Bloggreflektion och ett lyckat långpass i M-fart

Jag hamnar nog ändå där emellanåt, ifrågasätter varför jag skriver och funderar på om jag verkligen ska fortsätta att blogga. Kanske är bloggandet egentligen bara ett sätt att kommunicera med sig själv för att sedan gå tillbaka och se hur man har resonerat kring sin löpning under olika perioder. Men samtidigt vill jag såklart också att en del löpintresserade människor ska kunna få ut någonting av att läsa det jag skriver. Om jag däremot tittar tillbaka och gör en ansats till någon form av självreflektion inser jag emellertid att det egentligen är ganska förmätet av mig att tro att mina texter om löpning ska kunna ge så mycket för de som råkar halka in på min blogg. Jag kommer nämligen till den insikten att mina tankar kring löpning är många, förvirrade och dessutom ostrukturerade. Men kanske är det just så det bör vara då man skriver om löpning och löpträning. För varje löpare torde väl löpningen vara i ständig förändring och i ständigt olika faser. Blir löpträningen och tankarna kring löpning konstanta och strukturerade så tappar den väl lite av sin tjusning. Så jag hamnar nog ändå där tillslut. Det blir nog som vanligt. Jag slänger ner lite tankar och funderingar och ibland kanske jag helt enkelt snurrar in mig i något konstigt teoretiskt utlägg om hur man på bästa sätt ska bedriva maratonträning för att sedan ha någon suspekt utläggning om varför jag egentligen springer. Orkar någon läsa mina flummiga texter så kan det ju vara trevligt men i slutändan är nog bloggandet för min egen del bara någon form av egenterapi och en möjlighet till självreflektion.

Det som jag dock inte kommer ifrån är att det faktiskt förhåller sig så att den blogg man har förfogar man över själv och i.om detta så betyder det faktiskt att jag får skriva precis hur jag vill och det är en ganska skön insikt att komma fram till. Det är ju jag som springer och det är jag som skriver och ingen kan ifrågasätta vad jag väljer att skriva om. Eller såklart att man kan ifrågasätta men jag behöver ju inte bry mig om jag inte vill. Jag gör precis som med min löpning. Jag gör som jag vill och det är verkligen inte så med många saker i livet att man gör precis som man vill och det kanske är tur det.

För att inte ytterligare flumma till det hela så väljer jag nu att skriva om ett riktigt lyckat löppass istället. I torsdags var jag riktigt peppad på att springa långt och snabbt. Jag hade hoppat över det sedvanliga långpasset veckan innan efter 7 veckor i rad innehållande minst ett 25 km långt pass. Till min stora glädje förhöll det sig dessutom så att Kung Bore hade släppt lite på sin kontroll vilket innebar att asfalten tittade fram på de flesta ställen och detta dessutom i ett soligt och 5 grader varmt väder. Med mina Saucony Kinvara på fötterna gav jag mig ut på ett stundande 3-milsäventyr som redan från början kändes som en fröjd. De första 16 kilometerna sprangs i ca 4,30-fart och detta med en lätthet som normalt inte infinner sig i den farten. Känslan var av det slaget som lugn jogg brukar medföra. Jag hade tänkt mig en marafartsdel på 10 km men i ren löpglädje förlängdes den till 12 km. Efter 16 km i 4,30-fart satte jag igång och sprang i 4,10-4,15-fart mellan 16 och 28 km. I slutet av marafartsdelen blev jag riktigt trött men jag tyckte hela tiden att det handlade om kontrollerad löpning och efter 2 lugna avslutande kilometer hade jag sprungit 30 km i en snittfart på 4,24 och den exakta tiden 2,12,00. Faktiskt mina snabbaste 30 km på träning. Hoppas jag får uppleva fler sådana angenäma marafartspass innan den 2:a juni för att detta datum genomföra ett pass i M-fart i exakt 42195 meter.