Ett uselt tävlingsresultat!

Jag har ingen lust att skriva en race report då resultatet i mitt deltagande i Hälsoloppet i Huddinge var mins sagt uselt. Tänkte dock försöka få ner några tankar kring varför jag så kapitalt misslyckas på millopp. Visserligen hade jag väldiga problem med magen under andra varvet men då jag passerade mållinjen på 40,17 hjälper liksom inga ursäkter i världen. Kontrasten vad gäller mitt pannben att mala på i ett bra tempo på en mara och att göra det på 10 km är så stor att det nästan blir löjligt. De negativa tankar som kryper in i min hjärna när det börjar bli jobbigt vid 6-7 km är nästan bisarra. Jag säger åt mig själv att jag är trött och hittar ursäkter som att det här blir i alla fall ett bra snabbdistanspass.  Snittiden per kilometer i denna tävling är vad jag bör ha på Stockholm halvmarathon om 2,5 veckor.

Allt jag gör både vad gäller tempo på intervaller och resultat på längre tävlingar indikerar på en miltid ner mot 38 minuter. Jag läste någonstans att om man la till 15 sekunder per tusing på snittiden i ett intervallpass på 6X1000 med 1,30 vila så skulle det vara en väldigt bra fingervisning vad man skulle kunna göra för tid på milen. För min del skulle det innebära att en miltid på 38,20 vore en logisk konsekvens av detta. Jag var inte direkt nära om man uttrycker det milt. Jag sprang faktiskt 8 sekunder sämre än vad jag gjorde på samma lopp förra året. Med ett års ytterligare löpträning och drygt 250 mil sprungna gör jag alltså ett sämre resultat. Jag höjer min nivå på maraton med dygt 10 minuter per år men på 10 km står jag helt stilla. Just nu har jag ingen aning vad allt detta beror på men jag måste försöka hitta ett svar. Jag är visserligen extremt marafokuserad men jag måste hitta ett sätt att lyckas prestera åtminstone ett ok resultat på ett millopp. Vad är det som händer i min hjärna när jag sprungit 6-7 km och jag helt enkelt tappar lusten att kämpa? Eller kan svaret helt enkelt ligga i att jag är en usel millöpare men en ganska duktig maratonlöpare. Har jag ingen förmåga att plåga min kropp på kortare distanser men en väldigt bra förmåga att plåga den på längre distanser?

Jag har inget svar på frågan just nu. Det finns dessutom flera olika vägar att gå för mig för tillfället. Jag kan släppa 10 km-distansen helt och bara satsa på längre distanser eller så försöker jag att komma underfund med varför jag inte kan springa 10 km. Att hamna i en mental låsning vad gäller idrott är jag förmodligen inte den förste att råka ut för och att hitta verktygen för att kunna dyrka upp låset borde väl kanske vara det rimliga sättet att hantera situationen.

Efter målgång var jag trots det usla resultatet faktiskt inte särskilt knäckt. Detta hänger förmodligen ihop med att jag är så inriktad på Frankfurt och låter andra lopp få fungera som tillfällen att vänja mig vid en nummerlapp på bröstet. Men när man nu ändå sätter en nummerlapp på bröstet kan man kanske tycka att jag borde kunna tagga till lite och åtminstone försöka att prestera så gott jag kan istället för att säga åt mig själv att jag har för ont i magen eller att jag är för trött för att orka kämpa. Just nu kan jag inte annat än att vara lite arg på mig själv och den inställning jag uppvisar på en tävling. Det måste helt enkelt bli en ändring på detta. Jag vägrar faktiskt att tro att min kapacitet på 10 km ligger runt 40 minuter. Eller kan en löpare stå helt stilla på en distans och förbättra sig markant på en annan distans under ett antal år. Jag har trots allt väldigt svårt att tro att det skulle kunna förhålla sig på det sättet. Så det kanske är lika bra att testa Kistaloppet om 1,5 veckor och se om den usla millöparen Tomas får visa upp sig igen eller om han kan förskjuta de negativa hjärnspökena som flyttar in i hans huvud efter drygt 6 km.