Kungsholmen runt = DNF!

I dag hände det som inte fick hända. I dag hände det som jag inte trodde kunde hända. Jag bröt ett tävlingslopp. Mitt 18:e tävlingslopp blev en DNF. Efter en massa mil i vinter och en vårträning som har gett mersmak och hopp om bra tider så var förhoppningarna stora inför dagens halvmara på Kungsholmen. Jag var ganska säker på en tid under 1,27 och tyckte mig dessutom ha en helt realistisk möjlighet att gå ner mot 1,25.

Efter en relativt god nattsömn och en rejäl grötfrukost kunde vårt sällskap bestående av mig, Jeanette, Anna och Patrik bege oss iväg in mot Kungsholmen strax efter kl. 10. Jag kan här också nämna att övriga i sällskapet slog nya personliga rekord idag. Uppjoggen kändes sedan bra och jag tyckte att det mesta pekade mot en bra tid. Startskottet gick och jag sprang iväg med lätta steg i en fart strax under 4 minuter/km. De följande kilometerna var också lätta och farten låg hela tiden strax över 4 minuters tempo. Ett nytt pers kändes i detta läge av loppet som en självklarhet. Men vid 6-7 km hände något. Jag började få ont i sidan. Man kanske kan kalla det håll eller mjälltugg beroende på vilken del av landet man råkar komma ifrån. Jag måste här poängtera att jag i princip aldrig får håll. Varför får jag håll nu? Det var dessutom inget vanligt håll. Det gjorde riktigt riktigt ont. Jag kämpade trots allt på och farten sänktes bara marginellt ner till 4,08-4,09. Den värsta värken släppte men det bet sig liksom fast hos mig och jag kunde inte heller mentalt släppa detta. Strax innan varvning kom Thomas upp vid min sida och gled långsamt förbi mig där jag sprang i min mentala och värkande kaos.  Jag antar att han fick till en bra sluttid.  Jag passerade milen på 40,40 och nu började tankarna på att kasta in handduken att komma. Jag får nog sådana tankar under någon del av alla lopp jag springer, men den här gången kändes tankarna mer allvarliga än någonsin förut.

Jag kan tyvärr inte enbart skylla på värken idag. Det var något ytterligare som inte fanns där. Min mentala styrka lyste med total frånvaro och jag kände att allt bara kändes totalt meningslöst. Varför skulle jag kämpa mot smärtan? Varför skulle jag plåga mig själv i ytterligare 8 km bara för att slå ett nytt personligt rekord som jag nu dessutom inte ens trodde att jag kunde slå längre. Jag såg mig själv kliva av banan i ungefär 2 km innan jag helt enkelt stannade, klev åt sidan och såg alla löpare passera. Jag hade brutit. Jag hade misslyckats totalt. Med sorgsna steg vandrade jag bort mot målområdet igen. Just då ville jag försvinna från världen och bara få slippa befinna mig just där och just då. Jag var arg, ledsen och kände mig fruktansvärt misslyckad.

I nuläget har jag faktiskt inget bra svar på varför detta inträffade. Jag vet bara att löpningen är en sådan berg- och dalbaneliknande sysselsättning för mig. Eller har det blivit så att jag bara kan prestera på träning och misslyckas totalt på tävling. Vilka hjärnspöken var det som fick mig att bryta dagens lopp? Vad kan jag lära mig av detta? Just nu har jag ingen aning. Jag antar att jag får en fingervisning om jag lärt mig något av detta om 3 veckor då jag förhoppningsvis står på startlinjen på Stockholm Marathon.