I dag sprang jag 6 mil!

Det har inte blivit mycket skrivet på min blogg sedan jag sprang Frankfurt Marathon för 3,5 veckor sedan. Jag tog direkt efter loppet det längsta löpuppehållet jag haft på närmare 3 år. Efter hela 8 vilodagar satte jag igång med lite vanlig distansträning igen och jag har väl inte känt att jag haft så mycket att skriva om det egentligen. Lugn grundträningsperiod är kanske inte så upphetsande att hitta intressanta infallsvinklar på.

Jag gillar ju annars att springa långt. I år har jag sprungit 3 maraton. Jag har sprungit väldigt många långpass mellan 30 och 35 km och jag tycker att det finns en väldigt speciell utmaning i att springa långt och att se hur kroppen reagerar. När jag nu ändå befinner mig i en grundträningsperiod så kom jag på den idén att helt enkelt springa ett pass som var längre än jag någonsin sprungit tidigare. Förra sommaren sprang jag 5 mil när jag befann mig i mina föräldrars sommarstuga strax söder om Ö-vik. Sedan dess har det däremot inte blivit något ultrapass. Jag tyckte helt enkelt att det var dags att lägga på en mil och att alltså springa 6 mil denna gång. Mina tankar och funderingar kring Lappland Ultra på 100 km som går i södra Lappland i slutet av juni nästa år är ständigt närvarande och jag vill helt enkelt tänja på gränserna och se vad kroppen klarar och hur den reagerar på att springa väldigt långa sträckor.

I dag var det då alltså dags. Jag hade mentalt förberett mig en längre tid. Kollat väderprognoser, planerat vad jag skulle ha med mig i form av energigivande drickbara och ätbara saker. Jag hade bestämt mig på ett ungefär hur rundan skulle se ut och planerade att vid 2 tillfällen återkomma till mitt lilla gömställe bakom en sten i skogen och fylla på mitt vätskebälte och få i mig lite Snickers, bananer och chips. Jag lämnade barnen på skolan vid 8-tiden och gick sedan hem och peppade mig själv och gjorde de sista förberedelserna. Kan låta nästan lite komiskt men jag blir lite sådär barnsligt förtjust och spänd inför såna här utmaningar. Hade lite svårt att sova på natten innan p.ga de förväntningar jag hade. Mao är jag lite grand som ett barn på julafton skulle man kanske kunna säga.

Planen var naturligtvis att starta lugnt, väldigt lugnt. Ska man springa 6 mil så kommer ändå förr eller senare den väldigt lugna farten inte längre att kännas lugn. Den första milen sprangs i bara aningen långsammare än 5-fart men kändes extremt lugn. Jag visste att jag egentligen borde ha startat ännu långsammare. Allt eftersom kilometerna passerades så sänktes farten hela tiden en aning. Jag tyckte ganska länge att jag var ute på en lång och väldigt behaglig runda ute på Järvafältet och inte förrän jag efter 3 mil var tillbaks vid mitt gömställe började det att kännas lite tyngre. Jag hade fram till nu bara fått i mig ca 6 dl sportdryck utblandat med resorb samt 4 nötcréme. Det var helt enkelt dags att tanka lite energi. Jag pausade klockan och åt lite chips, en Snickers och en banan samt drack oboy och sportdryck. Vätskebältet fylldes på och i fickorna stoppade jag en gel och en Mars. Nu gav jag mig iväg för att springa runt Edsviken och visst gick det tyngre men ändå helt under kontroll.

Efter att jag sprungit runt Edsviken var jag återigen tillbaks vid mitt gömställe efter 51 sprungna kilometer. Nu kändes det verkligen att jag sprungit en bit. Kroppen gick liksom på tomgång och vanligtvis extremt lugn 5,20-fart var nu fruktansvärt jobbigt. Återigen lite tankning och den sista gelen åkte ner i fickan och de sista 9 kilometerna skulle avklaras. Dessa 9 kilometer var fruktansvärt jobbiga. Jag kände mig helt tömd på energi och fick använda alla möjliga mantran för att övervinna tröttheten och kämpa mig fram till de 60 km som skulle springas. Sista halvmilen kände jag mig lite snurrig och lätt illamående men detta skulle bara genomföras till vilket pris som helst. Lättnaden då jag efter 6o km var nära mitt hem och hade klarat av det jag förutsatt mig att göra var obeskrivlig. Jag hade sprungit 6 mil i ett svep och kände mig faktiskt riktigt nöjd. Hela passet tog 5 timmar och 15 minuter vilket betyder en snittfart på 5,15/km. Väl hemma kände jag hur fullständigt slut jag var och hällde i mig diverse återhämtningsdrycker, tog en dusch och gick till skolan för att hämta barnen. Jag förklarade för dem att pappa inte kommer att vara så pigg i eftermiddag och stupade ner i sängen medan barnen underhöll sig med diverse TV-program och dataspel. Till deras lycka fick de dessutom 6-milsdagen till ära äta pizza till middag.

Vilovecka och framtida tankar kring maraton!

Ett antal dagar har gått sedan Frankfurt Marathon och jag har ännu inte sprungit en enda meter. Sedan jag började träna mer regelbundet för snart 3 år sedan så har det aldrig passerat en hel vecka utan att jag sprungit något löppass. Denna vecka kommer dock att bli en sådan vecka. Jag har helt enkelt bestämt mig för att ha en helt löpledig vecka, vilket faktiskt känns väldigt bra. Ibland behöver nog löpningen kopplas bort och kroppen och huvudet få chansen att vila lite. Jag har trots allt sprungit 3 maraton detta år och kan väl ändå känna mig hyfsat nöjd med vad jag har presterat på dessa maror.

Det jag däremot inte kan släppa är tankarna som fortfarande finns i mitt huvud. Jag borde kunna springa ett maraton under 3 timmar. Folk i min närhet, bloggkollegor, arbetskompisar och andra jag möter försöker att säga åt mig att jag ska vara nöjd. Jag får höra att 3,04 på ett maraton är en fantastisk tid och att inte många har en möjlighet att kunna prestera detta. I grunden håller jag med. Det är en bra tid. De flesta springer betydligt långsammare. En del säger att jag har för höga krav på mig själv. Naturligtvis kommer den tanken också till mig. Har jag för höga krav på mig själv? Blir resultatet att jag nästan aldrig får känna mig nöjd över vad jag presterar?

Det finns dock här några aspekter som man inte bör bortse ifrån. De flesta människor skulle naturligtvis jubla över att få göra en sådan tid på ett maraton. Utgångspunkten i en sådan inställning ligger däremot utifrån deras egna förutsättningar. De springer förmodligen inte i snitt 6 mil i veckan och deras regelbundna 3-milspass lyser också med all sannolikhet med sin frånvaro. Jag måste se till mina egna förutsättningar och mina egna förberedelser vilka uppfyller de kriterier jag nämnt ovan. Att folk i allmänhet sedan tycker att 3,04 är en bra tid på ett maraton är för mig faktiskt fullständigt ointressant. Min kompis Jens sprang på 3,26 i Frankfurt, vilket var en fantastiskt bra tid utifrån hans förutsättningar. Han springer hälften så mycket som jag och hade inte ett enda långpass över 30 km i sina förberedelser. Man måste naturligtvis se till varje löpares egna möjligheter att prestera.

Konklusionen för min egen del blir alltså att jag faktiskt inte tycker att jag har för höga krav på mig själv. Målet att springa under 3 timmar i Frankfurt var i högsta grad ett rimligt mål. Alla förutsättningar fanns men jag misslyckades. Jag bara konstaterar att jag helt enkelt misslyckades med min målsättning. Det betyder inte att jag på något sätt känner mig knäckt eller att jag känner mig totalt misslyckad som löpare. Jag bara konstaterar faktum att jag misslyckades att uppnå ett resultat där jag hade gett mig själv de förutsättningar som krävdes för att klara av det. Vad det däremot betyder är att jag är oerhört revanchsugen. Kanske mer än någonsin tidigare är jag motiverad att träna inför att spränga denna gräns i Stockholm till våren. Jag är också ännu mer övertygad om att maratonsträckan är den absolut mest intressanta sträckan att springa för min egen del.

Ett maratonlopp är som de flesta vet 42 195 meter. Människan är nog konstruerad så att de flesta med relativt regelbunden träning kan klara av att springa ett maraton. Det intressanta anser jag dock inte ligga i  huruvida vi har möjligheten eller förutsättningarna att springa ett maraton. Det som gör det intressant är att kunna hålla ett högt tempo hela vägen in i mål. Att ge sig själv de verktyg som krävs för att hålla farten hela vägen. Att regelbundet springa långa pass över 3 mil är ett medel att nå målet. Att springa mycket i tänkt marafart är ett annat. Det som lätt kan hända med kroppen efter 30 km i form av trötthet och sänkning av tempo är just det som är intressant att besegra. Det är i huvudsak just i detta som jag ser den stora utmaningen med min löpning i allmänhet och maraton i synnerhet. Att besegra trötthet och negativa tankar som kan uppstå efter 30 km. Även fortsättningsvis kommer denna utmaning att vara den ofrånkomligt mest intressanta delen av min löpning.