Lite maratankar

Det är alltså inte så särskilt lång tid kvar nu. Om 10 dagar står jag och 20 000 andra på startlinjen, redo att springa 42 195 meter på Stockholms gator. Jag har faktiskt ingen aning om huruvida jag är tillräckligt förberedd för detta. Visserligen har jag sprungit enligt plan allt som oftast. Löparmixen har varit helt ok och jag har fått en ganska bra blandning av olika typer av långpass. Antalet långpass kunde visserligen gärna ha fått vara några fler men jag tycker nog ändå att jag gett mig de förberedelser jag har kunnat utifrån de förutsättningar jag har haft.

Det som dock gör mig lite orolig är att min dagsform pendlar så oerhört. Jag har fått till några riktigt lyckade kvalitetspass med bra fart och en lätt känsla. Detta har tyvärr mixats med löppass som varit helt usla. Där löpningen bara har känts tung och energilös och med en känsla av att springa med handbromsen inte helt urkopplad. Jag vet helt enkelt inte hur min kropp kommer att kännas den 28:e maj. Min motivation är inte heller helt på topp och jag är inte lika motiverad nu som för några månader sedan då jag ska ge mig ut för att springa. Jag vet att jag skrivit om detta förut men jag kan inte låta bli att ta upp det igen. Löpmotivationen är inte riktigt som den borde vara så här nära årets viktigaste tävling.

Det som inte riktigt heller släpper taget om mig är misslyckandet på Kungsholmen runt den 7:e maj. Jag har inbillat mig att jag lagt detta bakom mig och att det var en engångsföreteelse, men jag är inte helt säker på att det förhåller sig så om jag verkligen konfronterar mig själv med tankarna efter detta lopp. Huruvida jag bara ska slå bort dessa tankar eller verkligen ta till mig dom och jobba vidare utifrån detta är inte heller helt enkelt. Jag funderade mycket på den mentala biten inför halvmaran. Hur man peppar sig själv att springa vidare trots tröttheten som hela tiden är ständigt närvarande. Att lyckas med sina målsättningar handlar ju faktiskt till stor del om att kunna plåga sig själv och fortsätta att kämpa trots att kroppen skriker efter att vilja stanna. Jag tror min största rädsla just nu är att jag ska ha tappat förmågan att kämpa. Att jag inte tycker att kampen mot smärtan är tillräckligt viktig. I detta sammanhang kan jag inte heller låta bli att konstatera att jag i grunden är en ganska lat person som gärna följer minsta motståndets lag.

Min största tillgång under de 3 tidigare maror jag har sprungit har faktiskt dock varit just förmågan att kunna plåga mig själv trots att hela kroppen har skrikit av smärta och kramper. Om denna förmåga för tillfället har svikit mig så kan maran i år bli en riktigt bedrövlig tillställning. Eftersom jag är en person som i allra högsta grad måste ha en enorm motivationsfaktor för att genomföra något fullt ut så är jag lite orolig för tillfället. Kan jag efter 35 löpta kilometer hitta glädjen i kampen mot smärtan? Förra året sprang jag de 5 sista kilometerna med en enorm kramp i båda benen. Jag skrek ibland av smärta men att ge upp fanns inte i min begreppsvärld. Hur är det i år? Jag har ingen aning, inte den blekaste. Det enda jag kan göra just nu är att låta de sista 10 dagarna få bli en förberedande tid. Några till pass ska hinnas med, dock inte många. Ett rejält fartpass i början av nästa vecka känns som det enda viktiga passet som återstår. Sedan får jag någonstans jobba med den mentala biten och intala mig själv att lyckas jag övervinna kampen mot tröttheten är det en personlig seger för min fortsatta löpning oavsett vilken sluttid jag får. Mitt mål är att springa under 3,07 men jag tror i ärlighetens namn inte att jag klarar detta. Jag ska absolut ge det en chans men på något sätt tänker jag vara nöjd om jag går under 3,16 som var min sluttid förra året. Min mentala styrka är helt enkelt inte på topp och jag får hitta ett sätt att njuta av en genomförd mara utan att kanske ha klarat min måltid.