tag:blogger.com,1999:blog-20926443072348224572024-02-08T03:44:18.367+01:00löparmixEn löpblogg om min väg mot snabbare maratontider, hur löpningen utvecklar mig och hur jag utvecklar min löpning.Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.comBlogger100125tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-68438305617455872692013-09-10T21:48:00.000+02:002013-09-10T21:48:36.953+02:00Några tankar kring monogami!Jag hade väl kanske en idé efter mitt
blogginlägg för en tid sedan att konsekvensen skulle kunna bli att jag
eventuellt skulle skriva ytterligare ett inlägg ganska snart. Så blev det
alltså inte. Jag hade däremot två färdiga blogginlägg som jag övervägde att
lägga in men en känsla infann sig att de dels blev väldigt privata och dels
inte hade något med löpning överhuvudtaget att göra.<o:p></o:p><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Tänker dessutom att jag också har en tendens att bli allt
för analyserande och allt för funderande. Då jag ibland läser gamla blogginlägg
då jag vänder och vrider på saker så slår det mig att jag nog ibland måste
framstå som en ganska tråkig människa. Var är humorn i det jag skriver? Du kan
ju ibland vara en ganska kul kille Tomas! Tror jag i alla fall. Men i denna
blogg blir det allt som oftast tunga och existentiella tankar om både det ena
och det andra.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Kanske borde jag skriva blogginlägg direkt efter att jag
sprungit då hjärnan är så där lagom tom och kroppen är lite mysigt endorfinstinn.
Då kanske det dessutom kan handla om löpning och inte invecklade funderingar
kring hur jag ska leva mitt liv eller om jag vill möta en kvinna eller inte och
i så fall på vilket sätt. Jag påbörjade nämligen en text som berörde ämnet
tvåsamhet kontra ensamhet. Sådant kan jag vända och vrida på i all evighet utan
att hitta något svar. Förmodligen av den enkla anledningen att det inte finns
några svar.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Nu tänker jag ändå nämna några tankar kring detta ämne. Jag
hade nämligen en fantastiskt skön dag i går. En sådan där underbar septemberdag
som mer påminde om en högsommardag och som jag under eftermiddagen tillbringade
nere vid Edsvikens vatten i sällskap med min SR-app som har blivit ett trevligt
sällskap den senaste tiden. Helt fantastiskt att kunna lyssna på mängder av
intressanta dokumentärer och programserier på framförallt P1. För att få in en liten
löptvist på detta bör också nämnas att det sprangs både kvällen innan och
direkt efter mitt solande och badande nere vid vattnet. Mitt intellektuella jag
hade fått fullt tillräckligt med stimulans efter några timmar vid vattnet så
det kändes helt rätt att koppla ur hjärnan efteråt och ta på mig löparskorna.
Däremellan lyssnades det på några avsnitt av programmet Kropp & Själ på P1.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Ett avsnitt av programmet behandlade ämnet monogami.
Huruvida vi är gjorda för att leva med en enda människa i hela vårt liv och att
dessutom bara ha sex med denna enda människa. Att det kanske kan begränsa oss
och göra oss ofria. En slutsats som drogs i programmet handlade om att ett
monogamt leverne i den bemärkelsen av ett livslångt trofast förhållande i allra
högsta grad är en social konstruktion och som inte nödvändigtvis passar alla.
Kanske bör detta redan anses vara en självklarhet men det slog mig med en
ganska stor kraft att så verkligen inte är fallet.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
I vårt samhälle är min uppfattning att den monogama
tvåsamheten hyllas som ett starkt och eftersträvansvärt ideal där skilsmässor
och separationer allt som oftast ses som ett misslyckande, ett avsteg från
normen och som i grunden dessutom utmanar många människors egna föreställningar
om hur vi bör leva våra liv. Är alla människor ämnade för att om allt vill sig
väl, träffa en annan människa och dela sin tillvaro med henne/honom? Kan det
vara så att hela vår samhällsbild bygger på att tvåsamhet och bilda familj
tillhör en av de självklara sanningar som i grunden är svåra att ifrågasätta? När
människor dessutom har hamnat i denna självklara tvåsamhet, barnen har kommit
och huset har inhandlats så är ju dessutom lyckan gjord och att lämna något som
man så länge har kämpat för och som också visar upp oss inför andra hur
lyckliga vi är då måste man såklart fortsätta att kämpa oavsett hur genomusel
relation man lever i. Eller? <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
I vissa fall så tar trots allt en del människor sitt förnuft
till fånga i de förhållanden som faktiskt har slutat att fungera. Men då är det
inte direkt ovanligt att man rusar in i nästa relation för att inom något år
leva i tvåsamhet igen. Vill inte alla ha någon då? Man vill ju inte vara själv?
Ensamhet är av ondo och en ensam människa mår inte bra. Eller kanske är det så
att vi är livrädda för att möta oss själva. Att faktiskt av egen kraft ta tag i
våra liv. Hitta vem vi är utan att en annan människa måste finnas vid din sida.
<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det finns ingen anledning att jag ska framställa mitt liv
som ett tillstånd av enbart lycka och att den ensamhet jag lever i bara är
fantastiskt och utan stunder då jag mår dåligt. Jag vill bara försöka nyansera
bilden av vad som också kan vara ett bra liv. Är det en styrka eller en svaghet
att vara en person som trivs bra själv och som faktiskt inte ständigt vill ha
en annan vuxen människa i sin närhet och dessutom inte vill vara mer än lite
lagom social ibland? Att dessutom faktiskt ha den möjligheten och friheten att
få ha sex med vem man vill, när man vill.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Kanske är det så att vi är skapade för tvåsamhet eller så kanske
det är så att den monogama tvåsamheten passar vissa men inte alla. Men att ett
monogamt liv är den enda sanningen och något vi alla bör sträva efter ställer
jag mig faktiskt i allra högsta grad tveksam till.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Ungefär så där gick mina tankar denna eftermiddag vid
Edsvikens vatten innan jag tog på mig mina löparskor och sprang en ganska lugn
mil innan jag gav mig iväg till mitt arbete för att jobba på natten. Det blev
som vanligt alltså. Jag klarade inte att bara kort skriva att jag lyssnade på
ett intressant program om monogami på radion idag. Men istället för att vara
rädd för att jag kanske avskräcker er få läsare som av någon outgrundlig anledning
läser vad jag skriver ibland så får det väl bli djupa, konstiga och flummiga
funderingar om både det ena och det andra i denna blogg. Vem vet, snart kanske
jag börjar fundera lite kring löpning igen. :)<o:p></o:p></div>
<div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-89510861810399613762013-08-24T23:20:00.000+02:002013-08-24T23:20:32.956+02:00Nya tankar om löpning!<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag trodde nog att denna blogg var avslutad för min del men
med nya perspektiv på både löpningen, mitt skrivande och vad denna blogg
egentligen skulle kunna vara så skriver jag nu igen. Det var 8 månader sedan
jag senast skrev.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Den stora anledningen till att jag inte har skrivit är dels
att löpningen inte har varit lika viktig i mitt liv och min motivation till att
träna mycket har inte heller funnits på länge. Jag har väl dessutom haft någon
idé om att jag inte har något berättigande att ha en blogg som har löpning som
huvudfokus då jag själv inte är annat än en vardagsmotionär nuförtiden. Men
i.om att jag det senaste året inte har haft några ambitioner med löpningen vad
gäller att prestera något på lopp eller att öka mängden avsevärt har mina
tankar kring löpning också gått i andra banor. I vissa perioder har jag knappt
sprungit alls vilket har medfört att jag då har mått sämre rent psykiskt vilket
i sin tur lett till nya insikter.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag tror dessutom att jag skulle kunna se på mitt skrivande
som en form av egenterapi och tillåta mig att bredda perspektivet till att låta
bloggen handla om mer än bara löpning trots att namnet löparmix medför vissa
uppenbara associationer till vad den i huvudsak borde handla om. Jag tror
därför att det finns en möjlighet att bloggen kan bli mer privat och mer
självutlämnande. Att vara självutlämnande och komma in på tankar kring sitt
eget privatliv och fördjupa funderingar kring hur jag vill leva mitt liv och
liknande saker är naturligtvis en utmaning i sig. Kanske jag ska tycka att det
är bra att jag inte har så många läsare och använda bloggen som någon form av
plats där tankarna får flöda fritt och de som eventuellt läser vad jag skriver
får ju i så fall helt enkelt själva avgöra om mina tankar och funderingar kring
löpning och livet är värt att ägna lite av sin tid åt.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det som i huvudsak har förändrats i min inställning till
löpning handlar nog mest om att jag först nu fullt ut har förstått vad
löpningen gör med mitt psykiska välbefinnande. Jag har såklart hela tiden
förstått att jag mår bra av att springa men först nu känns det som om jag
förstår vidden av vad löpningen också i det omedelbara ögonblicket betyder. Jag
är i högsta grad en funderande och reflekterande människa och under de nu drygt
2 åren som förflutit sedan jag separerade har mina funderingar kring hur jag vill
leva, möten med kvinnor, närhet och sex varit närvarande påfallande ofta. I
perioder har jag mått väldigt dåligt och befunnit mig i någon form av livskris
och då har löpningen helt enkelt inte funnits i mitt liv. Då har jag inte
kunnat uppbåda någon kraft eller energi överhuvudtaget till att ta på mig
skorna och ge mig ut för att springa. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag är en ensamvarg men kanske en social ensamvarg som tycker
om att leva själv men saknar ibland ett djupare möte som jag samtidigt är rädd
för. Naturligtvis är jag inte ensam om att föra någon form av inre monolog med
mig själv och vända och vrida på tankar kring hur man vill leva sitt liv. Min
övertygelse är dock att jag tror att vi alla mår bra av att hitta ögonblick av
stunder då vi kopplar bort allt som är runt omkring oss. Dessutom lever vi ju i
en tid då vi ständigt möts av intryck och ständigt är nåbara. Jag är själv en
person som alltid har min Iphone tillgänglig och påslagen. Det löpningen gör
med mig då jag befinner mig i det löpande nuet är att tankarna nollställs och
jag är ett med löpningen. Min Iphone får aldrig följa med mig då jag springer.
När jag springer så tänker jag inte, jag bara är. Jag har en förmåga att inte
tänka på någonting överhuvudtaget då jag springer och jag tror att detta är min
egen form av yoga eller mindfullnes. Det är just detta jag inte förrän nu fullt
ut har insett vad det betyder för mig. Det handlar visserligen också om en
tillfällig flykt från vardagen men då vill jag hävda att flykten in i löpningen
är en av de bästa tillfälliga flyktvägar man kan finna.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Däremot är det nog också så att ytterligare en anledning
till att jag nu skriver beror på att jag för första gången på länge också
känner ett sug efter att få utveckla min löpning lite igen. Kanske försöka att
öka mängden något och bli en hyfsad löpare igen. Jag tittade häromdagen i min
löpardagbok och såg hur min träning såg ut för ganska exakt 2 år sedan, då jag
befann mig i en period av relativ hög mängdträning och då mitt dåvarande mål
att springa ett marathon under 3 timmar inte låg så långt borta. Det blev inget
sub 3 för mig utan det blev bara 3,04 i Frankfurt Marathon. Det jag kände när
jag såg hur min träning då såg ut var att jag omedelbart kunde återuppleva känslan
av hur mitt liv såg ut och hur bra jag mådde av att känna mig så pass stark som
jag var i min löpning den hösten. Kanske når jag inte dit igen. Kanske finns
ändå inte samma motivation idag som då men att faktiskt försöka att utveckla
löpningen lite igen känns nu som en spännande utmaning och ett sätt att
ytterligare förbättra mitt psykiska välmående. Att skriva om denna process
känns också för första gången på väldigt länge dessutom som något utvecklande.
Jag utlovar däremot ingenting om vad som kommer att hända vare sig det gäller
löpningen eller mitt skrivande, men just nu känns det som att både lusten och
viljan till detta finns. Vi får väl se helt enkelt!<o:p></o:p></div>
<div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-21428927912501400522013-01-10T06:51:00.001+01:002013-01-10T06:51:11.113+01:00På väg tillbaka!?
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Löpningen har mer eller mindre lyst med sin frånvaro de
senaste 4 månaderna. En höst och början av en vinter har passerat där
månadsmängden har legat ungefär i paritet med vad jag vanligtvis springer under
en vecka. Det känns lite grand som om hösten har handlat om en väntan. En
väntan på att löpningen skulle kännas viktig igen. En väntan på att jag skulle
finna en anledning att börja springa regelbundet igen. Jag väntar fortfarande
en del men jag känner att något är på väg att hända.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag vet att jag ofta har talat om att löpningen kom till mig
för att stanna. Att den har haft en så oerhört viktig plats i mitt liv men
denna höst har jag tänkt annorlunda. Lusten försvann och helt plötsligt kändes
det oerhört jobbigt att ta på sig skorna och ge sig ut. Löpningen fungerar ju
också så att om man väl hamnar i håglöshet och börjar tappa motivation så är
det lätt att just detta tillstånd blir det normala. Att det helt plötsligt blir
ganska bekvämt att titta ut genom fönstret och sedan välja soffan i stället.
Där det förut fanns en tendens till abstinens där finns det helt plötsligt en
möjlighet att få ha det lugnt och skönt i soffan. Framför TV:n eller datorn.
Helt plötsligt åt jag onyttigare mat och drack mer alkohol. Jag mådde inte bra.
Kroppen mådde inte bra och själen mådde inte bra.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det finns naturligtvis många förklaringar till att hösten
blev en höst med bara sporadiska inslag av löpning. Jag har funderat mycket i
höst. På livet och hur jag vill leva. På att vara separerad och på vilket sätt
jag eventuellt skulle vilja träffa en kvinna. Vill jag leva själv eller vill
jag träffa någon? Utöver alla dessa funderingar har jag såklart haft ett arbete
att sköta och barn att ta hand om. Mitt nattarbete har dessutom i höst varit
tyngre än tidigare. Jag har vänt på dygnet på ett sätt som jag inte har gjort
förut och har aldrig haft så stora sömnproblem som denna höst. Att jag inte
regelbundet har sprungit har naturligtvis inte gjort att min sömn blivit
bättre. <o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
I allt detta som kan låta som en nattsvart höst så har jag
trots allt någonstans vetat att det har varit en väntan på att jag ska hitta
tillbaka till löpningen. De löppass jag har sprungit har känts oerhört tunga
och knappast lustfyllda i den bemärkelsen som jag tidigare har pratat om då jag
har pratat om lusten i löpningen. Men jag har hela tiden tänkt att: det blir
bättre Tomas du kommer att hitta tillbaka. En dag springer du som du gjorde
förut. Det är bara en tillfällig svacka i ditt löparliv. Men jag kom till en
punkt där jag började inse att det inte går längre. Jag har dessutom gått upp 7
kg i vikt. Det känns som om punkten för vad jag har kunnat acceptera vad gäller
förfall nu har passerats och jag tror och hoppas att jag är i början av en
förändring i mitt liv.<o:p></o:p></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
För en månad sedan fick jag det glada beskedet att man köpt
in ett löpband till mitt jobb. De nätter jag jobbar brukar det alltid finnas
någon tid under natten då det är ganska lugnt på jobbet. Omedelbart kände jag
att det här är min stora möjlighet att finna vägen tillbaka. Om jag inte ens
skulle kunna motivera mig till att springa på betald arbetstid då måste jag ju
ställa frågan till mig själv om jag någonsin skulle kunna hitta motivationen
igen. Att springa på löpband är ofta ganska tråkigt och enahanda men jag
bestämde mig helt enkelt för att springa alla de nätter som verksamheten
tillåter mig att göra det. Den senaste månaden har jag också hållit det löftet
till mig själv och jag ser faktiskt dessutom fram emot att springa på natten.
Jag känner att lusten är på väg tillbaka och att det finns en möjlighet till
att denna vår kan bli en nystart. Jag drömmer inte om Sub 3 denna vår. Jag är
inte ens anmäld till Stockholm Marathon och det kanske inte ens blir någon mara
alls i år. Vad gäller tävlingar överhuvudtaget känns det långt borta. Det enda
som intresserar mig just nu är att hitta tillbaka till lusten. Att hitta
glädjen i löpningen igen. Jag tror att jag är på väg dit och jag hoppas att när
jag väl har hittat tillbaka så kan jag få stanna där under en ganska lång tid.<o:p></o:p></div>
<div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-2631221539507427052012-08-11T20:17:00.004+02:002012-08-11T20:18:07.912+02:00Jo jag springer... i alla fall lite!<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det var väldigt länge sedan jag skrev något här. Faktiskt drygt 2 månader sedan ser jag. Varför har jag inte skrivit? Jo därför att jag inte tycker mig ha haft något att säga vare sig om min egen löpning eller löpning i allmänhet. Att skriva liksom att springa måste kännas lustfyllt för min del annars kan det lika gärna vara. Åtminstone gäller detta skrivandet. Vad gäller löpningen så vet jag att jag mår bra av att springa även om det inte känns lustfyllt.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Vill ändå skriva lite kort om var jag befinner mig vad gäller min löpning för närvarande. Jag springer faktiskt trots allt hyfsat regelbundet. Ligger kanske i snitt på 5 mil i veckan och vanligtvis blir det 3-4 pass. Som <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
vardagsmotionär är detta naturligtvis en helt ok veckomängd och man kan hålla sig i ganska god form med en sådan träning. Men vad hände med mina ambitioner? Vad hände med planen att öka från mina 7 mil i veckan upp till kanske 9 mil i veckan? Hur ser framtiden ut då mitt mål alltid har varit att springa ett maraton under 3 timmar? Varför blev det inget Lappland Ultra?<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag vet inte om jag har några bra svar mer än att ska man träna mycket och hårt måste helt enkelt lusten finnas. Det handlar om att vara väldigt fokuserad och motiverad för att vilja träna på en hög nivå. Min löpning är fortfarande viktig men jag kanske inte känner den där motivationen som jag någonstans hoppas infinner sig igen. Jag har ibland svårt att få till mina löppass regelbundet då det har varit mycket annat som måste göras. En liten latmask har faktiskt ibland också infunnit sig hos mig som sällan eller aldrig dök upp tidigare. Ibland har jag helt enkelt valt att strunta i att ge mig ut fast jag vet att jag verkligen borde. Det känns som om löpningen får bli vad den blir ett tag framöver och att jag på något sätt kan hitta tillbaka till lusten att springa mycket igen. Jag hoppas och tror att det blir på det sättet så småningom men inte just nu. Det som kanske ändå gör mig en aning orolig är att jag inte känner någon som helst lust att tävla. Men att tävla om något måste kännas lustfyllt. Det gör det inte på något sätt just nu. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
I allt detta känns det trots allt ganska ok. Jag är en sämre löpare idag än för ett år sedan och jag har inget 3-timmarsmål i sikte. Däremot mår jag fortfarande bra av att springa på mitt eget sätt. Inte så mycket intervaller och snabbdistans men jag testar att springa i lite högre farter med jämna mellanrum och kvalitetspassen blir lite mer av spontan karaktär. Känns det bra springer jag lite snabbare. Känns det mindre bra så blir det lugn distans. Jag är ingen maskin. Jag är person som agerar och handlar utifrån vad som känns viktigt i ögonblicket. Löpningen och jag tar det bara lite försiktigt just nu. Vi får se vad som händer.<o:p></o:p></div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-30140482097621340012012-06-09T06:15:00.001+02:002012-06-09T06:15:13.661+02:00Anmäld till Lappland Ultra!<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Mina funderingar kring huruvida jag ska springa 100 km i Lappland Ultra den 29:e juni är nu över. Jag har vänt och vridit på argumenten för och emot. Min bristande mängd denna vår har naturligtvis varit det tyngst vägande skälet till att eventuellt inte springa. Å andra sidan har det också varit det enda skälet till att inte springa. Jag har haft detta lopp i tankarna under det senaste året och sett det som en otroligt häftig utmaning att se hur kroppen reagerar på att springa 10 mil under en hel natt och jag känner nu att jag bara inte kan låta bli att springa detta lopp. Jag slutade att fundera och gick helt enkelt in och anmälde mig. Dessutom anmälde jag mig till SM-klassen då loppet i år har SM-status. Ska jag nu springa 10 mil så kan det såklart vara lite kul att dessutom ställa upp i SM :)</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Så nu sitter jag här med den bisarra och lätt skrämmande vetskapen att jag ska springa 10 mil i ett sträck om mindre än 3 veckor. Vad har jag gett mig in på? Klarar jag detta? Är det möjligt med tanke på hur våren sett ut? Jag kan såklart inte förbättra mina möjligheter nämnvärt de närmaste veckorna men jag har i alla fall bestämt mig för att få till en hel del mil i benen under 2 veckor för att veckan innan ta det väldigt lugnt. Jag kommer under dessa två veckor inte att bedriva någon fartträning överhuvudtaget och har också bestämt mig för att distanspassen ska bli extra långsamma för att på något sätt förbereda kroppen på att springa långsamt och ska jag vara ärlig så känns det ganska skönt att under en kortare period springa distanspass i 5 – 5,30 fart och bara lugnt rulla runt ett antal mil. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag har tidigare då tankarna kring detta lopp infunnit sig hos mig tänkt att mitt mål måste bli att klara 10 mil under 10 timmar. Min tanke är <span style="mso-spacerun: yes;"> </span>fortfarande att ha detta som mål men jag har också sagt till mig själv att jag inte ska bli allt för besviken om jag misslyckas med detta. Det är således med en skräckblandad förtjusning jag ger mig i kast med denna utmaning men det ska faktiskt bli väldigt spännande att se vad som händer med min kropp när jag sprungit 7, 8 eller 9 mil. Då all energi är slut och det bara handlar om att hjärnan ska försöka lura kroppen att fortsätta springa trots att den kommer att skrika av smärta och bara vill stanna till varje pris. Eller är det kanske kroppen som ska försöka lura hjärnan? Uppladdningen inför detta äventyr tar sig hur som helst nu sin början och det ska faktiskt bli riktigt roligt att försöka klara av detta.</div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-54663228498204550032012-06-03T16:58:00.001+02:002012-06-03T16:58:42.219+02:00Stockholm Marathon 2012<span style="font-family: Calibri;">Jag sprang då trots allt mitt femte Stockholm Marathon igår
och vädermässigt var det som redan påpekats på olika håll verkligen ingen rolig
upplevelse. Det finns annars inte så mycket att säga om loppet mer än att jag
utförde det på ett kontrollerat och full acceptabelt sätt. Efter att ha stått
och frusit och försökt att hålla värmen något sånär med en plastsäck som överdragskläder
startade jag i ett något snabbare tempo än vad jag tänkt. Jag låg ner mot 4,20
de första kilometerna och insåg att det nog var bäst att slå av på takten lite.
Det som annars var riktigt roligt innan start var att jag för första gången
stod i startgrupp B vilket också innebär att man står i samma starfålla som den
yppersta eliten och det var ganska roligt att stå och småjogga tillsammans med
små späda kenyaner och liksom få känna sig lite bättre än vad man faktiskt är. Det
fanns dessutom ingen som helst tendens till trängsel efter det att starskottet
väl gått.<o:p></o:p></span><br />
<br />
<span style="font-family: Calibri;">När jag sedan efter de inledande kilometerna sänkte tempot
något låg jag i en ganska behaglig 4,30 4,40-fart och allt rullade på utan
större problem. Redan på Södermälarstrand fick jag sällskap av <a href="http://www.jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=45583">Patrik</a> och vi
sprang sedan ganska ofta i sällskap fram till 30 km. Jag stannade och kissade
vid ett tillfälle och Patrik hade problem med sina skosnören som han var
tvungen att stanna och knyta två gånger. Jag trodde i ärlighetens namn att
Patrik så småningom skulle dra ifrån då jag befarade en kollaps den sista milen
med min bristande uthållighetsträning men Patrik hade problem med sina vader så
istället var det jag som drog ifrån den sista milen. </span><br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Vädret var som sagt inte roligt men det var ändå hanterbart. De värsta bitarna var nog ute på Gärdet vid halvmarapasseringen och Västerbron på andra varvet. Känslan av att stå helt stilla gjorde sig här påmind då vindbyarna ibland nästan ville blåsa omkull mig. De öppna vindutsatta delarna som Strandvägen och Södermälarstrand var inte heller att leka med. Det var bara att blunda och köra på så gått det gick.</span></div>
<span style="font-family: Calibri;">Den sista milen tappade jag mycket riktigt i tempo men det
blev inte värre än att jag tappade ner mot 5-fart och den riktiga väggen dök
till min förvåning aldrig upp och jag kände mig faktiskt förvånansvärt pigg då
jag närmade mig stadion och jag är också övertygad om att jag hade kunnat kapa
några minuter om jag verkligen hade gett mig sjutton på att ta ut allt ur min
kropp. Denna dag var detta dock inte något huvudsyfte och jag är fullt nöjd med
att ha pressat mig till kanske 90 procent då jag inte såg vitsen med att
springa på låt oss säga 3,17 istället för 3,20. Jag hade tagit mig igenom ett
maraton under vidriga väderomständigheter och med bristande träning. Det kändes
stort nog för mig idag. Klockan stannade på <strong>3,20,56</strong> då mållinjen väl passerades
och jag kände mig ganska nöjd över min insats. Sedan började däremot helvetet.<o:p></o:p></span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Den halvtimmen som sedan följde efter målgång är bland det
värsta jag någonsin upplevt. Att ha sprungit drygt 4 mil innebär att kroppen är
tom på energi och inte kan hantera kyla på ett vanligt sätt. Efter målgång är
man tvungen att ta sig bort till Östermalms IP för borttagande av chip,
hämtning av t-shirt och återhämtningspåse och sedan hämta ut sin påse med
ombyte. Detta tar tid och en nedkyld utpumpad kropp i 5-gradig värme, regn och
blåst klarar inte riktigt att hantera detta. Jag frös så fruktansvärt mycket
att jag bara skakade och hackade tänder och mina fingrar var så stelfrusna att
jag nätt och jämnt lyckades bära något. Jag klarade med ett nödrop att få i mig
någon form av dryck och att sedan ta av sig till bar överkropp och försöka byta
om under dessa omständigheter var helt enkelt fullkomligt vidrigt. Att sedan
arrangörerna inte kunde ordna fram någon form av värmefilt eller liknande till
de nedkylda löparna är faktiskt ganska anmärkningsvärt. <o:p></o:p></span></div>
<span style="font-family: Calibri;">Jag är i alla fall idag faktiskt fruktansvärt glad, stolt
och nöjd över mig själv. Jag kämpade och jag tog mig i mål på en anständig tid
och trots bristande uthållighetsträning så tog jag faktiskt inte heller helt
slut sista milen. Detta var ett kvitto på att jag trots allt har en grundfysik
som tål en period av rejält minskad träning och att detta ändå innebär att
jag kan genomföra ett maratonlopp på ett fullt acceptabelt sätt. För mig gav
gårdagens lopp faktiskt mitt själförtroende en rejäl kick. Jag kan springa och
jag kan faktiskt springa rätt hyfsat bara på ren vilja och grundfysik. Detta
tänker jag ta med mig inför min fortsatta jakt på att springa en mara under 3
timmar för det kommer jag att göra även om jag inte just nu kan säga exakt när
det kommer att ske.<o:p></o:p></span><br /><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-78597886626767403062012-05-31T22:22:00.000+02:002012-05-31T22:22:34.957+02:00En mara utan ambitioner<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Så är det snart dags igen då. Om två dagar springer jag mitt
7:e maratonlopp och mitt 5:e Stockholm Marathon. Aldrig tidigare har det känts så
märkligt inför ett maraton. Jag har överhuvudtaget inga som helst ambitioner
med lördagens lopp och därmed känner jag mig inte heller det minsta nervös. Den
något motsägelsefulla känslan av att det känns ganska skönt att inte ha någon
möjlighet att kunna prestera på topp har infunnit sig. Det är första gången jag
startar i ett maratonlopp helt utan tidsambitioner även om jag naturligtvis
spekulerar en del i vad min frånvaro av träning rimligen skulle kunna innebära
för sluttid. Länge tvekade jag ju om jag överhuvudtaget skulle starta men just
nu känns det ganska kul att springa i Stockholm och uppleva sånt som man annars
kanske inte upplever under loppet då man plågar sig till utmattningens yttersta
gräns. Jag kommer alltså troligtvis inte ens att försöka göra en så bra tid som
möjligt utan ser det hela som ett längre långpass i lite högre tempo.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Så hur tänker jag då? Det ska faktiskt bli väldigt
intressant att se om den grundträning jag under en längre tid byggt upp ändå
kan innebära att avsaknaden av långpass och relativ avsaknad av seriös
löpträning de senaste månaderna inte behöver innebära ett totalt haveri den
sista milen. Om jag kan springa ett maraton på låt oss säga en tid någonstans
mellan 3,20 och 3,40 utan att plåga ihjäl mig så är det ändå ett bra kvitto på
att min löparkropp har någon form av grund att bygga vidare på. <o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Jag kan däremot inte påstå att jag längtar ihjäl mig till
lördagens lopp även om det ska bli lite spännande att starta i ett maratonlopp
med annorlunda förutsättningar än jag gjort i mina senaste maror. Jag kom t.ex
idag på att man kanske skulle kolhydratladda lite ändå och åkte därför iväg och
köpte några påsar Vitargo som jag tänkte inmundiga under morgondagen. Med
generellt sett dåliga förutsättningar så kan jag ju i alla fall förbättra dessa
något under det sista dygnet.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Det som också känns konstigt är att jag inte ens har någon
aning om vad som är ett rimligt tempo att lägga sig i. Eller rättare sagt, vad
är min M-fart just nu? Ingen aning faktiskt. Kanske 4,45 kan vara ett rimligt
tempo att försöka hålla en längre tid. Skulle jag mot förmodan vara kapabel att
hålla 4,45-tempo i 4,2 mil så skulle jag ju faktiskt springa på 3,20 vilket i
så fall skulle vara väldigt mycket över förväntan. Det enda som kan göra mig
lite orolig är däremot att jag misstänker att risken för kramp i slutet av
loppet är betydligt större med frånvaro av långpass. I så fall kan tiden rinna
iväg rejält.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Det som jag annars tycker känns väldigt spännande är såklart
att se vad alla löpare runt omkring mig som jag känner på olika sätt kommer att
kunna prestera på lördag. Mina bloggkollegor <a href="http://wwwfyraochtrettio-staffan.blogspot.se/">Staffan</a> och <a href="http://springafort.blogspot.se/">Olov</a> tror jag absolut
spränger den gräns jag ända fram till mars hade ambitionen att spränga, dvs
sub3. Jag tror också att <a href="http://www.jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=78143">Fredrik</a> springer under 3 timmar och <a href="http://www.jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=45851">Peter</a> på löplabbet
kan kanske utmana sitt pers på 2,53. <a href="http://www.jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=77919">Pasi</a> i min kommunlista kan nog springa på en
tid ner mot 2,40 om allt stämmer. Vad jag och mina löparkompisar <a href="http://www.jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=45583">Patrik</a> och
<a href="http://www.jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=63610">Jens</a> kommer att göra för tider känns däremot lite mer osäkert. <a href="http://www.jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=20137">Lennart</a> fattade
beslutet att springa med en 4,15-flagga på ryggen. Kanske borde jag också ha
fattat ett sånt beslut när allt kommer omkring.<o:p></o:p></span></div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-33572103023825904872012-05-15T22:01:00.002+02:002012-05-15T22:01:29.203+02:00Kort lägesrapport<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag befinner mig i någon form av ingenmansland vad gäller löpningen just nu. Det går varken åt det ena eller det andra hållet. Jag har kommit igång så smått med en del löpning men det händer inte så mycket. De senaste veckorna har jag sprungit 3-4 mil i veckan vilket är ungefär hälften av vad jag brukar springa. En del pass har gått hyfsat men det finns en trötthet och en tung känsla som jag inte lyckas befria mig ifrån. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Känslan av att flyga fram eller känslan av att bara lätt flyta fram i lugn distansfart utan att egentligen behöva anstränga sig finns inte. Visst springer jag mina distanspass i 4,50-fart som jag ibland gjorde tidigare också men nu med en betydligt jobbigare känsla. Jag har lite svårt att sätta ord på vad det är jag upplever men kanske liknelsen att köra bil med handbromsen lite lätt åtdragen kan fungera som jämförelse. Kroppen är helt enkelt inte sugen och inte huvudet heller. Jag har dessutom gjort några försök att springa lite snabbare utan nämnvärd framgång. Ett långpass på 30 km har jag också sprungit. Även det i 4,50-fart och just det passet får jag väl ändå vara nöjd med även om jag var fruktansvärt trött på slutet.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag kan inte allt för länge skylla på mitt totala löpuppehåll som ju faktiskt bara varade i 3 veckor. Det finns en energilöshet som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det beror på. Den närmaste tiden får väl helt enkelt utvisa om jag kan komma tillbaka dit jag var för några månader sedan. Det jag kanske blir mest rädd för i detta sammanhang är att jag inte vet om jag verkligen vill springa. Varje pass föregås av en stark mental ovilja att överhuvudtaget springa. I vanliga fall kan den känslan också infinna sig vid enstaka tillfällen men då brukar det nästan undantagslöst innebära att när jag väl kommit ut så flyter det på och känns bra. Nu är varje pass mentalt jobbigt innan och dessutom genomförs passet med ett motstånd som jag inte tidigare upplevt. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Håller jag på att tappa motivationen för löpning? Är det inte roligt längre? Nej jag måste slå bort sådana tankar och istället se till att hitta rytmen och glädjen i löpningen igen. Det får ta den tid det tar men jag ska tillbaka. Jag bara måste tillbaka. Om jag sedan lunkar runt på Stockholms gator i drygt 4 mil om knappt 3 veckor eller inte har jag fortfarande inget svar på.</div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-31237120812872472772012-05-03T04:21:00.001+02:002012-05-03T04:21:22.306+02:00Ska jag springa Stockholm Marathon eller inte?<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag tänkte att det var dags att skriva något. Det blir däremot svårt att rapportera något om min löpträning då den i princip inte har existerat de senaste 6 veckorna. I mitten av mars började känningarna i vänster utsida av låret att förvandlas från känningar till smärta. Några tafatta försök till testjogg gjordes vid några tillfällen efter några dagars löpuppehåll. Jag började dock inse att detta borde kollas upp. Efter besök hos en sjukgymnast och därefter en kiropraktor rekommenderades en längre vila och jag sprang sedan inte ett enda löpsteg på närmare 3 veckor och jag har sedan dess egentligen inte kommit igång med någon löpträning av mer seriöst slag.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Förra veckan efter att faktiskt ha genomfört två helt godkända pass med fartinslag hade jag en liten förhoppning om att kunna komma igång igen. Då råkar jag ut för en väldigt obehaglig upplevelse då jag blir rånad och inkastad i en vägg av några ligister vid ett besök i Göteborg. Detta påverkade mig så pass mycket att jag tappade all lust inför löpning igen och de två lugna distanspass jag genomfört sedan dess har varit extremt tunga. Min inflammation är i princip bra nu men jag känner en energilöshet och en orkeslöshet som har ersatt värken. Sedan jag började med mer seriös löpträning för drygt 3 år sedan så har jag aldrig varit så långt ifrån en bra känsla och positiva tankar kring löpning som jag är nu. Det är dessutom hela 7 veckor sedan jag genomförde ett långpass. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Konklusionen av allt detta är naturligtvis att alla tankar på att springa Stockholm Marathon under 3 timmar är helt borta. Jag lekte ett tag med tanken att ändå kunna göra ett försök med några veckors seriös träning och att ett uppehåll inte behövde betyda allt. I dag finns det dock inte på kartan att jag ens skulle tänka tanken att ge mig på ett sådant försök. Just nu skulle jag tippa att jag är god för en tid kring 3,30 om ens det. Jag sprang häromdagen ett 11 km pass i 4,50-fart och skrattade nästan för mig själv då jag insåg hur löjeväckande det kändes att ens tänka tanken att springa ett maraton under 3 timmar. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
I allt detta känns det hur konstigt det än låter faktiskt helt ok. Jag känner ingen nämnvärd stress och det är väldigt skönt att bara kunna konstatera att det just nu handlar om ett tillfälligt uppehåll i min långsiktiga satsning på löpning. Det finns ingen som helst anledning att stressa fram något och jag kommer att springa ett maraton under 3 timmar men inte i vår och kanske inte ens i år. Det blir när det blir och när alla förberedelser funkar som det ska. I livet går sällan allt som på räls och varför skulle det göra det när det gäller löpning? Den här våren blev något helt annat än vad jag hade tänkt mig och hoppats på men det handlar om några månader av mitt liv och jag kommer igen. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
För tillfället handlar mina tankar om huruvida jag kommer att springa Stockholm Marathon eller inte. Kanske ska jag försöka få till några veckor med lite bättre träning och klämma in något långpass och trots allt ställa mig på startlinjen för att det helt enkelt är en upplevelse att springa maran i Stockholm. I bästa fall kanske jag kan göra en tid runt 3,20. Kanske ska jag helt enkelt bara springa maran och uppleva allt det som är runtomkring ett maraton och se det hela som ett bra långpass i lugn fart och fullständigt strunta i tiden. Att jag vänder på begreppen och ändrar min inställning. Att se det som en liten seger efter en turbulent vår att faktiskt genomföra maran och inte bryta en svit. Å andra sidan måste jag också erkänna att min svit de tre senaste åren som handlat om en ständig förbättring av mina tider är en annan typ av svit som jag i så fall bryter. Jag kommer väl att vända o vrida lite på nackdelar och fördelar de närmaste veckorna huruvida jag ska ställa mig på startlinjen eller inte den 2:a juni. Tyvärr är jag lite fåfäng och gillar bekräftelse och jag vet att jag pratat mycket om min sub3 satsning. Mitt löparego gillar därför inte fullt ut tanken att halvlunka runt på 3,30 oavsett om jag själv vet varför jag gör det. </div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-86358280388633072412012-04-02T21:51:00.000+02:002012-04-02T21:51:26.107+02:00Jag kan inte springa!<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
De senaste 3 åren har jag med några få undantag alltid sprungit regelbundet. Jag har tagit kortare uppehåll efter en del tävlingar och jag har naturligtvis varit tvungen att avhålla mig från löpning då jag varit sjuk. Däremot är det nu första gången som jag på allvar får känna hur det är att verkligen vilja springa och att inte ha möjligheten att göra det. Det är frustrerande och påverkar hela mitt allmäntillstånd i en mycket högre utsträckning än vad jag hade kunnat föreställa mig. Tydligen är mitt löpberoende mycket större och starkare än vad jag trott. Jag mår helt enkelt skitdåligt av att inte kunna springa. Dessutom såg allt så bra ut. Vinterträningen har gått lysande. Jag har mycket mängd och mycket kvalitetsträning att falla tillbaka på. Just nu känns det som om allt bara raseras. Tankarna kring löpning skjuter jag också hela tiden bort. Jag läser inget om löpning. Kollar inga bloggar eller går in på jogg.se. Kan jag inte springa så vill jag inte heller bli påmind om löpning. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Anledningen till min påtvingade avhållsamhet från löpträning är den värk jag har i vänstra övre delen av utsidan av låret. Detta har kommit smygande och för två veckor sedan bestämde jag mig för att vila ett antal dagar och genomgick en veckas kur med Voltaren. Värken upphörde dock inte. Jag tyckte mig känna en tendens till förbättring under förra veckan och vågade mig på att testjogga vid två tillfällen. Den senaste testjoggen gjorde jag i lördags och kände mig lite hoppfull då själva löpningen funkade hyfsat. Tyvärr var smärtan värre än vad den någonsin varit någon timme efter passet och dagen efter hade jag så ont att jag hade svårt att gå. Jag är nu helt enkelt tvungen att helt och hållet låta bli att springa tills jag med säkerhet vet att jag kan göra det igen. Jag ska imorgon träffa en sjukgymnast på idrottskliniken i Solna och hoppas naturligtvis innerligt att jag kan få svar på vad detta kan vara och förhoppningsvis få hjälp att bli av med mina problem.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag inser i detta sammanhang också att löpningen är viktigare för mig än vad jag föreställt mig. Löpningen är en av få saker jag vet att jag behärskar och är bra på. Det är också löpningen som ger mig kraft och energi att orka med allt annat i vardagen med jobb, barn, aktiviteter och alla praktiska göromål. Naturligtvis är också min start i Stockholm Maraton för tillfället ett frågetecken. Det behöver naturligtvis inte betyda att jag inte kommer att kunna springa den 2:a juni men möjligheten att kunna springa under 3 timmar känns nu väldigt liten. Frågan är väl snarare om jag ens vill springa om jag inser att jag kan lunka mig in på en tid kring 3,15. Mitt stora och kanske enda tydliga mål har en längre tid varit att springa maran under 3 timmar och jag undrar om jag ens kan motivera mig till en start med vetskapen att detta inte är möjligt. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Konklusionen av mitt nuvarande tillstånd handlar däremot inte i första hand om mina minskade möjligheter att springa Stockholm Maraton under 3 timmar. Det handlar om att jag blivit medveten om vad missad löpträning gör med mig och hur jag påverkas av det. Jag har känt mig grinig, lättirriterad och varit nedstämd. Det mesta känns faktiskt just nu ganska trist. Att april månad rent träningsmässigt dessutom är den absolut viktigaste månaden inför Stockholm Maraton gör såklart inte det hela bättre. I skrivande stund kan jag bara hoppas att det inte blir så långvarigt som jag befarar. Men förutom den viktiga delen i att hitta svar på vad som är fel och hur jag kan bli av med mina problem så vet jag också att jag måste hitta ett sätt att hantera detta rent mentalt. Jag kan inte gräva ner mig och låta detta påverka hela min tillvaro. Trots löpningens stora betydelse i mitt liv så måste jag kunna lära mig att må bra även under perioder då jag av olika anledningar inte har möjligheten att springa. Den närmaste tiden får utvisa hur jag hanterar detta och hur länge jag blir tvungen att hantera detta.</div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-72165807291864284152012-03-16T21:55:00.000+01:002012-03-16T21:55:59.840+01:0040 år, disciplin och nattarbete!<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Känner en viss motivationsbrist för tillfället. Är väl egentligen inte så orolig över detta. Motivationen kan inte alltid vara på topp. Jag är däremot väldigt medveten om att det krävs väldigt hårt jobb och uteblivna löppass får naturligtvis förekomma men de får inte bli för många. Har man satt ett mål att springa ett marathon under 3 timmar finns det inga genvägar. Det är bara att köra på även om det inte alltid känns lika kul att ge sig ut. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
I onsdags firade jag dessutom min 40:e födelsedag och en magisk gräns har alltså uppnåtts. Det mesta känns däremot som vanligt och att jag numera är en 40-åring förändrar nog inte så mycket i min tillvaro. Är ganska övertygad om att jag inte heller har någon 40-årskris att tala om. Nu kan jag ju dessutom tävla i M40 vilket kanske får ses som en fördel.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag har inte skrivit så mycket om mina arbetstider men då jag mestadels jobbar nätter och dessutom har barnen varannan vecka ställer det ibland till problem hur jag ska planera min löpning. Att jag arbetar nätter innebär i sin tur att jag ganska regelbundet har lediga dagar under veckorna. Naturligtvis ägnar jag i princip alla dessa dagar åt löpning. Under perioder då jag har ett ganska tufft arbetsschema med många nätter i rad blir det däremot svårare att få in mina löppass. I regel sover jag fram till 16-tiden de dagar jag ska arbeta även nästkommande natt. Jag börjar sedan mitt arbete kl 19. Efter att ha sovit på dagen och jobbat ett långt nattpass är kroppen ganska seg och egentligen inte så mottaglig för löpträning, åtminstone inte kvalitetspass. Jag brukar dock ofta försöka få till ett lugnare distanspass under de få timmar jag har innan jag ska iväg till jobbet igen. Jag har ibland testat att köra kvalitetspass vid dessa tillfällen men varje gång inser jag att de helt enkelt inte blir bra. Min kropp behöver vakna och att sticka ut i princip direkt efter att ha sovit på dagen och försöka springa snabbt är allt som oftast en ganska dålig idé. Under vissa perioder innebär alltså detta att kvalitetsträningen kan bli lite lidande. I skrivande stund har jag en jobbhelg framför mig och har tidigare i veckan bara hunnit med två löppass varav det ena var ett långpass. Men jag är rädd för att denna vecka kommer att sakna ett pass innehållande löpning i högre fart.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Min löpträning blir av dessa skäl en aning ostrukturerad och jag får kanske mer än många andra planera varje vecka noggrant för att få till de viktiga kvalitetspassen. Å andra sidan har naturligtvis även dagarbetande småbarnsföräldrar som lever tillsammans med barnens andra förälder också ett pusslande för att få till sina löppass. Så jag har, liksom andra, helt enkelt vant mig att pussla ihop detta så gott det går utifrån mina förutsättningar. Detta gör ju också i sin tur att om jag har en ledig dag och har planerat in antingen ett långpass eller ett kvalitetspass men egentligen känner mig helt omotiverad för detta så är det bara att ge sig ut ändå om jag har ambitionen att kunna utmana 3-timmarsgränsen den 2:a juni.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
I går var definitiv en sådan dag. Jag hade firat min 40-årsdag föregående dag. Hade min enda lediga dag inför helgens arbete. Jag sov länge för att vända tillbaka dygnet och vara förberedd inför att vara vaken i tre nätter. Det enda jag egentligen kände för var att ligga i soffan och kolla på en film eller något liknande. Men planen idag var att jag skulle springa 3 mil! Jag brukar längta till långpassen. Jag tycker vanligtvis väldigt mycket om att springa länge. I går hade jag däremot ingen som helst lust att springa 3 mil. Jag var dock tvungen att inse att jag inte skulle kunna få till något långpass på över en vecka om det inte genomfördes idag. Det var helt enkelt bara att bita ihop och göra sig redo. Jag gav mig ut så sent som vid 16.30-tiden och var just då nästan lite irriterad på mig själv som till varje pris tvingar ut mig då jag bara ville sitta inne. Väl ute så inträffade det som så ofta händer då man väl börjar springa. Det kändes ganska bra. Jag lyssnade för ovanlighetens skull dessutom på musik då jag sprang vilket underlättade min motivationsbrist. Drygt 2 timmar och 20 minuter senare var jag tillbaks och hade sprungit mitt 3-milspass i ett behagligt 4,44-tempo. Kände mig väldigt nöjd med mig själv på kvällen då jag dessutom blev bjuden på 40-årsmiddag på vår lokala restaurang av en kompis. Jag insåg då också att ju högre mål man ställer desto viktigare är det att ha träningsdisciplin och att träna fast man egentligen inte vill. Valet är enkelt. Du vill uppnå ett mål och för att uppnå det målet krävs det hårt arbete. Då är det bara att ignorera latmasken inom sig och ge sig ut. Inte svårare än så.</div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-86494352730023880332012-03-07T18:31:00.000+01:002012-03-07T18:31:23.542+01:00Ett misslyckat intervallpass<span style="font-family: Calibri;">Ibland förstår jag mig helt enkelt inte på hur löpningen
fungerar. Jag har känt mig urstark under en ganska lång period nu. Långpassen
har flutit på, kvalitetspassen har fungerat alldeles utmärkt, likaså
M-fartspassen. Jag snittar 7 mil i veckan och det mesta har dessutom visat på
att jag har svarat positivt på träningen. Det mesta av snön är nu dessutom
borta och det är fantastiskt att få springa på barmark i vårliknande väderlek.
Det är alltså dags att byta ut kvalitetspassen på löpbandet mot kvalitetspass
ute istället. Vilket jag gjorde idag för första gången.<o:p></o:p></span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Jag hade haft två vilodagar efter senaste långpasset och förra
veckans mastodontvecka på 96 km. Dagens pass ville jag dessutom se som ett
litet formtest som delvis skulle få avgöra huruvida jag ska anmäla mig till
premiärmilen den 25:e mars eller inte. Efter 2 VAB-dagar hemma med min son hade
jag nu dessutom några helt lediga dagar framför mig utan jobb. Barnen i skolan
och det enda jag behövde tänka på var mitt stundande löppass. Tyvärr så har jag
den senaste tiden haft en del sömnproblem då jag ligger vaken långa stunder på
nätterna. Kanske har det med mitt nattjobb att göra, jag vet inte. Jag lade mig
därför och sov några timmar på förmiddagen efter att barnen kommit iväg till
skolan. Efter en filfrukost, lite slöande och två rejäla koppar kaffe gav jag
mig iväg på ett intervallpass för att enligt min intention springa 6X1000 med 1
minuts vila i runt 3,40-fart. Uppjoggen kändes hur lätt och bra som helst men redan
efter första repetitionen på 3,38 kände jag att det inte fanns någon kraft. Bestämde
mig direkt för att köra med 1,30 vila istället. Nu blev det sedan bara tyngre
och tyngre och den lätthet jag känt i kroppen den senaste tiden var som bortblåst. Jag fick
verkligen kämpa som ett djur för att ta mig igenom 5 repetitioner med en
någorlunda anständig fart och vid flera tillfällen var jag väldigt nära att
bryta hela passet. Jag har faktiskt inget bra svar på varför det gick så
fruktansvärt tungt idag.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Det finns några riktiga orosmoment efter detta pass som jag
inte riktigt kan låta bli att släppa tanken på. Om detta inte var ett resultat
av en dålig och helt energilös dag så skulle det betyda att jag springer
tusingar långsammare än jag gjorde förra året. Vilket naturligtvis vore helt
absurt. Inget har under den senaste tiden tytt på att jag är en sämre löpare nu
än för ett halvår sedan. Visserligen kan man inte fullt ut lita på hur
löpbanden är kalibrerade på ett korrekt sätt, men utöver kvalitetspassen på
löpband så har faktiskt framförallt långpassen och M-fartspassen ute dessutom
visat på en väldigt god form. Jag minns att jag för ganska exakt ett år sedan
var med om samma sak då jag sprang mitt första tusingpass utomhus och
misslyckades ganska rejält då med. Kan det vara så att jag helt enkelt är ovan
att springa snabbt ute? Kanske blir det bättre sedan. Det är lätt att
överanalysera och övertolka ett misslyckat intervallpass men jag kan helt
enkelt inte släppa tanken att jag förra våren snittade 3,38 i ett pass på
8X1000 med 1 minuts vila. Mao betydligt bättre än då jag idag snittade 3,41 på
5 repetitioner med 1,30 min vila.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Nu får jag nog mest jobba mentalt med att inte dra för stora
växlar av detta och fokusera på alla lyckade pass istället. Ett enda misslyckat
intervallpass ska väl inte få mitt självförtroende att rasa? Eller är jag så
mentalt svag? Nej Tomas, vi glömmer detta pass och ser framåt istället. Kroppen
ville inte springa snabbt idag. Inte svårare än så, hoppas jag…<o:p></o:p></span></div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-80854318212613643042012-03-04T21:39:00.001+01:002012-03-04T21:42:48.416+01:0096 km!<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Hela 96 kilometer blev det alltså denna vecka. Efter att ha
sprungit 7 dagar i rad innehållande 3 relativt hårda kvalitetspass så vilade
jag en dag innan jag idag gav mig ut och sprang ett långpass på 32 km i
4,41-fart. Kroppen känns ganska nedtränad nu av förståeliga skäl. Inför dagens
långpass hade jag dessutom ambitionen att springa det i relativt lugnt tempo. Kanske
i 4,50-4,55-fart. I vanlig ordning blir det sällan som jag tänkt mig då jag har
en ambition att springa lugnt. Å andra sidan kändes kroppen förvånansvärt pigg
och ett underbart löpväder gjorde också att jag i ren löpglädje hade svårt att
hålla igen farten. Pfitzinger rekommenderar iof att tempot på ett långpass ska
vara någonstans mellan 10-20 % långsammare än tänkt maratonfart. Räknar jag med
min tänkta marafart som 4,15 så höll jag i alla fall ganska exakt 10 %
långsammare tempo än den farten.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Jag tror att det är bra att försöka att få till sådana här
rejäla mängdveckor emellanåt. Av erfarenhet vet jag också att kroppen oftast
svarar positivt då den får jobba lite extra hårt under vissa perioder. Min
grundläggande idé handlar ju dessutom om att jag vill försöka att utöka min
mängd, <span style="mso-spacerun: yes;"> </span>vilket betyder att veckomängder
upp mot 10 mil ska kunna dyka upp något oftare i framtiden. Men för närvarande
är 96 km på en vecka väldigt mycket och inget som jag liksom bara snyter ur mig
i en handvändning som en del andra löpare gör. I detta sammanhang är det lite
fascinerande att jämföra sig med de löpare som VERKLIGEN springer mycket. Tänk
att ligga och snitta 15-20 mil i veckan. År ut och år in. För mig helt
makalöst. Men i min värld är en 96km-vecka något som fortfarande sticker ut
från mina vanliga 70km-veckor. Nu kan det dessutom vara bra att ha lite mängd
att stå tillbaka på inför den tuffa vårträning som komma skall. Kommande vecka
ser däremot lite osäker ut då det vankas vabande. Är såklart orolig att jag
själv ska bli sjuk också men det får jag väl i så fall hantera på något sätt. Det
är dessutom lättare att hantera löpstressen inför några dagar av eventuell
missad träning då den senaste tiden rent löpmässigt har fungerat på bästa
tänkbara sätt utifrån de flesta aspekter.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Det enda jag med säkerhet vet just nu är att jag kommer att
ha en vilodag imorgon och låta kroppen återhämta sig. Förhoppningsvis blir även
nästa vecka sedan en bra löpvecka men det blir inte 96 km det vet jag också med
säkerhet.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<br /></div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-44329346087495592552012-02-29T21:19:00.000+01:002012-02-29T21:19:52.106+01:00Det mesta känns bra nu!<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det är ganska skönt att kunna konstatera att februari blev en riktigt bra löpmånad. Det känns som om jag nu förhoppningsvis har höjt mängden för att också fortsättningsvis kunna ligga på ett snitt på 7 mil i veckan. I februari sprang jag för andra gången (juli 2011 var den första) exakt 1 mil om dagen i snitt. Februaris mängdrapport lyder alltså på 29 mil på 29 dagar. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Naturligtvis ska man inte i allt för stor utsträckning stirra sig blind på hur mycket mängd man utför men jag är å andra sidan övertygad om att ökad mängd i kombination med genomtänkt kvalitet också leder till bättre resultat. Jag känner just nu att min löpning utvecklas hela tiden och jag tror definitivt att jag b.la har en ökad mängd att tacka för detta. Jag har ingen självklar talang för löpning även om jag svarar hyfsat på träning så ser jag mig inte som en person som har en naturlig fallenhet för löpning. En hel del löpare i min omgivning presterar bättre resultat än vad jag gör med mindre träning även om det omvända naturligtvis också förekommer. Men jag är helt enkelt väldigt övertygad om att för att jag ska kunna uppnå mitt 3-timmarsmål på Stockholm Marathon i år så är det helt enkelt stenhård träning med både mycket kvalitet och mycket mängd som gäller för min del.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det känns också skönt att kunna konstatera att vissa genomförda löppass faktiskt också pekar på att jag har utvecklats och att jag är i god form. I måndags sprang jag ett 10 km tröskelpass i 3,56-fart med 1 % lutning på bandet. En mil med relativt kontrollerad löpning och utan att vara helt slut på 39,20 tyder för min del på att formen är bra. Jag tycker överlag att löpningen numera känns väldigt lätt och det känns också som att min lugna distansfart numera ligger på 4,40 istället för 4,50 som är den fart jag tidigare har sett som min lugna distansfart. Löpningen på löpband i vinter tror jag har gjort mig gott och det ger också ett tillfälle att tänka på löpteknik och hållning då man inte behöver tänka på vilken fart man håller eller bli störd av variationer i terrängen. Min inställning till löpband har definitivt förändrats till att se löpbandets många fördelar.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Dagens återhämtningsjogg tycker jag också kan ses som ett bevis på att det mesta känns väldigt bra nu. Då jag inte använder mig av pulsvärden överhuvudtaget i min träning litar jag mer på känsla och har lärt mig ungefär i vilket tempo olika typer av träning hör hemma. Lugn ÅH-jogg har för mig tidigare inneburit jogg i strax över 5-fart då jag har den där känslan av att inte vara andfådd utan löpningen bara flyter på väldigt lätt. Exakt den lätta känslan hade jag idag. Jag tog det extremt lugnt och bara småjoggade mig fram i en mil. Skillnaden var bara att jag idag snittade 4,58 vilket jag också ser som en indikation på bra form. Ibland får man faktiskt slå sig lite för bröstet och inse att man i jämförelse med de flesta människor faktiskt är en ganska så duktig löpare. För 3 år sedan fanns det inte i min begreppsvärld att jag skulle kunna jogga en mil under 50 minuter utan att knappt behöva anstränga mig. </div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-46066601997224522402012-02-25T20:17:00.001+01:002012-02-25T20:18:27.634+01:00Bloggreflektion och ett lyckat långpass i M-fart<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag hamnar nog ändå där emellanåt, ifrågasätter varför jag skriver och funderar på om jag verkligen ska fortsätta att blogga. Kanske är bloggandet egentligen bara ett sätt att kommunicera med sig själv för att sedan gå tillbaka och se hur man har resonerat kring sin löpning under olika perioder. Men samtidigt vill jag såklart också att en del löpintresserade människor ska kunna få ut någonting av att läsa det jag skriver. Om jag däremot tittar tillbaka och gör en ansats till någon form av självreflektion inser jag emellertid att det egentligen är ganska förmätet av mig att tro att mina texter om löpning ska kunna ge så mycket för de som råkar halka in på min blogg. Jag kommer nämligen till den insikten att mina tankar kring löpning är många, förvirrade och dessutom ostrukturerade. Men kanske är det just så det bör vara då man skriver om löpning och löpträning. För varje löpare torde väl löpningen vara i ständig förändring och i ständigt olika faser. Blir löpträningen och tankarna kring löpning konstanta och strukturerade så tappar den väl lite av sin tjusning. Så jag hamnar nog ändå där tillslut. Det blir nog som vanligt. Jag slänger ner lite tankar och funderingar och ibland kanske jag helt enkelt snurrar in mig i något konstigt teoretiskt utlägg om hur man på bästa sätt ska bedriva maratonträning för att sedan ha någon suspekt utläggning om varför jag egentligen springer. Orkar någon läsa mina flummiga texter så kan det ju vara trevligt men i slutändan är nog bloggandet för min egen del bara någon form av egenterapi och en möjlighet till självreflektion. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det som jag dock inte kommer ifrån är att det faktiskt förhåller sig så att den blogg man har förfogar man över själv och i.om detta så betyder det faktiskt att jag får skriva precis hur jag vill och det är en ganska skön insikt att komma fram till. Det är ju jag som springer och det är jag som skriver och ingen kan ifrågasätta vad jag väljer att skriva om. Eller såklart att man kan ifrågasätta men jag behöver ju inte bry mig om jag inte vill. Jag gör precis som med min löpning. Jag gör som jag vill och det är verkligen inte så med många saker i livet att man gör precis som man vill och det kanske är tur det.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
För att inte ytterligare flumma till det hela så väljer jag nu att skriva om ett riktigt lyckat löppass istället. I torsdags var jag riktigt peppad på att springa långt och snabbt. Jag hade hoppat över det sedvanliga långpasset veckan innan efter 7 veckor i rad innehållande minst ett 25 km långt pass. Till min stora glädje förhöll det sig dessutom så att Kung Bore hade släppt lite på sin kontroll vilket innebar att asfalten tittade fram på de flesta ställen och detta dessutom i ett soligt och 5 grader varmt väder. Med mina Saucony Kinvara på fötterna gav jag mig ut på ett stundande 3-milsäventyr som redan från början kändes som en fröjd. De första 16 kilometerna sprangs i ca 4,30-fart och detta med en lätthet som normalt inte infinner sig i den farten. Känslan var av det slaget som lugn jogg brukar medföra. Jag hade tänkt mig en marafartsdel på 10 km men i ren löpglädje förlängdes den till 12 km. Efter 16 km i 4,30-fart satte jag igång och sprang i 4,10-4,15-fart mellan 16 och 28 km. I slutet av marafartsdelen blev jag riktigt trött men jag tyckte hela tiden att det handlade om kontrollerad löpning och efter 2 lugna avslutande kilometer hade jag sprungit 30 km i en snittfart på 4,24 och den exakta tiden 2,12,00. Faktiskt mina snabbaste 30 km på träning. Hoppas jag får uppleva fler sådana angenäma marafartspass innan den 2:a juni för att detta datum genomföra ett pass i M-fart i exakt 42195 meter.</div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-42754543664849252332012-02-14T22:24:00.002+01:002012-02-14T22:24:47.168+01:00Lägesrapport februari!<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det mesta flyter fortfarande på vad gäller löpningen. Vid en lite noggrannare koll i min träningsdagbok ser jag att jag faktiskt snittat ganska exakt 7 mil i veckan de senaste 7 veckorna. En mil om dagen i 7 veckor känns ju bra och jag hoppas kunna fortsätta att ligga ungefär på den mängden. Jag har egentligen ganska länge varit av den åsikten att 7 mil i veckan bör kunna vara ett rimligt snitt för mig. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Så här i mitten av februari befinner jag ju mig trots allt i någon form av mellanperiod då det är långt kvar till det stora målet som naturligtvis för min egen del är Stockholm Marathon den 2:a juni. Det är också ungefär lika länge sedan som jag sprang mitt senaste maraton i Frankfurt. Jag befinner mig alltså ganska exakt mitt emellan två maratonlopp för tillfället. Ser man dessutom till den tråkiga årstiden med svårhanterligt underlag och en del väldigt kalla dagar samt brist på ljus borde det vara lätt att tappa i motivation och disciplin. För mig känns det just nu däremot precis tvärtom. Jag känner mig oerhört motiverad att springa mycket.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det som också har fungerat på ett alldeles strålande sätt är min löparmix. Jag tycker att jag har alternerat lugna och hårda pass på ett bra sätt och att jag dessutom kontinuerligt springer mina långpass. De senaste 7 veckorna har också inneburit långpass på minst 25 km varje vecka. Ett annat lyft för min löpträning har också löpningen på löpband varit. Den här vintern har jag sprungit mer på löpband än tidigare och jag är numera helt inställd på att springa i princip alla kvalitetspass på löpband vintertid. Här kan jag bestämma exakt rätt fart oavsett vilken typ av kvalitet det gäller. Att helt enkelt utelöpning på vintern får bestå av vanliga distanspass och långpass. Jag kan nu med musik i öronen faktiskt även lyckas övervinna tristessen som löpningen på band annars kan innebära. Vanliga lugna distanspass på löpband har jag dock fortfarande väldigt svårt för.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Att som löpare känna att jag utvecklas tycker jag inte enbart handlar om att utvecklas resultatmässigt. Det handlar kanske lika mycket om att jag utvecklas träningsmässigt och hittar nya vägar och nya sätt att träna på. De två beståndsdelar som jag mest tillfört i min löpning den senaste tiden är nog löpning i marafart och tröskelträning som snabbdistans. Marafartsträningen är faktiskt något jag bara hållit på med det senaste året och tröskelträningen handlade förut lika ofta om att springa tröskelintervaller. Jag tror att kontinuerlig löpning i tröskelfart mellan 5 och 10 km är betydligt bättre och ger en annan tuffhet och bättre vana att kunna springa längre i hög fart än vad intervaller i den farten ger. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Sammanfattningsvis kan jag alltså inte annat än vara väldigt nöjd med min träning just nu och resan mot sub 3 är i de allra flesta avseenden just nu en väldigt behaglig resa. </div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-10130097446473456662012-02-04T21:16:00.000+01:002012-02-04T21:16:20.434+01:00Är löpningen religiös?<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag tänker ibland på vilken oerhört lyckligt lottad människa jag är. Det finns en rad aspekter jag skulle kunna ta upp för att visa på just detta faktum. Allt ifrån att jag bor i ett land som Sverige, att jag är frisk, har ett bra arbete och underbara barn. Det är sådana saker som ibland kan vara så lätt att ta för givet och istället så gapar vi över mer och vill att allt ska vara bättre och finare. Jag befinner mig i en livssituation då jag kanske mer än någonsin tidigare uppskattar det jag har och det liv som jag faktiskt lever. Jag känner mig faktiskt som en priviligierad människa och jag tror att det är bra att påminna sig själv om det ibland. Ett av de kanske största privilegierna jag har är att jag har möjligheten att springa. Att jag för drygt 3 år sedan bestämde mig för att börja springa regelbundet är ett av mitt livs bästa val. Jag har faktiskt inte ångrat detta vid ett enda tillfälle. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
När jag växte upp så omgavs jag av många frireligiösa människor. Jag är uppvuxen i en miljö där det var naturligt att gå i kyrkan på söndagarna. Det finns många fördelar med en sådan uppväxt men frikyrkomiljön kunde också vara skrämmande då det fanns ett inslag av fanatism och tron att det fanns en sanning som inte kunde ifrågasättas. Jag hade själv väldigt svårt att hitta en egen tro i allt detta och idag har jag inte längre en naturlig relation till denna värld. Det fanns dock något som jag kunde avundas många av dessa människor som jag mötte i den miljön och det var deras orubbliga och fasta tro. Deras trygghet och förvissning om att de hade hittat rätt. Jag hade en period i mitt liv då jag hade väldigt svårt för den frireligiösa världen men jag har idag en ganska stor respekt för de människor som lutar sig tillbaka i sin tro och faktiskt är trygga i den.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Varför tar jag nu upp detta? Jo därför att jag är övertygad om att då man verkligen har hittat något i sitt liv som gör att man mår bra så vill man att andra ska få uppleva det också. Det jag hade svårt för med frikyrkans påprackande av den enda sanna tron har jag idag en större förståelse för. Det är naturligtvis svårt att jämföra mitt möte med löpningen med människors möte med Gud. Däremot finns det några bitar som jag tror förenar våra möten. Vi har mött något som får oss att må bättre, känna oss starkare och något som vi lever med i vår vardag. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag kan ibland därför känna mig som en del av de personer jag mötte i kyrkan och som utstrålade någon form av trygg förvissning om att de hade hittat rätt. Alla människor vill naturligtvis hitta något som gör deras liv meningsfulla. Jag tror att själva livet i sig är meningsfullt men ibland kan det kännas som om något fattas. Du kan ha ett bra jobb, vara frisk, ha en familj och nära vänner och trots detta sakna något. En del söker i hela sitt liv utan att finna och en del hittade detta väldigt tidigt i sina liv. För mig har löpningen lagts till som en beståndsdel i mitt liv som har fått mig att känna mig trygg och gett mig en övertygelse om hur viktigt det är att leva hälsosamt och ta hand om sin kropp. Våra kroppar bör vi vara väldigt rädda om och mår kroppen bra så tror jag också att själen har större förutsättningar att må bra. Mår sedan själen bra så tror jag också att vi blir bättre medmänniskor och kan känna en ödmjukhet inför livet. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Förmodligen var det så att många av de människor som fanns i den frikyrkovärld där jag befann mig var alldeles övertygad om att de hade mött sanningen. De ville såklart att andra också skulle få möta den sanningen. För har man verkligen hittat något som känns så sant och så riktigt så unnar man sina medmänniskor detta möte. På min arbetsplats och bland mina vänner känner jag mig därför ibland som de frireligiösa då jag vill berätta för världen vilket underbart möte jag har fått uppleva och hur mycket bättre de skulle må om de också vågade ta steget. Men vi är alla olika och finner olika sanningar i livet. Den ödmjukheten måste både jag och religiösa människor ha. Just den ödmjukheten måste finnas för att vi inte ska hamna i fanatism och tro att alla människor behöver möta exakt det som du har mött. Därför pratar jag gärna om löpning om någon frågar men passar mig för att likt en pastor basunera ut löpningens förträfflighet inför människor som inte är intresserade av att lyssna till mitt budskap.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Den Gud jag aldrig riktigt förstod mig på och som jag fortfarande inte riktigt har kommit underfund med kanske följer mig på mina löpturer. Det kanske är därute i skogen och vid vattnet Gud finns och inte i den kyrka jag aldrig riktigt blev bekväm med. När jag talar om löpning kanske det är mitt möte med Gud jag talar om. Kanske är jag lite religiös ändå.</div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-21287981129094128712012-01-22T22:56:00.000+01:002012-01-22T22:56:07.489+01:00Lyckat långpass i M-fart på bandet!<span style="font-family: Calibri;">I vanlig ordning så har jag den senaste tiden funderat en
del på det där med hur maraträning egentligen utförs mest effektivt. Jag har
konsulterat en del duktiga löpare samt kollat lite olika typer av litteratur.
Inget konstigt med det. Ungefär så gör jag ganska ofta. Har väl egentligen en
ganska bra bild av hur jag vill bedriva min träning. Jag befinner mig väl just
nu i en tankegång som väldigt mycket liknar Pete Pfitzingers program i <i style="mso-bidi-font-style: normal;">Advanced Marathoning</i> som förenklat
handlar om att springa mycket i tröskel- och marafart med inslag av en del
kortare intervaller. Många långa och ganska hårda pass alltså.<span style="mso-spacerun: yes;"> </span>Men ibland händer det att jag råkar få syn på
en teori eller får information om hur någon tränar som helt går emot den bild
jag själv byggt upp kring detta ämne.<o:p></o:p></span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Jag fick för mig att plocka ner Alfred <i style="mso-bidi-font-style: normal;">Shemvetas Löpningens oändliga horisonter – 10 år efter guldåren</i>,
där hans träningsdagbok inför sina segrar i Stockholm Marathon i slutet av
90-talet finns med. Döm av min förvåning då jag upptäcker att han i princip
enbart sprang 400-metersintervaller som kvalitetsträning. Jag ser knappt
skymten av tröskelträning eller marafartsträning. Killen sprang ju trots allt
maran i Stockholm på 2,14 så det kan ju inte vara ett helt felaktigt sätt att
utföra maraträning på. I ren förvirring tog jag bilen ner till simhallen i
fredagskväll och brände av ett pass med 400-hundringar. Har dock sansat mig
något och inser att jag kan ju inte ändra på hela mitt tankesätt bara för att
jag hittar ett sådant träningsprogram. Så jag är nog trots allt kvar i mina
tankar kring mycket tröskel och marafart.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">I kväll skulle det därför springas långt och hårt i M-fart.
Det blev ett sådant där pass då allt bara stämde till 100 % och jag kände mig
oövervinnerlig. Redan tidigt på söndagen bestämde jag mig för att passet skulle
utföras på löpband då det hade snöat ymnigt hela natten. Jag ville inte halka
omkring i snön och försöka mig på att springa snabbt. Bestämde mig också för
att vänta fram till kvällen då jag misstänkte att det skulle vara lite lugnare
på gymmet då. Jag hade en vag plan om att jag skulle springa drygt 2 mil med
åtminstone 1 mil i M-fart. Jag joggade upp i vanlig distansfart kring 4,45 i 4
km innan jag skruvade upp farten till en bit under min tänkta maratonfart.
Dagens M-fart sattes till 4,10 eller 14,4 km/h på bandet. Redan efter några
kilometer insåg jag att det fanns alla förutsättningar för att dagens pass
skulle bli riktigt bra.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">För ovanlighetens skull sprang jag med musik i öronen och
tittade dessutom på naturprogram på den TV som finns på alla löpband i
Sollentuna simhalls gym. Jag var så fruktansvärt fokuserad och kände mig hur
stark som helst och när första milen i M-fart var klar så bestämde jag mig helt
enkelt för att mata på i ytterligare en mil. Jag tog visserligen en kortare
paus mitt i passet då jag var tvungen att fylla på vattenflaskan och starta om
bandet (det stannar efter 1 timmes löpning). Jag sprang alltså 20 km i 4,10
fart och i ärlighetens namn hade jag nog kunnat fortsätta ett bra tag till. Jag
kände mig som i trans och var på något sätt helt ostoppbar idag. Jag avslutade
med 2 ganska lugna kilometrar. Totalt blev passet 26 km med ett totalt snitt på
4,18. Det känns just nu som om det blir svårt att toppa detta pass i vår. Jag
är bara så innerligt lycklig över att jag fick till ett sådant pass just nu för
det var exakt vad jag behövde för att känna mig riktigt peppad på att satsa
allt jag har mot sub 3 målet senare i vår.<o:p></o:p></span></div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-41079886819765437592012-01-18T23:48:00.001+01:002012-01-19T04:57:34.916+01:00Feber!<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
De senaste veckorna har varit bra rent löpmässigt. Alla aspekter av det jag ser som lyckad löpträning har funnits med. 3 veckor i rad med en mängd över 60 km. 3 veckor i rad innehållande ett långpass mellan 27 och 30 km samt 3 veckor i rad med bra kvalitetspass på löpband. Allt ser bra ut och jag är peppad. Jag vill springa mer, längre och snabbare. Jag vill bli bättre. Jag vill komma ur min stagnationskänsla och känna att jag utvecklas. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Denna vecka var tanken att jag skulle snäppa upp träningen lite ytterligare. En vecka med 5 pass och ca 80 km var tanken. Vad händer då? Jo jag får feber!! Riktigt hög feber. Jag låg i 2 dygn som en urlakad grönsak ensam i min lägenhet och tyckte synd om mig själv. Jag får väldigt sällan feber och just nu kändes det extra olämpligt då allt såg så bra ut. Jag inser såklart att några dagars löpuppehåll inte kommer att påverka mitt långsiktiga mål nämnvärt och inte heller göra mig till en sämre löpare men stressen finns där. Hela tiden finns den där. Jag tror att jag helt enkelt måste acceptera att stressen över missade löppass alltid kommer att dyka upp hos mig vid liknande tillfällen. I stället för att vara realist och tänka att det spelar ju inte så stor roll så välkomnar jag löpstressen. Jag försöker att se något positivt i att den finns där. Anledningen till att jag resonerar så är helt enkelt att det faktiskt betyder att jag älskar min löpning och att jag verkligen vill springa och utvecklas.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag tror inte att elitlöpare tar lite missad träning med en axelryckning och mår bra av att slippa springa några dagar. Nu är jag såklart ingen elitlöpare men jag kan väl också få tillåta mig att bli stressad över missade löppass!? Man pratar ju om positiv stress. Jag har ingen aning huruvida detta är positiv stress eller inte men jag vägrar att bara se det som negativ stress och ta till mig alla goda råd att ta det lugnt du hinner träna och lite vila är bara bra ibland. Jo vila är bra när jag själv bestämmer att jag ska vila men det är så förbannat trist med vila som jag själv inte kan råda över. Nu har jag ju dessutom småbarn och är dessutom en ensamstående småbarnspappa. Så när jag har barnen kan också svårigheter uppstå att få till mina löppass. Av någon anledning har jag lättare att hantera detta. Barnen är det viktigaste i mitt liv och löpningen kommer som nummer 2. Mao kan jag hantera ett uteblivet löppass p.ga mina barn. Men feber känns bara trist och meningslöst särskilt under en vecka då jag har all tid i världen för löpning. Så är det bara.</div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-82050085155009493622012-01-14T21:57:00.001+01:002012-01-14T21:59:45.827+01:00Nytt år<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Mitt skrivande har minst sagt kommit av sig. Men om jag ska skriva så måste jag själv vilja ha något att berätta. Inte så att jag inbillar mig att allt det jag skriver är så fantastiskt intressant att läsa för folk i allmänhet eller<span style="mso-spacerun: yes;"> </span>ens för löpintresserade i synnerhet. Jag kan dock inte bara uppdatera min blogg pliktskyldigast av den enda anledningen att den ska hållas levande. Men ju längre det går mellan tillfällena jag skriver desto mer kommer tankarna huruvida jag ska ha en blogg eller inte. Jag tror trots allt att jag vill ha kvar denna blogg men hur den under detta år kommer att utvecklas har jag för tillfället ingen aning om. Inser ibland att jag blir lite för analyserande och funderande. Ibland kan man ju bara skriva enkla redovisande inlägg om träning eller tävling. Vi har ju precis påbörjat ett nytt år, vilket naturligtvis innebär nya mål och nya planer. Ett nytt år innebär ju också att det är roligt att titta bakåt. Att sammanfatta och jämföra statistik. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Förra året sprang jag mer än jag någonsin tidigare gjort under ett år. Inte så väldigt stor grej egentligen eftersom det var mitt tredje år av mer regelbunden seriös löpträning men jag lyckades med målsättningen att öka mängden för tredje året i rad i alla fall. Om än inte med så många mil.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Så här har löputvecklingen sett ut under mina 3 år som lite mer seriöst satsande löpmotionär:</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<span style="mso-tab-count: 1;"> </span><b style="mso-bidi-font-weight: normal;"><u>Mil<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>Antal pass<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>Km/pass</u></b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2009<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>188<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>150<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>12,6</b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2010<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>269<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>201<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>13,4</b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2011<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>280<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>195<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>14,4</b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Under det senaste året sprang jag därmed i snitt 5,4 mil i veckan eller 7,7 km varje dag. Att jag skulle springa så pass mycket under ett år fanns naturligtvis inte i min begreppsvärld för några år sedan.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag kan också konstatera att jag hela tiden tenderar att springa fler långpass på bekostnad av kortare intervallpass. Jag gillar helt enkelt att springa långt. Men jag inser också att andelen kortare intervallpass skulle kunna bli betydligt fler. Under dessa år har kortare intervallpass då jag sprungit mellan 200 och 800 meter legat på mellan 7-10 pass/år. Alltså inte ens en gång i månaden har jag bemödat mig att springa kort och snabbt.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Antalet långpass har däremot blivit fler och längre:</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; text-indent: 65.2pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;"><u>Pass 20-30 km<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>Pass 30 km eller längre</u></b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2009<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>16<span style="mso-tab-count: 2;"> </span>5</b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2010<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>18<span style="mso-tab-count: 2;"> </span>12</b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2011<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>12<span style="mso-tab-count: 2;"> </span>20</b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det år som nu har inletts kommer löpmässigt att bli ett spännande år. Jag tror att jag behöver öka mängden något. Men jag tror också att jag måste försöka att träna lite smartare, mer genomtänkt. Interaktionen mellan kvalitet och kvantitet är alltid intressant. För mig är löpningen ett sökande och en upptäcktsfärd. Jag ser inte att jag kommer att göra några stora omvälvande förändringar<span style="mso-spacerun: yes;"> </span>i min träning förutom att kanske lägga lite mer vikt på styrketräning. I övrigt så kommer det att handla om att ha kul och att naturligtvis försöka att nå målsättningen att springa ett maraton under 3 timmar.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Maratonutveckling 2009-2011</b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2009<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>3,27</b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2010<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>3,16</b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2011<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>3,04</b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">2012<span style="mso-tab-count: 1;"> </span>???</b></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det ska väl inte vara så svårt att spränga denna gräns!!</div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-26887110202978560162011-12-18T20:28:00.002+01:002011-12-18T20:28:41.724+01:00Tankar om året som gått<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Året närmar sig sitt slut och årskrönikor i alla dess former kommer naturligtvis att dyka upp i alla möjliga mediala sammanhang. Det är roligt att själv få sammanfatta och få läsa vad andra skriver om året som har gått avseende olika företeelser. För min egen del har det minst sagt varit ett händelserikt år med stora personliga förändringar. Jag har gått igenom en separation med allt vad det har inneburit och att jag känslomässigt och mentalt har haft mina svängningar har också avspeglat sig på min löpning. Jag tänkte försöka delge något av hur mina tankar kring löpning och min blogg sett ut under detta år. En mer renodlad löpårssammanfattning kommer eventuellt senare.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
I och med min separation i våras så upptäckte jag nya sidor hos mig själv. Jag upptäckte också att jag i min blogg hade svårt att helt utesluta mitt privatliv. Min ambition från början med denna blogg var nog att skriva om löpning utifrån en rad olika aspekter utan att beröra mitt privatliv så mycket. Under året som gått har jag märkt att det för mig nästan inte går att utesluta mitt liv utanför löpningen. Jag grubblar, analyserar och funderar över det lilla i ett löppass och i det stora som kan handla om hur livet ska levas eller hur jag tror att vi människor bör vara och agera. Antingen så slutar jag att skriva eller så väver jag in mig själv och mina tankar kring företeelser utanför löpningen i denna blogg. En blogg där man pliktskyldigt redovisar olika träningspass och tävlingsrapporter skulle för min egen del bli en ganska tråkig och livlös blogg och mitt eget intresse för skrivande skulle då förmodligen avta ganska snabbt. Året som gått är ungefär jämngammalt med min blogg och har inneburit en resa för mig, såväl inom löpningen som hur jag ska leva mitt liv. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Löpningen har nog fått en ökad betydelse i mitt liv detta år. Den har varit en tröst och en kamrat under tunga perioder. Oavsett om det har gått tungt eller lätt så har den varit viktig. I mitt sökande efter vem jag är och var jag är på väg i mitt liv, hur jag vill leva och hur jag vill vara så har löpningen hjälpt mig. Kanske har jag ett större ensamhetsbehov än vad jag har trott och kanske är det ofta ensamhet jag söker, bort från alla krav i livet och det ständigt höga tempo som omger oss. Men jag varken kan eller vill fly från allt detta hela tiden. Jag är och vill vara en del av min omgivning, men med löpningens hjälp hittar jag ett tillstånd att befinna mig i under kortare perioder då allt får stå stilla och jag är ett med mitt varande. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag har under året som gått funderat ganska mycket på vad jag vill med min löpning och hur min nya livssituation har påverkat den. Det fanns en rädsla att mitt löpintresse skulle avta en del men till min glädje har det inte blivit så. Jag har tvärtom, funderat och analyserat mer än tidigare. Aldrig förut har jag heller läst så mycket litteratur om löpning som under detta år. Pfitzinger, Daniels och Noakes har följt med mig under året. Jag har kollat alla möjliga sidor på internet om löpning, läst löpbloggar och forum. Vänt och vridit på begrepp och teorier. Så nu vet jag exakt hur jag ska träna. Nej, ärligt talat så vet jag förmodligen mindre hur jag ska träna nu än tidigare. För det är nog så att oavsett ämne så kan nog den känslan infinna sig, att ju mer man läser desto mindre vet man hur allt egentligen förhåller sig. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det jag däremot vet är att jag kommer fortsätta att läsa och fundera kring alla möjliga aspekter vad gäller löpning och löpträning. Några sanningar kanske jag aldrig finner. Kanske av den enkla anledningen att det inte finns några sanningar eftersom allt handlar om hur olika individer drar slutsatser utifrån sina egna erfarenheter och följdaktligen inte kan bli till en allmän sanning för alla. Jag skyr därför alla former av dogmatiserande tendenser då jag läser. Det går inte att bli dogmatisk vad gäller löpning. Vi är alla olika, svarar olika på träning och har olika bakgrunder och erfarenheter. Den enda självklara sanning jag funnit är kanske att om du springer mycket och varierat så blir du med största sannolikhet en bättre löpare.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag har nog tidigare sökt mer svar i den litteratur jag använt mig av men i år har jag mer sett litteraturen som ett bollplank där jag kan plocka russinen ur kakan och i kombination med min egen erfarenhet hitta min egen väg. Av den anledningen har jag vid olika tidpunkter under året befunnit mig i olika tankegångar vad gäller löpningen. Jag kan ena stunden ha trott stenhårt på mycket mängd i långsamt tempo för att i nästa stund överväga om jag inte borde springa lite mindre och satsa mer på kvalitet. Men i detta ligger just tjusningen i löpningen anser jag. Den följer med mig och jag lever med min löpning i stort och i smått och det är en fantastiskt spännande resa jag har fått göra tillsammans med sin löpning under detta år.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Om jag däremot ser till min egen utveckling rent resultatmässigt under året kan jag inte påstå att stora framsteg har gjorts. Jag har lyckats väldigt bra på mina maratonlopp men i övrigt har det varit ganska stiltje. En känsla av stagnation rent utvecklingsmässigt har ofta infunnit sig och har orsakat en del huvudbry. Ofta har jag tvivlat på min förmåga att ta till mig träning och tvivlen på att jag kan prestera på kortare sträckor än maraton finns allt jämt kvar. Jag har dessutom tvivlat på min förmåga att tåla smärta och kunna fortsätta då mjölksyran och grumliga tankar uppträder, att mitt pannben och min vilja inte är tillräckligt starkt. Häri ligger det naturligtvis en utmaning att komma tillrätta med dessa problem och att hitta en väg bort från mina tvivel. Men jag umgås också med den idén att jag ska överge tankarna på att förbättra mina resultat på kortare distanser och i stället enbart ägna mig åt maraton och ultramaraton. Jag fyller 40 nästa år och jag blir med största sannolikhet inte snabbare med åren. Uthålligheten kan däremot förbättras avsevärt. Jag tror därför att även nästa år kan bli en väldigt spännande resa, såväl i det lilla som i det stora.</div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-15292847565459681022011-12-11T17:55:00.000+01:002011-12-11T17:55:51.640+01:00Mötet med mig själv!<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">För mig har löpningen alltid varit en sysselsättning som jag
helst upplever helt själv utan att ha någon annan vid min sida. En stund av
frihet och utan egentlig kontakt med omvärlden i form av en stunds onåbarhet.
Ingen kan nå mig och jag kan inte nå någon. Ingen stör mig i min upplevelse där
jag löpandes rör mig framåt i den miljö jag befinner mig i. Jag har svårt att
se att jag någonsin vill att löpningen för mig ska se annorlunda ut. Det händer
att jag någon gång ibland gör undantag från mitt behov av att springa ensam.
Det kan vara ok att jogga tillsammans med en annan person någon gång ibland men
i huvudsak vill jag alltså göra detta i min ensamhet. <o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Det verkar dock vara uppenbart att jag inte delar detta
behov med väldigt många löpande människor. Många verkar må bättre av att
springa tillsammans med någon annan. Jag har aldrig riktigt förstått varför så
många springer tillsammans med andra människor. Jag vet att jag låter som en enstöring
när jag skriver detta men i vårt samhälle anser jag att ensamheten i allmänhet
är grovt underskattad och ibland nästan bortglömd som ett socialt tillstånd. Varför
är så många människor rädda för att vara bara med sig själv? Många av oss har
familjer, barn, massvis med vänner, ett arbete med arbetskompisar och dessutom
är vi ständigt uppkopplade via nätet eller på våra mobiler och får vi en stund
över alldeles för oss själva så passar många på att omedelbart ringa någon så
att man kan få lite social stimulans på något sätt. Vad är vi rädda för? Varför
är mötet med oss själva så skrämmande? <o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Jag funderar ganska ofta över detta fenomen. Alla behöver
inte vara så ensamhetsälskande som jag. I min värld är upplevelsen med mig
själv i olika situationer väl så stark som mötet med andra människor. Jag
älskar att resa själv, fika själv, ta en öl på en pub själv, upptäcka en stad
själv eller helt enkelt bara vara för mig själv. Det känns ibland som om ensamheten
uppfattas som ett socialt misslyckande. Att lycka mäts i form av att ha
tillräckligt med sociala kontakter och att vara uppbokad på alla möjliga
aktiviteter och sammankomster. För alla människor vill ju naturligtvis hela
tiden omge sig med andra eftersom människan i grunden är en social varelse.
Eller? Jo jag tror också att vi kan växa i möten med andra men jag är också
övertygad om att vi kan växa i mötet med oss själva. Mötet med dig själv och
upplevelser du är med om själv är av någon anledning företeelser som många
människor flyr ifrån. Jag förstår inte varför?<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Bland de som känner mig och i allmänna sociala sammanhang
tror jag mig uppfattas som en ganska trevlig och social person. D.v.s. i den
mån jag vill och är intresserad. Jag kan i många sammanhang känna mig ganska
obekväm även om jag tycker mig ha en bra förmåga att anpassa mig. Av den
anledningen försöker jag i den mån det går att faktiskt försöka att välja med
vem eller vilka jag vill tillbringa tid tillsammans med. Jag är av den
uppfattningen att man ska kunna ha krav på vilka man vill umgås med och inte
slentrianmässigt vara med människor av den enda anledningen att man ska umgås.
Jag tror faktiskt inte att jag är ensam om att tycka att det finns allt för
många människor som dränerar mig på energi eller helt enkelt inte ger mig
någonting att tillbringa min tid tillsammans med. Alla de människor som
ständigt verkar fly ensamheten och uppvisar ett ständigt behov av att omge sig
med människor, känner de sig alltid mer bekväm i möten med andra än i mötet med
sig själva, oavsett person och socialt sammanhang? Kanske är det så. Kanske är
det jag som har missuppfattat saker och som är en felande länk som inte
ständigt vill uppleva saker med andra.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Jag tycker att vi alla självklart ska ha krav på vår
tillvaro i den mån vi kan påverka den och mår man bra av att springa
tillsammans med andra ska man naturligtvis göra det. För mig är det viktigt att
försöka att optimera de tillfällen jag kan uppleva saker. Ibland vill jag
uppleva saker tillsammans med andra men ofta vill jag också uppleva och känna
nuet alldeles för mig själv. En sådan företeelse är löpning. När jag springer
så upplever jag. Jag är. Jag upplever det som är runtomkring mig och jag
upplever mina tankar. För mig blir helt enkelt inte den upplevelsen lika stark
tillsammans med någon annan. Naturligtvis är vi människor olika och jag tänker
inte påstå att mina ensamhetsbehov är mer sunt än andras behov av att springa
tillsammans med andra. Vad jag däremot tror är att många skulle behöva stunder
för sig själva i den värld där ständiga möten med andra och att omge sig med
människor i alla möjliga sammanhang verkar vara beviset på att vi är lyckliga
och ständigt blir sedda. <o:p></o:p></span></div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-77775536575510007572011-12-07T02:08:00.003+01:002011-12-07T02:10:18.604+01:00Lappland Ultra!<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
För snart 2 veckor sedan så sprang jag 6 mil under ett enda pass. 6 mil är långt. Det är en distans jag för 3 år sedan inte trodde att det fanns en möjlighet att jag skulle kunna springa. Men ju mer jag springer desto mer ökar mitt intresse för långa distanser. Det ligger en otrolig utmaning i att springa långt och nästa sommar ska jag springa 10 mil.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag har länge funderat på att springa Lappland Ultra men nu överväger jag inte längre om jag ska springa detta lopp. Nu har jag bestämt mig. Jag kommer att stå på startlinjen i Adak, fredagen den 29:e juni kl. 22:00 och det känns som en otroligt häftig och spännande utmaning. Att se hur min kropp reagerar i den ljusa norrlandsnatten när jag springandes ska genomföra ett lopp på 100 km blir naturligtvis den största utmaningen hittills i mitt löparliv.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det är för mig dock omöjligt att bara ha som mål att genomföra ett lopp. Det rimliga kanske borde vara att se det enbart som en utmaning i sig att springa 10 mil liksom att det första maratonlopp man ska springa kan vara nog så utmanande att bara lyckas genomföra. Att utmaningen ligger i att klara av den distans man har för avsikt att springa. Jag fungerar däremot inte på det sättet. Ska jag anta en sådan gigantisk utmaning måste jag ha ett tidsmål för att resan mot målet ska vara mödan värd. Huruvida det är rimligt eller inte att sätta upp ett bestämt tidsmål för en distans som nästan ligger bortom ens fattningsförmåga är en annan sak. Men med den erfarenhet av min löpträning jag i allmänhet har och i synnerhet kunskapen om min förmåga att springa länge tänker jag sätta mitt tidsmål till 10 timmar. Jag ska alltså springa 10 mil under 10 timmar. Ett ganska naturligt och lättfattligt mål. Jag ska snitta varje kilometer under 6 minuter. Om jag är ute och joggar i detta tempo känns det som om jag kryper fram men jag är ganska säker på att när jag sprungit 7, 8 eller 9 mil kommer det inte längre att kännas som om jag kryper fram. Eller det kanske det gör men då kommer nog känslan av krypfart att vara kombinerad med en känsla av total utmattning.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Den enda problematik jag ser med denna utmaning är att fyra veckor innan så är tanken att jag ska springa Stockholm Marathon under 3 timmar. Är jag återhämtad fyra veckor efter maran och hur ska jag bedriva min träning inför två så stora utmaningar? Jag kan inte enbart förbereda mig inför detta 10-milslopp genom att springa mycket, långt och länge då jag dessutom behöver en viss fart- och fartuthållighetsträning inför sub3 målet. Just denna problematik ser jag dock som en del i denna utmaning. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Vintern är lång och det är länge kvar till både Stockholm Marathon och Lappland Ultra men jag tror att löpningen i vinter blir så mycket lättare att utföra med två så utmanande och inspirerande mål att se fram emot i början av sommaren. </div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-69255933018583218812011-11-23T22:18:00.002+01:002011-11-23T22:18:43.595+01:00I dag sprang jag 6 mil!<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Det har inte blivit mycket skrivet på min blogg sedan jag
sprang Frankfurt Marathon för 3,5 veckor sedan. Jag tog direkt efter loppet det
längsta löpuppehållet jag haft på närmare 3 år. Efter hela 8 vilodagar satte
jag igång med lite vanlig distansträning igen och jag har väl inte känt att jag
haft så mycket att skriva om det egentligen. Lugn grundträningsperiod är kanske
inte så upphetsande att hitta intressanta infallsvinklar på. <o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Jag gillar ju annars att springa långt. I år har jag
sprungit 3 maraton. Jag har sprungit väldigt många långpass mellan 30 och 35 km
och jag tycker att det finns en väldigt speciell utmaning i att springa långt
och att se hur kroppen reagerar. När jag nu ändå befinner mig i en
grundträningsperiod så kom jag på den idén att helt enkelt springa ett pass som
var längre än jag någonsin sprungit tidigare. Förra sommaren sprang jag 5 mil
när jag befann mig i mina föräldrars sommarstuga strax söder om Ö-vik. Sedan
dess har det däremot inte blivit något ultrapass. Jag tyckte helt enkelt att
det var dags att lägga på en mil och att alltså springa 6 mil denna gång. Mina
tankar och funderingar kring Lappland Ultra på 100 km som går i södra Lappland
i slutet av juni nästa år är ständigt närvarande och jag vill helt enkelt tänja
på gränserna och se vad kroppen klarar och hur den reagerar på att springa
väldigt långa sträckor.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">I dag var det då alltså dags. Jag hade mentalt förberett mig
en längre tid. Kollat väderprognoser, planerat vad jag skulle ha med mig i form
av energigivande drickbara och ätbara saker. Jag hade bestämt mig på ett
ungefär hur rundan skulle se ut och planerade att vid 2 tillfällen återkomma
till mitt lilla gömställe bakom en sten i skogen och fylla på mitt vätskebälte och
få i mig lite Snickers, bananer och chips. Jag lämnade barnen på skolan vid
8-tiden och gick sedan hem och peppade mig själv och gjorde de sista
förberedelserna. Kan låta nästan lite komiskt men jag blir lite sådär barnsligt
förtjust och spänd inför såna här utmaningar. Hade lite svårt att sova på
natten innan p.ga de förväntningar jag hade. Mao är jag lite grand som ett barn
på julafton skulle man kanske kunna säga.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Planen var naturligtvis att starta lugnt, väldigt lugnt. Ska
man springa 6 mil så kommer ändå förr eller senare den väldigt lugna farten
inte längre att kännas lugn. Den första milen sprangs i bara aningen
långsammare än 5-fart men kändes extremt lugn. Jag visste att jag egentligen
borde ha startat ännu långsammare. Allt eftersom kilometerna passerades så
sänktes farten hela tiden en aning. Jag tyckte ganska länge att jag var ute på
en lång och väldigt behaglig runda ute på Järvafältet och inte förrän jag efter
3 mil var tillbaks vid mitt gömställe började det att kännas lite tyngre. Jag
hade fram till nu bara fått i mig ca 6 dl sportdryck utblandat med resorb samt
4 nötcréme. Det var helt enkelt dags att tanka lite energi. Jag pausade klockan
och åt lite chips, en Snickers och en banan samt drack oboy och sportdryck.
Vätskebältet fylldes på och i fickorna stoppade jag en gel och en Mars. Nu gav
jag mig iväg för att springa runt Edsviken och visst gick det tyngre men ändå
helt under kontroll.<o:p></o:p></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Efter att jag sprungit runt Edsviken var jag återigen
tillbaks vid mitt gömställe efter 51 sprungna kilometer. Nu kändes det
verkligen att jag sprungit en bit. Kroppen gick liksom på tomgång och
vanligtvis extremt lugn 5,20-fart var nu fruktansvärt jobbigt. Återigen lite
tankning och den sista gelen åkte ner i fickan och de sista 9 kilometerna
skulle avklaras. Dessa 9 kilometer var fruktansvärt jobbiga. Jag kände mig helt
tömd på energi och fick använda alla möjliga mantran för att övervinna
tröttheten och kämpa mig fram till de 60 km som skulle springas. Sista
halvmilen kände jag mig lite snurrig och lätt illamående men detta skulle bara
genomföras till vilket pris som helst. Lättnaden då jag efter 6o km var nära
mitt hem och hade klarat av det jag förutsatt mig att göra var obeskrivlig. Jag
hade sprungit 6 mil i ett svep och kände mig faktiskt riktigt nöjd. Hela passet
tog 5 timmar och 15 minuter vilket betyder en snittfart på 5,15/km. Väl hemma
kände jag hur fullständigt slut jag var och hällde i mig diverse
återhämtningsdrycker, tog en dusch och gick till skolan för att hämta barnen.
Jag förklarade för dem att pappa inte kommer att vara så pigg i eftermiddag och
stupade ner i sängen medan barnen underhöll sig med diverse TV-program och
dataspel. Till deras lycka fick de dessutom 6-milsdagen till ära äta pizza till
middag. <o:p></o:p></span></div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-2092644307234822457.post-73155327443550061802011-11-04T23:32:00.000+01:002011-11-04T23:32:37.565+01:00Vilovecka och framtida tankar kring maraton!<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Ett antal dagar har gått sedan Frankfurt Marathon och jag har ännu inte sprungit en enda meter. Sedan jag började träna mer regelbundet för snart 3 år sedan så har det aldrig passerat en hel vecka utan att jag sprungit något löppass. Denna vecka kommer dock att bli en sådan vecka. Jag har helt enkelt bestämt mig för att ha en helt löpledig vecka, vilket faktiskt känns väldigt bra. Ibland behöver nog löpningen kopplas bort och kroppen och huvudet få chansen att vila lite. Jag har trots allt sprungit 3 maraton detta år och kan väl ändå känna mig hyfsat nöjd med vad jag har presterat på dessa maror.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det jag däremot inte kan släppa är tankarna som fortfarande finns i mitt huvud. Jag borde kunna springa ett maraton under 3 timmar. Folk i min närhet, bloggkollegor, arbetskompisar och andra jag möter försöker att säga åt mig att jag ska vara nöjd. Jag får höra att 3,04 på ett maraton är en fantastisk tid och att inte många har en möjlighet att kunna prestera detta. I grunden håller jag med. Det är en bra tid. De flesta springer betydligt långsammare. En del säger att jag har för höga krav på mig själv. Naturligtvis kommer den tanken också till mig. Har jag för höga krav på mig själv? Blir resultatet att jag nästan aldrig får känna mig nöjd över vad jag presterar?</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det finns dock här några aspekter som man inte bör bortse ifrån. De flesta människor skulle naturligtvis jubla över att få göra en sådan tid på ett maraton. Utgångspunkten i en sådan inställning ligger däremot utifrån deras egna förutsättningar. De springer förmodligen inte i snitt 6 mil i veckan och deras regelbundna 3-milspass lyser också med all sannolikhet med sin frånvaro. Jag måste se till mina egna förutsättningar och mina egna förberedelser vilka uppfyller de kriterier jag nämnt ovan. Att folk i allmänhet sedan tycker att 3,04 är en bra tid på ett maraton är för mig faktiskt fullständigt ointressant. Min kompis <a href="http://www.jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=63610">Jens</a> sprang på 3,26 i Frankfurt, vilket var en fantastiskt bra tid utifrån hans förutsättningar. Han springer hälften så mycket som jag och hade inte ett enda långpass över 30 km i sina förberedelser. Man måste naturligtvis se till varje löpares egna möjligheter att prestera. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Konklusionen för min egen del blir alltså att jag faktiskt inte tycker att jag har för höga krav på mig själv. Målet att springa under 3 timmar i Frankfurt var i högsta grad ett rimligt mål. Alla förutsättningar fanns men jag misslyckades. Jag bara konstaterar att jag helt enkelt misslyckades med min målsättning. Det betyder inte att jag på något sätt känner mig knäckt eller att jag känner mig totalt misslyckad som löpare. Jag bara konstaterar faktum att jag misslyckades att uppnå ett resultat där jag hade gett mig själv de förutsättningar som krävdes för att klara av det. Vad det däremot betyder är att jag är oerhört revanchsugen. Kanske mer än någonsin tidigare är jag motiverad att träna inför att spränga denna gräns i Stockholm till våren. Jag är också ännu mer övertygad om att maratonsträckan är den absolut mest intressanta sträckan att springa för min egen del.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Ett maratonlopp är som de flesta vet 42 195 meter. Människan är nog konstruerad så att de flesta med relativt regelbunden träning kan klara av att springa ett maraton. Det intressanta anser jag dock inte ligga i huruvida vi har möjligheten eller förutsättningarna att springa ett maraton. Det som gör det intressant är att kunna hålla ett högt tempo hela vägen in i mål. Att ge sig själv de verktyg som krävs för att hålla farten hela vägen. Att regelbundet springa långa pass över 3 mil är ett medel att nå målet. Att springa mycket i tänkt marafart är ett annat. Det som lätt kan hända med kroppen efter 30 km i form av trötthet och sänkning av tempo är just det som är intressant att besegra. Det är i huvudsak just i detta som jag ser den stora utmaningen med min löpning i allmänhet och maraton i synnerhet. Att besegra trötthet och negativa tankar som kan uppstå efter 30 km. Även fortsättningsvis kommer denna utmaning att vara den ofrånkomligt mest intressanta delen av min löpning.</div><div class="blogger-post-footer"><a href="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/" title="Hälsobloggar"><img src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/button.php?u=tomfr" alt="Hälsoblogg" border="0" /></a><script src="http://www.halsoartiklar.se/bloggar/stats.js"></script><noscript><a href="http://www.halsoartiklar.se" title="Hälsa och friskvård">Hälsa</a></noscript></div>Tomashttp://www.blogger.com/profile/13060627872994471860noreply@blogger.com2