Jag befinner mig just nu i en situation där jag känner en viss mängdstress. Min ambition är stor och jag vill verkligen springa så mycket jag kan och klarar av för att bygga upp styrkan och orka med hårdare träning. Jag vill göra ett bra resultat på maran i slutet av maj. Dessutom ska jag resa till Thailand den 22:a januari och vara där i 3 veckor. Möjligheten till långpass i 30-gradig värme känns begränsad och samtidigt känns det lite trist om även Thailandvistelsen ska bestå i ett jagande efter tid för löpning. Jag vill hinna med så mycket träning jag kan innan och efter alltså.
Mitt förhållningssätt till löpningen är annars något jag tror mig behöva jobba med just nu. Jag kommer emellanåt till den insikten att jag blir stressad när jag ser joggkompisar på jogg som registrerar mer träning och tänker hela tiden hur jag ska få in nästa löppass. Att löppassjagandet ofta får bli en av de viktiga bitarna att få in i det övriga familjetidspusslet. Man är inte ensam i en familj. Min sambo ska få sin tid, barnen sin tid, gemensam tid, ensam tid och så vill jag springa och springa i en tillvaro där min löpning kanske inte är det som övriga familjemedlemmar ser som den allra viktigaste delen som måste prioriteras och för mig är den så extremt viktig. Slappna av Tomas, säger jag till mig själv ibland. Du hinner det du hinner och jag intalar mig att jag inte ska känna stress. Men jag är övertygad om att jag inte är ensam om detta fenomen… löpstressen.
En andra aspekt av det hela är dessutom att med ökad mängd och mer regelbunden löpträning så får kroppen ett allt större behov av att springa. Det handlar alltså både om ett psykiskt och ett fysiskt behov som ska tillfredsställas. Att kroppen efter några dagar skriker efter att få komma ut är kanske ett ännu svårare problem att hantera än problematiken med mängdjagandet. Jag kan ibland fundera hur elitlöpares tillvaro ser ut och vad som händer med dessa då det tvingas till avbrott i träningen eller inte heller får ihop tiden. Eller är det så att elitlöpare alltid får ihop tiden då det är det viktigaste i deras liv?
Jag kan också fundera på hur detta med utveckling fungerar. Kommer jag att ha samma starka drivkraft om några år då jag märker att min utvecklingskurva stagnerar? När jag är drygt 40 år och jag får kämpa livet ur mig för att förbättra min maratid med en minut. Än så länge tror jag att jag kan kapa 5-10 minuter per år men hur länge varar det? När jag har sprungit maran under 3 timmar kanske jag dessutom kommer att vara nöjd. Kan det bli så?
 |
| Har han problem med motivationen? Känner han löpstress? |
På min relativt höga motionärsnivå känns 3 timmar som ett stort mål och som en väldigt bra tid. Ett resultat jag skulle vara stolt över. Men vad händer sedan? Att därefter befinna sig i något slags ingenmansland med en maratid på 2,50. Ingen elittid men en väldigt bra tid. Löpare som år ut och år in tränar enorma mängder och springer maran mellan 2,30 och 3 timmar. Fantastiska tider men långt ifrån den yppersta eliten. Det finns så många enormt duktiga löpare som bara försvinner i mängden. Jag blir nästan arg ibland då jag vet att det stora flertalet inte har en aning om vad det innebär i träning och mental styrka för att springa en mara på dessa tider. Hur ser motivationen ut för alla dessa fantastiska elitmotionärer? Att komma på plats 74 i Stockholm Marathon är en fantastisk prestation men går det att fortsätta att motivera sig med vetskapen att man förmodligen aldrig når så mycket längre än så. Att heta Haile Gebrselassie och springa en mara på 2,03,59 är en sak men att heta Tomas Fransson och om 5 år springa maran på 2,50 är en annan. Hur kommer jag att hantera den situationen? Eller är det så att det går att heta Tomas Fransson och låt oss säga om 7 år springa maran under 2,30?
Jag har under hela mitt liv varit en person som ger mig in i projekt till 100 procent. Antingen helt på eller helt av. Det finns inga mellanting i min värld. Just nu är det löpningen som är helt på. Jag har haft perioder där golf varit helt på. Där poker varit helt på och där ett onlinespel på nätet som heter Hattrick varit helt på. Alla dessa 3 är helt av idag. Kommer min löpning att bli helt av? Jag har intalat mig själv och gör det kontinuerligt att löpningen har kommit in i mitt liv för att stanna… men ibland är jag rädd att jag en dag helt plötsligt bara lägger av. Äh nu har jag tröttnat. Vad kan jag hitta på nu?
Jag var i Tahiald förra året. Fick som längst till ett 8km pass. Sen rann och kokade jag bort. Slappanade av efter några dagar och insåg att det ändå inte skulle funka att köra på som vanligt.
SvaraRaderaOftast sprang jag 4-5km innan frukost. Innan det blev olidligt varmt och fuktigt.
Oj vad jag kan relatera till mycket i den här texten!! Ju bättre man blir (och vi är ju redan ganska bra faktiskt) ju mera vill man träna för att bli ännu bättre vilket inte alltid är vad andra i familjen tycker. Som min fru sade när jag pratade maraförbättring för ett tag sedan: "jag ser hellre att du är hyffsat tränad och jag också än att du springer ännu mera".
SvaraRaderaDu skrev; "Jag har under hela mitt liv varit en person som ger mig in i projekt till 100 procent. Antingen helt på eller helt av. Det finns inga mellanting i min värld"
Det är nog därför det känns lite stressande nu Tomas för där du är i livet kan det aldrig bli helt på med löpningen, då skulle du börjat när du var 19 och inte hade familj ;)
Jag kan känna mig stressad ibland av utebliven träning, samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att vinnna några mästerskapsmedaljer och att det finns oerhört mycket att göra för att optimera min löpträning utan att öka mängden ( t ex mera regelbunden kvalité) och då känns det lugnare.
Imorgon blir det längdskidor men nu har jag tagit det ganska lugnt hela 2011 :) så lusten att springa mera igen börjar återvända.
Matte: Men som tur är så kommer det att finnas ett löpband där vi ska bo :)
SvaraRaderaStaffan: Önskade jag hade lite mer av din inställning. Du inser fakta och rättar dig efter läge. Jag kommer heller aldrig vinna några mästerskapsmedaljer men till skillnad från dig så vill jag öka mängden. Men visst... optimera träningen har ju sina poänger. Är fortfarande i en process då jag söker en väg i denna löparmix :)
Vem söker inte den optimala vägen i löparmixen? Det är ju det som egentligen alla diskussioner i forumet på jogg.se handlar om även om frågeställningarna är lite olika formulerade.
SvaraRaderaOavsett idrott och oavsett nivå så tror jag att alla känner stress och brist på motivation, och kanske speciellt just innan säsongen ska dra igång. Det beror nog ofta på att man har sina mål och till varje pris vill nå dem, men istället för att fokusera och känna lugn slår det knut och resulterar istället i stress och kanske brist på motivation.
SvaraRaderaJag själv brukar vila lite extra då de tankarna kommer, låter paradoxalt, jag vet, men jag tror på det och hittills har det funkat. Under de dagarna har jag istället jobbat med det mentala och slut resultatet har blivit att jag har kommit tillbaka superstark mentalt, redo för en kanon säsong!
LYCKA TILL!