Jag väntar fortfarande!

Löpningen är inte så närvarande just nu. Egentligen borde jag inte ens skriva något eftersom jag inte har så mycket att säga om löpningen. Det har gått lite för lång tid nu för att jag ska kunna ursäkta min högst sparsamma löpträning med att jag befinner mig i en ”ta det lugnt efter mara period”.  Att ta det lugnt en vecka efter maran är helt ok, kanske t.o.m. 2 veckor av lite lugnare löpning kan motiveras. Nu är snart 3:e veckan efter maran passerad och nu duger faktiskt inga ursäkter alls. Men jag har liksom inte kommit igång. Dessutom så uppstår alltid problem då jag väl bestämt mig för att komma igång igen. I dag var ett tydligt sådant exempel. Efter ett lite försök till fartpass i onsdags så kände jag att det kunde vara dags för att damma av ett litet längre pass också. Jag hade ingen plan att köra ett 30 km långt långpass, men var helt inriktad på att få springa lite längre. Ett drygt 20 km långt löppass i behaglig fart tyckte jag skulle kännas helt rätt och kanske även att det kunde ses som ett litet avstamp mot att faktiskt komma igång med lite mer seriös löpträning igen.

Vad händer? Jo för det första kan jag inte somna på kvällen av någon obegriplig anledning då jag faktiskt lider av ett väldigt sömnunderskott. När jag väl somnar blir jag väckt av min son som drömmer mardrömmar. Efter att ha lyckats få honom att somna om och jag själv så småningom kommer till ro vaknar min dotter och är törstig. Jag ger henne vatten och försöker för tredje gången att somna. Jag somnar men känner en lätt svullenhet i halsen. Av den anledningen får jag återigen svårt att somna. På morgonen är halsontet helt tydligt där och jag inser såklart att 2 mils löpning inte är att rekommendera. Återigen blir mina löparambitioner avbrutna. Denna gång av något högst ordinärt som lite halsont. Är det inte tidsbrist eller sömnbrist så kan något annat få komma och påminna mig om att jag tydligen ska vänta med att komma igång med min löpning igen.

Jag vill springa. Jag vill dessutom springa mycket. Kan jag inte få göra det? Nu när maran blev så bra och jag ser fram emot framtida tävlingar så har jag bara en stilla önskan att tiden och kroppen ska ge mig de förutsättningar jag vill att de ska ge mig så min löpning kan bli något annat än 2 pass i veckan. Det är såklart dessutom en självklar förutsättning om jag ens ska kunna ge 3-timmarsmålet en rimlig chans någon gång under hösten. Vare sig det sker i Umeå eller i Frankfurt.