Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

onsdag 31 augusti 2011

Ett uselt tävlingsresultat!

Jag har ingen lust att skriva en race report då resultatet i mitt deltagande i Hälsoloppet i Huddinge var mins sagt uselt. Tänkte dock försöka få ner några tankar kring varför jag så kapitalt misslyckas på millopp. Visserligen hade jag väldiga problem med magen under andra varvet men då jag passerade mållinjen på 40,17 hjälper liksom inga ursäkter i världen. Kontrasten vad gäller mitt pannben att mala på i ett bra tempo på en mara och att göra det på 10 km är så stor att det nästan blir löjligt. De negativa tankar som kryper in i min hjärna när det börjar bli jobbigt vid 6-7 km är nästan bisarra. Jag säger åt mig själv att jag är trött och hittar ursäkter som att det här blir i alla fall ett bra snabbdistanspass.  Snittiden per kilometer i denna tävling är vad jag bör ha på Stockholm halvmarathon om 2,5 veckor.
Allt jag gör både vad gäller tempo på intervaller och resultat på längre tävlingar indikerar på en miltid ner mot 38 minuter. Jag läste någonstans att om man la till 15 sekunder per tusing på snittiden i ett intervallpass på 6X1000 med 1,30 vila så skulle det vara en väldigt bra fingervisning vad man skulle kunna göra för tid på milen. För min del skulle det innebära att en miltid på 38,20 vore en logisk konsekvens av detta. Jag var inte direkt nära om man uttrycker det milt. Jag sprang faktiskt 8 sekunder sämre än vad jag gjorde på samma lopp förra året. Med ett års ytterligare löpträning och drygt 250 mil sprungna gör jag alltså ett sämre resultat. Jag höjer min nivå på maraton med dygt 10 minuter per år men på 10 km står jag helt stilla. Just nu har jag ingen aning vad allt detta beror på men jag måste försöka hitta ett svar. Jag är visserligen extremt marafokuserad men jag måste hitta ett sätt att lyckas prestera åtminstone ett ok resultat på ett millopp. Vad är det som händer i min hjärna när jag sprungit 6-7 km och jag helt enkelt tappar lusten att kämpa? Eller kan svaret helt enkelt ligga i att jag är en usel millöpare men en ganska duktig maratonlöpare. Har jag ingen förmåga att plåga min kropp på kortare distanser men en väldigt bra förmåga att plåga den på längre distanser?
Jag har inget svar på frågan just nu. Det finns dessutom flera olika vägar att gå för mig för tillfället. Jag kan släppa 10 km-distansen helt och bara satsa på längre distanser eller så försöker jag att komma underfund med varför jag inte kan springa 10 km. Att hamna i en mental låsning vad gäller idrott är jag förmodligen inte den förste att råka ut för och att hitta verktygen för att kunna dyrka upp låset borde väl kanske vara det rimliga sättet att hantera situationen.
Efter målgång var jag trots det usla resultatet faktiskt inte särskilt knäckt. Detta hänger förmodligen ihop med att jag är så inriktad på Frankfurt och låter andra lopp få fungera som tillfällen att vänja mig vid en nummerlapp på bröstet. Men när man nu ändå sätter en nummerlapp på bröstet kan man kanske tycka att jag borde kunna tagga till lite och åtminstone försöka att prestera så gott jag kan istället för att säga åt mig själv att jag har för ont i magen eller att jag är för trött för att orka kämpa. Just nu kan jag inte annat än att vara lite arg på mig själv och den inställning jag uppvisar på en tävling. Det måste helt enkelt bli en ändring på detta. Jag vägrar faktiskt att tro att min kapacitet på 10 km ligger runt 40 minuter. Eller kan en löpare stå helt stilla på en distans och förbättra sig markant på en annan distans under ett antal år. Jag har trots allt väldigt svårt att tro att det skulle kunna förhålla sig på det sättet. Så det kanske är lika bra att testa Kistaloppet om 1,5 veckor och se om den usla millöparen Tomas får visa upp sig igen eller om han kan förskjuta de negativa hjärnspökena som flyttar in i hans huvud efter drygt 6 km.

tisdag 23 augusti 2011

Dags att tävla på milen!

Då är det alltså dags att börja fokusera och öka mängden avsevärt. Jag inser dock att viljan är större till denna mängdökning än vad tiden ibland tillåter mig. När man jobbar natt som jag gör och emellanåt mellan sömn och arbete dessutom har två barn att ensam ta hand om kan tidsbristen bli uppenbar. Jag försöker just nu trixa så gott jag kan och hoppas att det hela ska sluta med att jag får till de pass jag så väl behöver. Idag genomförde jag ett typiskt sådant stresspass med tidsbrist mellan två nattarbetspass. Sprang en snabbdistans på 6 km i tröskelfart strax under 4-fart. Med upp och nerjogg blev det 11 km. Jag borde dock ha lärt mig att efter att jag har sovit på dagen och sedan ger mig ut för att springa snabbt innan nästa nattpass så fungerar inte kroppen riktigt som den brukar göra. Det blev alltså ett riktigt jobbigt löppass och känslan var tyngre än tempot säger. Förhoppningsvis var det bra träning ändå.

Jag vill försöka att återkoppla lite till mitt tidigare inlägg om funderingar kring farter på intervallpass. Konklusionen för min egen del blev som jag skrev att jag med största sannolikhet kommer att lägga mig på en aningen högre fart än vad diverse rekommendationer säger. Däremot inser jag att det trots allt är nödvändigt att någon gång ibland ställa upp i en tävling som inte är så långt som ett maratonlopp eller ens så långt som ett halvt maratonlopp. Både Daniels och Pfitzinger pratar ju dessutom om behovet av att emellanåt tävla för att stämma av form och att få möjlighet att arbeta med de mentala bitar av löpning som bara kan uppstå vid en tävling.

Senast jag ställde upp i en tävling på 10 km var vid Hässelbyloppet förra året. Jag hade då sprungit 3st 10km lopp tidigare under året och vid samtliga tillfällen misslyckats med att springa milen under 40 minuter. På Hässelbyloppet sprang jag åtminstone på 39,46 även om jag var långt i från nöjd med resultatet. Jag har nog mentalt sett mig som en sub40 löpare i närmare 2 år men alltid kapitalt misslyckats på tävling. Efter Hässelbyloppet var det visserligen skönt att ha fixat den gränsen. Däremot har jag efter det inte känt mig särskilt motiverad att springa milen. Jag har tappat lite av intresset att göra en bra tid på 10 km och som jag tidigare nämnt så tycker jag mig inte vara en särskilt bra millöpare. Egentligen gillar jag nog inte att tävla på den distansen överhuvudtaget. Nu tycker jag mig dock ändå kunna se fördelarna med att tävla på denna distans. När jag nu faktiskt kan förstå att det finns maratonförberedande fördelar med att tävla på kortare distanser så blir det betydligt lättare för mig att ställa upp i en miltävling.

Jag inser också att i en jämförelse med en del löparkompisar och bloggkollegor så tävlar jag förfärligt lite. I skrivande stund har jag faktiskt bara tävlat 3 gånger i år varav jag vid ett av tillfällena dessutom bröt loppet (Kungsholmen runt). Det är inte fy skam att ha sprungit två maratonlopp i år iofs, men jag tror att jag bara har att vinna på att ställa upp i ett 10 km lopp just nu. Efter en hel del övervägande så har jag i alla fall beslutat mig för att springa Hälsoloppet i Huddinge nästa tisdag. I sammanhanget kan jag inte heller låta bli att tycka det är lite lustigt att det blev just detta lopp som jag bestämt mig för att tävla på milen. Förra året sprang jag nämligen också detta lopp i syfte att checka in sub40 biljetten som jag vid det tillfället trodde var idiotsäker. I stället kollapsade jag totalt de sista 2 kilometerna och sprang i mål på 40,09. Jag har förmodligen aldrig varit så fruktansvärt arg, besviken och missnöjd som jag var efter detta lopp för ett år sedan.

Det känns dock väldigt skönt att jag egentligen inte har några förväntningar i år förutom att jag ännu mindre tror att det finns en risk att jag inte kan springa under 40 minuter. En tid kring 39 minuter skulle kännas ganska logisk och vara ett helt ok resultat som ett maratonförberedande s.k. tune-up-race som Pfitzinger kallar det.

lördag 20 augusti 2011

Några funderingar kring farter på intervallpass

Jag har den senaste tiden plöjt en hel del litteratur och grunnat på hur snabbt man bör springa sina snabba intervaller. Detta är naturligtvis en fråga som inte har ett enkelt svar. Jag kan dock inte låta bli att försöka att hitta en teoretisk förklaringsmodell som får mig att tro att det finns någon form av svar på frågan kring farter på intervaller. Tyvärr inser jag att av alla de teoretiska förklaringsmodeller jag har hittat så ger ingen riktigt de svar jag själv vill ha.
Pete Pfitzinger pratar i sin bok Advanced Marathoning om att man ska springa intervaller i den fart man maxar på 5 km. I mitt fall skulle det i nuläget betyda att jag ska springa tusenmetersintervaller i 3,44-fart.  Jack Daniels (Running Formula) tillåter aningen snabbare intervallfarter. Vad gäller både Pfitzinger och Daniels så bygger resonemanget på att man inte behöver springa snabbare för att det ska ge det resultat man vill uppnå. Dessutom bygger teorierna på att ett snabbare tempo påverkar återhämtningen och den övriga mängdträningen negativt i allt för stor utsträckning. Jag köper delvis detta resonemang och skulle med glädje köpa det fullt ut om det inte vore för en liten väsentlig del.
Jag är en högst ordinär långdistanslöpare med ringa erfarenhet av hård träning och teoretiska modeller av densamma. Naturligtvis finner jag både Daniels och Pfitzingers träningsteorier i högsta grad intressanta. Jag har dock min amatörmässiga invändning mot det hela som jag också trots allt håller fast vid. Min invändning mot deras teorier kring hur snabbt man bör löpa dessa intervaller bygger jag på ett resonemang kring tanken att man på träning också bör pressa sitt mentala jag. Om jag på träning aldrig utmanar mitt pannben, aldrig på träning får bli riktigt riktigt trött och att jag aldrig tvingar mig själv att fortsätta trots att kroppen säger nej nej stanna… hur ska jag då lyckas utföra detta på en tävling? Pfitzingers teori kring intervallfarter bygger såklart på en större övergripande teoretisk förklaringsmodell. Detta i ett sammanhang då mängden av träning gör att man hela tiden måste balansera fördelarna av enskilda hårda träningspass mot det övergripande långsiktiga målet att bygga en kropp som kan klara av att tillgodogöra sig hård träning och samtidigt utvecklas som löpare. Att hela tiden befinna sig på rätt sida av vågskålen. Pfitzinger talar om att man inte ska springa de hårda passen för hårt eftersom de påverkar den övriga träningen allt för negativt. Jag köper som sagt resonemanget delvis. Men jag frågar mig fortfarande om man kan tackla de extremt jobbiga moment som dyker upp mellan 6 och 9 km på ett 10 km-lopp eller den kamp man tvingas utföra i slutskedet av en halvmara eller mara om man aldrig prövar att utmana detta på träning? Ska intervaller alltid vara ett jobbigt pass men aldrig ett pass där du tvingas tänja på de gränser du i annat fall bara får tänja på tävling? Ska träning aldrig innebära att du fullståndigt kör slut på dig själv? Om du aldrig någonsin gör detta på träning, kan du då göra det på tävling?
Här bör man även inse att Pfitzingers teorier kring farter under intervallträning utgår från en maratonspecifik löpträning. Här utgör snabba VO2 Max intervaller inte en avgörande del. De tillhör inte ens de viktigaste komponenterna i en sådan träning. För honom är långpass, tröskelträning och marafartsträning viktigare komponenter än snabba intervaller. Men även Daniels farter på intervaller är långsammare än vad jag utifrån min VDOT genomför dem på.
Nu kan man såklart i oändlighet fundera kring vilka farter man ska springa i vad gäller samtliga moment inom löpningen. Jag tror dessutom att alla stora namn som tex Pfitzinger, Daniels och Noakes får ses som inspirationskällor och utgöra teoretiska ramverk inom vilken man själv måste hitta den väg som man tror på. Med ett flitigare tävlande tror jag också att de riktigt tuffa intervallpassen tappar i betydelse. Jag tävlar väldigt sällan vilket gör att jag hittar ytterligare en anledning att springa mina intervallpass lite snabbare än vad Pfitzinger och Daniels tycker att jag ska göra.

tisdag 16 augusti 2011

Nu börjar allvaret!

Det känns som om det är först nu allvaret börjar. I går bokade jag hotellrum och flygbiljett till Frankfurt Marathon. Det känns plötsligt helt verkligt. Jag känner dessutom inga tvivel längre. All fokus kommer att ligga på detta maraton. Jag ska springa den under 3 timmar. Det är helt klart det största och mest inspirerande mål jag haft hittills med min löpning. Grunden är lagd. Jag har rejält med mängd i benen. Juli blev dessutom mängdrekordsmånad. Visserligen sprang jag ett maraton förra helgen så jag befinner mig i en liten period av uppstartsträning. Så egentligen kanske den riktigt stora satsningen börjar på måndag. Lagom till skolstart och jobbstart. När vardagen återigen är här så kan fokuseringen på löpningen vara total. Jobba, vara med mina barn och springa. Tiden fram till den 30:e oktober kommer inte att handla om så mycket annat.
Jag tänker dock i vanlig ordning inte följa något planerat träningsschema. Vardagen är inte alltid helt förutsägbar och dessutom blir löpningen mycket tråkigare om jag redan nu vet exakt hur jag ska springa under 8 veckor av stenhård maraträning. Det jag däremot vet är att vissa beståndsdelar kommer att vara nyckelkomponenter i sub3 satsningen. Naturligtvis långpassen. Ett 30km-pass eller längre i veckan. Det finns inga genvägar. Kroppen måste få dessa långpass varje vecka. Träning i marafart är den andra viktiga komponenten. Naturligtvis kommer även tröskelpass och Vo2 max pass att stoppas in i träningen emellanåt. Ibland kommer jag att snegla lite på Szalkais, Pfitzingers, Daniels och Fribergs träningsprogram. Däremot kommer jag inte att följa något program strikt. Jag plockar ut russinen ur kakan som man säger J Den enda tävling som jag vet helt säkert att jag kommer att springa innan Frankfurt är Stockholm Halvmaraton den 17:e September.  
Så nu kör vi! Nästa vecka börjar 8 veckor av stenhård maraträning!

tisdag 9 augusti 2011

Blandade känslor efter en mara i Höga Kusten!

Det kändes som en lite annorlunda tävling. Visserligen ett maraton, men hela inramningen och förberedelserna var annorlunda. Kvällen innan loppet tillbringades i mina föräldrars sommarstuga vid Skulesjön med min lillebror Mattias. Barnen sov med mamma och pappa i deras lägenhet inne i Örnsköldsvik. Jag kunde i lugn och ro ladda och peppa med Mattias. Han skulle nämligen också delta, men i multiklassen. Vi var väl båda lite spända och nervösa som man ju ska vara inför en tävling och vi pratade om placeringar, strategier och laddade med kolhydrater i olika former. Vi skulle upp tidigt nästa morgon så det blev därför en tidig kväll. Eller tidig och tidig… klockan var runt midnatt då jag släckte, men med mina nattvanor är det ganska tidigt.
Denna helg hade ett regntäcke lagt sig över hela Ångermanland och vi var helt inställda på att Höga Kusten Marathon skulle genomföras i regn. Jag klev upp 06.30 och kokade en rejäl portion havregrynsgröt till mig och Mattias.  Min starttid var satt till 9.15 så jag ville vara i Nordingrå, där starten gick, senast 8,30. Mattias startade 10.50 men ville kolla upp en hel del saker innan då det skulle visa sig att det var mycket att hålla reda på i multitävlingen. Han skulle först springa 8 km i terräng, därefter byta till cykel som också utfördes till stor del i terräng, kompletterat med en del landsvägscykel. Cykelsträckan var 1,7 mil. Avslutningsvis skulle de simma 500 m med en kortare sträcka löpning både innan och efter simningen. Dessutom hade man ytterligare komplicerat det hela genom att placera ut kontroller längs banan som skulle stämplas. Mattias ville som sagt vara väl förberedd och skulle dessutom byta skor vid några tillfällen då han hade speciella skor ämnade för sin mountainbike som skulle användas i cykelmomentet. Jag började förstå att han tog detta på stort allvar och var extremt fokuserad på uppgiften.
Vi satte oss i bilen och körde i regnet de ca 45 minuter det tog att ta sig till starten. Vi lyckades hitta en parkering i närheten av startområdet och gick in och anmälde oss i respektive klass. Tomas och Mattias Fransson från Ytterböle (där våra föräldrars sommarstuga ligger). Vi såg nog lite förvirrade ut och gick fram till anmälningsbordet och hittade en passande tävling till oss båda som om vi var på genomresa och såg att det verkade anordnas en tävling här i området.
Jag startade alltså 9.15 och ett 50-tal tappra löpare hade ställt upp sig i regnet vid starten. I vanlig ordning på tävlingar startade jag snabbt. Den 1,5 km långa inledande uppförsbacken sprangs i ca 4,20-fart och jag tillhörde de första kilometerna en tättrio som jag senare släppte. Det var en väldigt annorlunda och rolig känsla att ligga uppe i täten i ett lopp vilket jag aldrig varit i närheten av tidigare. Detta är dock lite av tjusningen med mindre lopp. Är man en hyfsat bra löpare kan mindre regionala tävlingar innebära en sådan sak. Jag insåg däremot efter en stund att jag skulle lugna tempot lite och lät dessa herrar dra ifrån och dessutom släppte jag ytterligare några löpare förbi mig. Jag hittade så småningom ett ganska behagligt tempo att springa i och hade inga större problem att klara av alla dessa backar. Under varje varv var det egentligen 3 riktigt jobbiga stigningar så det blev alltså total 12 jobbiga backar att springa uppför.  Jag rullade på i min behagliga fart som låg allt mellan 4,10-fart upp till nästan 5-fart beroende på i vilket parti av banan jag befann mig. Jag hade räknat ut att jag låg på 8:e plats när jag vid 30 km såg en löpare framför mig som jag långsamt närmade mig. Under sista milen passerade jag sedan ytterligare 2 löpare och därmed slutade jag alltså på 5:e plats. Att komma 5:a i ett maratonlopp är förmodligen inget jag kommer att få uppleva många gånger i mitt liv skulle jag förmoda. Jag blev slagen av damsegrarinnan med ynka 4 sekunder då jag så sakteliga närmade mig henne på upploppet. Trots ett ihållande regn så njöt jag ganska mycket av löpningen. Den var egentligen inte så extremt ansträngande utan kändes allt som oftast ganska behaglig och endast sista halvmilen var tung då de bekanta krampryckningarna gav sig till känna.
Min pappa och min son var dessutom på plats och gav mig gel vid andra varvningen. De hade fullt upp att springa mellan mitt och Mattias lopp. Jag närmade mig mållinjen smålunkades i strax under 5-fart med rejäla krampkänningar. På upploppet närmade jag mig damsegrarinnan och kom nästan ikapp henne. Jag kände mig nöjd över min prestation och precis efter passeringen av mållinjen fick jag syn på pappa och Samuel. Jag sprang i mål på tiden 3,14,44 vilket var avsevärt bättre än vad jag hade tänkt att jag skulle springa på. Jag hade sett det hela som ett hårdare långpass och ville inte ta ut mig maximalt. Självklart räknade jag också med att den extremt kuperade banan skulle innebära en sämre tid. Nu blev det istället mitt näst snabbaste maraton av de 5 jag sprungit och sluttiden var faktiskt bättre än min fjolårstid i Stockholm. Nu började däremot det tråkiga.
Jag fick direkt höra av pappa att Mattias kommit först i mål men blivit diskad för att han missat en kontroll. I det något dimmiga tillstånd jag befann mig i förstod jag inte exakt vad detta handlade om. Allt eftersom klarnade dock det hela. Ungefär 10 minuter innan jag gått i mål hade Mattias avslutat sin multitävling. Han hade vunnit. En helt fantastisk prestation. Dessutom var segermarginalen 2 minuter. Jag visste att han skulle kunna prestera ett riktigt bra resultat, men att vinna hela tävlingen?! Nu förhöll det sig tyvärr så att ca 70 meter innan mållinjen skulle en sista kontroll stämplas för att tävlingsresultatet skulle vara godkänt. Mattias hade kollat upp det mesta men när den sista tröttheten slog in och han barfota sprang från den avslutande simningen och de ca 700 meterna fram till mål missade han helt enkelt denna sista kontroll. Av någon anledning verkade tävlingsledningen inte heller ha haft helt koll på att han faktiskt ledde tävlingen och var på väg att vinna den. En tävlingsfunktionär stod vid den sista kontrollen och hjälpte många av deltagarna som kom efter min bror att påminna dem om denna sista kontroll. Mattias struntade/missade de däremot att hjälpa.  Han var alltså diskvalificerad och jag led så fruktansvärt med honom. Jag kunde omöjligen glädjas över mitt eget lopp då han råkade ut för detta. Mattias är en fantastisk cyklist, simmare och löpare och detta var första gången han ställde upp i någon triathlonliknande tävling. Han hade fått satt alla unga multisportare och skidåkare på plats om det inte varit för denna försmädliga miss. Jag förvånades också över hur jag själv kände mig nästan lika knäckt över hans diskning som han själv måste ha gjort. Vi stod och hoppades in i det sista att han skulle räknas som 1:a ändå eftersom han inte hade tjänat någon tid på den missade kontrollen. Men tävlingsledningen var obeveklig. Att min bror var helt knäckt efteråt är kanske inte så svårt att räkna ut. Jag hoppas bara att han kan komma över detta och förstå att han har kapaciteten som krävs för att vara med och slåss om segern i något annat Triathlon.
Det var alltså en tävlingsdag som blev lyckad för mig men en katastrof för min bror så det samlade intrycket av denna dag i det regniga Höga Kusten är minst sagt blandade.

torsdag 4 augusti 2011

På lördag springer jag Höga Kusten Marathon!

Ibland kan det vara spännande att göra saker som man absolut inte har tänkt sig att göra. Att från den ena stunden till den andra helt ändra sina planer vad gäller löpningen. Denna vecka har jag fått ett sånt typ av infall. Hela min nuvarande träning bygger i huvudsak på mitt stora mål i höst, nämligen Frankfurt maraton. I måndags ställer min lillebror en fråga till mig när vi sitter och bastar i våra föräldrars sommarstuga vid Skulesjön. Han frågar mig om jag inte borde springa Höga Kusten Marathon som går nu på lördag. Ett maraton som tävlingsledningen lanserar som Sveriges hårdaste och vackraste maraton. Jag svarar snabbt att nej det tänker jag inte göra. Jag har ju inte planerat in ett maratonlopp mitt i en hård träningsperiod. Men tanken stannar kvar. Den växer. Måste alla lopp vara ett lopp där man ska ha möjligheten eller ambitionen att prestera på toppen av sin förmåga? Måste alla maratonlopp vara ett resultat av ett långvarigt noggrant upplagd träningsschema? Kan man inte bara springa en mara för att det låter spännande och verkar vara en rolig tävling? Självklart kan man svara nej på de två första och ja på den sista frågan. Nu är jag anmäld och ska springa Höga Kusten Marathon tidigt på lördagsmorgonen.
De tvivel som fanns var att en mara sliter hårt på kroppen och att man måste räkna med en viss period av lite lugnare träning efteråt. Att göra detta då jag är inne i en period av viktig träning inför Frankfurt Maraton är utifrån denna synvinkel en dålig idé. Däremot är jag inte helt säker på om 2 veckor av lite lugnare träning mer än 2 månader innan Frankfurt behöver betyda så mycket. Huruvida jag kommer att springa bättre eller sämre i Frankfurt med denna mara i benen går naturligtvis aldrig att få ett svar på. Höga Kusten Marathon är en fyravarvsbana med några extremt jobbiga stigningar. Det är ett maratonlopp där det helt enkelt inte går att ha ett mål att sätta personligt rekord även om man skulle vara maximalt förberedd inför loppet. Jag har dessutom ingen ambition att gå för fullt utan ser det hela som ett väldigt roligt äventyr. Å andra sidan är startfältet inte så överdrivet imponerande och endast ca 50 personer springer helmaran medan 150-200 springer halva sträckan. Utan att veta allt för mycket vad jag ger mig in på så skulle jag tippa att en tid kring 3,30 kan vara rimlig utifrån de förutsättningar som ges. Jag tror också att om jag bara kan låta bli att ta ut allt ur kroppen så behöver inte detta maratonlopp betyda att återhämtningsperioden blir så lång.
Nu blir det en lugn jogg i eftermiddag och sedan lite klassisk kolhydratsladdning och så får vi se hur detta äventyr slutar på lördag J