Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

lördag 9 juni 2012

Anmäld till Lappland Ultra!

Mina funderingar kring huruvida jag ska springa 100 km i Lappland Ultra den 29:e juni är nu över. Jag har vänt och vridit på argumenten för och emot. Min bristande mängd denna vår har naturligtvis varit det tyngst vägande skälet till att eventuellt inte springa. Å andra sidan har det också varit det enda skälet till att inte springa. Jag har haft detta lopp i tankarna under det senaste året och sett det som en otroligt häftig utmaning att se hur kroppen reagerar på att springa 10 mil under en hel natt och jag känner nu att jag bara inte kan låta bli att springa detta lopp. Jag slutade att fundera och gick helt enkelt in och anmälde mig. Dessutom anmälde jag mig till SM-klassen då loppet i år har SM-status. Ska jag nu springa 10 mil så kan det såklart vara lite kul att dessutom ställa upp i SM :)

Så nu sitter jag här med den bisarra och lätt skrämmande vetskapen att jag ska springa 10 mil i ett sträck om mindre än 3 veckor. Vad har jag gett mig in på? Klarar jag detta? Är det möjligt med tanke på hur våren sett ut? Jag kan såklart inte förbättra mina möjligheter nämnvärt de närmaste veckorna men jag har i alla fall bestämt mig för att få till en hel del mil i benen under 2 veckor för att veckan innan ta det väldigt lugnt. Jag kommer under dessa två veckor inte att bedriva någon fartträning överhuvudtaget och har också bestämt mig för att distanspassen ska bli extra långsamma för att på något sätt förbereda kroppen på att springa långsamt och ska jag vara ärlig så känns det ganska skönt att under en kortare period springa distanspass i 5 – 5,30 fart och bara lugnt rulla runt ett antal mil.

Jag har tidigare då tankarna kring detta lopp infunnit sig hos mig tänkt att mitt mål måste bli att klara 10 mil under 10 timmar. Min tanke är  fortfarande att ha detta som mål men jag har också sagt till mig själv att jag inte ska bli allt för besviken om jag misslyckas med detta. Det är således med en skräckblandad förtjusning jag ger mig i kast med denna utmaning men det ska faktiskt bli väldigt spännande att se vad som händer med min kropp när jag sprungit 7, 8 eller 9 mil. Då all energi är slut och det bara handlar om att hjärnan ska försöka lura kroppen att fortsätta springa trots att den kommer att skrika av smärta och bara vill stanna till varje pris. Eller är det kanske kroppen som ska försöka lura hjärnan? Uppladdningen inför detta äventyr tar sig hur som helst nu sin början och det ska faktiskt bli riktigt roligt att försöka klara av detta.

söndag 3 juni 2012

Stockholm Marathon 2012

Jag sprang då trots allt mitt femte Stockholm Marathon igår och vädermässigt var det som redan påpekats på olika håll verkligen ingen rolig upplevelse. Det finns annars inte så mycket att säga om loppet mer än att jag utförde det på ett kontrollerat och full acceptabelt sätt. Efter att ha stått och frusit och försökt att hålla värmen något sånär med en plastsäck som överdragskläder startade jag i ett något snabbare tempo än vad jag tänkt. Jag låg ner mot 4,20 de första kilometerna och insåg att det nog var bäst att slå av på takten lite. Det som annars var riktigt roligt innan start var att jag för första gången stod i startgrupp B vilket också innebär att man står i samma starfålla som den yppersta eliten och det var ganska roligt att stå och småjogga tillsammans med små späda kenyaner och liksom få känna sig lite bättre än vad man faktiskt är. Det fanns dessutom ingen som helst tendens till trängsel efter det att starskottet väl gått.

När jag sedan efter de inledande kilometerna sänkte tempot något låg jag i en ganska behaglig 4,30 4,40-fart och allt rullade på utan större problem. Redan på Södermälarstrand fick jag sällskap av Patrik och vi sprang sedan ganska ofta i sällskap fram till 30 km. Jag stannade och kissade vid ett tillfälle och Patrik hade problem med sina skosnören som han var tvungen att stanna och knyta två gånger. Jag trodde i ärlighetens namn att Patrik så småningom skulle dra ifrån då jag befarade en kollaps den sista milen med min bristande uthållighetsträning men Patrik hade problem med sina vader så istället var det jag som drog ifrån den sista milen.

Vädret var som sagt inte roligt men det var ändå hanterbart. De värsta bitarna var nog ute på Gärdet vid halvmarapasseringen och Västerbron på andra varvet. Känslan av att stå helt stilla gjorde sig här påmind då vindbyarna ibland nästan ville blåsa omkull mig. De öppna vindutsatta delarna som Strandvägen och Södermälarstrand var inte heller att leka med. Det var bara att blunda och köra på så gått det gick.
Den sista milen tappade jag mycket riktigt i tempo men det blev inte värre än att jag tappade ner mot 5-fart och den riktiga väggen dök till min förvåning aldrig upp och jag kände mig faktiskt förvånansvärt pigg då jag närmade mig stadion och jag är också övertygad om att jag hade kunnat kapa några minuter om jag verkligen hade gett mig sjutton på att ta ut allt ur min kropp. Denna dag var detta dock inte något huvudsyfte och jag är fullt nöjd med att ha pressat mig till kanske 90 procent då jag inte såg vitsen med att springa på låt oss säga 3,17 istället för 3,20. Jag hade tagit mig igenom ett maraton under vidriga väderomständigheter och med bristande träning. Det kändes stort nog för mig idag. Klockan stannade på 3,20,56 då mållinjen väl passerades och jag kände mig ganska nöjd över min insats. Sedan började däremot helvetet.

Den halvtimmen som sedan följde efter målgång är bland det värsta jag någonsin upplevt. Att ha sprungit drygt 4 mil innebär att kroppen är tom på energi och inte kan hantera kyla på ett vanligt sätt. Efter målgång är man tvungen att ta sig bort till Östermalms IP för borttagande av chip, hämtning av t-shirt och återhämtningspåse och sedan hämta ut sin påse med ombyte. Detta tar tid och en nedkyld utpumpad kropp i 5-gradig värme, regn och blåst klarar inte riktigt att hantera detta. Jag frös så fruktansvärt mycket att jag bara skakade och hackade tänder och mina fingrar var så stelfrusna att jag nätt och jämnt lyckades bära något. Jag klarade med ett nödrop att få i mig någon form av dryck och att sedan ta av sig till bar överkropp och försöka byta om under dessa omständigheter var helt enkelt fullkomligt vidrigt. Att sedan arrangörerna inte kunde ordna fram någon form av värmefilt eller liknande till de nedkylda löparna är faktiskt ganska anmärkningsvärt.
Jag är i alla fall idag faktiskt fruktansvärt glad, stolt och nöjd över mig själv. Jag kämpade och jag tog mig i mål på en anständig tid och trots bristande uthållighetsträning så tog jag faktiskt inte heller helt slut sista milen. Detta var ett kvitto på att jag trots allt har en grundfysik som tål en period av rejält minskad träning och att detta ändå innebär att jag kan genomföra ett maratonlopp på ett fullt acceptabelt sätt. För mig gav gårdagens lopp faktiskt mitt själförtroende en rejäl kick. Jag kan springa och jag kan faktiskt springa rätt hyfsat bara på ren vilja och grundfysik. Detta tänker jag ta med mig inför min fortsatta jakt på att springa en mara under 3 timmar för det kommer jag att göra även om jag inte just nu kan säga exakt när det kommer att ske.