Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

onsdag 15 december 2010

Behovet av att synas!

Det här med bloggande visade ju sig trots allt vara lite roligt. Jag var länge motståndare till att överhuvudtaget registrera min träning på jogg men nu sitter jag inte bara och gör det, utan jag har dessutom startat en blogg. Varför har många av oss ett inneboende behov av att dela med sig, visa upp sig och synas i olika sammanhang? Varför har jag det?

Jag har alltid varit mån om ett privatliv utan behov av större insyn från omgivningen. Man lever sitt på något sätt. Men då vi idag har möjlighet att ge bilder av i stort sett hela vår vardag till vår omvärld och våra vänner så kanske vi alla har svårt att värja oss. Det hela handlar kanske också om att varje individ har någon form av bekräftelsebehov. Oavsett om vi är på jobbet, hemma eller om vi springer. Varför skriver jag ett inlägg om anaerob eller aerob träning? Varför tar jag mig tid att skriva en rapport från årets alla tävlingar? Varför har jag behov av att skriva om att lugn distans i 4:50-fart är något för mig. Vad händer då en del av ens tillvaro och tankar blir till beskådande för andra? Men drivkraften i min löpning har förmodligen blivit starkare nu när jag syns i andra sammanhang än i min egen bekantskapskrets. Sedan tror jag att många av oss människor tycker om att söka sig till likasinnade. Vi vill bli tagna på allvar och att människor faktiskt förstår vad du pratar om när du funderar på trösklar och inte blir missförstådd och det tolkas som om du pratar om något som man kliver över när man går in i ett rum.

Osökt så kommer jag in på mitt inlägg där jag skrev om varför jag springer. Egentligen kan jag nog inte komma underfund med fullt ut varför jag gör det. Anledningarna är många och svaren långtifrån självklara. Blir löpandet en viktigare aspekt i mitt liv när jag nu dessutom skriver om det och registrerar min träning så att andra kan se hur jag springer? Kan löpningen bli FÖR viktig?



Det som jag nog kanske ändå brottas mest med är att jag är livrädd för att ta mig själv på för stort allvar. Min blogg handlar om min löpning och vad jag har för åsikter och funderingar kring detta. Den handlar uteslutande om en egocentrerad del av mig själv. Jag blir glad av att bli sedd och jag får en liten kick av att folk läser det jag skriver. Min löpning och löpningens betydelse i mitt liv är något jag vill förmedla till människor på jobbet, i min bekantskapskrets och till människor jag möter i alla möjliga sammanhang. Borde inte min hobby vara något som jag behöll för mig själv och funderade kring i en alldeles privat dagbok eller träningsdagbok? Är mitt bekräftelsebehov så stort eller är allt detta bara en naturlig följd av ett intresse som blivit större de senaste åren. Det kanske egentligen inte finns något behov alls av att analysera hur man hanterar sitt löpintresse. Kanske borde man bara låta ledas åt ett håll som man inte behöver ha total kontroll över? Är lyhördheten mot sitt eget agerande en onödig egenskap?

Jag har inga svar på alla dessa frågor. Men jag vet att jag avskyr när människor tar sig själva på för stort allvar och tror sig själva ha svaren på allt. När människor kommer med självklara sanningar om någon företeelse där det inte finns någon sanning. Här hoppas jag att min omgivning reagerar om jag är på väg åt det hållet.

Min beslutsamhet i min löpning känns just nu så oerhört stark och mitt mål att springa maran under 3 timmar 2012 känns mer och mer som ett delmål. Men hur långt kan man nå som vardagsmotionär om än på en succesivt högre nivå? Vilka tider kan jag nå? Kommer drivkraften att finnas kvar om 7 år. Springer jag maran på 2,45 när jag är 45? Jag tror inte att det är omöjligt, snarare fullt möjligt. Men varför vill jag nå dit? Vad driver mig och hur mycket egoist ska man tillåta sig själv att bli? När blir löpningen en så stor del av ens tillvaro att människor i din omgivning börjar att irritera sig på den och den stjäl tid och uppmärksamhet från andra? Här tror jag nog att lyhördheten mot ens eget agerande och dess konsekvenser är en nödvändig egenskap, trots allt.

9 kommentarer:

  1. Du fortsätter att leverera träffsäkra och tänkvärda texter, tur att du börjat blogga!

    Det är säkert en blandning av faktorer, ju bättre man blir desto mer intresserad blir man av att optimera träningen för att kunna bli ännu bättre och då ökar behovet att kunna diskutera med andra löpare. När familjen eller jobbkollegor dessutom inte delar ens intresse lika mycket söks bekräftelse på att man är på rätt väg via andra kanaler i bloggar och forum.

    Lyhördhet är viktigt, jag bjuder gärna på det jag kan via bloggen eller till intresserade kollegor men aktar mig från att bara prata löpning på jobbet. När löpningen blir så viktig att den börjar gå ut över relationer över nära och kära har man tagit det ett steg för långt.

    SvaraRadera
  2. Håller med Staffan, att löpningen inte borde gå över vänner och relationer på negativt sätt. Men av vad du visat, verkar det inte som du är i det steget(vet du dock bäst själv). Jag kollar din blogg flera gånger om dagen och blir lika positivt överraskad över varje blogginlägg, likt säkert många andra.
    Hoppas verkligen du vill fortsätta dela med dig av detta goda och inspirera oss joggare, men gör det i den mån du själv orkar och känner för. Tack :)

    SvaraRadera
  3. Tack så mycket för era kommentarer!

    Staffan: Tror du har helt rätt och det är nog som sagt en logisk konsekvens av ens träning att man söker sig till andra kanaler. Ja, lyhördheten är viktig.

    Anonym: Väldigt vänliga ord. Jag ska skriva i den mån jag orkar, absolut :) I början är det kanske lätt att vara lite överpeppad :) Sedan kommer nog en del ganska vanliga enkla betraktelser över enskilda pass också.

    SvaraRadera
  4. Jag vet varför du springer Tomas-du ger dig inte förrän du har slagit mina 2,55,56! Därefter kommer du att ta det mycket lugnare! Nej,skämtet åt sidan-du är beundransvärd i din seriositet-du skriver bra texter,och du levererar! Hälsning Bosse S

    SvaraRadera
  5. Ha ha.. att slå din tid får vara ett delmål :)Tack så mycket för positiv respons på min blogg Bosse!

    SvaraRadera
  6. Hej Tomas!
    Jag bloggar för att komma i kontakt med andra som har samma intresse som mig. Det finns många i min omgivning som tränar men kanske ite på samma sätt.

    Tycker också att det är kul att se när andra lyckas nå sina målsättningar.

    SvaraRadera
  7. Jag känner igen mig i det mesta som du skriver. Vi är ju alla både bloggare och löpare så det finns en massa kontaktytor. Jag trodde aldrig jag skulle blogga och det är inget jag säger till släkt och vänner, det skulle bara bekräfta deras fördomar om mig:) Men det är givande och man snälla kommentarer som gör en på gott humör. Dessutom håller bloggen ordning på träningen. Man har ju uttryckt ett mål offentligt och då måste man ju försöka klara det.

    SvaraRadera
  8. För mig handlar bloggandet att hålla koll på ens utveckling, och att motivera sig själv. Men också att dela med sig av kunskap, motgångar och medgångar med andra. Det sista är väl en effekt av mitt liv i open source världen... :)

    SvaraRadera
  9. Johan: jo jag ser nog också att det kan göra att man håller ännu bättre fokus på träningen. jag tror dock inte att jag kommer blogga så regelbundet som jag gjort nu i början.

    Mikael: ja ungefär så ser jag nog det också :)

    SvaraRadera