kunna ta upp för att visa på just detta faktum. Allt ifrån att jag bor i ett land som Sverige, att jag är frisk, har ett bra arbete och underbara barn. Det är sådana saker som ibland kan vara så lätt att ta för givet och istället så gapar vi över mer och vill att allt ska vara bättre och finare. Jag befinner mig i en livssituation då jag kanske mer än någonsin tidigare uppskattar det jag har och det liv som jag faktiskt lever. Jag känner mig faktiskt som en priviligierad människa och jag tror att det är bra att påminna sig själv om det ibland. Ett av de kanske största privilegierna jag har är att jag har möjligheten att springa. Att jag för drygt 3 år sedan bestämde mig för att börja springa regelbundet är ett av mitt livs bästa val. Jag har faktiskt inte ångrat detta vid ett enda tillfälle.

När jag växte upp så omgavs jag av många frireligiösa människor. Jag är uppvuxen i en miljö där det var naturligt att gå i kyrkan på söndagarna. Det finns många fördelar med en sådan uppväxt men frikyrkomiljön kunde också vara skrämmande då det fanns ett inslag av fanatism och tron att det fanns en sanning som inte kunde ifrågasättas. Jag hade själv väldigt svårt att hitta en egen tro i allt detta och idag har jag inte längre en naturlig relation till denna värld. Det fanns dock något som jag kunde avundas många av dessa människor som jag mötte i den miljön och det var deras orubbliga och fasta tro. Deras trygghet och förvissning om att de hade hittat rätt. Jag hade en period i mitt liv då jag hade väldigt svårt för den frireligiösa världen men jag har idag en ganska stor respekt för de människor som lutar sig tillbaka i sin tro och faktiskt är trygga i den.

Varför tar jag nu upp detta? Jo därför att jag är övertygad om att då man verkligen har hittat något i sitt liv som gör att man mår bra så vill man att andra ska få uppleva det också. Det jag hade svårt för med frikyrkans påprackande av den enda sanna tron har jag idag en större förståelse för. Det är naturligtvis svårt att jämföra mitt möte med löpningen med människors möte med Gud. Däremot finns det några bitar som jag tror förenar våra möten. Vi har mött något som får oss att må bättre, känna oss starkare och något som vi lever med i vår vardag.

Jag kan ibland därför känna mig som en del av de personer jag mötte i kyrkan och som utstrålade någon form av trygg förvissning om att de hade hittat rätt. Alla människor vill naturligtvis hitta något som gör deras liv meningsfulla. Jag tror att själva livet i sig är meningsfullt men ibland kan det kännas som om något fattas. Du kan ha ett bra jobb, vara frisk, ha en familj och nära vänner och trots detta sakna något. En del söker i hela sitt liv utan att finna och en del hittade detta väldigt tidigt i sina liv. För mig har löpningen lagts till som en beståndsdel i mitt liv som har fått mig att känna mig trygg och gett mig en övertygelse om hur viktigt det är att leva hälsosamt och ta hand om sin kropp. Våra kroppar bör vi vara väldigt rädda om och mår kroppen bra så tror jag också att själen har större förutsättningar att må bra. Mår sedan själen bra så tror jag också att vi blir bättre medmänniskor och kan känna en ödmjukhet inför livet.

Förmodligen var det så att många av de människor som fanns i den frikyrkovärld där jag befann mig var alldeles övertygad om att de hade mött sanningen. De ville såklart att andra också skulle få möta den sanningen. För har man verkligen hittat något som känns så sant och så riktigt så unnar man sina medmänniskor detta möte. På min arbetsplats och bland mina vänner känner jag mig därför ibland som de frireligiösa då jag vill berätta för världen vilket underbart möte jag har fått uppleva och hur mycket bättre de skulle må om de också vågade ta steget. Men vi är alla olika och finner olika sanningar i livet. Den ödmjukheten måste både jag och religiösa människor ha. Just den ödmjukheten måste finnas för att vi inte ska hamna i fanatism och tro att alla människor behöver möta exakt det som du har mött. Därför pratar jag gärna om löpning om någon frågar men passar mig för att likt en pastor basunera ut löpningens förträfflighet inför människor som inte är intresserade av att lyssna till mitt budskap.

Den Gud jag aldrig riktigt förstod mig på och som jag fortfarande inte riktigt har kommit underfund med kanske följer mig på mina löpturer. Det kanske är därute i skogen och vid vattnet Gud finns och inte i den kyrka jag aldrig riktigt blev bekväm med. När jag talar om löpning kanske det är mitt möte med Gud jag talar om. Kanske är jag lite religiös ändå.

Lyckat långpass i M-fart på bandet!

I vanlig ordning så har jag den senaste tiden funderat en del på det där med hur maraträning egentligen utförs mest effektivt. Jag har konsulterat en del duktiga löpare samt kollat lite olika typer av litteratur. Inget konstigt med det. Ungefär så gör jag ganska ofta. Har väl egentligen en ganska bra bild av hur jag vill bedriva min träning. Jag befinner mig väl just nu i en tankegång som väldigt mycket liknar Pete Pfitzingers program i Advanced Marathoning som förenklat handlar om att springa mycket i tröskel- och marafart med inslag av en del kortare intervaller. Många långa och ganska hårda pass alltså.  Men ibland händer det att jag råkar få syn på en teori eller får information om hur någon tränar som helt går emot den bild jag själv byggt upp kring detta ämne.

Jag fick för mig att plocka ner Alfred Shemvetas Löpningens oändliga horisonter – 10 år efter guldåren, där hans träningsdagbok inför sina segrar i Stockholm Marathon i slutet av 90-talet finns med. Döm av min förvåning då jag upptäcker att han i princip enbart sprang 400-metersintervaller som kvalitetsträning. Jag ser knappt skymten av tröskelträning eller marafartsträning. Killen sprang ju trots allt maran i Stockholm på 2,14 så det kan ju inte vara ett helt felaktigt sätt att utföra maraträning på. I ren förvirring tog jag bilen ner till simhallen i fredagskväll och brände av ett pass med 400-hundringar. Har dock sansat mig något och inser att jag kan ju inte ändra på hela mitt tankesätt bara för att jag hittar ett sådant träningsprogram. Så jag är nog trots allt kvar i mina tankar kring mycket tröskel och marafart.

I kväll skulle det därför springas långt och hårt i M-fart. Det blev ett sådant där pass då allt bara stämde till 100 % och jag kände mig oövervinnerlig. Redan tidigt på söndagen bestämde jag mig för att passet skulle utföras på löpband då det hade snöat ymnigt hela natten. Jag ville inte halka omkring i snön och försöka mig på att springa snabbt. Bestämde mig också för att vänta fram till kvällen då jag misstänkte att det skulle vara lite lugnare på gymmet då. Jag hade en vag plan om att jag skulle springa drygt 2 mil med åtminstone 1 mil i M-fart. Jag joggade upp i vanlig distansfart kring 4,45 i 4 km innan jag skruvade upp farten till en bit under min tänkta maratonfart. Dagens M-fart sattes till 4,10 eller 14,4 km/h på bandet. Redan efter några kilometer insåg jag att det fanns alla förutsättningar för att dagens pass skulle bli riktigt bra.

För ovanlighetens skull sprang jag med musik i öronen och tittade dessutom på naturprogram på den TV som finns på alla löpband i Sollentuna simhalls gym. Jag var så fruktansvärt fokuserad och kände mig hur stark som helst och när första milen i M-fart var klar så bestämde jag mig helt enkelt för att mata på i ytterligare en mil. Jag tog visserligen en kortare paus mitt i passet då jag var tvungen att fylla på vattenflaskan och starta om bandet (det stannar efter 1 timmes löpning). Jag sprang alltså 20 km i 4,10 fart och i ärlighetens namn hade jag nog kunnat fortsätta ett bra tag till. Jag kände mig som i trans och var på något sätt helt ostoppbar idag. Jag avslutade med 2 ganska lugna kilometrar. Totalt blev passet 26 km med ett totalt snitt på 4,18. Det känns just nu som om det blir svårt att toppa detta pass i vår. Jag är bara så innerligt lycklig över att jag fick till ett sådant pass just nu för det var exakt vad jag behövde för att känna mig riktigt peppad på att satsa allt jag har mot sub 3 målet senare i vår.

Feber!

De senaste veckorna har varit bra rent löpmässigt. Alla aspekter av det jag ser som lyckad löpträning har funnits med. 3 veckor i rad med en mängd över 60 km. 3 veckor i rad innehållande ett långpass mellan 27 och 30 km samt 3 veckor i rad med bra kvalitetspass på löpband. Allt ser bra ut och jag är peppad. Jag vill springa mer, längre och snabbare. Jag vill bli bättre. Jag vill komma ur min stagnationskänsla och känna att jag utvecklas.

Denna vecka var tanken att jag skulle snäppa upp träningen lite ytterligare. En vecka med 5 pass och ca 80 km var tanken. Vad händer då? Jo jag får feber!! Riktigt hög feber. Jag låg i 2 dygn som en urlakad grönsak ensam i min lägenhet och tyckte synd om mig själv. Jag får väldigt sällan feber och just nu kändes det extra olämpligt då allt såg så bra ut. Jag inser såklart att några dagars löpuppehåll inte kommer att påverka mitt långsiktiga mål nämnvärt och inte heller göra mig till en sämre löpare men stressen finns där. Hela tiden finns den där. Jag tror att jag helt enkelt måste acceptera att stressen över missade löppass alltid kommer att dyka upp hos mig vid liknande tillfällen. I stället för att vara realist och tänka att det spelar ju inte så stor roll så välkomnar jag löpstressen. Jag försöker att se något positivt i att den finns där. Anledningen till att jag resonerar så är helt enkelt att det faktiskt betyder att jag älskar min löpning och att jag verkligen vill springa och utvecklas.

Jag tror inte att elitlöpare tar lite missad träning med en axelryckning och mår bra av att slippa springa några dagar. Nu är jag såklart ingen elitlöpare men jag kan väl också få tillåta mig att bli stressad över missade löppass!? Man pratar ju om positiv stress. Jag har ingen aning huruvida detta är positiv stress eller inte men jag vägrar att bara se det som negativ stress och ta till mig alla goda råd att ta det lugnt du hinner träna och lite vila är bara bra ibland. Jo vila är bra när jag själv bestämmer att jag ska vila men det är så förbannat trist med vila som jag själv inte kan råda över. Nu har jag ju dessutom småbarn och är dessutom en ensamstående småbarnspappa. Så när jag har barnen kan också svårigheter uppstå att få till mina löppass. Av någon anledning har jag lättare att hantera detta. Barnen är det viktigaste i mitt liv och löpningen kommer som nummer 2. Mao kan jag hantera ett uteblivet löppass p.ga mina barn. Men feber känns bara trist och meningslöst särskilt under en vecka då jag har all tid i världen för löpning. Så är det bara.

Nytt år

Mitt skrivande har minst sagt kommit av sig. Men om jag ska skriva så måste jag själv vilja ha något att berätta. Inte så att jag inbillar mig att allt det jag skriver är så fantastiskt intressant att läsa för folk i allmänhet eller  ens för löpintresserade i synnerhet. Jag kan dock inte bara uppdatera min blogg pliktskyldigast av den enda anledningen att den ska hållas levande. Men ju längre det går mellan tillfällena jag skriver desto mer kommer tankarna huruvida jag ska ha en blogg eller inte. Jag tror trots allt att jag vill ha kvar denna blogg men hur den under detta år kommer att utvecklas har jag för tillfället ingen aning om. Inser ibland att jag blir lite för analyserande och funderande. Ibland kan man ju bara skriva enkla redovisande inlägg om träning eller tävling. Vi har ju precis påbörjat ett nytt år, vilket naturligtvis innebär nya mål och nya planer. Ett nytt år innebär ju också att det är roligt att titta bakåt. Att sammanfatta och jämföra statistik.

Förra året sprang jag mer än jag någonsin tidigare gjort under ett år. Inte så väldigt stor grej egentligen eftersom det var mitt tredje år av mer regelbunden seriös löpträning men jag lyckades med målsättningen att öka mängden för tredje året i rad i alla fall. Om än inte med så många mil.

Så här har löputvecklingen sett ut under mina 3 år som lite mer seriöst satsande löpmotionär:

                      Mil                Antal pass    Km/pass

2009              188                150                12,6

2010              269                201                13,4

2011              280                195                14,4

Under det senaste året sprang jag därmed i snitt 5,4 mil i veckan eller 7,7 km varje dag. Att jag skulle springa så pass mycket under ett år fanns naturligtvis inte i min begreppsvärld för några år sedan.

Jag kan också konstatera att jag hela tiden tenderar att springa fler långpass på bekostnad av kortare intervallpass. Jag gillar helt enkelt att springa långt. Men jag inser också att andelen kortare intervallpass skulle kunna bli betydligt fler. Under dessa år har kortare intervallpass då jag sprungit mellan 200 och 800 meter legat på mellan 7-10 pass/år. Alltså inte ens en gång i månaden har jag bemödat mig att springa kort och snabbt.

Antalet långpass har däremot blivit fler och längre:

Pass 20-30 km                   Pass 30 km eller längre

2009              16                                        5

2010              18                                        12

2011              12                                        20

Det år som nu har inletts kommer löpmässigt att bli ett spännande år. Jag tror att jag behöver öka mängden något. Men jag tror också att jag måste försöka att träna lite smartare, mer genomtänkt. Interaktionen mellan kvalitet och kvantitet är alltid intressant. För mig är löpningen ett sökande och en upptäcktsfärd. Jag ser inte att jag kommer att göra några stora omvälvande förändringar  i min träning förutom att kanske lägga lite mer vikt på styrketräning. I övrigt så kommer det att handla om att ha kul och att naturligtvis försöka att nå målsättningen att springa ett maraton under 3 timmar.

Maratonutveckling 2009-2011

2009              3,27

2010              3,16

2011              3,04

2012              ???

Det ska väl inte vara så svårt att spränga denna gräns!!