Vilovecka och framtida tankar kring maraton!

Ett antal dagar har gått sedan Frankfurt Marathon och jag har ännu inte sprungit en enda meter. Sedan jag började träna mer regelbundet för snart 3 år sedan så har det aldrig passerat en hel vecka utan att jag sprungit något löppass. Denna vecka kommer dock att bli en sådan vecka. Jag har helt enkelt bestämt mig för att ha en helt löpledig vecka, vilket faktiskt känns väldigt bra. Ibland behöver nog löpningen kopplas bort och kroppen och huvudet få chansen att vila lite. Jag har trots allt sprungit 3 maraton detta år och kan väl ändå känna mig hyfsat nöjd med vad jag har presterat på dessa maror.

Det jag däremot inte kan släppa är tankarna som fortfarande finns i mitt huvud. Jag borde kunna springa ett maraton under 3 timmar. Folk i min närhet, bloggkollegor, arbetskompisar och andra jag möter försöker att säga åt mig att jag ska vara nöjd. Jag får höra att 3,04 på ett maraton är en fantastisk tid och att inte många har en möjlighet att kunna prestera detta. I grunden håller jag med. Det är en bra tid. De flesta springer betydligt långsammare. En del säger att jag har för höga krav på mig själv. Naturligtvis kommer den tanken också till mig. Har jag för höga krav på mig själv? Blir resultatet att jag nästan aldrig får känna mig nöjd över vad jag presterar?

Det finns dock här några aspekter som man inte bör bortse ifrån. De flesta människor skulle naturligtvis jubla över att få göra en sådan tid på ett maraton. Utgångspunkten i en sådan inställning ligger däremot utifrån deras egna förutsättningar. De springer förmodligen inte i snitt 6 mil i veckan och deras regelbundna 3-milspass lyser också med all sannolikhet med sin frånvaro. Jag måste se till mina egna förutsättningar och mina egna förberedelser vilka uppfyller de kriterier jag nämnt ovan. Att folk i allmänhet sedan tycker att 3,04 är en bra tid på ett maraton är för mig faktiskt fullständigt ointressant. Min kompis Jens sprang på 3,26 i Frankfurt, vilket var en fantastiskt bra tid utifrån hans förutsättningar. Han springer hälften så mycket som jag och hade inte ett enda långpass över 30 km i sina förberedelser. Man måste naturligtvis se till varje löpares egna möjligheter att prestera.

Konklusionen för min egen del blir alltså att jag faktiskt inte tycker att jag har för höga krav på mig själv. Målet att springa under 3 timmar i Frankfurt var i högsta grad ett rimligt mål. Alla förutsättningar fanns men jag misslyckades. Jag bara konstaterar att jag helt enkelt misslyckades med min målsättning. Det betyder inte att jag på något sätt känner mig knäckt eller att jag känner mig totalt misslyckad som löpare. Jag bara konstaterar faktum att jag misslyckades att uppnå ett resultat där jag hade gett mig själv de förutsättningar som krävdes för att klara av det. Vad det däremot betyder är att jag är oerhört revanchsugen. Kanske mer än någonsin tidigare är jag motiverad att träna inför att spränga denna gräns i Stockholm till våren. Jag är också ännu mer övertygad om att maratonsträckan är den absolut mest intressanta sträckan att springa för min egen del.

Ett maratonlopp är som de flesta vet 42 195 meter. Människan är nog konstruerad så att de flesta med relativt regelbunden träning kan klara av att springa ett maraton. Det intressanta anser jag dock inte ligga i  huruvida vi har möjligheten eller förutsättningarna att springa ett maraton. Det som gör det intressant är att kunna hålla ett högt tempo hela vägen in i mål. Att ge sig själv de verktyg som krävs för att hålla farten hela vägen. Att regelbundet springa långa pass över 3 mil är ett medel att nå målet. Att springa mycket i tänkt marafart är ett annat. Det som lätt kan hända med kroppen efter 30 km i form av trötthet och sänkning av tempo är just det som är intressant att besegra. Det är i huvudsak just i detta som jag ser den stora utmaningen med min löpning i allmänhet och maraton i synnerhet. Att besegra trötthet och negativa tankar som kan uppstå efter 30 km. Även fortsättningsvis kommer denna utmaning att vara den ofrånkomligt mest intressanta delen av min löpning.