Jag känner mig för tillfället i högsta grad osäker på om det bli något Kistalopp eller inte på lördag. Detta av flera anledningar, men kanske främst för att min kropp just nu inte riktigt fungerar som den borde göra. Den senaste tiden har löpträning, jobb, vila och barnaktiviteter inte riktigt fått mig att känna mig utvilad. Jag har haft en tuff jobbperiod med väldigt dålig sömn i kombination med relativt hård träning. Det senaste långpasset var en katastrof.
Det finns ibland en risk att man bara kör på med sin träning utan att stanna upp och reflektera över hur kroppen mår. Kanske befinner jag mig i en sådan situation för närvarande. Förra veckan var ingen extrem träningsvecka på något sätt men jag sprang dock en tävling på 10 km och körde dessutom ytterligare 2 kvalitetspass. Veckomängden landade dock på högst normala 65 km. Men när man ska försöka pressa in löppass mellan de luckor som uppstår då man inte har ansvar för barn eller mellan två nattjobbpass och dessutom lider av en extrem sömnbrist så kanske kroppen ibland helt naturligt säger nej. I går stod alltså långpass på schemat och med tanke på att det var det enda 3-milspasset jag kunde få in under en överskådlig tid kändes det minst sagt viktigt att genomföra detta pass. Att springa 3 mil fyra dagar innan en tävling tror jag kan vara helt ok bara långpasset får bli hyfsat lugnt.
Tanken var alltså ett lugnare långpass i strax under 5-fart. Det blev också tillslut ett långpass på 30 km i denna fart. Problemet var bara att 5-farten kändes extremt jobbig. Jag var vid flera tillfällen väldigt nära att avbryta och tolka kroppens signaler som att den inte ville springa 3 mil idag. Problemet var bara att jag befann mig ganska långt hemifrån ute på Järvafältet och insåg att det kanske inte skulle bli helt lätt att få lift av någon vänlig själ. Så jag fortsatte. Med allt tyngre steg. Något var helt enkelt inte ok i min kropp. Vad vet jag fortfarande inte. Det enda jag vet är att det inte fanns någon energi eller kraft överhuvudtaget. På kvällen låg jag helt utslagen i soffan som om jag hade tävlat på en mara. I dag har jag mest legat i sängen och sovit. Jag skulle kunna sova i ett dygn. Jag har bestämt mig för att vila i 3 dagar och om jag känner mig ok på lördag så springer jag. Men jag har sagt till mig själv att minsta antydan till att kroppen inte vill på lördag så får det bli en lugn jogg istället. Nästa helg är det Stockholm halvmaraton och sedan är det bara en dryg månad kvar till Frankfurt Maraton. Jag tänker inte riskera något för ett 10-km lopp i Kista på lördag.
Naturligtvis är det oerhört inspirerande och utmanande att ha ett mål att springa ett maraton under 3 timmar. Det finns däremot uppenbara stressmoment. Ska man springa en mara under 3 timmar så måste man träna. Dessutom måste man träna ganska mycket och lyckas få in en hel del nyckelpass. Jag har tidigare pratat om mängdstress i allmänhet men nu blir mängdstressen mer av specifik maraförberedande karaktär. Att då till varje pris genomföra den träning man har planerat kanske inte alltid är det rätta valet. Ibland kanske en slutkörd och trött kropp helt enkelt behöver lite vila för att sedan komma tillbaka och förhoppningsvis vara mottaglig för tuffare träning igen.
Löparlivet kan inte alltid vara på topp Tomas, och utan att ha någon direkt erfarenhet så tror jag att sömnbrist nedsätter prestationsförmåga väldigt effektivt. Ingmarie Nilsson brukar ju också skriva om det på sin blogg. Hoppas vi ses på halvmaran för något Kistalopp blir det inte för min del, däremot kanske kanske jag springer Hässelby i år igen.
SvaraRadera