Glädjen i löpningen!?

Jag är i nuläget full av många motsägelsefulla känslor både vad gäller min löpning och mitt bloggskrivande. Jag har någon form av ambition att ha en levande blogg med alla möjliga funderingar kring löpning. Allt som oftast har jag också massa olika funderingar kring detta outtömliga ämne. Allt ifrån min egen träning och mina tävlingar till teorier kring löpträning i största allmänhet. Men så här mitt i någon form av icke säsong utan någon riktigt tydlig struktur i träningen, med den bitande vintern och långt till nästa tävling har jag helt enkelt hamnat i någon form av vacuum känner jag.

Motivationen kommer väl och går antar jag. Dock så har en del olustiga tankar den senaste tiden dykt upp hos mig. De senaste 2 åren har jag enbart varit fokuserad på ökad mängd, mer kvalitet och bättre resultat. Fortfarande är dessa tankar också de mest närvarande vad gäller min löpning. Den senaste tiden har jag dock emellanåt helt plötsligt hamnat i tankegångar som handlar om att springa mindre och kanske bara se löpningen som vanlig vardagsmotion istället. Är det sådana tankar som man ska ta till sig, bearbeta och sedan stänga ute, eller finns det något annat syfte med sådana funderingar? Är det en naturlig reaktion som ibland ingår i en löpares tillvaro eller är sådana tankar något som de flesta löpare aldrig brottas med?

Då jag pratar om löpning med familj, vänner och kollegor och funderingar kring hur man hittar motivationen till att springa dyker upp så brukar jag ofta påstå att det handlar om att komma över en gräns och då den gränsen är passerad så känns det inte längre jobbigt att ta på sig sina löparskor och ge sig ut på en löprunda. Då denna gräns är passerad så är en löprunda alltid mer lockande än att krypa ner i soffan och slå på teven. Men är det verkligen så? Kanske kan det vara så att man efter en tid kommer över en ny gräns då löpningen inte flyter på automatiskt utan blir mer av ett tvång och ett framkallande av stress. Är det en sådan gräns jag nu passerat? Jag märker att jag mer nu än tidigare hela tiden planerar när jag kan få till nästa löppass och när i kalendern långpasset respektive intervallpasset kan passa in. Ju mer mängd, desto mer planerande såklart, men om det leder till en viss löp- och mängdstress är det då värt allt detta? Handlar inte allt om att huvudmålet måste vara att behålla glädjen i löpningen? Kan man behålla glädjen samtidigt som man hela tiden mer och mer måste försöka hitta utrymme för allt mer tidskrävande löpning?

Sann löpglädje tillsammans med min son.

Jag har hela tiden inbillat mig att ju mer jag springer ju större glädje finner jag i löpningen. Detta hänger naturligtvis ihop med att jag då ofrånkomligt också ser en utveckling i mina resultat. Men att befinna sig i en period i livet då barnen fortfarande är ganska små och jag närmar mig 40, är en ganska duktig löpare men absolut inte en väldigt duktig löpare, bättre än de flesta men långt ifrån eliten, kan föra med sig vissa bekymmer. I min ålder med endast 2 års regelbunden löpträning och med en viss tidsbrist till mer avancerad form av löpträning så kommer jag av naturliga skäl aldrig att bli en elitlöpare. Men vad vill jag då med löpningen? En lagom ökning av träningen i den mån det finns tid och energi eller bör jag försaka en massa annat för att bli en av Sveriges bästa 45-åringar?

Ibland får jag höra att jag överanalyserar och i stället borde låta saker ha sin gilla gång, vara glad över den löpning jag kan utföra och vara glad över de resultat jag uppnår. Men ska löpningen stanna där? Är det endast då glädjen finns kvar? Kan löpningen vara ett jagande efter mängd, kvalitet och resultat samtidigt som det innebär att den är en källa till glädje? Njuter elitlöparen allt som oftast av sin löpning trots sina 15 mil i veckan eller kopplar han/hon på autopiloten och ser varje träningspass som en ofrånkomlig nödvändighet för att uppnå de resultat han eller hon har som mål? Hur långt kan mängd och glädje gå hand i hand? Ska man bara analysera sin träning utifrån kvantitativa och kvalitativa mått eller ska den också analyseras utifrån någon form av glädje och tillfredsställelseaspekt? Ett alternativ till Borgskalan kanske vore en glädjeskala på varje pass. Typ: I dag sprang jag ett 19-pass då känslan i intervallerna var fantastiska men gårdagens tråkiga distanspass i snömodd hamnade bara på 11.

Hur som helst kan jag inte dra någon annan slutsats för min egen del än att glädjen i löpningen hela tiden måste vara närvarande för att jag ska ägna mig åt löpträning. Om löpningen blir ett tvång utan glädje finns det faktiskt ingen som helst anledning att ägna sig åt den överhuvudtaget. Däremot kan jag slå fast att trots mina för tillfället något förvirrande tankar kring min löpning så ser jag fortfarande nästan alltid fram mot nästa löppass och jag ska göra allt jag kan för att den känslan ska få bestå. Även om det skulle innebära att jag minskade i mängd till förmån för glädjen.