Jag har den senaste tiden plöjt en hel del litteratur och grunnat på hur snabbt man bör springa sina snabba intervaller. Detta är naturligtvis en fråga som inte har ett enkelt svar. Jag kan dock inte låta bli att försöka att hitta en teoretisk förklaringsmodell som får mig att tro att det finns någon form av svar på frågan kring farter på intervaller. Tyvärr inser jag att av alla de teoretiska förklaringsmodeller jag har hittat så ger ingen riktigt de svar jag själv vill ha.
Pete Pfitzinger pratar i sin bok Advanced Marathoning om att man ska springa intervaller i den fart man maxar på 5 km. I mitt fall skulle det i nuläget betyda att jag ska springa tusenmetersintervaller i 3,44-fart. Jack Daniels (Running Formula) tillåter aningen snabbare intervallfarter. Vad gäller både Pfitzinger och Daniels så bygger resonemanget på att man inte behöver springa snabbare för att det ska ge det resultat man vill uppnå. Dessutom bygger teorierna på att ett snabbare tempo påverkar återhämtningen och den övriga mängdträningen negativt i allt för stor utsträckning. Jag köper delvis detta resonemang och skulle med glädje köpa det fullt ut om det inte vore för en liten väsentlig del.
Jag är en högst ordinär långdistanslöpare med ringa erfarenhet av hård träning och teoretiska modeller av densamma. Naturligtvis finner jag både Daniels och Pfitzingers träningsteorier i högsta grad intressanta. Jag har dock min amatörmässiga invändning mot det hela som jag också trots allt håller fast vid. Min invändning mot deras teorier kring hur snabbt man bör löpa dessa intervaller bygger jag på ett resonemang kring tanken att man på träning också bör pressa sitt mentala jag. Om jag på träning aldrig utmanar mitt pannben, aldrig på träning får bli riktigt riktigt trött och att jag aldrig tvingar mig själv att fortsätta trots att kroppen säger nej nej stanna… hur ska jag då lyckas utföra detta på en tävling? Pfitzingers teori kring intervallfarter bygger såklart på en större övergripande teoretisk förklaringsmodell. Detta i ett sammanhang då mängden av träning gör att man hela tiden måste balansera fördelarna av enskilda hårda träningspass mot det övergripande långsiktiga målet att bygga en kropp som kan klara av att tillgodogöra sig hård träning och samtidigt utvecklas som löpare. Att hela tiden befinna sig på rätt sida av vågskålen. Pfitzinger talar om att man inte ska springa de hårda passen för hårt eftersom de påverkar den övriga träningen allt för negativt. Jag köper som sagt resonemanget delvis. Men jag frågar mig fortfarande om man kan tackla de extremt jobbiga moment som dyker upp mellan 6 och 9 km på ett 10 km-lopp eller den kamp man tvingas utföra i slutskedet av en halvmara eller mara om man aldrig prövar att utmana detta på träning? Ska intervaller alltid vara ett jobbigt pass men aldrig ett pass där du tvingas tänja på de gränser du i annat fall bara får tänja på tävling? Ska träning aldrig innebära att du fullståndigt kör slut på dig själv? Om du aldrig någonsin gör detta på träning, kan du då göra det på tävling?
Här bör man även inse att Pfitzingers teorier kring farter under intervallträning utgår från en maratonspecifik löpträning. Här utgör snabba VO2 Max intervaller inte en avgörande del. De tillhör inte ens de viktigaste komponenterna i en sådan träning. För honom är långpass, tröskelträning och marafartsträning viktigare komponenter än snabba intervaller. Men även Daniels farter på intervaller är långsammare än vad jag utifrån min VDOT genomför dem på.
Nu kan man såklart i oändlighet fundera kring vilka farter man ska springa i vad gäller samtliga moment inom löpningen. Jag tror dessutom att alla stora namn som tex Pfitzinger, Daniels och Noakes får ses som inspirationskällor och utgöra teoretiska ramverk inom vilken man själv måste hitta den väg som man tror på. Med ett flitigare tävlande tror jag också att de riktigt tuffa intervallpassen tappar i betydelse. Jag tävlar väldigt sällan vilket gör att jag hittar ytterligare en anledning att springa mina intervallpass lite snabbare än vad Pfitzinger och Daniels tycker att jag ska göra.
Mycket intressant frågeställning! Har själv grunnat massor på detta med intervaller och tyckt att farterna som rekommenderas är för långsamma. Men i takt med att jag sätter nya PB börjar farterna på t ex tusingar kännas mer rätt. Spannet mellan fart på 400 och 1000 minskar och det kräver nya vinklingar av träningen, i annat fall stannar utvecklingen snart upp för mig. I ditt fall kanske ett par tävlingar på 5/10K också skulle lägga dig mer rätt i förhållande till de kloka herrarnas rekommendationer. Sedan beror ju farten på intervallen beroende på ditt upplägg och vad syftet är med träningen långsiktigt. Mcmillans kalkyler är rätt bra utformade tycker jag. Min slutsats är att teorierna med farter funkar bäst på de som kört seriöst ett par år och nått sina grundläggande begränsningar.
SvaraRaderaAtt träna pannbenet är såklart viktigt. Kanske är det så att det fokuserades mindre på att inte träna för hårt för 20-30 år sedan och det är en av anledningarna till de bättre resultaten överlag då? Många "gamla rävar" säger att de körde hårt på nästan varje pass, vilket utvecklar så länge man slipper skador.
Intressant. Jag kör med farter enligt Jack D och ibland känns det för lätt, men om jag betänker att jag kör 3 kvalitetspass + långpass, samt 2 två lugna pass per vecka känns det som en bra belastning. Men du har helt klart en poäng med att man inte tränar det mentala. I Jack D program är det nästan alltid en tävling på söndagar, så det kanske kan förklara de låga farterna. Själv kör jag ett testlopp var 4 vecka (5k) dels för att träna det mentala men också få en avstämning på Vdot
SvaraRadera