Dags att tävla på milen!

Då är det alltså dags att börja fokusera och öka mängden avsevärt. Jag inser dock att viljan är större till denna mängdökning än vad tiden ibland tillåter mig. När man jobbar natt som jag gör och emellanåt mellan sömn och arbete dessutom har två barn att ensam ta hand om kan tidsbristen bli uppenbar. Jag försöker just nu trixa så gott jag kan och hoppas att det hela ska sluta med att jag får till de pass jag så väl behöver. Idag genomförde jag ett typiskt sådant stresspass med tidsbrist mellan två nattarbetspass. Sprang en snabbdistans på 6 km i tröskelfart strax under 4-fart. Med upp och nerjogg blev det 11 km. Jag borde dock ha lärt mig att efter att jag har sovit på dagen och sedan ger mig ut för att springa snabbt innan nästa nattpass så fungerar inte kroppen riktigt som den brukar göra. Det blev alltså ett riktigt jobbigt löppass och känslan var tyngre än tempot säger. Förhoppningsvis var det bra träning ändå.

Jag vill försöka att återkoppla lite till mitt tidigare inlägg om funderingar kring farter på intervallpass. Konklusionen för min egen del blev som jag skrev att jag med största sannolikhet kommer att lägga mig på en aningen högre fart än vad diverse rekommendationer säger. Däremot inser jag att det trots allt är nödvändigt att någon gång ibland ställa upp i en tävling som inte är så långt som ett maratonlopp eller ens så långt som ett halvt maratonlopp. Både Daniels och Pfitzinger pratar ju dessutom om behovet av att emellanåt tävla för att stämma av form och att få möjlighet att arbeta med de mentala bitar av löpning som bara kan uppstå vid en tävling.

Senast jag ställde upp i en tävling på 10 km var vid Hässelbyloppet förra året. Jag hade då sprungit 3st 10km lopp tidigare under året och vid samtliga tillfällen misslyckats med att springa milen under 40 minuter. På Hässelbyloppet sprang jag åtminstone på 39,46 även om jag var långt i från nöjd med resultatet. Jag har nog mentalt sett mig som en sub40 löpare i närmare 2 år men alltid kapitalt misslyckats på tävling. Efter Hässelbyloppet var det visserligen skönt att ha fixat den gränsen. Däremot har jag efter det inte känt mig särskilt motiverad att springa milen. Jag har tappat lite av intresset att göra en bra tid på 10 km och som jag tidigare nämnt så tycker jag mig inte vara en särskilt bra millöpare. Egentligen gillar jag nog inte att tävla på den distansen överhuvudtaget. Nu tycker jag mig dock ändå kunna se fördelarna med att tävla på denna distans. När jag nu faktiskt kan förstå att det finns maratonförberedande fördelar med att tävla på kortare distanser så blir det betydligt lättare för mig att ställa upp i en miltävling.

Jag inser också att i en jämförelse med en del löparkompisar och bloggkollegor så tävlar jag förfärligt lite. I skrivande stund har jag faktiskt bara tävlat 3 gånger i år varav jag vid ett av tillfällena dessutom bröt loppet (Kungsholmen runt). Det är inte fy skam att ha sprungit två maratonlopp i år iofs, men jag tror att jag bara har att vinna på att ställa upp i ett 10 km lopp just nu. Efter en hel del övervägande så har jag i alla fall beslutat mig för att springa Hälsoloppet i Huddinge nästa tisdag. I sammanhanget kan jag inte heller låta bli att tycka det är lite lustigt att det blev just detta lopp som jag bestämt mig för att tävla på milen. Förra året sprang jag nämligen också detta lopp i syfte att checka in sub40 biljetten som jag vid det tillfället trodde var idiotsäker. I stället kollapsade jag totalt de sista 2 kilometerna och sprang i mål på 40,09. Jag har förmodligen aldrig varit så fruktansvärt arg, besviken och missnöjd som jag var efter detta lopp för ett år sedan.

Det känns dock väldigt skönt att jag egentligen inte har några förväntningar i år förutom att jag ännu mindre tror att det finns en risk att jag inte kan springa under 40 minuter. En tid kring 39 minuter skulle kännas ganska logisk och vara ett helt ok resultat som ett maratonförberedande s.k. tune-up-race som Pfitzinger kallar det.