Det mesta är tungt med löpningen just nu. Jag har ju alltid mina perioder av tyngre löpning och en tyngre känsla i kombination med brist på motivation. För tillfället känns det som om jag inte har en siffra rätt. Kistaloppet blev precis den katastrof jag hade befarat men naturligtvis inte hoppats skulle inträffa. Det kändes egentligen ganska ok innan loppet, förutom mjälthugg på uppjoggen. De första kilometerna sprangs sedan i en ganska bra fart en bit under 4-min tempo. Någonstans efter 4 km började jag däremot känna av onaturligt konstiga hjärtslag och en energilöshet som gjorde att jag nästan blev rädd. Vid ungefär 5 km fattade jag ett beslut att avbryta som kändes helt rätt. Jag vågade helt enkelt inte fortsätta.
Jag har inte varit särskilt knäckt eller sett det hela som ett misslyckande då jag är övertygad om att jag fattade rätt beslut att bryta. Vad som däremot pågår i min kropp just nu har jag inget bra svar på. Kistaloppet följdes av 2 dagars vila och idag gav jag mig ut på en vanlig distans i Rösjöspåret. Med hopp om att kroppen skulle kännas ok idag hade jag tänkt köra någon form av backintervaller eller åtminstone en del fartökningar i backar. Nu visade det sig ganska omgående att min kropp inte ville veta av någon form av ansträngande löpning idag. Det fick bli en helt vanlig distans istället. Benen var tunga, hjärtat fick jobba hårt och lungorna kändes förkrympta. Inget roligt löppass alltså.
Nu råkar det ju dessutom vara så att tanken är att jag ska springa Stockholm Halvmarathon på lördag. Jag skriver därför exakt samma sak som jag gjorde inför Kistaloppet. Om det blir någon halvmara på lördag eller inte vet jag faktiskt inte för tillfället. Det vore ju nästan lite pinsamt om jag startar och tvingas bryta ett lopp för tredje gången i år. Det grundläggande problemet är däremot att jag har svårt att känna innan om det känns bra eller inte. Egentligen borde jag kanske gå till läkaren och kolla upp om det är något som verkligen är fel i min kropp.
Vi får väl se vad som händer helt enkelt men löpningen känns allt annat än rolig just nu. Om jag inte springer på lördag är det absolut ingen katastrof. Det som däremot av förklarliga skäl skapar stress är den viktiga träningen inför Frankfurt som verkligen blir lidande om detta fortsätter.
Aldrig kul att bryta ett lopp.
SvaraRaderaJag tycker inte alls att du ska hoppa över halvmaran i helgen. Om du inte vill ge järnet i halvmaratempo kan du ju alltid se det som ett bra förberedande pass i maratempo inför Frankfurt.
Mmm, du kanske har en infektion i kroppen. Det kanske är bäst att prata med en läkare och se vad han/hon tycker.
SvaraRaderaBra att du bröt Kistaloppet!
MVH
Jag tycker det är lurigt det där och kan ALDRIG förutsäga innan jag springer hur det kommer att kännas, däremot känner jag ganska snart efter jag börjat springa hur det kommer att gå och jag kan bara hoppas jag har en bra dag de dagar jag tävlar...
SvaraRaderaVisst kan du kolla upp infektionsparametrar etc på vårdcentralen men har du inte just nu hamnat i en negativ stress där du satt press på dig själv att både lyckas med ett millopp och springa maran under tre timmar? När går maran, hur lång tid är det kvar?
Om jag var du skulle jag först vila ett par dagar, sedan testa något nytt, spring i nya omgivningar, spring i skogen utan pulsklocka, spring spontana fartlekspass istället för strukturerade intervallpass etc.
Att bryta ett till lopp kanske inte är det viktiga i dagsläget. Din kropp är det viktiga och mår du inte bra ska du naturligtvis inte springa.
SvaraRaderaTycker du ska gå och kolla upp vad de "konstiga" hjärtslagen beror på innan du ger dig ut på träning igen.
Jag hade tidigare problem med "extraslag". De kom visserligen i vila men nog så obehagligt ändå. För min del handlade det om panikångest och stress.