Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

tisdag 31 maj 2011

Några filmer från maran!


Några dagar har passerat sedan urladdningen i lördags. Jag har nog i ganska stor utsträckning gått omkring och småmyst och tillåtit mig själv att känna mig enormt stolt över min prestation. Jag har berättat för alla jag träffat om mina 3,05,15, lagt ut tiden som statusuppdatering på Facebook och fått en massa gratulationer och beröm över min insats. Nu är det såklart dags att gå vidare.  Löpningen har dock fått vila men kanske ger jag mig ut på en lugn runda imorgon, vi får se. Jag inser också nu att maran under 3 timmar nästa år inte längre känns som någon omöjlighet, snarare som en oundviklighet.

Jag berättade kort om att min bror filmade mig under maran. Jag avslutar min egocentriska marakick genom att visa den filmen här. Precis när Mattias filmar mig kommer jag i kapp min gamla kollega Kristoffer Tunander, en löpare som jag inte i min föreställningsvärld kunde tro att jag en gång skulle kunna springa snabbare än på maran. Jag slog honom nu med drygt 2 minuter J



Dessutom hittade jag mig själv på 2 filmer på YouTube med hjälp av Olov som lagt ut dessa på sin blogg. Den första filmen visar passeringen vid ca 18 km. Jag syns till vänster i bild med ett orange linne efter ca 7.30. I den andra filmen kan man se mig vid 41,9 km efter ca 3.30.





Avslutningsvis kan jag bara kort konstatera att träning lönar sig och jag ser verkligen fram emot nya utmaningar och nya tävlingar. Var och när får framtiden utvisa. Jag är i alla fall minst sagt peppad på att utveckla min löpning ytterligare.

söndag 29 maj 2011

3,05,15


Vi tar det från början. I vanlig ordning inför viktiga lopp hade jag svårt att sova.  Jag klev upp vid 8-tiden efter ca 5 timmars sömn. Helt ok ändå för att vara jag en natt innan ett lopp. Kvällen innan hade jag förberett det mesta av de praktiska sakerna. Vid 8.30 intog jag en rejäl grötfrukost och fyllde sedan på med en del vätska inklusive ett glas rödbetsjuice. Jag gav mig i väg till Patrik och Jeanette där hennes bror Jonas också väntade. Kort därefter anslöt sig även Anna och Petra.  Hela sällskapet begav sig därefter iväg till universitetets parkering för vidare färd med tunnelbana till Stadion. Väl framme vid Östermalms IP började jag känna allvaret. Vi slog oss ner på den konstgjorda gräsmattan för att invänta starten. Kort därefter dök min bror upp. Han skulle sedan vara ett ovärderligt stöd under hela loppet, vilket jag återkommer till senare. Jag hann även med en kort pratstund med Staffan som var där i egenskap av åskådare tillsammans med sin son.

Starten närmade sig nu. I startfållan hamnade jag bredvid min namne med H Thomas,  vilket var väldigt trevligt och vi peppade varandra innan startskottet ljöd. Det skulle senare visa sig att vi båda lyckades genomföra ett lopp ingen av oss kanske riktigt hade vågat tro på innan. Åtminstone gäller detta mig. Startskottet small och massan började så sakteliga röra sig framåt. Jag kände mig ganska avslappnad och fokuserad på uppgiften. Planen var redan klar. Det var 4,25-tempo från start som gällde. De första 5 kilometerna kändes sådär. Jag hade ganska spända underben och lite ont i vader och benhinnor. Av erfarenhet så vet jag dock att jag kan ha den känslan i början av ett lopp. Mycket riktigt släppte detta också allt eftersom loppet fortskred. Jag passerade 10 km på drygt 44 minuter. Allt enligt planen. Nu började allt gå förvånansvärt lätt. Jag låg ganska ofta ner mot 4,15-tempo och det kändes så otroligt lätt. Jag hade en blandad känsla av att njuta av den lätta känslan i kombination med  en liten oroskänsla  att jag sprang för snabbt.  Jag passerade Västerbron, Stadshuset och var snart återigen på Valhallavägen. Tempot låg runt 4,20 i snitt. Halvmarapasseringen närmade sig. Min bror Mattias cyklade omkring och dök upp på alla möjliga ställen med peppande ord och gav mig senare också en gel och vätska. Strax efter halvmarapasseringen filmade han mig en bit också. Väldigt roligt. Halvmaran passerade för övrigt på ganska exakt 1,32. En minut snabbare än planen.

Väl ute på Djurgården var jag förberedd på att komma in i ett mentalt jobbigt parti. Ett ingenmansland undermaran. Lite publik, lite knixigt och samtidigt vetskapen att det är väldigt långt kvar kan medföra att man hamnar i en mental svacka. Djurgårdssvängen i år var dock en fröjd. Jag kände mig så fruktansvärt stark och hade här inga mentala svackor alls. Jag kom ut på Strandvägen och närmade mig 30 km. Christina och min son Samuel stod och hejade på mig innan jag svängde in på Hamngatan. Nu hade jag fått gel och vätska av lillebror. Passering 30 km på 2,10. När skulle tröttheten komma?  Det här är FÖR bra tänkte jag emellanåt. På Södermälarstrand vid ca 32 km började de välbekanta krampryckingarna att göra sig påminda. Inte i år igen tänkte jag nu. Väl uppe på Västerbron blev det värre. Jag bestämde mig för att stanna i en halvminut och stretcha ut vaderna. Ner mot 35 km fanns krampkänningarna kvar och de följde mig resten av loppet men blev aldrig värre än att jag hela tiden hade kontroll över krampen. Den skulle inte besegra mig i år. Jag skulle besegra krampen.

Mantrat snabb, stark, lätt Tomas… ett steg i taget, användes flitigt under sista halvmilen. Ibland kisade jag lite med ögonen. Ibland blundade jag helt. I någon slags dimmig tanke förstod jag att sub 3,10 var som i en liten ask. Jag misstänkte också att jag skulle fixa att gå under 3,07 som varit mitt årsmål på maran. Först den sista kilometern förstod jag på allvar att jag skulle springa på 3,05. Stadion närmade sig nu och jag sprang in på den gamla olympiastadion med ett leende på läpparna och när väl mållinjen passerades var jag så fullkomligt lycklig och slut att några tårar trillade ner för mina kinder. Jag var i ett lyckorus och så fruktansvärt glad, nöjd och stolt över att ha lyckats genomföra detta lopp på ett näst intill fulländat sätt. Vill framförallt tacka min bror Mattias för allt stöd under loppet.

Trött men fruktansvärt nöjd

fredag 27 maj 2011

Dan före dan och lite gissningar på sluttider!


Har en ledig dag hemma i dag. Vet egentligen inte om det är bra eller dåligt inför morgondagens examensprov på Stockholms gator. Mitt nattjobb ställer till en del problem ibland vad gäller sömnsvårigheter. Dessutom har man denna vecka gjort omfattande golvrenoveringar i tvättstugan som ligger 2 trappor under mig. Följden har blivit att min sömn minst sagt har varit störd.  Trots en extrem trötthet så har jag ändå haft svårt att sova de senaste 2 nätterna. Jag lider alltså av ett stort sömnunderskott dagen innan Stockholm Marathon och med tanke på vilken pirrande förväntan i kombination med en lätt nervositet som brukar infinna sig kvällen innan maran så är sömnen mitt stora problem just nu. I övrigt känns det mesta bra. Jag äter och dricker enligt diverse kolhydratladdande teoretiska principer. Dricker dessutom rödbetsjuice som ju ska vara undergörande för syreupptagningsförmågan. Min oro över kramp försöker jag lindra genom att de senaste dagarna ha ätit kalciumtabletter.

Staffan skrev igår ett blogginlägg där han gissade lite olika sluttider på maran imorgon. Min sluttid satte han till 3,12. Jag misstänker att detta inte alls är en dålig gissning. Även om jag har vissa förhoppningar om en bättre sluttid. Det jag dock vet är att jag kommer att vara nöjd med en tid som underskrider fjolårets 3,16. I den bästa av alla världar klarar jag mitt årsmål på 3,07. Men det är verkligen i den allra bästa av världar. Tror att vårens turbulens inte har fört mig till denna sluttid i nuläget.

Planen imorgon då? Jag har för avsikt att springa så jämt som möjligt. Mitt måltempo är enligt 3,07-planen ett 4,25-tempo. Min tanke är fortfarande att försöka att lägga mig i detta tempo och helt enkelt se hur långt det räcker. Första milen bör alltså passeras någonstans kring 44 minuter. halvmarapasseringen på ungefär 1,33 och 30 km slutligen kring 2,13. Sedan få jag väl helt enkelt se i vilken utsträckning jag orkar hålla detta tempo de sista 12 kilometerna. Logiskt sett tappar jag förmodligen en hel del i tempo men låt oss säga att jag kan tappa ner till 4,40 de sista 12 så skulle detta ändå innebära en sluttid på ca 3,10. Detta förutsatt att jag inte likt föregående år får kramp i slutet. 

Hur jag i slutändan lyckas genomföra min plan är naturligtvis beroende av en massa omständigheter. Jag har en tendens att påverkas väldigt mycket av dagsform. Hur jag lyckas i min mentala kamp mot trötthetsdemonerna är en annan faktor. Sist men inte minst är jag lite rädd för min nuvarande sömnbrist.

Men… det bästa av allt. I morgon ska jag ha roligt. Alla vi som ska springa på Stockholms gator ska ha roligt och vi ska alla vara nöjda med ett genomfört lopp och kanske inte stirra oss blinda i allt för stor utsträckning på eventuella missade mål. Jag vill till sist göra en Staffan och även jag gissa lite sluttider på några bloggare och några som bor i min närhet. Tyckte Staffans idé var så rolig att jag plankar den rakt av. Hoppas det är ok Staffan? J

Patrik springer i mål på 3,13,13. Han gjorde 1,27 på halvmaran och har som årsmål 3,10, en tid han inte själv tror på i morgon. Har han däremot en perfekt dag kan han fixa det. Dock tror jag att en lugnt fixar sub 3,15.

Hempa springer i mål på 3,11,30. Hans halvmaratid imponerar stort och kanske skulle innebära en ännu bättre sluttid med större erfarenhet av långpass.

Lennart springer i mål på 3,15,50. Lennart har verkligen följt sin träningsplan denna vår och matat långpass efter långpass. Hans tempo på de senaste distanspassen visar på en bra kapacitet.

Mathias springer i mål på 3,03,30. Vet att han inte själv tror på denna tid. Jag kan dock inte annat göra än att tro att han kan gå ner mot 3 timmar imorgon. Mathias tränar enormt mycket och har ett tempo på sina pass som ibland är helt ruggigt snabba. Med lite mer långpasserfarenhet skulle han vara en 2,50 löpare.

Olov springer i mål på 3,16,10. Han kommer klara sitt mål på sub 3,20 med råge. Imponerade också stort på sin halvmara. Endast en veckas återhämtning  gör att jag inte vågar gissa på en bättre tid.

Jeanette springer i mål på 3,55,40. Jag tror definitivt att hon fixar sub 4 imorgon. Vårens träningsmängd och resultatet på halvmaran visar inte på något annat än att hon fixar det.

Petra springer i mål på 3,59,10. Vet att hon inte själv gillar att få press på sig, men även hon kan fixa sub 4 imorgon med en bra dag.

Anna springer i mål på 4,12,10. Tror egentligen att hon har kapacitet mot en tid nära 4 timmar. Men i skrivande stund lider hon av magproblem och kommer hon till start så blir det svårt att prestera på topp.

Till sist säger jag lycka till, till mig själv och alla ni andra som ska springa i morgon J

tisdag 24 maj 2011

Jag tänker fortsätta att prata om löpning!

Jag har kommit på att min löpning faktiskt kan inspirera andra att springa. Allt som oftast har jag svårt att förstå att lilla jag kan ha en positiv inverkan på andras beteenden och intressen. Men jag tror att löpningen har en förmåga att smitta av sig. De senaste 2 åren i allmänhet och det senaste halvåret i synnerhet (då jag startade min blogg) har faktiskt inneburit att människor i min närhet som kanske aldrig skulle ha kommit på tanken att ta på sig ett par joggingskor faktiskt har gjort just detta. Vid ett flertal tillfällen har folk dessutom bett mig att göra någon form av träningsprogram inför ett stundande lopp eller helt enkelt bara för att de velat ha någonting att hålla sig till i sin löparuppstart.

Nu befinner vi oss i en allmän löparboom i vårt land och antal tävlingar har väl förmodligen aldrig varit fler än nu. Detta hjälper naturligtvis till en del och gör att fler och fler får upp ögonen för löpningens fantastiska fördelar. Jag tänker dock inte avsvära mig det erkännandet att jag tror mig själv i vissa fall ha påverkat människor till att börja springa.

Vi människor har en tendens att tycka om att prata om det vi just själva är intresserade av. Jag är i detta sammanhang inget undantag. Ofta då jag får frågor om löpning så pratar jag mer än gärna om detta. Jag kan förmodligen ibland dessutom prata både mer och längre om ämnet än vederbörande egentligen hoppades få höra. Vid vissa tillfällen har jag kommit på mig själv med att jag kanske uppehållit mig vid ämnet på ett ganska uttråkande sätt för den lyssnande medmänniskan. Jag har egentligen ganska svårt för människor som uppehåller sig vid sina favoritämnen och som till den milda grad verkar ha ett så enormt stort behov av att prata om sig själva. Vad gäller löpningen är jag fullt medveten om att jag ibland beter mig och pratar om löpningens magiska värld på just ett sådant sätt som jag i själva verket ogillar hos andra.

Var vill jag nu komma med denna utläggning om mitt egocentriska behov om att prata om löpning? Jo till konklusionen att jag tänker fortsätta att prata om löpning. Jag tror nämligen att om man pratar om något som är bra för vår hälsa så kan det i många fall leda till att människor reflekterar över sin egen hälsa. För är det något vi har problem med i dagens samhälle så är det just ohälsa. Om mitt löparego får folk att vakna upp i vissa fall, kanske komma till en insikt att detta kanske inte är en sån dum idé ändå. Det borde ju inte vara så svårt att ta på sig ett par löparskor och ge sig ut i skogen en stund. Om vi alla som ägnar oss åt löpning också delger dess fördelar och inte är så rädda för att bli betraktade som egocentriska löparfanatiker kanske vi i slutändan drar vårt strå till stacken vad gäller en allmän höjning av vår gemensamma folkhälsa.

En annan sida av min starka tro på löpningens fördelar bottnar också i en misstro mot dagens alla bantningstips och matdieter. Jag är så utless på alla tips om hur vi ska äta oss smalare. Hur vi på enklaste möjliga sätt kan skaffa oss en smal och vältränad kropp. I detta ligger också alla dessa mirakelmaskiner som gör oss vältränade på ett litet kick. Helst ska vi använda dessa maskiner och träningsredskap medan vi ser på TV. Om vi dessutom utesluter alla kolhydrater så är lyckan gjord. Jag tror självklart att vi ska äta en bra kost. En allsidig kost. Vi ska undvika transfetter och försöka att äta rena råvaror i en större utsträckning än vad vi ofta gör. Det jag däremot tror är viktigast av allt är att röra på sig. Att använda sin kropp till att förflytta sig. Att förstå att vi mår bra av att springa eftersom människan har gjort detta i alla tider. Om jag kan hjälpa till att få människor att förstå hur viktigt det är för oss att springa så tänker jag fortsätta att tjata och tjata om löpningens fördelar.

onsdag 18 maj 2011

Lite maratankar

Det är alltså inte så särskilt lång tid kvar nu. Om 10 dagar står jag och 20 000 andra på startlinjen, redo att springa 42 195 meter på Stockholms gator. Jag har faktiskt ingen aning om huruvida jag är tillräckligt förberedd för detta. Visserligen har jag sprungit enligt plan allt som oftast. Löparmixen har varit helt ok och jag har fått en ganska bra blandning av olika typer av långpass. Antalet långpass kunde visserligen gärna ha fått vara några fler men jag tycker nog ändå att jag gett mig de förberedelser jag har kunnat utifrån de förutsättningar jag har haft.

Det som dock gör mig lite orolig är att min dagsform pendlar så oerhört. Jag har fått till några riktigt lyckade kvalitetspass med bra fart och en lätt känsla. Detta har tyvärr mixats med löppass som varit helt usla. Där löpningen bara har känts tung och energilös och med en känsla av att springa med handbromsen inte helt urkopplad. Jag vet helt enkelt inte hur min kropp kommer att kännas den 28:e maj. Min motivation är inte heller helt på topp och jag är inte lika motiverad nu som för några månader sedan då jag ska ge mig ut för att springa. Jag vet att jag skrivit om detta förut men jag kan inte låta bli att ta upp det igen. Löpmotivationen är inte riktigt som den borde vara så här nära årets viktigaste tävling.

Det som inte riktigt heller släpper taget om mig är misslyckandet på Kungsholmen runt den 7:e maj. Jag har inbillat mig att jag lagt detta bakom mig och att det var en engångsföreteelse, men jag är inte helt säker på att det förhåller sig så om jag verkligen konfronterar mig själv med tankarna efter detta lopp. Huruvida jag bara ska slå bort dessa tankar eller verkligen ta till mig dom och jobba vidare utifrån detta är inte heller helt enkelt. Jag funderade mycket på den mentala biten inför halvmaran. Hur man peppar sig själv att springa vidare trots tröttheten som hela tiden är ständigt närvarande. Att lyckas med sina målsättningar handlar ju faktiskt till stor del om att kunna plåga sig själv och fortsätta att kämpa trots att kroppen skriker efter att vilja stanna. Jag tror min största rädsla just nu är att jag ska ha tappat förmågan att kämpa. Att jag inte tycker att kampen mot smärtan är tillräckligt viktig. I detta sammanhang kan jag inte heller låta bli att konstatera att jag i grunden är en ganska lat person som gärna följer minsta motståndets lag.

Min största tillgång under de 3 tidigare maror jag har sprungit har faktiskt dock varit just förmågan att kunna plåga mig själv trots att hela kroppen har skrikit av smärta och kramper. Om denna förmåga för tillfället har svikit mig så kan maran i år bli en riktigt bedrövlig tillställning. Eftersom jag är en person som i allra högsta grad måste ha en enorm motivationsfaktor för att genomföra något fullt ut så är jag lite orolig för tillfället. Kan jag efter 35 löpta kilometer hitta glädjen i kampen mot smärtan? Förra året sprang jag de 5 sista kilometerna med en enorm kramp i båda benen. Jag skrek ibland av smärta men att ge upp fanns inte i min begreppsvärld. Hur är det i år? Jag har ingen aning, inte den blekaste. Det enda jag kan göra just nu är att låta de sista 10 dagarna få bli en förberedande tid. Några till pass ska hinnas med, dock inte många. Ett rejält fartpass i början av nästa vecka känns som det enda viktiga passet som återstår. Sedan får jag någonstans jobba med den mentala biten och intala mig själv att lyckas jag övervinna kampen mot tröttheten är det en personlig seger för min fortsatta löpning oavsett vilken sluttid jag får. Mitt mål är att springa under 3,07 men jag tror i ärlighetens namn inte att jag klarar detta. Jag ska absolut ge det en chans men på något sätt tänker jag vara nöjd om jag går under 3,16 som var min sluttid förra året. Min mentala styrka är helt enkelt inte på topp och jag får hitta ett sätt att njuta av en genomförd mara utan att kanske ha klarat min måltid.

tisdag 10 maj 2011

Besvikelsen har lagt sig!?

Den största besvikelsen har väl lagt sig nu efter lördagens fiaskobetonade insats på Kungsholmen runt. Sprang ett vanligt 14 km långt distanspass i går i kuperad terräng. Jag kan inte påstå att det kändes särskilt bra. Sprang i helt vanligt 4,45 tempo men kroppen var ganska tung och jag kände mig ganska mentalt oengagerad i passet. Jag vet inte om lördagens misslyckande får mig att vara revanschsugen eller om det får mig att tappa ett visst mått av självförtroende inför mina eventuella möjligheter till en bra tid på maran.
Jag jobbar just nu egentligen mest med att inte tänka så mycket på det som hände. Det hela är ju förstås ganska enkelt. Allt handlar egentligen om att åter hitta glädjen i löpningen. Försöka att inte fundera för mycket på tempo och tidskrav. Jag vet att jag trots allt är ganska väl förberedd inför maran. Den tid som är kvar kan nog inte påverka det slutgiltiga resultatet i allt för stor utsträckning.
Det handlar om att minska mängden något. Köra vissa nyckelpass och sedan bara vänta och försöka att vara så fokuserad jag kan den 28:e maj på förmiddagen. Försöka att hitta den positiva energin och faktiskt inse och förstå att det jag nog kanske är bäst på vad gäller löpning är att springa ganska länge i relativt högt tempo. Det är den vetskapen och den erfarenheten jag tar med mig till starten den 28:e maj.
I morgon är tanken annars att ett långpass ska genomföras i den rådande värmen. Tror egentligen att det kan vara ganska bra att springa ett långpass i värme. Maran brukar ju inte direkt erbjuda oss ett svalt väder. Jag är bara lite villrådig just nu hur långt och hur snabbt jag bör springa. Tittar man runt och läser olika träningsprogram så är det inte helt enkelt att hitta en samstämmighet vad gäller längd och tempo på långpassen när maran börjar närma sig. Åsikterna och teorierna kring detta spretar ganska rejält. Jag kan dock tänka mig att morgondagens långpass åtminstone inte blir längre än 30 km. Huruvida jag springer det lugnt, medellugnt eller kanske med en fartökning får morgondagen utvisa.

lördag 7 maj 2011

Kungsholmen runt = DNF!

I dag hände det som inte fick hända. I dag hände det som jag inte trodde kunde hända. Jag bröt ett tävlingslopp. Mitt 18:e tävlingslopp blev en DNF. Efter en massa mil i vinter och en vårträning som har gett mersmak och hopp om bra tider så var förhoppningarna stora inför dagens halvmara på Kungsholmen. Jag var ganska säker på en tid under 1,27 och tyckte mig dessutom ha en helt realistisk möjlighet att gå ner mot 1,25.
Efter en relativt god nattsömn och en rejäl grötfrukost kunde vårt sällskap bestående av mig, Jeanette, Anna och Patrik bege oss iväg in mot Kungsholmen strax efter kl. 10. Jag kan här också nämna att övriga i sällskapet slog nya personliga rekord idag. Uppjoggen kändes sedan bra och jag tyckte att det mesta pekade mot en bra tid. Startskottet gick och jag sprang iväg med lätta steg i en fart strax under 4 minuter/km. De följande kilometerna var också lätta och farten låg hela tiden strax över 4 minuters tempo. Ett nytt pers kändes i detta läge av loppet som en självklarhet. Men vid 6-7 km hände något. Jag började få ont i sidan. Man kanske kan kalla det håll eller mjälltugg beroende på vilken del av landet man råkar komma ifrån. Jag måste här poängtera att jag i princip aldrig får håll. Varför får jag håll nu? Det var dessutom inget vanligt håll. Det gjorde riktigt riktigt ont. Jag kämpade trots allt på och farten sänktes bara marginellt ner till 4,08-4,09. Den värsta värken släppte men det bet sig liksom fast hos mig och jag kunde inte heller mentalt släppa detta. Strax innan varvning kom Thomas upp vid min sida och gled långsamt förbi mig där jag sprang i min mentala och värkande kaos.  Jag antar att han fick till en bra sluttid.  Jag passerade milen på 40,40 och nu började tankarna på att kasta in handduken att komma. Jag får nog sådana tankar under någon del av alla lopp jag springer, men den här gången kändes tankarna mer allvarliga än någonsin förut.
Jag kan tyvärr inte enbart skylla på värken idag. Det var något ytterligare som inte fanns där. Min mentala styrka lyste med total frånvaro och jag kände att allt bara kändes totalt meningslöst. Varför skulle jag kämpa mot smärtan? Varför skulle jag plåga mig själv i ytterligare 8 km bara för att slå ett nytt personligt rekord som jag nu dessutom inte ens trodde att jag kunde slå längre. Jag såg mig själv kliva av banan i ungefär 2 km innan jag helt enkelt stannade, klev åt sidan och såg alla löpare passera. Jag hade brutit. Jag hade misslyckats totalt. Med sorgsna steg vandrade jag bort mot målområdet igen. Just då ville jag försvinna från världen och bara få slippa befinna mig just där och just då. Jag var arg, ledsen och kände mig fruktansvärt misslyckad.
I nuläget har jag faktiskt inget bra svar på varför detta inträffade. Jag vet bara att löpningen är en sådan berg- och dalbaneliknande sysselsättning för mig. Eller har det blivit så att jag bara kan prestera på träning och misslyckas totalt på tävling. Vilka hjärnspöken var det som fick mig att bryta dagens lopp? Vad kan jag lära mig av detta? Just nu har jag ingen aning. Jag antar att jag får en fingervisning om jag lärt mig något av detta om 3 veckor då jag förhoppningsvis står på startlinjen på Stockholm Marathon.

måndag 2 maj 2011

Tävlingsdags!

Träningen har den senaste tiden varit en fröjd att bedriva, mycket mängd, flera lyckade pass och en allmän känsla av att kroppen börjar bli redo för att tävla. I dag fick jag ytterligare ett kvitto på att formen är bra i.om dagens fyrahundringar. Jag hade inte sprungit korta intervaller på ett tag och inbillar mig att det kan vara formgivande att köra lite kortare intervaller i en bra fart ganska nära inpå en tävling. Således sprang jag de klassiska 10X400 m med 1 minuts vila idag. Jag snittade på exakt 1,15,7 vilket innebär en snittfart på ca 3,10 min/km. 3 sekunder snabbare per 400-hundring än vid samma tid förra året och dessutom sprang jag 36 km i förrgår. Kroppen borde egentligen vara lite seg men den kändes faktiskt väldigt pigg.

Det är dock med en viss bävan som jag snart ska ge mig i kast med maj månads två tävlingar, halvmaran på Kungsholmen runt på lördag samt naturligtvis Stockholm Marathon den 28:e maj. Det är ju trots allt så att jag inte har tävlat sedan Hässelbyloppet i oktober förra året och även om formen känns bra och träningen har flutit på som den ska så finns det såklart alltid ett visst mått av osäkerhet hur kroppen egentligen kommer att prestera när det väl gäller. Dessutom så är det såklart så att jag inte har någon större lust att bara träna och träna för tränandets skull. Det handlar naturligtvis om att jag vill uppnå vissa resultat som ett kvitto på att träning faktiskt kan och bör ge resultat.

Nu råkar det vara så att fjolårets förmodligen bästa lopp för min del var just Kungsholmen runts halvmara då jag sprang på 1,27,21, vilket motsvarar ett kilometersnitt på 4,08. Jag minns att jag efter det loppet var så fruktansvärt nöjd och kände att jag verkligen hade presterat på toppen av min dåvarande förmåga. Som ett bra exempel på detta kan jag nämna att jag på premiärmilen förra året sprang knappt hälften av sträckan med exakt samma kilometersnitt. Av alla mina personliga rekord är det definitivt mitt pers på halvmaran som jag sätter högst. Detta innebär av naturliga skäl att det också är det pers som bör vara svårast att slå. Förra året hade jag däremot endast drygt 1 år av regelbunden löpträning bakom mig. I år har jag drygt 2 års regelbunden träningserfarenhet. Det borde inte vara till någon nackdel inför årets halvmara.

Så hur ser jag då på mina möjligheter att prestera på lördag? Trots tidigare nämnda känsla efter förra årets lopp finns det inte i min begreppsvärld att jag kommer att springa långsammare än förra året. Mitt årsmål är att gå under 1,25. Jag är förmodligen inte där ännu. Dock visar mina resultat på träning att en tid någonstans kring 1,25-1,26 bör vara fullt möjligt att nå. Men att snitta varje kilometer i 21 kilometer i en fart strax över 4 minuter är ändå inget som man liksom bara snyter ur sig i en handvändning. Lördagens lopp kommer att bli tufft. Jag måste jobba stenhårt mentalt för att inte låta trötthetstankarna och bekvämligheten ta över. Det handlar om att hela tiden säga till sin hjärna att kroppen kan mer. Att jag inte är trött. Jag vet att jag har kapaciteten det gäller bara att få ut det vid rätt tillfälle. Det tillfället ska nu i första hand vara på lördag kl. 11.30.