Lyckat långpass i M-fart på bandet!

I vanlig ordning så har jag den senaste tiden funderat en del på det där med hur maraträning egentligen utförs mest effektivt. Jag har konsulterat en del duktiga löpare samt kollat lite olika typer av litteratur. Inget konstigt med det. Ungefär så gör jag ganska ofta. Har väl egentligen en ganska bra bild av hur jag vill bedriva min träning. Jag befinner mig väl just nu i en tankegång som väldigt mycket liknar Pete Pfitzingers program i Advanced Marathoning som förenklat handlar om att springa mycket i tröskel- och marafart med inslag av en del kortare intervaller. Många långa och ganska hårda pass alltså.  Men ibland händer det att jag råkar få syn på en teori eller får information om hur någon tränar som helt går emot den bild jag själv byggt upp kring detta ämne.

Jag fick för mig att plocka ner Alfred Shemvetas Löpningens oändliga horisonter – 10 år efter guldåren, där hans träningsdagbok inför sina segrar i Stockholm Marathon i slutet av 90-talet finns med. Döm av min förvåning då jag upptäcker att han i princip enbart sprang 400-metersintervaller som kvalitetsträning. Jag ser knappt skymten av tröskelträning eller marafartsträning. Killen sprang ju trots allt maran i Stockholm på 2,14 så det kan ju inte vara ett helt felaktigt sätt att utföra maraträning på. I ren förvirring tog jag bilen ner till simhallen i fredagskväll och brände av ett pass med 400-hundringar. Har dock sansat mig något och inser att jag kan ju inte ändra på hela mitt tankesätt bara för att jag hittar ett sådant träningsprogram. Så jag är nog trots allt kvar i mina tankar kring mycket tröskel och marafart.

I kväll skulle det därför springas långt och hårt i M-fart. Det blev ett sådant där pass då allt bara stämde till 100 % och jag kände mig oövervinnerlig. Redan tidigt på söndagen bestämde jag mig för att passet skulle utföras på löpband då det hade snöat ymnigt hela natten. Jag ville inte halka omkring i snön och försöka mig på att springa snabbt. Bestämde mig också för att vänta fram till kvällen då jag misstänkte att det skulle vara lite lugnare på gymmet då. Jag hade en vag plan om att jag skulle springa drygt 2 mil med åtminstone 1 mil i M-fart. Jag joggade upp i vanlig distansfart kring 4,45 i 4 km innan jag skruvade upp farten till en bit under min tänkta maratonfart. Dagens M-fart sattes till 4,10 eller 14,4 km/h på bandet. Redan efter några kilometer insåg jag att det fanns alla förutsättningar för att dagens pass skulle bli riktigt bra.

För ovanlighetens skull sprang jag med musik i öronen och tittade dessutom på naturprogram på den TV som finns på alla löpband i Sollentuna simhalls gym. Jag var så fruktansvärt fokuserad och kände mig hur stark som helst och när första milen i M-fart var klar så bestämde jag mig helt enkelt för att mata på i ytterligare en mil. Jag tog visserligen en kortare paus mitt i passet då jag var tvungen att fylla på vattenflaskan och starta om bandet (det stannar efter 1 timmes löpning). Jag sprang alltså 20 km i 4,10 fart och i ärlighetens namn hade jag nog kunnat fortsätta ett bra tag till. Jag kände mig som i trans och var på något sätt helt ostoppbar idag. Jag avslutade med 2 ganska lugna kilometrar. Totalt blev passet 26 km med ett totalt snitt på 4,18. Det känns just nu som om det blir svårt att toppa detta pass i vår. Jag är bara så innerligt lycklig över att jag fick till ett sådant pass just nu för det var exakt vad jag behövde för att känna mig riktigt peppad på att satsa allt jag har mot sub 3 målet senare i vår.