Lite funderingar kring Sub 3!

Frankfurt Marathon närmar sig med stormsteg och tankarna om loppet är många och aningen förvirrade. Jag pendlar mellan att å ena sidan tro att jag med största sannolikhet kommer att fixa sub 3 och att å den andra sidan inte tro att det finns en möjlighet i denna värld att jag fixar det. Det som jag ser som den stora skillnaden mellan maraton och kortare distanser är att dagsform och hur kroppen reagerar i slutskedet av loppet blir så mycket mer avgörande. Om krampen på allvar dyker upp runt 35 km kan det innebära en tidsskillnad på 5 minuter. Är dessutom dagsformen lite sämre än vanligt kan bara en aning för snabb öppningsfart få förödande konsekvenser om kroppen tar slut den sista milen.

Jag har alltid en tendens att inte tro på mig själv och egentligen handlar mina tankar för tillfället i huvudsak om att jag inte vågar tro på sub 3. Det innebär dock inte att jag inte ska göra allt som står i min makt för att ge 3-timmarsgränsen en utmaning. Det som talar till min fördel är att jag faktiskt inte i min föreställningsvärld trodde att jag skulle springa på 3,05 i Stockholm heller. Av den anledningen hoppas jag att något händer även denna gång då jag väl står på startlinjen, att 4,15-tempot kommer att vara hanterligt och att fokuseringen är total. Att jag slå bort alla trötthetstankar som dyker upp. Frankfurt har dessutom en betydligt flackare banprofil än Stockholm vilket rimligen borde kunna göra några minuter. Jag har för det tredje en gedigen träning att luta mig tillbaks på de senaste månaderna. Tre faktorer som alltså borde vara till min fördel den 30:e oktober.

Det som däremot talar till min nackdel är att jag i våras presterade på den absoluta toppen av min förmåga. Jag kan inte se att jag gjorde ett enda taktiskt misstag under hela loppet och min dagsform var så sanslöst bra. Varken förr eller senare har jag upplevt något liknande. I Frankfurt måste därför allt detta stämma till 100 procent för att jag ska ha skuggan av en chans att uppnå mitt mål.

Ett viktigt inslag i min maratonförberedande träning har varit marafartsträning. I mitt fall har det handlat om att helt enkelt träna på att ligga i en fart strax under 4,15. Jag försöker alltid att ligga någon eller några sekunder under den farten. Det är en i högsta grad respektingivande fart för min del. Jag springer inte i den farten helt oberörd men jag hanterar den relativt avslappnat på distanser upp till 15 kilometer. Det är faktiskt en ganska trevlig fart att ligga och nöta i. Ibland kommer det dock över mig att tanken faktiskt är att jag ska springa i den farten i 42 km! Då kommer tvivlen. Är det verkligen möjligt? Jag vet inte hur maratonlöpare på högre nivåer tänker när det kör sin marafartsträning i låt oss säga 3,30-tempo. Tvivlar de också eller är de så orubbligt säkra på att när de väl står på startlinjen så kommer de att kunna hålla tempot i 42 195 meter?

Varje gång dessa negativa tankar dyker upp så försöker jag påminna mig själv om att jag faktiskt tänkte exakt likadant i våras inför Stockholm Marathon. Jag minns hur jag låg i mitt 4,20-tempo under min marafartsträning och tänkte att det inte fanns på kartan att jag skulle kunna hålla bara aningen långsammare tempo under ett helt maraton. Till min förvåning så lyckades jag däremot att sedan snitta 4,23. Jag minns också att jag knappt vågade tro på en tid under 3,10 veckan innan loppet. Kontentan blir alltså att jag påminner mig själv att jag faktiskt tänkte likadant i våras som jag ofta tänker nu men att det faktiskt sedan fungerade att hålla farten hela vägen. Det är mitt sätt att vända ofrånkomligt negativa tankar till potentiella möjligheter.

Den självklara och oundvikliga frågan är väl bara om jag har blivit 8 sekunder snabbare på varje kilometer under de senaste 5 månaderna. Det kanske låter lite löjligt, men att kapa 8 sekunder varje kilometer är tufft. Att springa i 4,23-tempo är faktiskt så väldigt mycket lättare än att springa i 4,15-tempo. Det är nästan som om 3-timmarsgränsen är just den magiska gräns för att 4,15-tempo är just den där lilla extra tuffa utmaningen som kräver så mycket mer av dig som maratonlöpare. Är det kanske just där som agnarna sållas från vetet? Är det vid just den gränsen som den egentliga resan mot riktigt bra maratontider börjar? Får jag börja den resan snart i så fall eller måste jag vänta till våren?