Någon vill att jag ska springa maran!

Det mesta har varit tungt ett tag. Löpningen har lyst med sin frånvaro. Jag har varken haft energi eller kraft att springa och då jag väl kommit ut har det varit tungt, mycket tungt. Löpstressen och marastressen har sakta krupit sig på. Mina tankar har ibland närmat sig ett beslut om att helt enkelt inte springa Stockholm maraton i år. Likaså har bloggskrivandet lyst med sin frånvaro. Jag har helt enkelt inte haft något intressant att komma med. Min löparhjärna har varit alldeles tom.

Anledningen att jag sent denna kväll trots allt skriver ett blogginlägg är helt enkelt att mitt långpass idag var exakt det jag behövde för att komma ur detta svarta hål. Det var ett sånt där pass som jag behövde vid exakt rätt tillfälle för att maran åter ska kännas aktuell. Ett sånt där pass som liksom någon skänker mig för att påminna mig om att jag trots allt kan och att jag trots allt har jobbat ganska hårt denna vinter. Som om en röst sa åt mig: varsågod Tomas, nu är du på banan igen.

Så till långpasset. Då tiden helt enkelt inte funnits till ett långpass insåg jag att det fanns en chans idag då mina föräldrar är nere och hjälper mig. Jag stack ut vid 17-tiden och hade bestämt mig för ett 3-milspass. Att helt enkelt testa vad kropp och knopp skulle säga om att ge sig ut på en sådan runda under rådande omständigheter. Redan från början kände jag att det fanns något i min kropp som jag inte känt på väldigt länge. Det fanns kraft. Det fanns energi och det fanns ett lätt löpsteg. Jag kutade på och njöt i ca 4,40-fart de 2 första milen. Efter 22 km gick allt så lätt att jag såg det som ett oundvikligt tillfälle att testa en fartökning i lite snabbare än marafart. Visserligen började det nu bli rejält jobbigt men jag matade på i strax under 4,20-fart i 7 km innan jag avslutade med 2 lugna kilometer. Jag snittade de 31 kilometerna i 4,34-fart och var sådär sprittande barnsligt glad och nöjd över att jag idag fick vetskapen att jag fortfarande kan springaJ