Apriltankar!

Så hamnar jag där igen. Tankarna om varför jag springer och vad det hela betyder i ett större sammanhang. Varför går det inte att bara släppa taget? Att ta på sig sina skor då man hinner och har lust och ge sig ut för att jogga, springa, löpa utan mål eller mening och se det som ett sunt beteende i en osund värld. Som en nödvändighet för att klara av att bli äldre och att leva med en vältränad och sund kropp. Varifrån kommer alla krav och måsten? I en relativ livskris som jag befinner mig i just nu borde ju löpningen vara just det enkla och det naturliga. Inga måsten, inga tidskrav, inga prestationskrav.

Jag kan inte. Jag bara kan inte. Varje löprunda måste bokföras och loggas in. Även en lugn distansrunda innebär att jag kollar av kilometertider på min GPS. Vad har det för betydelse om jag springer i 4,40-fart eller 5,10-fart då känslan ska vara lugn. Då syftet med rundan är att ge mil till mina ben inför stundande lopp och inför stundande hårdare träning. Vad spelar det för roll? Jag vet att det inte spelar någon roll men jag kan inte. Jag bara kan inte. Borde ta av mig klockan och sticka ut på en milrunda som jag vet är en mil, utan tid, utan krav. Varför går det inte?

Jag pratar om glädjen i löpningen. I det naturliga och det enkla. I det lättillgängliga och i det okomplicerade. Ändå måste jag veta vad jag snittade i min senaste intervallserie. Gick det långsammare nu? Varför? Jag har ju sprungit mer. Är bättre tränad. Har byggt upp en bättre och mer uthållig löparkropp… Så kan tankarna gå. Helt osammanhängande men dock min verklighet. Hur gör man sig kvitt detta?

Vi vänder på det hela. Kan man resonera som så att det går att kombinera det enkla och det svåra? Det går att vara tidsfascist och samtidigt en upplevare. En hedonist. En löpare med ambitionen att få vara ett med sin löpning och sin omgivning och samtidigt ha koll på alla dessa tider och mellantider. Vilken typ av löpare vill jag vara? Vilken typ av löpare är jag? Vad vill jag med min löpning? Nu snurrar det en del och jag vet inte i vilken riktning löpningen för mig.

Kanske står jag inte ens på startlinjen den 28:e maj. April kanske blir för ohanterlig för att ge mig den träning jag behöver. Jag vet ingenting just nu. Har faktiskt inte den blekaste aning om var jag är på väg med min löpning. Kan det vara så att jag kommer att springa mer än vad jag någonsin gjort i april? Eller kanske blir det så att april blir några lugna joggingpass och löpningen får bli något annat en tid framöver än vad den varit de senaste 2 åren.

Jag blir rädd ibland. Rädd därför att hela mitt liv har varit projektbetonat. Tillfälliga djupt inlevelsefulla projekt som en dag bara tar slut. Alldeles nyss skrev jag att jag är positivt beroende av löpning. Hoppas verkligen att det är så och att jag kommer över mina kvasiintellektuella funderingar angående mitt löpande. Sätter på autopiloten och springer som bara den. För när man bara springer, låt det vara med ett ständigt kollande av tempo på GPS:n, så är det i sig ett mått av framgång. Kan bara känslan av ett avslutat löppass inpräntas i min hjärna så ger jag mig ut igen och igen och igen. Där vill jag vara. Jag hoppas att jag kan förbli där. Oavsett tillvägagångssätt.