Hårdaste veckan avslutad!

Det känns så fantastiskt skönt att kunna få konstatera att veckan genomfördes nästan exakt enligt plan.  I en tillvaro där mycket kan inträffa och pass kan tvingas bli inställda är det alltid skönt att saker ibland får bli precis som man har tänkt att de ska bli. Den här veckan blev just en sådan vecka då allt blev som det var tänkt att det skulle bli. Åtminstone vad gäller löpningen, men det är ju det den här bloggen handlar om.

Jag har precis avslutat det sista passet på denna mastodontvecka och veckans mängd blev 96 km på 6 dagar. Det betyder faktiskt en dryg mil mer än mitt tidigare mängdrekord för en vecka. Nu ska man naturligtvis inte stirra sig blind på mängdrekord hit och mängdrekord dit, men lite roligt kan man ju få ha J

Löparmixen hölls dessutom levande veckan igenom.  Ett distanspass med ett rejält inslag av löpning i marafart. Ett återhämtningspass. Ett vanligt distanspass. Två olika intervallpass. Ett med tuffa tusingar som jag skrev om i mitt tidigare inlägg och ett tröskelpass med 3X2000 i strax under 4-fart. Sist men inte minst så avslutades veckan med dagens relativt lugna långpass på hela 36 km. Med en knapp månad kvar till maran så var detta det längsta pass jag kommer att springa. Nästa helg är det tävling på Kungsholmen då halvmaran ska springas och därefter blir det kanske ett eller två kortare långpass. Dagens 36 km sprangs i ett snitt på 4,51 och det kändes som en helt rätt fart att ligga i idag. Intentionen var att  passet skulle löpas i en avsiktligt lugnare fart och jag höll mig ganska bra till den tänkta intentionen. Det var också oerhört skönt att känna att jag efter 36 löpta kilometer faktiskt hade massor med krafter kvar och inte kände mig särskilt trött.

Så här på valborgsmässoaftonen firas det lite här och där. Själv kommer jag att tillbringa kvällen med lite chips, ostkrokar och Trocadero och bara njuta av endorfinerna som spritter omkring i min kropp och se tillbaks på en härlig löparvecka som så väl behövdes inför kommande prövningar. I morgon blir det en skön vilodag då jag ska umgås med min son hela dagen J

En tuff vecka och ett tufft intervallpass

Inspirerad av Patrik och Hempa är jag mitt inne i en tänkt mastodontvecka. Planen är att landa någonstans kring 95 km på 6 dagar. Hittills har jag hunnit med 3 av veckans 6 pass. Tanken är dessutom att få till en så bra löparmix som möjligt och att undvika överträning. Veckan startade med ett ganska lagom jobbigt pass då 8 km avverkades i marafart i ett pass som totalt varade i 14 km. Efter en bilfärd till Ö-vik och en natt hos mina föräldrar var jag väldigt laddad om än lite nervös inför gårdagens tusenmetersintervaller. Jag har under en ganska lång tid haft en viss skräck för just tusingar då dessa pass helt enkelt allt som oftast inte har blivit särskilt lyckade. Jag insåg dessutom att jag inte kört ett intervallpass på 8X1000 meter med en minuts vila på nästan ett år så det var onekligen dags för ett sånt pass. Alla 8 repetitionerna skulle bara genomföras till vilket pris som helst. Jag såg detta pass som ett oundvikligt behov av att testa hur formen egentligen ligger till.

Inte långt ifrån mina föräldrar ligger Skyttis IP där dessa tusingar skulle genomföras på bana. Jag kände mig väldigt pigg redan på uppjoggen och fick en liten lätt föraning om att detta pass kanske skulle kunna bli bra den här gången. Tusingar med 1 minuts vila är vansinnigt jobbigt och jag tycker dessutom att det alltid är en konst att lyckas hitta rätt fart för att kunna genomföra alla 8 repetitionerna i någorlunda jämn fart. För ganska exakt 1 år sedan snittade jag tusingarna på 3,45 och således fanns inte alternativet att detta pass skulle gå långsammare än så. Allt annat än ett snitt runt 3,40 eller under skulle jag ha sett som ett misslyckande. Första tusingen gick på 3,41 men det var en medveten lugn öppning för att känna var jag stod. Resten av passet flöt på bra och när det hela väl var över så hade jag snittat  tusingarna på exakt 3,37,7. Repetitionerna sprangs på följande tider: 3,41; 3,34; 3,37; 3,37; 3,36; 3,40; 3,37; 3,35. Mao kunde jag lugnt jogga från Skyttis IP till mamma och pappas lägenhet på Älgen med känslan av att faktiskt äntligen ha fått genomföra ett bra pass med tusenmetersintervaller.

I dag blev det ett lugnt återhämtningspass runt Höglandssjön i Ö-vik och imorgon lutar det mesta åt att det blir nya intervaller. Denna gång i form av lite långsammare och längre tröskelintervaller. Fredagen innebär vanlig lugn distans och monsterveckan avslutas till sist på lördag med ett lugnare långpass på 35 km. Hoppas bara inget oförutsett inträffar så att jag kan slutföra veckan enligt planen.

Snabbt långpass på långfredagen

Då jag i kväll har sprungit det snabbaste långpasset någonsin så kanske det bör uppmärksammas i min blogg. Egentligen är jag för trött för att skriva men här kommer en kortare redogörelse.

Jag hade jobbat två nätter och insåg att ett långpass inte skulle hinnas med i helgen. Det enda återstående alternativet var alltså att ge sig i väg efter att ha sovit på dagen. Ett långpass på långfredagen… kan ju inte vara mer passande J  En rejäl grötfrukost intogs vid 15-tiden och strax före 18 gav jag mig iväg på mitt långpass som var avsett att genomgående springas i lite snabbare tempo än vad brukligt är på långpassen. Ville hålla ett jämnt högt tempo utan fartökning. Tanken var någonstans kring 4,35- fart. Ganska snart insåg jag dock att kroppen ville lite mer än så. Tog idag svängen runt Edsviken och avslutade med att vända och springa fram och tillbaks till Mörby. Det hela kändes väldigt lätt i början då jag matade på i strax under 4,30-fart. Tänkte naturligtvis att detta kanske blir lite väl tufft att hålla hela vägen men ju längre passet led desto mer övertygad blev jag att det skulle bli en snittfart under 4,30. Hade egentligen inga svackor över huvudtaget. Efter 29 km beslutade jag mig dessutom för att öka farten ner till 4,20. Sista 5 km gick således i denna fart och slutet var verkligen en kamp mot tröttheten som kom smygande. Hade dessutom krampkänningar i vaderna sista kilometerna vilket inte alls känns bra inför maran. I övrigt var det ett klockrent pass J

Det blev alltså 34 km i en snittfart på 4,26. Hela passet tog 2,30,53. Kanske jag borde försöka att springa ett lugnt långpass nästa gång. Om jag nu kan det.

Upp och ner och Saucony Kinvara!

Känslan och kraften i min löpning tenderar för tillfället att bete sig lite som den vill. Jag kan ena dagen springa med en känsla av att jag har glömt att dra ur handbromsen och en tung känsla stannar kvar under hela passet. Nästa pass så flyter allt bara på och jag undrar varför det inte alltid känns så här. Ska man kalla min löpning just nu för en resa mellan hopp och förtvivlan eller bara en liten förnimmelse om berg och dalbanelöpning? Jag har faktiskt ingen aning om var löpningen vill med mig under resten av våren. Jag försöker dock att ta till mig de sköna och lättsprungna passen och sätta in dem i min positiva mentala ryggsäck som jag så väl behöver inför maran om en dryg månad och naturligtvis även inför halvmaran om 2 veckor. Jag kan dock konstatera att efter en minst sagt mängdsnål uppstart av april månad, har jag hittat en kontinuitet som jag nu tänker behålla resten av våren.

Jag har dessutom en tendens att få för mig att skriva ett blogginlägg då något roligt har hänt och jag kan få skriva i positiva ordalag och med ett litet spirande hopp inför det som komma skall :) I dag sprang jag ett snabbdistanspass som var tänkt att ligga på ungefärlig tröskelfart dvs kring 4-min tempo. Efter sedvanlig uppjogg på 3 km startade jag min snabbdistans och första kilometern gick så snabbt som 3,48. Efter denna km övervägde jag ett tag om jag istället skulle försöka maxa och få till ett rejält pers på 5 km. Nu blev det hela något av ett mellanting mellan tröskel och VO2 max fart.  Resten av snabbdistansen låg jag på en fart klart under 4 min men hade ändå en hel del mer att ge. Kan dock inte annat än att vara riktigt nöjd med att ha sprungit 5 km i 3,55 fart (19,34) med en känsla av att vara trött men inte helt slut. Måste medge att det kändes en aning lustigt att faktiskt ha persat på 5 km utomhus då jag i princip aldrig springer 5 km snabbt. Ett 5 km lopp en bra bit under 19 min borde således inte vara några som helst problem inser jag nu.

Det som dock var allra roligast med dagens pass är den fantastiska löpkänsla som mina nyinköpta Saucony Kinvara gav mig. Jag har länge funderat på vilka skor jag ska springa maran i. Har försökt att reka marknaden så bra jag kunnat och insåg tillslut att dessa par förmodligen skulle vara klockrena att springa maran i. De är lätta (218 gram) men inte superlätta. Sedan är det ju lite roligt att skorna har en lysande klargrön färg som gör att man kanske t.om kan känna sig lite cool, en känsla som åtminstone inte jag är bortskämd med :) Skorna har också den ganska unika egenskapen att de kombinerar en lätt känsla med en relativt bra dämpning. Jag var således inte så lite förväntansfull inför att få testa dessa skor i dag för första gången. Efter avslutat pass kan jag bara konstatera att de sannerligen inte gjorde mig besviken. Det var helt klart de absolut skönaste skor jag någonsin sprungit i och det bästa skoinköp jag gjort. Frågan vilka skor jag ska springa maran i är nu en gång för alla löst.

Någon vill att jag ska springa maran!

Det mesta har varit tungt ett tag. Löpningen har lyst med sin frånvaro. Jag har varken haft energi eller kraft att springa och då jag väl kommit ut har det varit tungt, mycket tungt. Löpstressen och marastressen har sakta krupit sig på. Mina tankar har ibland närmat sig ett beslut om att helt enkelt inte springa Stockholm maraton i år. Likaså har bloggskrivandet lyst med sin frånvaro. Jag har helt enkelt inte haft något intressant att komma med. Min löparhjärna har varit alldeles tom.

Anledningen att jag sent denna kväll trots allt skriver ett blogginlägg är helt enkelt att mitt långpass idag var exakt det jag behövde för att komma ur detta svarta hål. Det var ett sånt där pass som jag behövde vid exakt rätt tillfälle för att maran åter ska kännas aktuell. Ett sånt där pass som liksom någon skänker mig för att påminna mig om att jag trots allt kan och att jag trots allt har jobbat ganska hårt denna vinter. Som om en röst sa åt mig: varsågod Tomas, nu är du på banan igen.

Så till långpasset. Då tiden helt enkelt inte funnits till ett långpass insåg jag att det fanns en chans idag då mina föräldrar är nere och hjälper mig. Jag stack ut vid 17-tiden och hade bestämt mig för ett 3-milspass. Att helt enkelt testa vad kropp och knopp skulle säga om att ge sig ut på en sådan runda under rådande omständigheter. Redan från början kände jag att det fanns något i min kropp som jag inte känt på väldigt länge. Det fanns kraft. Det fanns energi och det fanns ett lätt löpsteg. Jag kutade på och njöt i ca 4,40-fart de 2 första milen. Efter 22 km gick allt så lätt att jag såg det som ett oundvikligt tillfälle att testa en fartökning i lite snabbare än marafart. Visserligen började det nu bli rejält jobbigt men jag matade på i strax under 4,20-fart i 7 km innan jag avslutade med 2 lugna kilometer. Jag snittade de 31 kilometerna i 4,34-fart och var sådär sprittande barnsligt glad och nöjd över att jag idag fick vetskapen att jag fortfarande kan springaJ