En mara utan ambitioner

Så är det snart dags igen då. Om två dagar springer jag mitt 7:e maratonlopp och mitt 5:e Stockholm Marathon. Aldrig tidigare har det känts så märkligt inför ett maraton. Jag har överhuvudtaget inga som helst ambitioner med lördagens lopp och därmed känner jag mig inte heller det minsta nervös. Den något motsägelsefulla känslan av att det känns ganska skönt att inte ha någon möjlighet att kunna prestera på topp har infunnit sig. Det är första gången jag startar i ett maratonlopp helt utan tidsambitioner även om jag naturligtvis spekulerar en del i vad min frånvaro av träning rimligen skulle kunna innebära för sluttid. Länge tvekade jag ju om jag överhuvudtaget skulle starta men just nu känns det ganska kul att springa i Stockholm och uppleva sånt som man annars kanske inte upplever under loppet då man plågar sig till utmattningens yttersta gräns. Jag kommer alltså troligtvis inte ens att försöka göra en så bra tid som möjligt utan ser det hela som ett längre långpass i lite högre tempo.

Så hur tänker jag då? Det ska faktiskt bli väldigt intressant att se om den grundträning jag under en längre tid byggt upp ändå kan innebära att avsaknaden av långpass och relativ avsaknad av seriös löpträning de senaste månaderna inte behöver innebära ett totalt haveri den sista milen. Om jag kan springa ett maraton på låt oss säga en tid någonstans mellan 3,20 och 3,40 utan att plåga ihjäl mig så är det ändå ett bra kvitto på att min löparkropp har någon form av grund att bygga vidare på.

Jag kan däremot inte påstå att jag längtar ihjäl mig till lördagens lopp även om det ska bli lite spännande att starta i ett maratonlopp med annorlunda förutsättningar än jag gjort i mina senaste maror. Jag kom t.ex idag på att man kanske skulle kolhydratladda lite ändå och åkte därför iväg och köpte några påsar Vitargo som jag tänkte inmundiga under morgondagen. Med generellt sett dåliga förutsättningar så kan jag ju i alla fall förbättra dessa något under det sista dygnet.

Det som också känns konstigt är att jag inte ens har någon aning om vad som är ett rimligt tempo att lägga sig i. Eller rättare sagt, vad är min M-fart just nu? Ingen aning faktiskt. Kanske 4,45 kan vara ett rimligt tempo att försöka hålla en längre tid. Skulle jag mot förmodan vara kapabel att hålla 4,45-tempo i 4,2 mil så skulle jag ju faktiskt springa på 3,20 vilket i så fall skulle vara väldigt mycket över förväntan. Det enda som kan göra mig lite orolig är däremot att jag misstänker att risken för kramp i slutet av loppet är betydligt större med frånvaro av långpass. I så fall kan tiden rinna iväg rejält.

Det som jag annars tycker känns väldigt spännande är såklart att se vad alla löpare runt omkring mig som jag känner på olika sätt kommer att kunna prestera på lördag. Mina bloggkollegor Staffan och Olov tror jag absolut spränger den gräns jag ända fram till mars hade ambitionen att spränga, dvs sub3. Jag tror också att Fredrik springer under 3 timmar och Peter på löplabbet kan kanske utmana sitt pers på 2,53. Pasi i min kommunlista kan nog springa på en tid ner mot 2,40 om allt stämmer. Vad jag och mina löparkompisar Patrik och Jens kommer att göra för tider känns däremot lite mer osäkert. Lennart fattade beslutet att springa med en 4,15-flagga på ryggen. Kanske borde jag också ha fattat ett sånt beslut när allt kommer omkring.

Kort lägesrapport

Jag befinner mig i någon form av ingenmansland vad gäller löpningen just nu. Det går varken åt det ena eller det andra hållet. Jag har kommit igång så smått med en del löpning men det händer inte så mycket. De senaste veckorna har jag sprungit 3-4 mil i veckan vilket är ungefär hälften av vad jag brukar springa. En del pass har gått hyfsat men det finns en trötthet och en tung känsla som jag inte lyckas befria mig ifrån.

Känslan av att flyga fram eller känslan av att bara lätt flyta fram i lugn distansfart utan att egentligen behöva anstränga sig finns inte. Visst springer jag mina distanspass i 4,50-fart som jag ibland gjorde tidigare också men nu med en betydligt jobbigare känsla. Jag har lite svårt att sätta ord på vad det är jag upplever men kanske liknelsen att köra bil med handbromsen lite lätt åtdragen kan fungera som jämförelse. Kroppen är helt enkelt inte sugen och inte huvudet heller. Jag har dessutom gjort några försök att springa lite snabbare utan nämnvärd framgång. Ett långpass på 30 km har jag också sprungit. Även det i 4,50-fart och just det passet får jag väl ändå vara nöjd med även om jag var fruktansvärt trött på slutet.

Jag kan inte allt för länge skylla på mitt totala löpuppehåll som ju faktiskt bara varade i 3 veckor. Det finns en energilöshet som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det beror på. Den närmaste tiden får väl helt enkelt utvisa om jag kan komma tillbaka dit jag var för några månader sedan. Det jag kanske blir mest rädd för i detta sammanhang är att jag inte vet om jag verkligen vill springa. Varje pass föregås av en stark mental ovilja att överhuvudtaget springa. I vanliga fall kan den känslan också infinna sig vid enstaka tillfällen men då brukar det nästan undantagslöst innebära att när jag väl kommit ut så flyter det på och känns bra. Nu är varje pass mentalt jobbigt innan och dessutom genomförs passet med ett motstånd som jag inte tidigare upplevt.

Håller jag på att tappa motivationen för löpning? Är det inte roligt längre? Nej jag måste slå bort sådana tankar och istället se till att hitta rytmen och glädjen i löpningen igen. Det får ta den tid det tar men jag ska tillbaka. Jag bara måste tillbaka. Om jag sedan lunkar runt på Stockholms gator i drygt 4 mil om knappt 3 veckor eller inte har jag fortfarande inget svar på.

Ska jag springa Stockholm Marathon eller inte?

Jag tänkte att det var dags att skriva något. Det blir däremot svårt att rapportera något om min löpträning då den i princip inte har existerat de senaste 6 veckorna. I mitten av mars började känningarna i vänster utsida av låret att förvandlas från känningar till smärta. Några tafatta försök till testjogg gjordes vid några tillfällen efter några dagars löpuppehåll. Jag började dock inse att detta borde kollas upp. Efter besök hos en sjukgymnast och därefter en kiropraktor rekommenderades en längre vila och jag sprang sedan inte ett enda löpsteg på närmare 3 veckor och jag har sedan dess egentligen inte kommit igång med någon löpträning av mer seriöst slag.

Förra veckan efter att faktiskt ha genomfört två helt godkända pass med fartinslag hade jag en liten förhoppning om att kunna komma igång igen. Då råkar jag ut för en väldigt obehaglig upplevelse då jag blir rånad och inkastad i en vägg av några ligister vid ett besök i Göteborg. Detta påverkade mig så pass mycket att jag tappade all lust inför löpning igen och de två lugna distanspass jag genomfört sedan dess har varit extremt tunga. Min inflammation är i princip bra nu men jag känner en energilöshet och en orkeslöshet som har ersatt värken. Sedan jag började med mer seriös löpträning för drygt 3 år sedan så har jag aldrig varit så långt ifrån en bra känsla och positiva tankar kring löpning som jag är nu. Det är dessutom hela 7 veckor sedan jag genomförde ett långpass.

Konklusionen av allt detta är naturligtvis att alla tankar på att springa Stockholm Marathon under 3 timmar är helt borta. Jag lekte ett tag med tanken att ändå kunna göra ett försök med några veckors seriös träning och att ett uppehåll inte behövde betyda allt. I dag finns det dock inte på kartan att jag ens skulle tänka tanken att ge mig på ett sådant försök. Just nu skulle jag tippa att jag är god för en tid kring 3,30 om ens det. Jag sprang häromdagen ett 11 km pass i 4,50-fart och skrattade nästan för mig själv då jag insåg hur löjeväckande det kändes att ens tänka tanken att springa ett maraton under 3 timmar.

I allt detta känns det hur konstigt det än låter faktiskt helt ok. Jag känner ingen nämnvärd stress och det är väldigt skönt att bara kunna konstatera att det just nu handlar om ett tillfälligt uppehåll i min långsiktiga satsning på löpning. Det finns ingen som helst anledning att stressa fram något och jag kommer att springa ett maraton under 3 timmar men inte i vår och kanske inte ens i år. Det blir när det blir och när alla förberedelser funkar som det ska. I livet går sällan allt som på räls och varför skulle det göra det när det gäller löpning? Den här våren blev något helt annat än vad jag hade tänkt mig och hoppats på men det handlar om några månader av mitt liv och jag kommer igen.

För tillfället handlar mina tankar om huruvida jag kommer att springa Stockholm Marathon eller inte. Kanske ska jag försöka få till några veckor med lite bättre träning och klämma in något långpass och trots allt ställa mig på startlinjen för att det helt enkelt är en upplevelse att springa maran i Stockholm. I bästa fall kanske jag kan göra en tid runt 3,20. Kanske ska jag helt enkelt bara springa maran och uppleva allt det som är runtomkring ett maraton och se det hela som ett bra långpass i lugn fart och fullständigt strunta i tiden. Att jag vänder på begreppen och ändrar min inställning. Att se det som en liten seger efter en turbulent vår att faktiskt genomföra maran och inte bryta en svit. Å andra sidan måste jag också erkänna att min svit de tre senaste åren som handlat om en ständig förbättring av mina tider är en annan typ av svit som jag i så fall bryter. Jag kommer väl att vända o vrida lite på nackdelar och fördelar de närmaste veckorna huruvida jag ska ställa mig på startlinjen eller inte den 2:a juni. Tyvärr är jag lite fåfäng och gillar bekräftelse och jag vet att jag pratat mycket om min sub3 satsning. Mitt löparego gillar därför inte fullt ut tanken att halvlunka runt på 3,30 oavsett om jag själv vet varför jag gör det.