Ska jag springa Stockholm Marathon eller inte?

Jag tänkte att det var dags att skriva något. Det blir däremot svårt att rapportera något om min löpträning då den i princip inte har existerat de senaste 6 veckorna. I mitten av mars började känningarna i vänster utsida av låret att förvandlas från känningar till smärta. Några tafatta försök till testjogg gjordes vid några tillfällen efter några dagars löpuppehåll. Jag började dock inse att detta borde kollas upp. Efter besök hos en sjukgymnast och därefter en kiropraktor rekommenderades en längre vila och jag sprang sedan inte ett enda löpsteg på närmare 3 veckor och jag har sedan dess egentligen inte kommit igång med någon löpträning av mer seriöst slag.

Förra veckan efter att faktiskt ha genomfört två helt godkända pass med fartinslag hade jag en liten förhoppning om att kunna komma igång igen. Då råkar jag ut för en väldigt obehaglig upplevelse då jag blir rånad och inkastad i en vägg av några ligister vid ett besök i Göteborg. Detta påverkade mig så pass mycket att jag tappade all lust inför löpning igen och de två lugna distanspass jag genomfört sedan dess har varit extremt tunga. Min inflammation är i princip bra nu men jag känner en energilöshet och en orkeslöshet som har ersatt värken. Sedan jag började med mer seriös löpträning för drygt 3 år sedan så har jag aldrig varit så långt ifrån en bra känsla och positiva tankar kring löpning som jag är nu. Det är dessutom hela 7 veckor sedan jag genomförde ett långpass.

Konklusionen av allt detta är naturligtvis att alla tankar på att springa Stockholm Marathon under 3 timmar är helt borta. Jag lekte ett tag med tanken att ändå kunna göra ett försök med några veckors seriös träning och att ett uppehåll inte behövde betyda allt. I dag finns det dock inte på kartan att jag ens skulle tänka tanken att ge mig på ett sådant försök. Just nu skulle jag tippa att jag är god för en tid kring 3,30 om ens det. Jag sprang häromdagen ett 11 km pass i 4,50-fart och skrattade nästan för mig själv då jag insåg hur löjeväckande det kändes att ens tänka tanken att springa ett maraton under 3 timmar.

I allt detta känns det hur konstigt det än låter faktiskt helt ok. Jag känner ingen nämnvärd stress och det är väldigt skönt att bara kunna konstatera att det just nu handlar om ett tillfälligt uppehåll i min långsiktiga satsning på löpning. Det finns ingen som helst anledning att stressa fram något och jag kommer att springa ett maraton under 3 timmar men inte i vår och kanske inte ens i år. Det blir när det blir och när alla förberedelser funkar som det ska. I livet går sällan allt som på räls och varför skulle det göra det när det gäller löpning? Den här våren blev något helt annat än vad jag hade tänkt mig och hoppats på men det handlar om några månader av mitt liv och jag kommer igen.

För tillfället handlar mina tankar om huruvida jag kommer att springa Stockholm Marathon eller inte. Kanske ska jag försöka få till några veckor med lite bättre träning och klämma in något långpass och trots allt ställa mig på startlinjen för att det helt enkelt är en upplevelse att springa maran i Stockholm. I bästa fall kanske jag kan göra en tid runt 3,20. Kanske ska jag helt enkelt bara springa maran och uppleva allt det som är runtomkring ett maraton och se det hela som ett bra långpass i lugn fart och fullständigt strunta i tiden. Att jag vänder på begreppen och ändrar min inställning. Att se det som en liten seger efter en turbulent vår att faktiskt genomföra maran och inte bryta en svit. Å andra sidan måste jag också erkänna att min svit de tre senaste åren som handlat om en ständig förbättring av mina tider är en annan typ av svit som jag i så fall bryter. Jag kommer väl att vända o vrida lite på nackdelar och fördelar de närmaste veckorna huruvida jag ska ställa mig på startlinjen eller inte den 2:a juni. Tyvärr är jag lite fåfäng och gillar bekräftelse och jag vet att jag pratat mycket om min sub3 satsning. Mitt löparego gillar därför inte fullt ut tanken att halvlunka runt på 3,30 oavsett om jag själv vet varför jag gör det.