Löpning - min räddare i nöden!

Jag springer fortfarande inte speciellt mycket. Det är inte så att jag inte springer alls eller ens lite. Jag springer väl egentligen enligt planen, vilket innebär att jag succesivt försöker öka mängden. Veckan startade med 10 km, varav 7 km i den tänkta marafarten som är satt till 4,15. Det blev ett snitt på 4,13. Kändes helt ok även om det är svårt just nu att föreställa sig att jag ska springa i detta tempo i 42 km i slutet av oktober. I förrgår genomförde jag ett kortare långpass på 23 km i 28-gradig värme vilket var sjukt jobbigt. Knappt ett moln på himlen och i princip helt vindstilla gjorde att detta pass blev väldigt jobbigt att genomföra. Men inser man att det inte kommer att hinnas med något långpass någon annan dag så får man helt enkelt ge sig ut då det erbjuds tid och inte klaga. Så jag klagar inte. Vill bara konstatera att det var varmt, mycket varmt. I dag blev det en mil vanlig distans i ett halvlugnt tempo på 4,36.

Nu när ett nytt maraton är i sikte och ett nytt mål står för dörren så måste det av naturliga skäl också tränas. Jag har under våren gått igenom en jobbig separation vilket säkert har skymtats i mina blogginlägg. Naturligtvis är det lätt att hamna i ett tillstånd av apati och orkeslöshet när vardagen förändras drastiskt. Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv, både bra och dåliga. I vissa fall har jag varit helt orkeslös och inte haft energi att ens vika den tvätt som ligger färdigtvättad i mina IKEA-tvättpåsar. Vissa dagar skulle jag behöva göra tusen saker men det slutar med att inte en enda sak blir uträttad. Kraftlösheten vinner och viljan att ta itu med praktiska göromål förlorar. Ibland har jag tomt suttit stirrandes på en TV- eller dataskärm då kaoset funnits närvarande runt omkring mig. Det har ibland varit så men inte alltid. Trots allt så har det också funnits en röst någonstans som säger åt den orkeslöse Tomas att rycka upp sig och ta itu med tillvarons alla göromål. Den rösten har också vunnit ibland.

Jag tänker inte måla upp en nattsvart bild av mitt liv. Jag har två fantastiska barn och ett jobb som är om inte fantastiskt så åtminstone helt ok. Dessutom har jag underbara vänner, föräldrar och syskon som står ut med att lyssna på mina utläggningar om förvirringen i min tillvaro. Jag är frisk och kan i vissa stunder, trots allt, känna mig ganska lycklig över denna tillvaro. Det finns tillfällen då jag undrar varför saker blev som de blev och det är så lätt att hamna i en situation där man ställer sig på den anklagades sida och inte inser sina egna fel och brister. Mina brister är många och jag tror mig ibland veta vilka de är. I en vardag där mycket ska göras och mycket ska presteras så har vi alla våra brister. Gång på gång försöker jag intala mig själv att ta itu med dessa brister. Att bli en bättre människa. Lika ofta inser jag att mina dåliga sidor kvarstår och att jag nog får leva med att vara den människa jag är med alla de tillkortakommanden det innebär.

Hur många av oss känner egentligen sig själv fullt ut? Jag har ibland inbillat mig att jag någorlunda väl vet vem jag är. Den här våren har jag dock kommit till den insikten att jag på väldigt många plan inte vet det. Det känns som att jag börjar om och försöker utforska vem Tomas är på nytt. Jag tror att jag är på rätt väg i denna process. Vi får se om jag till slut lär känna mig själv.

I allt detta så har löpningen en så enormt stor plats. Den ger mig kraft och energi då vardagen känns tung. Jag kan inte med ord beskriva hur viktig löpningen är för mig just nu. Min tacksamhet till att jag faktiskt har möjligheten att få springa är så fantastisk stor. Visst… jag skriver om sub 3 och jag skriver om vilka andra mål jag har med min löpning. De är dock underordnade det stora målet. Nämligen det att helt enkelt få springa. Att springa gör faktiskt att jag fortfarande känner mig stark, har en hyfsad ordning på mina rutiner och att jag kan uppbåda kraft till annat.

Under den här våren så har jag ofta funderat på hur människor som går igenom en livskris, är helt otränade och helt inaktiva, orkar med alla de krav som tillvaron ställer på oss. Tänk alla människor som tar till flaskan istället. Kanske skulle jag ha gjort detsamma utan min löpning? Jag tror inte det. Men jag kan faktiskt inte vara helt säker.

Jag har egentligen aldrig varit så tacksam att jag haft min löpning som jag har varit denna vår. Visst har t.o.m. löpningen lyst med sin frånvaro ibland. Men den har hela tiden funnits där som ett stöd och som ett bollplank. Som en kompis man knyter an till när tillvaron känns jobbig. Löpningen är min vän och min räddare i nöden. Det bara är så.

Jag är ingen millöpare! Jag är en maratonlöpare! Frankfurt here I come!

Jag har fortfarande en vag förhoppning om att kunna springa milen under 38 minuter i år men jag tror inte att jag är där ännu. För några dagar sedan så gjorde Thomas och Staffan beundransvärda insatser på 10 000 m på bana då de båda växeldrog varandra till tider som med marginal underskred 38 minuter. Jag kan här inte låta bli att dra paralleller till mina egna möjligheter att klara milen på en liknande tid. Jag hade 4 minuter bättre tid än Thomas på maran i Sthlm. Det skulle kunna leda fram till ett resonemang där man kan se en rimlighet i att även jag skulle kunna klara sub 38. Tyvärr tror jag inte att den logiken håller. Vissa personer är bättre på längre distanser och vissa är bättre på kortare. Kanske låter det väl självkritiskt men jag tror helt enkelt inte att jag är någon millöpare av rang. Jag är inte snabb men jag är ganska seg och uthållig. Av den anledningen är jag helt enkelt en sämre millöpare än Thomas. Ett annat exempel på detta är Patrik som jag slog med 10 minuter på maran. På 10 km skulle jag i nuläget gissa att vi är ganska jämna. Jag skulle tippa att vi  under bra förutsättningar skulle kunna göra en tid ner mot 38,30.

Så vart vill jag komma med detta resonemang? Egentligen skulle jag kunna agera på två sätt. Det ena sättet är att helt enkelt ge mig sjutton på att även jag ska kunna göra en riktigt bra miltid och koncentrera mig mer på korta intervaller och fartträning överhuvudtaget. Det andra är att inse faktum och kanske inrikta mig mer på det jag är bättre på och utveckla den sidan av min löpning istället. Jag är förnärvarande helt och hållet inne på att det senare alternativet är det som kommer att gälla för mig. Åtminstone under den närmaste tiden. Självklart innebär även en maratoninriktad löpträning en del korta intervaller. Däremot kommer huvudinriktningen att ligga på längre fartuthållighet, träning i marafart och tröskelträning. Kommer jag trots detta att springa milen under 38 minuter innan året är slut så får det ses som en bonus som jag egentligen inte riktigt tror på.

Planerna inför hösten börjar alltså att ta form. Jag känner mig dessutom just nu riktigt sugen på att komma igång på allvar med hård löpträning igen. Målet att springa maraton under 3 timmar ter sig allt mer som det stora överskuggande målet med min löpning för tillfället. Jag ser det inte som om jag ger upp andra distanser eller att min löpning kommer att förlora något i sitt innehåll. Det är helt enkelt inte svårare än att jag tror mig vara bäst på maratondistansen och jag tycker dessutom att det är den allra roligaste distansen att springa. Att dessutom ha ett så självklart stort drömmål som att springa den under 3 timmar gör ju inte det hela mindre intressant.

Den 30 oktober kommer jag att stå på startlinjen för att ge mig i kast med 42 195 meter på Frankfurts gator och jag är lycklig ända in i själen för att detta är mitt stora och enda mål fram till dess. Det blir inget Lidingölopp i år. Det kanske blir ett millopp och förmodligen en halvmara i Stockholm men pressen på mig själv att göra bra tider vid dessa tillfällen känns inte alls så stor och jag är glad att jag har hittat rätt i min löpning just nu. Jag tror helt enkelt att jag kommer att ha roligare på en halvmara eller ett millopp där de i så fall får ses som intressanta inslag i min övergripande maratonsatsning denna höst.

Josefin springer Gotland runt!

Jag inspireras av människor som har bestämt sig för något och som sedan utan kompromisser genomför sina intentioner till 100 %.  Livet är så fullt av kompromisser så att hitta något, ett projekt, ett mål och sedan ge sig hän detta utan att göra avkall, utan att sänka ambitionen, det gillar jag. Jag tror att jag har visat upp en bild av mig själv tidigare där det framgår att jag har en personlig släng av detta. Däremot har jag aldrig gett mig in i projekt så till den milda grad att allt annat får ge vika för att mina planer ska genomföras. Livet är en kompromiss och i den mån man kan så går det att genomföra saker så länge det finns en möjlighet till detta. Jag skulle ha svårt att hitta tid för att springa Gotland runt under en månad. Naturligtvis av den enkla anledningen att jag har barn att ta hand om och ett heltidsarbete att sköta. Men tanken lockar. Många har gjort mer galna saker än så, men att springa Gotland runt under en månad innebär 60 mil på en månad och om detta genomförs så är det värt all respekt.

Min lillasyster går på en folkhögskola i Vindeln utanför Umeå. Där går också en tjej som heter Josefin Fhärm. Hon har ingen egentlig löparbakgrund eller för den delen någon idrottslig bakgrund överhuvudtaget. Hon bestämde sig för ett antal år sedan för att ta tag i sitt osunda leverne och började helt enkelt att springa. Josefin är ingen extremt duktig löpare men brinner för sin löpning. I våras fick hon den idén jag just nämnde. Idén att springa Gotland runt under en månad. Jag har följt hennes planering med alla praktiska göromål och införskaffande av allt ifrån tält till babyjogger. I skrivande stund har hon avverkat 45 av de 60 milen som ska springas under denna månad. 

Gå gärna in på hennes blogg och följ hennes sista etapper på denna annorlunda månadsjogg. Hon är naturligtvis inte unik. De finns människor som sprungit genom USA, genom Afrika, ja t.o.m. jorden runt. Men det handlar ofta om extrema idrottsmän. Löpare som befinner sig på en nivå som är långt ifrån oss vardagsmotionärer. Det jag gillar med Josefins äventyr är att hon visar att en helt vanlig tjej som råkar tycka om att springa kan genomföra en dröm, ett projekt, utan kompromisser. Hon bara bestämde sig helt enkelt. Detta låter som en kul idé, jag gör det.

Jag hoppas att fler inspireras av hennes äventyr på Gotland. Själv önskar jag att jag hittar något annorlunda, lite halvgalet projekt snart.  Att springa Lappland ultra nästa sommar kanske kan ses som ett test att göra något lite utöver det vanliga. Nästa sommar hoppas jag att jag springer 100 km i sommarnatten i Lappland.  Det skulle vara hemskt roligt. Inte Gotland runt men väl 10 mil i midnattssolen.

Jag väntar fortfarande!

Löpningen är inte så närvarande just nu. Egentligen borde jag inte ens skriva något eftersom jag inte har så mycket att säga om löpningen. Det har gått lite för lång tid nu för att jag ska kunna ursäkta min högst sparsamma löpträning med att jag befinner mig i en ”ta det lugnt efter mara period”.  Att ta det lugnt en vecka efter maran är helt ok, kanske t.o.m. 2 veckor av lite lugnare löpning kan motiveras. Nu är snart 3:e veckan efter maran passerad och nu duger faktiskt inga ursäkter alls. Men jag har liksom inte kommit igång. Dessutom så uppstår alltid problem då jag väl bestämt mig för att komma igång igen. I dag var ett tydligt sådant exempel. Efter ett lite försök till fartpass i onsdags så kände jag att det kunde vara dags för att damma av ett litet längre pass också. Jag hade ingen plan att köra ett 30 km långt långpass, men var helt inriktad på att få springa lite längre. Ett drygt 20 km långt löppass i behaglig fart tyckte jag skulle kännas helt rätt och kanske även att det kunde ses som ett litet avstamp mot att faktiskt komma igång med lite mer seriös löpträning igen.

Vad händer? Jo för det första kan jag inte somna på kvällen av någon obegriplig anledning då jag faktiskt lider av ett väldigt sömnunderskott. När jag väl somnar blir jag väckt av min son som drömmer mardrömmar. Efter att ha lyckats få honom att somna om och jag själv så småningom kommer till ro vaknar min dotter och är törstig. Jag ger henne vatten och försöker för tredje gången att somna. Jag somnar men känner en lätt svullenhet i halsen. Av den anledningen får jag återigen svårt att somna. På morgonen är halsontet helt tydligt där och jag inser såklart att 2 mils löpning inte är att rekommendera. Återigen blir mina löparambitioner avbrutna. Denna gång av något högst ordinärt som lite halsont. Är det inte tidsbrist eller sömnbrist så kan något annat få komma och påminna mig om att jag tydligen ska vänta med att komma igång med min löpning igen.

Jag vill springa. Jag vill dessutom springa mycket. Kan jag inte få göra det? Nu när maran blev så bra och jag ser fram emot framtida tävlingar så har jag bara en stilla önskan att tiden och kroppen ska ge mig de förutsättningar jag vill att de ska ge mig så min löpning kan bli något annat än 2 pass i veckan. Det är såklart dessutom en självklar förutsättning om jag ens ska kunna ge 3-timmarsmålet en rimlig chans någon gång under hösten. Vare sig det sker i Umeå eller i Frankfurt.

Återträff och tävlingsfunderingar

Tiden efter maran har varit inriktad på en återträff i Matfors (ett litet samhälle utanför Sundsvall) där jag gick i grundskolan. Några tjejer som gick 2 årskurser under mig hade gjort ett jättejobb och arrangerat en reunionfest för alla oss födda mellan 1970 och 1975 som gick ut grundskolan mellan åren 1986 och 1991. Den 4:e juni gick denna fest av stapeln på Folkets Park i denna lilla bruksort.

Vi var nog alla ganska fulla av förväntningar inför denna sammankomst då många av deltagarna inte hade sett varandra på över 20 år. Inte minst var jag själv lite nervös och förväntansfull inför dessa möten med människor från förr. Då vi möttes efter så många år och såg hur olika vägar vi hade gått så insåg jag också vilken fantastisk gemenskap vi hade i vår lilla by för drygt 20 år sedan. Många var de minnen som kom upp till ytan och att ibland få backa tiden och minnas en lycklig tid i ens liv som aldrig kommer åter kan få en att reflektera över värdefulla saker i livet. Jag är oerhört glad att jag deltog i denna återträff och jag är oerhört tacksam att jag fick växa upp i denna bruksort med alla dessa fantastiska människor. I lördags var jag på ett sätt tillbaks i min högstadievärld och jag tyckte väldigt mycket om att få befinna mig där och då.

Man kan nog inte komma ifrån att människor som befunnit sig i ens närhet under ett antal år i livet sätter sina spår och i en speciell tid i livet som högstadietiden faktiskt är så inser jag också att många av dessa människor har haft en stor del i att ha format mig till den människa jag är idag. Jag hoppas och tror att jag får träffa en del av dessa människor igen inom en inte allt för lång framtid.

Många var de möten jag kommer att minnas från i lördags. Mina allra närmaste vänner från den tiden Tomas K, Johan P och Janne L var otroligt roligt att få återse. Jag kommer minnas mötena med Fredrik, Stefan, Anne och Jocke som gick i min klass. Anna-Lena och Ann-Christin.  Fredrik G, Patrik B och övriga gänget från 71:orna i 9E samt naturligtvis en massa andra människor som passerade under kvällen. Speciellt var också ett samtal jag hade med Magnus N (född 75) som gått en annorlunda väg i livet och som också kan påminna en om att det inte är lätt att växa upp i ett litet samhälle och redan tidigt känna att man är annorlunda.

Jag kommer att bära med mig denna kväll under en ganska lång tid framöver och skickar en tacksamhetens tanke till alla dessa som fanns runt omkring mig i mitt liv när jag var tonåring och stod på tröskeln till att ta steget ut i den större världen.

Så några ord om min löpning till sist. Uppladdningen inför maran var mentalt ganska pressande. När det hela sedan väl var över så infann sig någon slags tomhet. Jag genomförde ett Marathon på det bästa sätt jag kunde utifrån min nuvarande förmåga och tiden efter maran har handlat om mycket annat än löpning. Jag tror att jag både mentalt och fysiskt har behövt lite vila från löpningen. Nu börjar emellertid nya mål att ta form och jag ska så småningom försöka hitta lämpliga lopp som jag vill genomföra till hösten. Det finns i nuläget en mängd alternativa tävlingsupplägg. Jag överväger för tillfället huruvida jag ska springa Lidingöloppet eller inte. Det lutar ganska starkt åt jag tar ett uppehåll från detta lopp i år. Mycket beroende på att jag jobbar hela den helgen. Å andra sidan så borde jag i år definitivt kunna klara 2,15 och alltså en silvermedalj på detta lopp. Men det får som sagt kanske vänta ett år.

Det maran också förde med sig var att jag inte ser det som en omöjlighet att springa maran under 3 timmar redan i år. Av den anledningen överväger jag stark att springa en plattare höstmara för att åtminstone ge 3-timmarsgränsen en utmaning.  Här ser jag Umemaran den 8:e oktober eller Frankfurt Marathon den 30:e oktober som de två hetaste alternativen. Innan dess så borde jag också ha hunnit med något millopp och en halvmara för att kunna få en möjlighet att försöka klara mina årsmål på dessa distanser. Hälsoloppet i Huddinge eller långlöparnas kväll på stadion kan vara två bra möjligheter att få testa vad jag kan klara på 10 km i år. Sedan tror jag också att jag i år för första gången kommer att springa Stockholms halvmarathon.

Den närmaste tiden får emellertid utvisa hur tävlingskalendern tar form.