Är löpningen religiös?

Jag tänker ibland på vilken oerhört lyckligt lottad människa jag är. Det finns en rad aspekter jag skulle kunna ta upp för att visa på just detta faktum. Allt ifrån att jag bor i ett land som Sverige, att jag är frisk, har ett bra arbete och underbara barn. Det är sådana saker som ibland kan vara så lätt att ta för givet och istället så gapar vi över mer och vill att allt ska vara bättre och finare. Jag befinner mig i en livssituation då jag kanske mer än någonsin tidigare uppskattar det jag har och det liv som jag faktiskt lever. Jag känner mig faktiskt som en priviligierad människa och jag tror att det är bra att påminna sig själv om det ibland. Ett av de kanske största privilegierna jag har är att jag har möjligheten att springa. Att jag för drygt 3 år sedan bestämde mig för att börja springa regelbundet är ett av mitt livs bästa val. Jag har faktiskt inte ångrat detta vid ett enda tillfälle.

När jag växte upp så omgavs jag av många frireligiösa människor. Jag är uppvuxen i en miljö där det var naturligt att gå i kyrkan på söndagarna. Det finns många fördelar med en sådan uppväxt men frikyrkomiljön kunde också vara skrämmande då det fanns ett inslag av fanatism och tron att det fanns en sanning som inte kunde ifrågasättas. Jag hade själv väldigt svårt att hitta en egen tro i allt detta och idag har jag inte längre en naturlig relation till denna värld. Det fanns dock något som jag kunde avundas många av dessa människor som jag mötte i den miljön och det var deras orubbliga och fasta tro. Deras trygghet och förvissning om att de hade hittat rätt. Jag hade en period i mitt liv då jag hade väldigt svårt för den frireligiösa världen men jag har idag en ganska stor respekt för de människor som lutar sig tillbaka i sin tro och faktiskt är trygga i den.

Varför tar jag nu upp detta? Jo därför att jag är övertygad om att då man verkligen har hittat något i sitt liv som gör att man mår bra så vill man att andra ska få uppleva det också. Det jag hade svårt för med frikyrkans påprackande av den enda sanna tron har jag idag en större förståelse för. Det är naturligtvis svårt att jämföra mitt möte med löpningen med människors möte med Gud. Däremot finns det några bitar som jag tror förenar våra möten. Vi har mött något som får oss att må bättre, känna oss starkare och något som vi lever med i vår vardag.

Jag kan ibland därför känna mig som en del av de personer jag mötte i kyrkan och som utstrålade någon form av trygg förvissning om att de hade hittat rätt. Alla människor vill naturligtvis hitta något som gör deras liv meningsfulla. Jag tror att själva livet i sig är meningsfullt men ibland kan det kännas som om något fattas. Du kan ha ett bra jobb, vara frisk, ha en familj och nära vänner och trots detta sakna något. En del söker i hela sitt liv utan att finna och en del hittade detta väldigt tidigt i sina liv. För mig har löpningen lagts till som en beståndsdel i mitt liv som har fått mig att känna mig trygg och gett mig en övertygelse om hur viktigt det är att leva hälsosamt och ta hand om sin kropp. Våra kroppar bör vi vara väldigt rädda om och mår kroppen bra så tror jag också att själen har större förutsättningar att må bra. Mår sedan själen bra så tror jag också att vi blir bättre medmänniskor och kan känna en ödmjukhet inför livet.

Förmodligen var det så att många av de människor som fanns i den frikyrkovärld där jag befann mig var alldeles övertygad om att de hade mött sanningen. De ville såklart att andra också skulle få möta den sanningen. För har man verkligen hittat något som känns så sant och så riktigt så unnar man sina medmänniskor detta möte. På min arbetsplats och bland mina vänner känner jag mig därför ibland som de frireligiösa då jag vill berätta för världen vilket underbart möte jag har fått uppleva och hur mycket bättre de skulle må om de också vågade ta steget. Men vi är alla olika och finner olika sanningar i livet. Den ödmjukheten måste både jag och religiösa människor ha. Just den ödmjukheten måste finnas för att vi inte ska hamna i fanatism och tro att alla människor behöver möta exakt det som du har mött. Därför pratar jag gärna om löpning om någon frågar men passar mig för att likt en pastor basunera ut löpningens förträfflighet inför människor som inte är intresserade av att lyssna till mitt budskap.

Den Gud jag aldrig riktigt förstod mig på och som jag fortfarande inte riktigt har kommit underfund med kanske följer mig på mina löpturer. Det kanske är därute i skogen och vid vattnet Gud finns och inte i den kyrka jag aldrig riktigt blev bekväm med. När jag talar om löpning kanske det är mitt möte med Gud jag talar om. Kanske är jag lite religiös ändå.