Jag kan inte springa!

De senaste 3 åren har jag med några få undantag alltid sprungit regelbundet. Jag har tagit kortare uppehåll efter en del tävlingar och jag har naturligtvis varit tvungen att avhålla mig från löpning då jag varit sjuk. Däremot är det nu första gången som jag på allvar får känna hur det är att verkligen vilja springa och att inte ha möjligheten att göra det. Det är frustrerande och påverkar hela mitt allmäntillstånd i en mycket högre utsträckning än vad jag hade kunnat föreställa mig. Tydligen är mitt löpberoende mycket större och starkare än vad jag trott. Jag mår helt enkelt skitdåligt av att inte kunna springa. Dessutom såg allt så bra ut. Vinterträningen har gått lysande. Jag har mycket mängd och mycket kvalitetsträning att falla tillbaka på. Just nu känns det som om allt bara raseras. Tankarna kring löpning skjuter jag också hela tiden bort. Jag läser inget om löpning. Kollar inga bloggar eller går in på jogg.se. Kan jag inte springa så vill jag inte heller bli påmind om löpning.

Anledningen till min påtvingade avhållsamhet från löpträning är den värk jag har i vänstra övre delen av utsidan av låret. Detta har kommit smygande och för två veckor sedan bestämde jag mig för att vila ett antal dagar och genomgick en veckas kur med Voltaren. Värken upphörde dock inte. Jag tyckte mig känna en tendens till förbättring under förra veckan och vågade mig på att testjogga vid två tillfällen. Den senaste testjoggen gjorde jag i lördags och kände mig lite hoppfull då själva löpningen funkade hyfsat. Tyvärr var smärtan värre än vad den någonsin varit någon timme efter passet och dagen efter hade jag så ont att jag hade svårt att gå. Jag är nu helt enkelt tvungen att helt och hållet låta bli att springa tills jag med säkerhet vet att jag kan göra det igen. Jag ska imorgon träffa en sjukgymnast på idrottskliniken i Solna och hoppas naturligtvis innerligt att jag kan få svar på vad detta kan vara och förhoppningsvis få hjälp att bli av med mina problem.

Jag inser i detta sammanhang också att löpningen är viktigare för mig än vad jag föreställt mig. Löpningen är en av få saker jag vet att jag behärskar och är bra på. Det är också löpningen som ger mig kraft och energi att orka med allt annat i vardagen med jobb, barn, aktiviteter och alla praktiska göromål. Naturligtvis är också min start i Stockholm Maraton för tillfället ett frågetecken. Det behöver naturligtvis inte betyda att jag inte kommer att kunna springa den 2:a juni men möjligheten att kunna springa under 3 timmar känns nu väldigt liten. Frågan är väl snarare om jag ens vill springa om jag inser att jag kan lunka mig in på en tid kring 3,15. Mitt stora och kanske enda tydliga mål har en längre tid varit att springa maran under 3 timmar och jag undrar om jag ens kan motivera mig till en start med vetskapen att detta inte är möjligt.

Konklusionen av mitt nuvarande tillstånd handlar däremot inte i första hand om mina minskade möjligheter att springa Stockholm Maraton under 3 timmar. Det handlar om att jag blivit medveten om vad missad löpträning gör med mig och hur jag påverkas av det. Jag har känt mig grinig, lättirriterad och varit nedstämd. Det mesta känns faktiskt just nu ganska trist. Att april månad rent träningsmässigt dessutom är den absolut viktigaste månaden inför Stockholm Maraton gör såklart inte det hela bättre. I skrivande stund kan jag bara hoppas att det inte blir så långvarigt som jag befarar. Men förutom den viktiga delen i att hitta svar på vad som är fel och hur jag kan bli av med mina problem så vet jag också att jag måste hitta ett sätt att hantera detta rent mentalt. Jag kan inte gräva ner mig och låta detta påverka hela min tillvaro. Trots löpningens stora betydelse i mitt liv så måste jag kunna lära mig att må bra även under perioder då jag av olika anledningar inte har möjligheten att springa. Den närmaste tiden får utvisa hur jag hanterar detta och hur länge jag blir tvungen att hantera detta.