Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

lördag 7 maj 2011

Kungsholmen runt = DNF!

I dag hände det som inte fick hända. I dag hände det som jag inte trodde kunde hända. Jag bröt ett tävlingslopp. Mitt 18:e tävlingslopp blev en DNF. Efter en massa mil i vinter och en vårträning som har gett mersmak och hopp om bra tider så var förhoppningarna stora inför dagens halvmara på Kungsholmen. Jag var ganska säker på en tid under 1,27 och tyckte mig dessutom ha en helt realistisk möjlighet att gå ner mot 1,25.
Efter en relativt god nattsömn och en rejäl grötfrukost kunde vårt sällskap bestående av mig, Jeanette, Anna och Patrik bege oss iväg in mot Kungsholmen strax efter kl. 10. Jag kan här också nämna att övriga i sällskapet slog nya personliga rekord idag. Uppjoggen kändes sedan bra och jag tyckte att det mesta pekade mot en bra tid. Startskottet gick och jag sprang iväg med lätta steg i en fart strax under 4 minuter/km. De följande kilometerna var också lätta och farten låg hela tiden strax över 4 minuters tempo. Ett nytt pers kändes i detta läge av loppet som en självklarhet. Men vid 6-7 km hände något. Jag började få ont i sidan. Man kanske kan kalla det håll eller mjälltugg beroende på vilken del av landet man råkar komma ifrån. Jag måste här poängtera att jag i princip aldrig får håll. Varför får jag håll nu? Det var dessutom inget vanligt håll. Det gjorde riktigt riktigt ont. Jag kämpade trots allt på och farten sänktes bara marginellt ner till 4,08-4,09. Den värsta värken släppte men det bet sig liksom fast hos mig och jag kunde inte heller mentalt släppa detta. Strax innan varvning kom Thomas upp vid min sida och gled långsamt förbi mig där jag sprang i min mentala och värkande kaos.  Jag antar att han fick till en bra sluttid.  Jag passerade milen på 40,40 och nu började tankarna på att kasta in handduken att komma. Jag får nog sådana tankar under någon del av alla lopp jag springer, men den här gången kändes tankarna mer allvarliga än någonsin förut.
Jag kan tyvärr inte enbart skylla på värken idag. Det var något ytterligare som inte fanns där. Min mentala styrka lyste med total frånvaro och jag kände att allt bara kändes totalt meningslöst. Varför skulle jag kämpa mot smärtan? Varför skulle jag plåga mig själv i ytterligare 8 km bara för att slå ett nytt personligt rekord som jag nu dessutom inte ens trodde att jag kunde slå längre. Jag såg mig själv kliva av banan i ungefär 2 km innan jag helt enkelt stannade, klev åt sidan och såg alla löpare passera. Jag hade brutit. Jag hade misslyckats totalt. Med sorgsna steg vandrade jag bort mot målområdet igen. Just då ville jag försvinna från världen och bara få slippa befinna mig just där och just då. Jag var arg, ledsen och kände mig fruktansvärt misslyckad.
I nuläget har jag faktiskt inget bra svar på varför detta inträffade. Jag vet bara att löpningen är en sådan berg- och dalbaneliknande sysselsättning för mig. Eller har det blivit så att jag bara kan prestera på träning och misslyckas totalt på tävling. Vilka hjärnspöken var det som fick mig att bryta dagens lopp? Vad kan jag lära mig av detta? Just nu har jag ingen aning. Jag antar att jag får en fingervisning om jag lärt mig något av detta om 3 veckor då jag förhoppningsvis står på startlinjen på Stockholm Marathon.

11 kommentarer:

  1. Det var ju trista nyheter! Men det kan bli sådär ibland. Kroppen och knoppen vill olika saker liksom. Du såg väldans lätt ut i början och jag misstänkte att något hänt då jag plötsligt började närma mig din ryggtavla. Kanske kan din sömn senaste nätterna ha påverkat din förmåga att prestera på max? Om tre veckor är jag övertygad att du får till ett riktigt drömrace, dagens lopp kommer göra dig mer mentalt stark. Kul att vi träffades innan start och tack för att du fick mig att gå ut snabbare än planerat.

    SvaraRadera
  2. Hej Tomas!
    Dina tankar påminner om de tankar jag hade efter Premiärmilen där jag tänkte "vad hände egentligen..."?

    När du funderar på vad som hände tycker jag också att du ska tänka på att dina träningstider visar att du har mycket bra tider i kroppen och att det är bara att "komma igen". Det kommer bli riktigt bra resultat framöver. Det är jag helt säker på!

    MVH

    SvaraRadera
  3. Tack för värmande ord Thomas och Lennart. Just nu känns det tungt och tomt men visst kommer jag igen. Vet ju inte din tid ännu Thomas men jag gissar att du fixade en bra tid :)

    SvaraRadera
  4. Det blev nytt pers, 1:25:56. Självklart kommer du igen, du kan se fram emot att kunna krossa ditt pers på 1/2-maran nästa gång du ställer dig på startlinjen. Som du ungefär skrev innan loppet så kräver 4-fart att allt klaffar.

    SvaraRadera
  5. Bara att bryta ihop och älta skiten ett par dagar och sedan kika i träningsboken för att inse att det var en engångshändelse. Tänk bara hur taggad du kommer vara nästa lopp, då kommer du slåp pers med minuter.

    SvaraRadera
  6. Jag tror inte du ska dra för stora växlar på detta Tomas, du har en omtumlande vinter/vår med stora förändringar precis bakom dig vilket såklart påverkar mentalt. Vad som gav magontet är jag såklart inte säker på men det jag däremot är säker på är att du kommer igen och gör en fint lopp på Stockholm Marathon om tre veckor.

    Lägg det här bakom dig och se framåt istället nu!!

    SvaraRadera
  7. Trist med en DNF men som sagt, det är bara att bryta ihop och komma igen.

    Jag hade också sånt där riktigt jävla hugg i sidan under ett långpass för någon vecka sedan, gick knappt att springa. Vet inte riktigt vad det är som orsakar det, men vidrigt är det.

    SvaraRadera
  8. Jag lider med dig, men det är bara att komma igen. Jag själv fick kliva av med endast 2,5 km kvar. Ett vänsterknä som inte ville vara med idag.

    SvaraRadera
  9. Språkpolisen i mig måste påpeka att det heter mjälthugg och inte mjälltugg.

    I övrigt håller jag med alla andra, ingen idé att försöka hitta mönster i engångsföreteelser. En gång är ingen gång. Händer det igen får du börja grubbla, inte innan.

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  11. Tack alla för stöttande och värmande ord. Drygt ett dygn har gått och jag ser redan fram emot maran :)Jag kommer igen... jag lovar.

    SvaraRadera