5 tusingar på bandet

Rossligheten i bröstet är nu helt borta men å andra sidan blev jag i förrgår tvungen att dra ut en hörntand.. .är det inte det ena så är det det andra J Jag sprang 2 lugna distanspass i måndags och i går på 12 km vardera i ca 4,50-fart. Lätt och lugnt och väldigt skönt. Kroppen har liksom börjat vaknat till liv igen och det mesta ser positivt ut.

Med denna positiva känsla i kroppen var det i kväll dags för lite VO2 max intervaller på löpband. Jag hade sett fram mot detta pass och hade ganska stora förhoppningar om vad jag skulle prestera på bandet idag. Jag var helt inriktad på tusingar med en minuts vila. Något annat alternativ fanns i kväll inte i mitt löparhuvud. Jag hade funderat en del på fart och antal repetitioner och kom fram till att 3,36 skulle vara en passande fart vilken jag borde orka åtminstone 6 repetitioner i. Efter sedvanlig uppjogg startade jag således mitt 3,36 kutande och till en början kändes det hela helt ok och jag trodde nog att 6 reps skulle gå att fixa. Tydligen hade jag dock en viss övertro på min förmåga för det hela slutade med att jag var fullkomligt död efter 5 repetitioner. Jag avskyr verkligen att inte köra ett pass exakt som jag planerat och jag får alltid ångest över avsaknad av tjurskallighet och ett starkt pannben vid sådana tillfällen. Nu kan det ju vara så att olika band är olika kalibrerade och sedan kanske jag måste inse att tusingar i 3,36-tempo, även om det handlar om löpband, är en högst respektabel fart för min del.

Jag var hur som helst lite besviken precis efter passet men nu efter någon timme tycker jag ändå att 5 repetitioner i 3,36-fart får ses som godkänt. Även om förhoppningen om fler reps fanns så blev det ett helt oki pass. Hoppas bara att denna vidriga vinterkyla med medföljande usla underlag kan försvinna så att man kan få springa intervaller utomhus och veta lite mer var man står på riktigt så att säga. Jag antar dock att det lär dröja minst en månad innan intervaller på barmark utan snö kan bli en verklighet.

Borgskalan?

Har lite funderingar kring hur jag ska se på Borgskalan som numera finns som ytterligare ett moment att fylla i när löppassen ska registreras på jogg. Vad är lätt och vad är ansträngande? Jag famlar i mörkret känner jag. Är lugn distans lätt eller ganska ansträngande? På Wikipedia går det t.ex. att läsa följande: ” Uppskattningen är subjektiv och individuell men är tänkt att korrelera med pulsen. T.ex. ska 13 på skalan motsvara ca 130 i puls.”

Jag har aldrig sprungit ett löppass med pulsmätare men har förstått att för att pulsen ska ligga på 130 så bör löpningen gå extremt långsamt. Utan att vara allt för säker på min sak så skulle jag gissa att det för mig kanske skulle handla om en kilometertid på 5,10 - 5,20. I de allra lugnaste återhämtningspassen håller jag detta tempo. Nu till nästa problem. På denna skala motsvarar 13 ganska ansträngande och för att då springa ett pass som enligt denna definition skulle kunna kallas lätt måste jag ju nästan hasa mig fram. Mycket lätt måste ju vara promenadtempo och ska vi klättra ner mot extremt lätt som motsvarar 6 på denna 20-gradiga skala så måste jag helt enkelt lägga mig och sova.

Nu raljerar jag naturligtvis en aning och vill spetsa till det hela men jag blir ändå en aning förvirrad och har svårt att hitta ett bra sätt att använda denna skala på. Hur kan den anses vara subjektiv och individuell samtidigt som den ska korrelera till pulsen? Jag har roat mig en del med att kolla runt lite på hur olika ”joggare” använder denna skala. Det är minst sagt ett roligt nöje att jämföra den subjektivt upplevda ansträngningsgraden i olika träningsdagböcker. Vissa springer extremt snabba VO2 max intervaller med den upplevda ansträngningsgraden 15 medan andra springer ett lugnt distanspass med exakt samma ansträngningsgrad. Nu får man ju såklart fylla i vad man vill på denna skala men verktyget känns en aning trubbigt om gemene man helt uppenbart inte har en aning om vad siffran egentligen betyder.

Den upplevda ansträngningsgraden på ett långpass tycker jag kanske är den lurigaste delen. Under ett relativt lugnt 30 km pass så är ju egentligen inte ansträngningsgraden särskilt hög. Däremot blir man rejält trött av att springa 3 mil ändå. Hur ska denna ansträngning uppfattas? Här antar jag att det blir svårt att kalla passet för lätt även om farten är just lätt. Någonstans mellan 14 och 16 känns rimligt i dessa fall. Men vad vet jag?

Som vanligt inom löpning och löpträning handlar det såklart till syvende och sist om att man gör som man vill. Det som helt enkelt känns bra för just mig är också bra för just mig. Jag tror att jag har kommit fram till att ett helt vanligt lugnt distanspass i lugn 4,50 fart och som också känns just lugnt hamnar på 12 vilket alltså motsvarar lätt. Ett tröskelpass bör hamna kring 16 och ett tufft intervall- eller backpass på 17 eller 18. Återhämtningspassen antar jag bör uppskattas som 10 eller 11 på skalan. Men för att komma ner mot 9 eller lägre känns det som om jag får sluta springa och börja promenera istället. Sedan kan jag naturligtvis inte låta bli att fundera kring hur jag ska uppnå siffran 20. Om jag springer 10 km under 38 minuter till hösten, inte minns något från sista kilometern, kräks efteråt och måste bäras ut från Hässelby idrottsplats då är jag nog nära 20 på Borgskalan.

3 mil på band och två positiva besked

Den nämnda långpasstressen lindrades något i dag då jag genomförde ett 30 km-pass på löpband. Min rosslighet i halsen och en hosta som i nuläget visserligen är betydligt bättre gjorde ändå att det blev löpning på bandet både i går och i dag. Antar att det inte är jättebra att dra ner 11-gradig kalluft i lungorna under 3 mils löpning. Något som min sambo också påpekade för mig och som gjorde att hon i går kom hem med ett nytt gymkort till mig. Naturligtvis väldigt omtänksamt av henne. Jag var dock lite tjurig då jag var inställd på ett långpass utomhus men insåg tillslut att hennes omtänksamma råd nog inte var så dumma ändå. Däremot undrar jag om jag någonsin kommer att springa ett långpass på löpband igen. Visserligen var det väldigt intressant att hitta mentala tricks för att undvika den enorma enformighet och tristess som hela tiden ville tränga sig på, men min bestämda uppfattning är annars att långpass ska springas utomhus.

Mina knep handlade dels om att dela upp långpasset i 3 delar och dels att ha bra musik i öronen. Emellanåt räknade jag till hundra och gissade hur långt jag hade sprungit. Vid ett tillfälle räknade jag till tusen. Körde gissningslekar och hade ibland lite roligt åt mina ständiga försök att göra ett stillastående pass i 3 mil intressant. Första milen sprangs i exakt 4,45-fart och gick alltså på 47,30. Andra milen hade jag redan innan passet bestämt att det skulle löpas i marafart och gärna lite snabbare än så. Den gick på 42,50 och således ett snitt på 4,17. Det kändes riktigt bra och det är på något sätt lättare att springa på löpband om man får slita lite. Då har man fullt upp med att fokusera på den ökade ansträngningen. Sista milen avslutades på 48,15 och ett snitt på 4,49. Den sista milen var riktigt seg och nu blev det gissnings- och räknelekar mest hela tiden. Frida Hyvönen sjöng dessutom vackert i mina öron. Under den snabba milen underhöll Håkan Hellström mig. Hela passet gick på 2,18,35 (4,37), vilket måste anses som ett väldigt snabbt 30 km-pass för min del. Men det är ju såklart lättare att hålla ett högre tempo på löpband. Lutningen fick bli 0,5.

Jag var efter passet väldigt nöjd med att det genomfördes exakt på det sätt som jag tänkt mig innan. Dessutom var gårdagens pass något som jag också var väldigt nöjd med. Jag sprang då ett pass på 10 km där jag under 5 km sprang i 3,56-tempo och alltså körde den 5:an på 19,40 utan att jag tyckte att jag tog ut mig så extremt mycket. Till skillnad mot mitt senaste blogginlägg känns nu löpningen väldigt bra och jag tycker mig återigen ha fått 2 bra formbesked. Känner mig helt plötsligt ganska tillfreds med min träning och känner varken mängd- eller långpasstress. Nu tar jag mig nog en vilodag imorgon innan det förmodligen blir ett lugnt distanspass på måndag. Men snart bör det också vara dags för lite VO2 max intervaller. Det var ett tag sedan.

Kan också nämna att jag både i går och i dag träffade Matthias Amnéus på gymet som allt som oftast ligger i topp på vår kommuns topplista på jogg. Mathias tror jag har en väldigt stor kapacitet och blir inte förvånad om han springer milen kring 37 minuter i år. Det ska dessutom bli spännande att se vad han kan göra på maran i maj. Kolla gärna in hans blogg En löpares dagbok.

Glädjen i löpningen!?

Jag är i nuläget full av många motsägelsefulla känslor både vad gäller min löpning och mitt bloggskrivande. Jag har någon form av ambition att ha en levande blogg med alla möjliga funderingar kring löpning. Allt som oftast har jag också massa olika funderingar kring detta outtömliga ämne. Allt ifrån min egen träning och mina tävlingar till teorier kring löpträning i största allmänhet. Men så här mitt i någon form av icke säsong utan någon riktigt tydlig struktur i träningen, med den bitande vintern och långt till nästa tävling har jag helt enkelt hamnat i någon form av vacuum känner jag.

Motivationen kommer väl och går antar jag. Dock så har en del olustiga tankar den senaste tiden dykt upp hos mig. De senaste 2 åren har jag enbart varit fokuserad på ökad mängd, mer kvalitet och bättre resultat. Fortfarande är dessa tankar också de mest närvarande vad gäller min löpning. Den senaste tiden har jag dock emellanåt helt plötsligt hamnat i tankegångar som handlar om att springa mindre och kanske bara se löpningen som vanlig vardagsmotion istället. Är det sådana tankar som man ska ta till sig, bearbeta och sedan stänga ute, eller finns det något annat syfte med sådana funderingar? Är det en naturlig reaktion som ibland ingår i en löpares tillvaro eller är sådana tankar något som de flesta löpare aldrig brottas med?

Då jag pratar om löpning med familj, vänner och kollegor och funderingar kring hur man hittar motivationen till att springa dyker upp så brukar jag ofta påstå att det handlar om att komma över en gräns och då den gränsen är passerad så känns det inte längre jobbigt att ta på sig sina löparskor och ge sig ut på en löprunda. Då denna gräns är passerad så är en löprunda alltid mer lockande än att krypa ner i soffan och slå på teven. Men är det verkligen så? Kanske kan det vara så att man efter en tid kommer över en ny gräns då löpningen inte flyter på automatiskt utan blir mer av ett tvång och ett framkallande av stress. Är det en sådan gräns jag nu passerat? Jag märker att jag mer nu än tidigare hela tiden planerar när jag kan få till nästa löppass och när i kalendern långpasset respektive intervallpasset kan passa in. Ju mer mängd, desto mer planerande såklart, men om det leder till en viss löp- och mängdstress är det då värt allt detta? Handlar inte allt om att huvudmålet måste vara att behålla glädjen i löpningen? Kan man behålla glädjen samtidigt som man hela tiden mer och mer måste försöka hitta utrymme för allt mer tidskrävande löpning?

Sann löpglädje tillsammans med min son.

Jag har hela tiden inbillat mig att ju mer jag springer ju större glädje finner jag i löpningen. Detta hänger naturligtvis ihop med att jag då ofrånkomligt också ser en utveckling i mina resultat. Men att befinna sig i en period i livet då barnen fortfarande är ganska små och jag närmar mig 40, är en ganska duktig löpare men absolut inte en väldigt duktig löpare, bättre än de flesta men långt ifrån eliten, kan föra med sig vissa bekymmer. I min ålder med endast 2 års regelbunden löpträning och med en viss tidsbrist till mer avancerad form av löpträning så kommer jag av naturliga skäl aldrig att bli en elitlöpare. Men vad vill jag då med löpningen? En lagom ökning av träningen i den mån det finns tid och energi eller bör jag försaka en massa annat för att bli en av Sveriges bästa 45-åringar?

Ibland får jag höra att jag överanalyserar och i stället borde låta saker ha sin gilla gång, vara glad över den löpning jag kan utföra och vara glad över de resultat jag uppnår. Men ska löpningen stanna där? Är det endast då glädjen finns kvar? Kan löpningen vara ett jagande efter mängd, kvalitet och resultat samtidigt som det innebär att den är en källa till glädje? Njuter elitlöparen allt som oftast av sin löpning trots sina 15 mil i veckan eller kopplar han/hon på autopiloten och ser varje träningspass som en ofrånkomlig nödvändighet för att uppnå de resultat han eller hon har som mål? Hur långt kan mängd och glädje gå hand i hand? Ska man bara analysera sin träning utifrån kvantitativa och kvalitativa mått eller ska den också analyseras utifrån någon form av glädje och tillfredsställelseaspekt? Ett alternativ till Borgskalan kanske vore en glädjeskala på varje pass. Typ: I dag sprang jag ett 19-pass då känslan i intervallerna var fantastiska men gårdagens tråkiga distanspass i snömodd hamnade bara på 11.

Hur som helst kan jag inte dra någon annan slutsats för min egen del än att glädjen i löpningen hela tiden måste vara närvarande för att jag ska ägna mig åt löpträning. Om löpningen blir ett tvång utan glädje finns det faktiskt ingen som helst anledning att ägna sig åt den överhuvudtaget. Däremot kan jag slå fast att trots mina för tillfället något förvirrande tankar kring min löpning så ser jag fortfarande nästan alltid fram mot nästa löppass och jag ska göra allt jag kan för att den känslan ska få bestå. Även om det skulle innebära att jag minskade i mängd till förmån för glädjen.

Bloggvila och långpassvila

Alldeles för få uppdateringar i min blogg den senaste tiden. Men Thailandvistelsen fick också bli en vila från min blogg. Nu blir det mer regelbundet skrivet kan jag lova.

Återigen tillbaka till vinterkylan alltså. Jag kan inte under några som helst omständigheter påstå att detta känns roligt. De senaste vintrarnas ihållande kyla och snöande känns enbart tråkigt. Jag vill springa i värme och på barmark, i shorts och t-shirt. Jag misstänker dock att då man befunnit sig i värme en tid så känns den rådande vintern ännu jobbigare att hantera.

Men nu är jag hemma igen och löpträningen ska bedrivas under rådande omständigheter vare sig jag tycker det känns kul eller inte. Jag tycker att löpträningen flöt på hyfsat i Thailand och jag sprang faktisk exakt 17 mil under mina 3 veckor. Detta måste jag säga var ett fullt godkänt träningsresultat. Det som stressar mig just nu vad gäller löpningen är dock avsaknaden av långpass i snart en månad. Jag inser nämligen att med höjda krav på mina resultat och min träning så utgör långpassen kanske det viktigaste fundamentet för att öka möjligheten till en bra maratontid. Att inte ha sprungit ett enda långpass på en månad känns av den anledningen långt ifrån bra.

Jag försöker intala mig själv att det är långt kvar till den 28:e maj och att jag har mer än 3 månader på mig att se till att kroppen hinner få sina långpass. Dessutom är det framförallt under mars och april som den mer seriösa mängdträningen ska bedrivas. Men jag upplever ändå en viss stress över detta och dessutom känner jag också en viss mängdstress överhuvudtaget. Jag har kanske för höga krav på min träning men då jag ständigt vill försöka öka mängden och kvalitén så blir det på något sätt svårt att vara nöjd över den träning som ”bara” blir av. Jag skulle egentligen vilja se att samtliga veckor innehöll minst 60 löpta kilometer med minst ett bra kvalitetspass och ett långpass. Vissa veckor ser ut så men långt ifrån alla. Under den tid som nu är kvar till maran måste jag se till att de flesta veckor ska se ut just så. Ett långpass, ett kvalitetspass och 60+ i km. Ska väl inte vara så svårt att få till tycker jag.

Var idag ute på mitt första löppass efter en tredagarsvila efter hemkomsten. Ett vanligt distanspass som inte alls kändes bra. Jag har nu i snart 2 veckor haft en lätt tryckande känsla i bröstet och varit slemmig och hostig och det vill inte riktigt släppa. Tanken idag var ett lite snabbare distanspass i ca 4,30 fart. Efter 2 km i detta tempo kände jag dock att kroppen inte riktigt var med och jag bestämde mig för att sluta kämpa och nöjde mig med lugn 5-fart som egentligen kändes som 4,40-fart i ansträngningsgrad. Är kanske inte allt för orolig över detta men nu vill jag så gärna komma igång med bra pass och jag vill ha en positiv löpkänsla i kroppen. Just nu känns löpningen sådär och en viss form av motivationsbrist kan jag också finna. Men allt löser sig nog till slut får jag hoppas.

Sista veckan i Thailand

Thailandvistelsen börjar närma sig sitt slut och den stundande vardagen närmar sig med en oundviklig obarmhärtighet.Jag får alltid en enorm separationsångest då jag befunnit mig utomlands och ska återvända hem. Dock brukar det ju allt som oftast bli ganska bra då man väl är hemma igen och återgår till den vardag som man allt som oftast lever i. Vet bara inte om jag håller med om begreppet "borta bra men hemma bäst". Kanske jag istället skulle kunna skriva under på orden "borta fantastiskt skönt och hemma oftast oki för det mesta". Nu finns ju inget sånt ordspråk och kanske får man istället intala sig att hemma är bäst. Phi Phi öarna besöktes igår, vackert men extremt exploaterat och den Vingarrangerade utflykten gjorde att vi kände oss som en skock får som skulle slussas in och ut på olika stränder. Skynda, skynda... titta och upplev och så skyndar vi oss till nästa ställe. Allt detta tillsammans med ett oändligt antal kineser och dessutom doldes den trots allt fantastiska miljön av alla dessa speedbåtar. Man kan undra hur turismen i världen kommer att fungera om 1,5 miljarder kineser sätter igång och reser som vi västerlänningar har gjort de senaste 30 åren... en stilla undran.

Löpningen har mitt i allt detta fortsatt hållits vid liv. Tyvärr blev min intention om ett långpass på löpbandet idag inget annat än en intention. Det hela slutade med 16 km varav 5 km (10-15) sprangs i marafart (4,21-fart). Ett helt oki pass ändå. Anledningen till det avbrutna långpassförsöket var nog i första hand en extremt dålig luftkonditionering och med 32-gradig värme utomhus så höll jag bokstavligt talat på att flyta bort. Jag svettades så mycket att jag knappt kundes se ibland. Har dessutom känt en viss rosslighet i bröstet med en besvärande hosta de senaste dagarna. Så dagens pass kändes trots allt som ett helt oki pass. I morgon blir det en ny heldagsutflykt och med all sannolikhet löpvila. Men med exakt 14 löpta mil under dessa 2,5 veckor hittills så måste jag nog säga att löpfrekvensen har blivit högre än vad jag vågat hoppas på. Kan ju inte heller låta bli att lägga in några egocentrerade löpbilder på mig själv på stranden i Bangtao :)

Morgonlöpning i Thailand

Jag kliver upp tidigt. Övriga familjen ligger fortfarande och sover. Det är inget märkvärdigt jag ska göra men jag ska i alla fall ge mig ut på en tidig morgonlöpning i ett främmande land långt från vårt trygga Sverige. Väckarklockan ringer. Snabbt stänger jag av den. Efter att jag sömndrucket har insett att klockan är 07.15, tidigt en morgon i Bangtao i Thailand kliver jag upp, tar på mig mina löparshorts, dricker en resorb och äter en banan. Allt går smidigt och tyst. Jag längtar till den stundande morgonjoggen.

Väl ute på vägen är allt så fridfullt. Så lugnt och så vackert. Jag inser helt plötsligt att detta måste vara något av det bästa livet har att erbjuda. Det dagliga livet på vår resort består av sol, bad, Lollo och Bernie för barnen, god mat och dryck men föga exotiskt och få kulturella stimulanser. Helt plötsligt är jag så långt ifrån denna resorttillvaro. Jag ser under min morgonlöpning hur en liten by i Thailand vaknar. Hur familjer startar sina morgonsysslor, hur småbutiker öppnar, hur barnen leker på gatan. Jag tar till mig och begrundar hur vackert och enkelt allt verkar vara. Min löpning fortgår i vanligt 4,50-tempo. Min aversion mot morgonlöpning är som bortblåst och jag befinner mig i ett saligt rus och inser vilken priviligierad människa jag är som får denna möjlighet. Att dels ha hälsan och möjligheten att springa tidigt på morgonen med relativt lätta steg och samtidigt njuta av en inblick i en annan kultur och få uppleva en total kontrast mot den resortvärld där jag i huvudsak tillbringar min tid under dessa 3 veckor i Thailand är en ynnest och en möjlighet som är få förunnat.

Jag närmar mig återigen vår resort efter 14 löpta kilometer. Resortens frukostbuffé är öppen och jag ser till att få i mig 2 glas kall chokladmjölk och 2 glas apelsinjuice innan jag tar ett morgondopp i havet. Strax innan 9 väcker jag övriga familjen och vi gör oss alla klara för en gemensam frukost.

Denna lilla episod är kanske den starkaste löpupplevelsen under min vistelse här i Thailand. Men förutom en fantastisk lugn och skön tillvaro med mycket sol och bad så har dessutom min löparmix hålltits levande. Jag har sprungit relativt regelbundet och fått en varierad träning i form av lugn distans, tröskeltempo på löpband, VO2 max fartlek på löpband samt varierat den lugna distansen i olika miljöer. Där den nämnda löpningen i byn Bangtao varit ett inslag och där strandlöpningen på Bangtao beach varit ett annat. Att sent på eftermiddagen springa längs en strand med en bedårande vy och solen som strax är på väg att gå ner är en upplevelse som är väl så stark som den morgonlöpning jag beskrev.

Jag har medvetet tagit en paus i mitt bloggskrivande under min thailandvistelse men kommer naturligtvis att vara mer regelbunden i mina inlägg då jag om en dryg vecka återigen befinner mig i Sverige. Jag kan också nämna att min löping här har smittat av sig på barnen och min son Samuel ville absolut hänga med sin far på en strandjogg. Sagt och gjort så satte jag igång min Garmin och min 6-årige son joggade på i 2 km i 6,20 tempo. Imponerande tyckte jag och en lyckligare son har jag sällan sett. Min tillilka 6-åriga dotter Elina hängde även hon med en sväng :)