3,05,15

Vi tar det från början. I vanlig ordning inför viktiga lopp hade jag svårt att sova.  Jag klev upp vid 8-tiden efter ca 5 timmars sömn. Helt ok ändå för att vara jag en natt innan ett lopp. Kvällen innan hade jag förberett det mesta av de praktiska sakerna. Vid 8.30 intog jag en rejäl grötfrukost och fyllde sedan på med en del vätska inklusive ett glas rödbetsjuice. Jag gav mig i väg till Patrik och Jeanette där hennes bror Jonas också väntade. Kort därefter anslöt sig även Anna och Petra.  Hela sällskapet begav sig därefter iväg till universitetets parkering för vidare färd med tunnelbana till Stadion. Väl framme vid Östermalms IP började jag känna allvaret. Vi slog oss ner på den konstgjorda gräsmattan för att invänta starten. Kort därefter dök min bror upp. Han skulle sedan vara ett ovärderligt stöd under hela loppet, vilket jag återkommer till senare. Jag hann även med en kort pratstund med Staffan som var där i egenskap av åskådare tillsammans med sin son.

Starten närmade sig nu. I startfållan hamnade jag bredvid min namne med H Thomas,  vilket var väldigt trevligt och vi peppade varandra innan startskottet ljöd. Det skulle senare visa sig att vi båda lyckades genomföra ett lopp ingen av oss kanske riktigt hade vågat tro på innan. Åtminstone gäller detta mig. Startskottet small och massan började så sakteliga röra sig framåt. Jag kände mig ganska avslappnad och fokuserad på uppgiften. Planen var redan klar. Det var 4,25-tempo från start som gällde. De första 5 kilometerna kändes sådär. Jag hade ganska spända underben och lite ont i vader och benhinnor. Av erfarenhet så vet jag dock att jag kan ha den känslan i början av ett lopp. Mycket riktigt släppte detta också allt eftersom loppet fortskred. Jag passerade 10 km på drygt 44 minuter. Allt enligt planen. Nu började allt gå förvånansvärt lätt. Jag låg ganska ofta ner mot 4,15-tempo och det kändes så otroligt lätt. Jag hade en blandad känsla av att njuta av den lätta känslan i kombination med  en liten oroskänsla  att jag sprang för snabbt.  Jag passerade Västerbron, Stadshuset och var snart återigen på Valhallavägen. Tempot låg runt 4,20 i snitt. Halvmarapasseringen närmade sig. Min bror Mattias cyklade omkring och dök upp på alla möjliga ställen med peppande ord och gav mig senare också en gel och vätska. Strax efter halvmarapasseringen filmade han mig en bit också. Väldigt roligt. Halvmaran passerade för övrigt på ganska exakt 1,32. En minut snabbare än planen.

Väl ute på Djurgården var jag förberedd på att komma in i ett mentalt jobbigt parti. Ett ingenmansland undermaran. Lite publik, lite knixigt och samtidigt vetskapen att det är väldigt långt kvar kan medföra att man hamnar i en mental svacka. Djurgårdssvängen i år var dock en fröjd. Jag kände mig så fruktansvärt stark och hade här inga mentala svackor alls. Jag kom ut på Strandvägen och närmade mig 30 km. Christina och min son Samuel stod och hejade på mig innan jag svängde in på Hamngatan. Nu hade jag fått gel och vätska av lillebror. Passering 30 km på 2,10. När skulle tröttheten komma?  Det här är FÖR bra tänkte jag emellanåt. På Södermälarstrand vid ca 32 km började de välbekanta krampryckingarna att göra sig påminda. Inte i år igen tänkte jag nu. Väl uppe på Västerbron blev det värre. Jag bestämde mig för att stanna i en halvminut och stretcha ut vaderna. Ner mot 35 km fanns krampkänningarna kvar och de följde mig resten av loppet men blev aldrig värre än att jag hela tiden hade kontroll över krampen. Den skulle inte besegra mig i år. Jag skulle besegra krampen.

Mantrat snabb, stark, lätt Tomas… ett steg i taget, användes flitigt under sista halvmilen. Ibland kisade jag lite med ögonen. Ibland blundade jag helt. I någon slags dimmig tanke förstod jag att sub 3,10 var som i en liten ask. Jag misstänkte också att jag skulle fixa att gå under 3,07 som varit mitt årsmål på maran. Först den sista kilometern förstod jag på allvar att jag skulle springa på 3,05. Stadion närmade sig nu och jag sprang in på den gamla olympiastadion med ett leende på läpparna och när väl mållinjen passerades var jag så fullkomligt lycklig och slut att några tårar trillade ner för mina kinder. Jag var i ett lyckorus och så fruktansvärt glad, nöjd och stolt över att ha lyckats genomföra detta lopp på ett näst intill fulländat sätt. Vill framförallt tacka min bror Mattias för allt stöd under loppet.

Trött men fruktansvärt nöjd