Blandade känslor efter en mara i Höga Kusten!

Det kändes som en lite annorlunda tävling. Visserligen ett maraton, men hela inramningen och förberedelserna var annorlunda. Kvällen innan loppet tillbringades i mina föräldrars sommarstuga vid Skulesjön med min lillebror Mattias. Barnen sov med mamma och pappa i deras lägenhet inne i Örnsköldsvik. Jag kunde i lugn och ro ladda och peppa med Mattias. Han skulle nämligen också delta, men i multiklassen. Vi var väl båda lite spända och nervösa som man ju ska vara inför en tävling och vi pratade om placeringar, strategier och laddade med kolhydrater i olika former. Vi skulle upp tidigt nästa morgon så det blev därför en tidig kväll. Eller tidig och tidig… klockan var runt midnatt då jag släckte, men med mina nattvanor är det ganska tidigt.

Denna helg hade ett regntäcke lagt sig över hela Ångermanland och vi var helt inställda på att Höga Kusten Marathon skulle genomföras i regn. Jag klev upp 06.30 och kokade en rejäl portion havregrynsgröt till mig och Mattias.  Min starttid var satt till 9.15 så jag ville vara i Nordingrå, där starten gick, senast 8,30. Mattias startade 10.50 men ville kolla upp en hel del saker innan då det skulle visa sig att det var mycket att hålla reda på i multitävlingen. Han skulle först springa 8 km i terräng, därefter byta till cykel som också utfördes till stor del i terräng, kompletterat med en del landsvägscykel. Cykelsträckan var 1,7 mil. Avslutningsvis skulle de simma 500 m med en kortare sträcka löpning både innan och efter simningen. Dessutom hade man ytterligare komplicerat det hela genom att placera ut kontroller längs banan som skulle stämplas. Mattias ville som sagt vara väl förberedd och skulle dessutom byta skor vid några tillfällen då han hade speciella skor ämnade för sin mountainbike som skulle användas i cykelmomentet. Jag började förstå att han tog detta på stort allvar och var extremt fokuserad på uppgiften.

Vi satte oss i bilen och körde i regnet de ca 45 minuter det tog att ta sig till starten. Vi lyckades hitta en parkering i närheten av startområdet och gick in och anmälde oss i respektive klass. Tomas och Mattias Fransson från Ytterböle (där våra föräldrars sommarstuga ligger). Vi såg nog lite förvirrade ut och gick fram till anmälningsbordet och hittade en passande tävling till oss båda som om vi var på genomresa och såg att det verkade anordnas en tävling här i området.

Jag startade alltså 9.15 och ett 50-tal tappra löpare hade ställt upp sig i regnet vid starten. I vanlig ordning på tävlingar startade jag snabbt. Den 1,5 km långa inledande uppförsbacken sprangs i ca 4,20-fart och jag tillhörde de första kilometerna en tättrio som jag senare släppte. Det var en väldigt annorlunda och rolig känsla att ligga uppe i täten i ett lopp vilket jag aldrig varit i närheten av tidigare. Detta är dock lite av tjusningen med mindre lopp. Är man en hyfsat bra löpare kan mindre regionala tävlingar innebära en sådan sak. Jag insåg däremot efter en stund att jag skulle lugna tempot lite och lät dessa herrar dra ifrån och dessutom släppte jag ytterligare några löpare förbi mig. Jag hittade så småningom ett ganska behagligt tempo att springa i och hade inga större problem att klara av alla dessa backar. Under varje varv var det egentligen 3 riktigt jobbiga stigningar så det blev alltså total 12 jobbiga backar att springa uppför.  Jag rullade på i min behagliga fart som låg allt mellan 4,10-fart upp till nästan 5-fart beroende på i vilket parti av banan jag befann mig. Jag hade räknat ut att jag låg på 8:e plats när jag vid 30 km såg en löpare framför mig som jag långsamt närmade mig. Under sista milen passerade jag sedan ytterligare 2 löpare och därmed slutade jag alltså på 5:e plats. Att komma 5:a i ett maratonlopp är förmodligen inget jag kommer att få uppleva många gånger i mitt liv skulle jag förmoda. Jag blev slagen av damsegrarinnan med ynka 4 sekunder då jag så sakteliga närmade mig henne på upploppet. Trots ett ihållande regn så njöt jag ganska mycket av löpningen. Den var egentligen inte så extremt ansträngande utan kändes allt som oftast ganska behaglig och endast sista halvmilen var tung då de bekanta krampryckningarna gav sig till känna.

Min pappa och min son var dessutom på plats och gav mig gel vid andra varvningen. De hade fullt upp att springa mellan mitt och Mattias lopp. Jag närmade mig mållinjen smålunkades i strax under 5-fart med rejäla krampkänningar. På upploppet närmade jag mig damsegrarinnan och kom nästan ikapp henne. Jag kände mig nöjd över min prestation och precis efter passeringen av mållinjen fick jag syn på pappa och Samuel. Jag sprang i mål på tiden 3,14,44 vilket var avsevärt bättre än vad jag hade tänkt att jag skulle springa på. Jag hade sett det hela som ett hårdare långpass och ville inte ta ut mig maximalt. Självklart räknade jag också med att den extremt kuperade banan skulle innebära en sämre tid. Nu blev det istället mitt näst snabbaste maraton av de 5 jag sprungit och sluttiden var faktiskt bättre än min fjolårstid i Stockholm. Nu började däremot det tråkiga.

Jag fick direkt höra av pappa att Mattias kommit först i mål men blivit diskad för att han missat en kontroll. I det något dimmiga tillstånd jag befann mig i förstod jag inte exakt vad detta handlade om. Allt eftersom klarnade dock det hela. Ungefär 10 minuter innan jag gått i mål hade Mattias avslutat sin multitävling. Han hade vunnit. En helt fantastisk prestation. Dessutom var segermarginalen 2 minuter. Jag visste att han skulle kunna prestera ett riktigt bra resultat, men att vinna hela tävlingen?! Nu förhöll det sig tyvärr så att ca 70 meter innan mållinjen skulle en sista kontroll stämplas för att tävlingsresultatet skulle vara godkänt. Mattias hade kollat upp det mesta men när den sista tröttheten slog in och han barfota sprang från den avslutande simningen och de ca 700 meterna fram till mål missade han helt enkelt denna sista kontroll. Av någon anledning verkade tävlingsledningen inte heller ha haft helt koll på att han faktiskt ledde tävlingen och var på väg att vinna den. En tävlingsfunktionär stod vid den sista kontrollen och hjälpte många av deltagarna som kom efter min bror att påminna dem om denna sista kontroll. Mattias struntade/missade de däremot att hjälpa.  Han var alltså diskvalificerad och jag led så fruktansvärt med honom. Jag kunde omöjligen glädjas över mitt eget lopp då han råkade ut för detta. Mattias är en fantastisk cyklist, simmare och löpare och detta var första gången han ställde upp i någon triathlonliknande tävling. Han hade fått satt alla unga multisportare och skidåkare på plats om det inte varit för denna försmädliga miss. Jag förvånades också över hur jag själv kände mig nästan lika knäckt över hans diskning som han själv måste ha gjort. Vi stod och hoppades in i det sista att han skulle räknas som 1:a ändå eftersom han inte hade tjänat någon tid på den missade kontrollen. Men tävlingsledningen var obeveklig. Att min bror var helt knäckt efteråt är kanske inte så svårt att räkna ut. Jag hoppas bara att han kan komma över detta och förstå att han har kapaciteten som krävs för att vara med och slåss om segern i något annat Triathlon.

Det var alltså en tävlingsdag som blev lyckad för mig men en katastrof för min bror så det samlade intrycket av denna dag i det regniga Höga Kusten är minst sagt blandade.