Löpningens outgrundliga vägar

Då ska jag på något sätt försöka att hitta fokus igen. Har den senaste veckan faktiskt kommit igång med löpningen igen och ser trots allt strul med hälsa, form och motivation den senaste tiden ändå fram emot att försöka få till några riktigt bra träningsveckor för att ge Frankfurt en chans. Fick till ett välbehövligt långpass på 30 km och ett bra snabbdistanspass i veckan så nu är det bara att köra och se vad som händer.

Löpningen är på många sätt en fascinerande sysselsättning där inget kan tas för givet. Ibland känns det helt enkelt som om allt stannar upp och man nästan backar i utvecklingen för att man sen tar ett skutt framåt och hamnar på en ny platå. Det ligger dock inte alltid logik bakom hur svängningarna kan se ut och det är inte alltid lätt att hitta svaret på varför det ibland går bra och ibland så fruktansvärt dåligt. Naturligtvis är det också individuellt det som sker med ens form och vilka vägar löpningen vill ta med oss. Jag underskattar inte heller på något vis den mentala aspekten av det hela. Hur mycket som faktiskt kan sitta i huvudet när det handlar om att prestera och tänka positivt.

Jag kan nästan lite avundsjukt beskåda hur löpare i min omgivning verkar ha en spikrak utveckling och nästan uteslutande prestera på toppen av sin förmåga oavsett träningsmängd. En del har naturligtvis en sanslös förmåga att prestera på topp när det verkligen gäller. Andra kan se ut att vara god för fantastiska resultat men misslyckas varje gång då nummerlappen sätts på bröstet. Jag vet inte exakt var jag själv befinner mig men kan bara konstatera att detta år hittills inte har blivit vad jag hoppades att det skulle bli. Naturligtvis med Stockholm Marathon som det stora undantaget. Varför jag i det loppet lyckades prestera på toppen av min förmåga har jag inget bra svar på. Kan bara konstatera att så blev fallet.

Jag låter mig däremot imponeras av bloggkollegor och löpare på jogg som har gjort fantastiska resultat i år. Jag gläds med deras framgångar även om jag villigt erkänner att det finns ett litet sting av avundsjuka med i bilden. Kan dom så borde väl jag kunna kan jag tänka. Staffan gjorde en fantastisk halvmara nu senast i Stockholm och detta med en inte allt för gedigen mängd i benen. Men han tränar rätt och smart. Thomas har gått från klarhet till klarhet och persat på nästan varenda lopp han ställt upp i. Pasi Berggren i min kommun Sollentuna var en likvärdig löpare som jag för något år sedan. Han har nu med mycket mängd och genomtänkt träning presterat helt sjuka resultat. I Stockholm Marathon sprang han på 2,52 och följde upp detta med att göra 1,16 på Stockholms halvmara. Två helt fenomenala resultat som jag i nuläget bara kan fantisera om att uppnå.

I allt detta verkar jag själv och min löparkompis Patrik ha stannat upp i vår utveckling och kämpar med både motivation och annat. Patrik säger att han nu tänker börja cykla ett tag istället när jag pratade med honom efter att han tidigare idag misslyckats i Lidingöloppet. Kanske kastar jag själv skorna på hyllan ett tag och börjar åka skidor eller något annat om Frankfurt går åt skogen. Vi får väl se vad som händer. För tillfället tänker jag dock försöka väcka liv i min slumrande löparkropp och hur naivt det än kan låta så tror jag fortfarande att jag ska ha en liten liten chans att göra Sub 3 om en dryg månad.

Ingen start i Stockholm Halvmarathon i morgon!

Jag har ju som sagt oroat mig en del den senaste tiden över min orkeslöshet och konstiga hjärtslag i kombination med en förhöjd vilopuls. Av den anledningen tog därför mitt förnuft till fånga och uppsökte vårdcentralen idag. Lite vägledning i huruvida jag borde springa halvmaran eller inte kunde åtminstone fylla sin funktion. Väl där och efter att ha kollat mitt EKG fick jag en remiss till Danderyds sjukhus. Efter en lång eftermiddag och diverse prover kunde jag ge mig iväg hemåt igen. Ett tag hotade de med att jag skulle kvarstanna över natten för observation men så blev det som tur var inte.

Egentligen fick jag kanske inga tydliga svar mer än att de tog mina problem på allvar och de konstaterade dessutom att EKG:n inte såg ut exakt som den borde. De kunde däremot inte se något uppenbart fel men den tydliga instruktionen från läkaren var att jag ABSOLUT INTE borde springa någon halvmara. Hon trodde att min kropp behövde vila och pratade om överträning, stress, sömnbrist osv. Överträningen är väl det enda jag definitivt inte tror på som förklaring.

Jag tänker däremot lyssna på läkaren och ta hennes tydliga direktiv på allvar. Jag står alltså inte på startlinjen imorgon. Den närmaste tiden kommer jag visserligen försöka att springa lite men jag tänker lyssna väldigt noga på hur kroppen svarar och avbryta så fort något inte känns ok. Läkaren avrådde mig inte heller att helt vila från löpning men att det var viktigt att jag lyssnade till kroppens signaler. Jag kommer definitivt att göra detta.

Hur den närmaste tiden kommer att se ut träningsmässigt har jag i nuläget alltså ingen aning om. Det känns väldigt trist att det inte blir någon start i morgon men det är absolut ingen katastrof. Min hälsa är dessutom naturligtvis viktigare. Jag kan däremot inte låta bli att känna en extrem stress inför Frankfurt och kommer jag inte igång på allvar den närmaste tiden så kanske inte ens Frankfurt Marathon blir av. Det vore väldigt tråkigt.

Jag ser däremot väldigt mycket fram emot att följa hur det går för en massa andra deltagare imorgon.  Så jag säger lycka till till er som får ha glädjen att stå på startlinjen imorgon.

Löpningen är inte rolig just nu!

Det mesta är tungt med löpningen just nu. Jag har ju alltid mina perioder av tyngre löpning och en tyngre känsla i kombination med brist på motivation. För tillfället känns det som om jag inte har en siffra rätt. Kistaloppet blev precis den katastrof jag hade befarat men naturligtvis inte hoppats skulle inträffa. Det kändes egentligen ganska ok innan loppet, förutom mjälthugg på uppjoggen. De första kilometerna sprangs sedan i en ganska bra fart en bit under 4-min tempo. Någonstans efter 4 km började jag däremot känna av onaturligt konstiga hjärtslag och en energilöshet som gjorde att jag nästan blev rädd. Vid ungefär 5 km fattade jag ett beslut att avbryta som kändes helt rätt. Jag vågade helt enkelt inte fortsätta.

Jag har inte varit särskilt knäckt eller sett det hela som ett misslyckande då jag är övertygad om att jag fattade rätt beslut att bryta. Vad som däremot pågår i min kropp just nu har jag inget bra svar på. Kistaloppet följdes av 2 dagars vila och idag gav jag mig ut på en vanlig distans i Rösjöspåret. Med hopp om att kroppen skulle kännas ok idag hade jag tänkt köra någon form av backintervaller eller åtminstone en del fartökningar i backar. Nu visade det sig ganska omgående att min kropp inte ville veta av någon form av ansträngande löpning idag. Det fick bli en helt vanlig distans istället. Benen var tunga, hjärtat fick jobba hårt och lungorna kändes förkrympta. Inget roligt löppass alltså.

Nu råkar det ju dessutom vara så att tanken är att jag ska springa Stockholm Halvmarathon på lördag. Jag skriver därför exakt samma sak som jag gjorde inför Kistaloppet. Om det blir någon halvmara på lördag eller inte vet jag faktiskt inte för tillfället. Det vore ju nästan lite pinsamt om jag startar och tvingas bryta ett lopp för tredje gången i år. Det grundläggande problemet är däremot att jag har svårt att känna innan om det känns bra eller inte. Egentligen borde jag kanske gå till läkaren och kolla upp om det är något som verkligen är fel i min kropp.

Vi får väl se vad som händer helt enkelt men löpningen känns allt annat än rolig just nu. Om jag inte springer på lördag är det absolut ingen katastrof. Det som däremot av förklarliga skäl skapar stress är den viktiga träningen inför Frankfurt som verkligen blir lidande om detta fortsätter.

Ett tungt långpass och osäkert tävlingsdeltagande!

Jag känner mig för tillfället i högsta grad osäker på om det bli något Kistalopp eller inte på lördag. Detta av flera anledningar, men kanske främst för att min kropp just nu inte riktigt fungerar som den borde göra. Den senaste tiden har löpträning, jobb, vila och barnaktiviteter inte riktigt fått mig att känna mig utvilad. Jag har haft en tuff jobbperiod med väldigt dålig sömn i kombination med relativt hård träning. Det senaste långpasset var en katastrof.

Det finns ibland en risk att man bara kör på med sin träning utan att stanna upp och reflektera över hur kroppen mår. Kanske befinner jag mig i en sådan situation för närvarande. Förra veckan var ingen extrem träningsvecka på något sätt men jag sprang dock en tävling på 10 km och körde dessutom ytterligare 2 kvalitetspass. Veckomängden landade dock på högst normala 65 km. Men när man ska försöka pressa in löppass mellan de luckor som uppstår då man inte har ansvar för barn eller mellan två nattjobbpass och dessutom lider av en extrem sömnbrist så kanske kroppen ibland helt naturligt säger nej. I går stod alltså långpass på schemat och med tanke på att det var det enda 3-milspasset jag kunde få in under en överskådlig tid kändes det minst sagt viktigt att genomföra detta pass. Att springa 3 mil fyra dagar innan en tävling tror jag kan vara helt ok bara långpasset får bli hyfsat lugnt.

Tanken var alltså ett lugnare långpass i strax under 5-fart. Det blev också tillslut ett långpass på 30 km i denna fart. Problemet var bara att 5-farten kändes extremt jobbig. Jag var vid flera tillfällen väldigt nära att avbryta och tolka kroppens signaler som att den inte ville springa 3 mil idag. Problemet var bara att jag befann mig ganska långt hemifrån ute på Järvafältet och insåg att det kanske inte skulle bli helt lätt att få lift av någon vänlig själ. Så jag fortsatte. Med allt tyngre steg. Något var helt enkelt inte ok i min kropp. Vad vet jag fortfarande inte. Det enda jag vet är att det inte fanns någon energi eller kraft överhuvudtaget. På kvällen låg jag helt utslagen i soffan som om jag hade tävlat på en mara. I dag har jag mest legat i sängen och sovit. Jag skulle kunna sova i ett dygn. Jag har bestämt mig för att vila i 3 dagar och om jag känner mig ok på lördag så springer jag. Men jag har sagt till mig själv att minsta antydan till att kroppen inte vill på lördag så får det bli en lugn jogg istället. Nästa helg är det Stockholm halvmaraton och sedan är det bara en dryg månad kvar till Frankfurt Maraton. Jag tänker inte riskera något för ett 10-km lopp i Kista på lördag.

Naturligtvis är det oerhört inspirerande och utmanande att ha ett mål att springa ett maraton under 3 timmar. Det finns däremot uppenbara stressmoment. Ska man springa en mara under 3 timmar så måste man träna. Dessutom måste man träna ganska mycket och lyckas få in en hel del nyckelpass. Jag har tidigare pratat om mängdstress i allmänhet men nu blir mängdstressen mer av specifik maraförberedande karaktär. Att då till varje pris genomföra den träning man har planerat kanske inte alltid är det rätta valet. Ibland kanske en slutkörd och trött kropp helt enkelt behöver lite vila för att sedan komma tillbaka och förhoppningsvis vara mottaglig för tuffare träning igen.

Haile, Takahiro och jag!

Ibland kan det vara fascinerande att försöka förstå hur snabbt de som verkligen kan springa snabbt faktiskt springer. Jag har tränat hyfsat seriöst på en relativt hög motionärsnivå i ungefär 2,5 år och är ganska nöjd med en del tider jag har presterat. Jämför jag med det stora flertalet motionärer så står sig mina tider ganska bra. Jag springer helt enkelt snabbare än de flesta. Det kan ju vara en trevlig insikt och något att vara lite stolt över.

Om jag nu istället skulle välja att titta uppåt, mot den absoluta världseliten och jämföra mitt eget tempo med de tider dessa löpare presterar så får jag istället helt plötsligt känslan av att jag kryper fram. Häromdagen sprang jag, för att ta ett exempel, 200-metersintervaller. Jag tyckte nog att jag hade en ganska bra fart där på Sollentunavallen och snittade dem på ca 35 sekunder, vilket motsvarar en fart strax under 3 min/km. Hade jag sprungit tillsammans med Haile Gebrselassie så hade vi kunnat springa i samma tempo i 200 meter. Däremot hade Haile sedan sprungit dessa 200 meter ytterligare 210 gånger utan vila i exakt samma fart. Tanken svindlar då det faktiskt förhåller sig just så. När Haile satte sitt världsrekord i Berlin på 2,03,59 så innebär detta ett tempo på 2,56 min/km, något som i sin tur motsvarar exakt 35 sekunder för varje 200 meter han sprang. Jag snittar alltså mina 200-metersintervaller i Hailes marafart. Helt plötsligt känner jag mig inte längre som någon särskilt snabb löpare.

Tittar man vidare i världsrekordstatistiken vad gäller andra distanser så blir det ibland svårt att i ens begreppsvärld kunna ta till sig vilka sanslösa prestationer som dessa löpare utför på en friidrottsbana. Kenenisa Bekeles världsrekord på 5000 meter lyder på 12,37,35. Vi får här en snittid på 2,31 min/km. Om jag verkligen tar i allt vad jag kan så tippar jag att jag springer 200 meter på runt 30 sekunder. Det är exakt vad Bekele gjorde 25 gånger i rad utan vila då han satte sitt världsrekord på 5000 meter. Jag skulle alltså haft en möjlighet att ha hängt på honom i ett halvt varv om jag befunnit mig i samma lopp som han satte sitt världsrekord i. Daniel Komen har världsrekordet på 3000 meter som lyder på 7,20,67. Han snittar varje hundring på 14,5 sekunder. Nu blir jag helt plötsligt osäker om jag ens skulle klara av att springa 100 meter så fort.

Det är naturligtvis svårt att rangordna ovan nämnda prestationer. Samtliga ligger i ytterkanten av vad som egentligen borde kunna vara fysiskt möjligt för en människa att utföra. Det jag personligen ändå tycker är den mest fascinerande och svårförståeliga prestationen i löpning av alla världsrekord är japanen Takahiro Sunadas världsrekord på 100 km. I juni 1998 sprang han ett 100-kilomterslopp på 6,13,33. Om vi översätter detta i kilometertid så springer han alltså en kilometer på 3,44 och upprepar detta 100 gånger utan vila. Varje mil springer han på 37,20 vilket i sin tur innebär att han springer nästan 2,5 maraton med snittiden 2,37 per mara. Han skulle ha kommit på 36:e plats i Stockholm Marathon med den tiden i år och då fortsätter han att springa i nästan 6 mil till innan han är färdig.

Nu råkar jag vara en person som har väldigt lätt att imponeras över sådana här prestationer. Jag tycker däremot ibland att det är lite synd att gemene man tyvärr ofta inte har en aning om vilka prestationer som utförs i löpning och vad det innebär att springa så snabbt som vissa gör. Speciellt kanske detta gäller ultralöpning som i media i stort sett inte uppmärksammas överhuvudtaget. Visserligen har under den senaste tiden Jonas Buud fått en viss uppmärksamhet i.om sina framgångar under de senaste åren. Men att verkligen förstå vad det är han gör då han springer sina ultralopp är det tyvärr fortfarande inte många som fullt ut förstår. Jag älskar dock att låta mig imponeras av alla dessa fantastiska löpare och de resultat de utför. Nu senast fick jag möjligheten att följa Abel Kiruis väg mot guldet i maraton under VM i Sydkorea. Då han matade halvmil efter halvmil i ca 3-fart och i princip ser nästan oberörd ut undrar man hur detta är möjligt. Men helt uppenbart är detta faktiskt möjligt för några få fantastiska löpare. Själv får jag fortsätta att springa korta intervaller i den farten :)

10X400 + 10X200

Jag tror bestämt att mitt misslyckande på den senaste 10 km-tävlingen har satt sina spår i min löparhjärna. Det är inte alltid så att jag är helt konsekvent i mina planer. Frankfurt Maraton är naturligtvis fortfarande det stora målet i höst och jag har trott mig se andra tävlingar som roliga inslag och inte så prestationskrävande. Att jag inte ens lyckades att springa milen under 40 minuter senast stör mig däremot mer än vad jag kanske hade trott. Jag tvivlar fortfarande inte på min förmåga vad gäller uthållighet men jag blir frustrerad över att jag har så svårt att springa snabbt på kortare distanser.

En aspekt vad gäller denna bristande förmåga bör hänga ihop med en brist på snabbhet. En annan är brist på viljan att kämpa mot smärtan. Den mentala biten får jag jobba mer med helt enkelt. Snabbheten kan man däremot förbättra genom att helt enkelt träna på att springa snabbt. Sagt och gjort så körde jag ett riktigt tufft intervallpass idag då jag försökte att pressa mig så hårt jag kunde. Endast en gång tidigare har jag sprungit 200-metersintervaller och fyrahundringar springer jag inte heller särskilt ofta. I dag kombinerade jag dessa. Passet blev därmed 10X400 + 10X200. Sammanlagt 6 km i ett högt tempo stod alltså på dagens agenda.

Jag var extremt målinriktad idag och tyckte att passet blev väldigt lyckat. Med tanke på att jag skulle springa 10 st tvåhundringar efter mina 400-metersintervaller så försökte jag att bromsa en aning under de första 10 repetitionerna. Vilan var hyfsad generös med 1 minuts vila och 5 minuters serievila innan tvåhundringarna skulle springas. Fyrahundringarna hamnade på 1,18 i snitt vilket betyder 3:15 min/km. Serien ser ut som följer: 1:20 - 1:17 – 1:20 – 1:20 – 1:16 – 1:16 – 1:19 – 1:20 – 1:18 – 1:14. Tvåhundringarna snittades sedan på 35,3 sekunder vilket betyder en snittfart på ungefär 2:57 min/km. En hyfsad jämn serie, 37 – 36 – 35 – 35 – 35 – 34 – 36 – 35 – 36 – 34. Totalt sprang jag 6 km i en fart av 3,09 min/km.

Det känns på något sätt som att det var bra att få lite fart på benen idag. Kanske hjälper det mig lite inför Kistaloppet nästa lördag och förhoppningsvis kan ännu en katastrof undvikas.