Det mesta känns bra nu!

Det är ganska skönt att kunna konstatera att februari blev en riktigt bra löpmånad. Det känns som om jag nu förhoppningsvis har höjt mängden för att också fortsättningsvis kunna ligga på ett snitt på 7 mil i veckan. I februari sprang jag för andra gången (juli 2011 var den första) exakt 1 mil om dagen i snitt. Februaris mängdrapport lyder alltså på 29 mil på 29 dagar.

Naturligtvis ska man inte i allt för stor utsträckning stirra sig blind på hur mycket mängd man utför men jag är å andra sidan övertygad om att ökad mängd i kombination med genomtänkt kvalitet också leder till bättre resultat. Jag känner just nu att min löpning utvecklas hela tiden och jag tror definitivt att jag b.la har en ökad mängd att tacka för detta. Jag har ingen självklar talang för löpning även om jag svarar hyfsat på träning så ser jag mig inte som en person som har en naturlig fallenhet för löpning. En hel del löpare i min omgivning presterar bättre resultat än vad jag gör med mindre träning även om det omvända naturligtvis också förekommer. Men jag är helt enkelt väldigt övertygad om att för att jag ska kunna uppnå mitt 3-timmarsmål på Stockholm Marathon i år så är det helt enkelt stenhård träning med både mycket kvalitet och mycket mängd som gäller för min del.

Det känns också skönt att kunna konstatera att vissa genomförda löppass faktiskt också pekar på att jag har utvecklats och att jag är i god form. I måndags sprang jag ett 10 km tröskelpass i 3,56-fart med 1 % lutning på bandet. En mil med relativt kontrollerad löpning och utan att vara helt slut på 39,20 tyder för min del på att formen är bra. Jag tycker överlag att löpningen numera känns väldigt lätt och det känns också som att min lugna distansfart numera ligger på 4,40 istället för 4,50 som är den fart jag tidigare har sett som min lugna distansfart. Löpningen på löpband i vinter tror jag har gjort mig gott och det ger också ett tillfälle att tänka på löpteknik och hållning då man inte behöver tänka på vilken fart man håller eller bli störd av variationer i terrängen. Min inställning till löpband har definitivt förändrats till att se löpbandets många fördelar.

Dagens återhämtningsjogg tycker jag också kan ses som ett bevis på att det mesta känns väldigt bra nu. Då jag inte använder mig av pulsvärden överhuvudtaget i min träning litar jag mer på känsla och har lärt mig ungefär i vilket tempo olika typer av träning hör hemma. Lugn ÅH-jogg har för mig tidigare inneburit jogg i strax över 5-fart då jag har den där känslan av att inte vara andfådd utan löpningen bara flyter på väldigt lätt. Exakt den lätta känslan hade jag idag. Jag tog det extremt lugnt och bara småjoggade mig fram i en mil. Skillnaden var bara att jag idag snittade 4,58 vilket jag också ser som en indikation på bra form. Ibland får man faktiskt slå sig lite för bröstet och inse att man i jämförelse med de flesta människor faktiskt är en ganska så duktig löpare. För 3 år sedan fanns det inte i min begreppsvärld att jag skulle kunna jogga en mil under 50 minuter utan att knappt behöva anstränga mig.

Bloggreflektion och ett lyckat långpass i M-fart

Jag hamnar nog ändå där emellanåt, ifrågasätter varför jag skriver och funderar på om jag verkligen ska fortsätta att blogga. Kanske är bloggandet egentligen bara ett sätt att kommunicera med sig själv för att sedan gå tillbaka och se hur man har resonerat kring sin löpning under olika perioder. Men samtidigt vill jag såklart också att en del löpintresserade människor ska kunna få ut någonting av att läsa det jag skriver. Om jag däremot tittar tillbaka och gör en ansats till någon form av självreflektion inser jag emellertid att det egentligen är ganska förmätet av mig att tro att mina texter om löpning ska kunna ge så mycket för de som råkar halka in på min blogg. Jag kommer nämligen till den insikten att mina tankar kring löpning är många, förvirrade och dessutom ostrukturerade. Men kanske är det just så det bör vara då man skriver om löpning och löpträning. För varje löpare torde väl löpningen vara i ständig förändring och i ständigt olika faser. Blir löpträningen och tankarna kring löpning konstanta och strukturerade så tappar den väl lite av sin tjusning. Så jag hamnar nog ändå där tillslut. Det blir nog som vanligt. Jag slänger ner lite tankar och funderingar och ibland kanske jag helt enkelt snurrar in mig i något konstigt teoretiskt utlägg om hur man på bästa sätt ska bedriva maratonträning för att sedan ha någon suspekt utläggning om varför jag egentligen springer. Orkar någon läsa mina flummiga texter så kan det ju vara trevligt men i slutändan är nog bloggandet för min egen del bara någon form av egenterapi och en möjlighet till självreflektion.

Det som jag dock inte kommer ifrån är att det faktiskt förhåller sig så att den blogg man har förfogar man över själv och i.om detta så betyder det faktiskt att jag får skriva precis hur jag vill och det är en ganska skön insikt att komma fram till. Det är ju jag som springer och det är jag som skriver och ingen kan ifrågasätta vad jag väljer att skriva om. Eller såklart att man kan ifrågasätta men jag behöver ju inte bry mig om jag inte vill. Jag gör precis som med min löpning. Jag gör som jag vill och det är verkligen inte så med många saker i livet att man gör precis som man vill och det kanske är tur det.

För att inte ytterligare flumma till det hela så väljer jag nu att skriva om ett riktigt lyckat löppass istället. I torsdags var jag riktigt peppad på att springa långt och snabbt. Jag hade hoppat över det sedvanliga långpasset veckan innan efter 7 veckor i rad innehållande minst ett 25 km långt pass. Till min stora glädje förhöll det sig dessutom så att Kung Bore hade släppt lite på sin kontroll vilket innebar att asfalten tittade fram på de flesta ställen och detta dessutom i ett soligt och 5 grader varmt väder. Med mina Saucony Kinvara på fötterna gav jag mig ut på ett stundande 3-milsäventyr som redan från början kändes som en fröjd. De första 16 kilometerna sprangs i ca 4,30-fart och detta med en lätthet som normalt inte infinner sig i den farten. Känslan var av det slaget som lugn jogg brukar medföra. Jag hade tänkt mig en marafartsdel på 10 km men i ren löpglädje förlängdes den till 12 km. Efter 16 km i 4,30-fart satte jag igång och sprang i 4,10-4,15-fart mellan 16 och 28 km. I slutet av marafartsdelen blev jag riktigt trött men jag tyckte hela tiden att det handlade om kontrollerad löpning och efter 2 lugna avslutande kilometer hade jag sprungit 30 km i en snittfart på 4,24 och den exakta tiden 2,12,00. Faktiskt mina snabbaste 30 km på träning. Hoppas jag får uppleva fler sådana angenäma marafartspass innan den 2:a juni för att detta datum genomföra ett pass i M-fart i exakt 42195 meter.

Lägesrapport februari!

Det mesta flyter fortfarande på vad gäller löpningen. Vid en lite noggrannare koll i min träningsdagbok ser jag att jag faktiskt snittat ganska exakt 7 mil i veckan de senaste 7 veckorna. En mil om dagen i 7 veckor känns ju bra och jag hoppas kunna fortsätta att ligga ungefär på den mängden. Jag har egentligen ganska länge varit av den åsikten att 7 mil i veckan bör kunna vara ett rimligt snitt för mig.

Så här i mitten av februari befinner jag ju mig trots allt i någon form av mellanperiod då det är långt kvar till det stora målet som naturligtvis för min egen del är Stockholm Marathon den 2:a juni. Det är också ungefär lika länge sedan som jag sprang mitt senaste maraton i Frankfurt. Jag befinner mig alltså ganska exakt mitt emellan två maratonlopp för tillfället. Ser man dessutom till den tråkiga årstiden med svårhanterligt underlag och en del väldigt kalla dagar samt brist på ljus borde det vara lätt att tappa i motivation och disciplin. För mig känns det just nu däremot precis tvärtom. Jag känner mig oerhört motiverad att springa mycket.

Det som också har fungerat på ett alldeles strålande sätt är min löparmix. Jag tycker att jag har alternerat lugna och hårda pass på ett bra sätt och att jag dessutom kontinuerligt springer mina långpass. De senaste 7 veckorna har också inneburit långpass på minst 25 km varje vecka. Ett annat lyft för min löpträning har också löpningen på löpband varit. Den här vintern har jag sprungit mer på löpband än tidigare och jag är numera helt inställd på att springa i princip alla kvalitetspass på löpband vintertid. Här kan jag bestämma exakt rätt fart oavsett vilken typ av kvalitet det gäller. Att helt enkelt utelöpning på vintern får bestå av vanliga distanspass och långpass. Jag kan nu med musik i öronen faktiskt även lyckas övervinna tristessen som löpningen på band annars kan innebära. Vanliga lugna distanspass på löpband har jag dock fortfarande väldigt svårt för.

Att som löpare känna att jag utvecklas tycker jag inte enbart handlar om att utvecklas resultatmässigt. Det handlar kanske lika mycket om att jag utvecklas träningsmässigt och hittar nya vägar och nya sätt att träna på. De två beståndsdelar som jag mest tillfört i min löpning den senaste tiden är nog löpning i marafart och tröskelträning som snabbdistans. Marafartsträningen är faktiskt något jag bara hållit på med det senaste året och tröskelträningen handlade förut lika ofta om att springa tröskelintervaller. Jag tror att kontinuerlig löpning i tröskelfart mellan 5 och 10 km är betydligt bättre och ger en annan tuffhet och bättre vana att kunna springa längre i hög fart än vad intervaller i den farten ger.

Sammanfattningsvis kan jag alltså inte annat än vara väldigt nöjd med min träning just nu och resan mot sub 3 är i de allra flesta avseenden just nu en väldigt behaglig resa.

Är löpningen religiös?

Jag tänker ibland på vilken oerhört lyckligt lottad människa jag är. Det finns en rad aspekter jag skulle kunna ta upp för att visa på just detta faktum. Allt ifrån att jag bor i ett land som Sverige, att jag är frisk, har ett bra arbete och underbara barn. Det är sådana saker som ibland kan vara så lätt att ta för givet och istället så gapar vi över mer och vill att allt ska vara bättre och finare. Jag befinner mig i en livssituation då jag kanske mer än någonsin tidigare uppskattar det jag har och det liv som jag faktiskt lever. Jag känner mig faktiskt som en priviligierad människa och jag tror att det är bra att påminna sig själv om det ibland. Ett av de kanske största privilegierna jag har är att jag har möjligheten att springa. Att jag för drygt 3 år sedan bestämde mig för att börja springa regelbundet är ett av mitt livs bästa val. Jag har faktiskt inte ångrat detta vid ett enda tillfälle.

När jag växte upp så omgavs jag av många frireligiösa människor. Jag är uppvuxen i en miljö där det var naturligt att gå i kyrkan på söndagarna. Det finns många fördelar med en sådan uppväxt men frikyrkomiljön kunde också vara skrämmande då det fanns ett inslag av fanatism och tron att det fanns en sanning som inte kunde ifrågasättas. Jag hade själv väldigt svårt att hitta en egen tro i allt detta och idag har jag inte längre en naturlig relation till denna värld. Det fanns dock något som jag kunde avundas många av dessa människor som jag mötte i den miljön och det var deras orubbliga och fasta tro. Deras trygghet och förvissning om att de hade hittat rätt. Jag hade en period i mitt liv då jag hade väldigt svårt för den frireligiösa världen men jag har idag en ganska stor respekt för de människor som lutar sig tillbaka i sin tro och faktiskt är trygga i den.

Varför tar jag nu upp detta? Jo därför att jag är övertygad om att då man verkligen har hittat något i sitt liv som gör att man mår bra så vill man att andra ska få uppleva det också. Det jag hade svårt för med frikyrkans påprackande av den enda sanna tron har jag idag en större förståelse för. Det är naturligtvis svårt att jämföra mitt möte med löpningen med människors möte med Gud. Däremot finns det några bitar som jag tror förenar våra möten. Vi har mött något som får oss att må bättre, känna oss starkare och något som vi lever med i vår vardag.

Jag kan ibland därför känna mig som en del av de personer jag mötte i kyrkan och som utstrålade någon form av trygg förvissning om att de hade hittat rätt. Alla människor vill naturligtvis hitta något som gör deras liv meningsfulla. Jag tror att själva livet i sig är meningsfullt men ibland kan det kännas som om något fattas. Du kan ha ett bra jobb, vara frisk, ha en familj och nära vänner och trots detta sakna något. En del söker i hela sitt liv utan att finna och en del hittade detta väldigt tidigt i sina liv. För mig har löpningen lagts till som en beståndsdel i mitt liv som har fått mig att känna mig trygg och gett mig en övertygelse om hur viktigt det är att leva hälsosamt och ta hand om sin kropp. Våra kroppar bör vi vara väldigt rädda om och mår kroppen bra så tror jag också att själen har större förutsättningar att må bra. Mår sedan själen bra så tror jag också att vi blir bättre medmänniskor och kan känna en ödmjukhet inför livet.

Förmodligen var det så att många av de människor som fanns i den frikyrkovärld där jag befann mig var alldeles övertygad om att de hade mött sanningen. De ville såklart att andra också skulle få möta den sanningen. För har man verkligen hittat något som känns så sant och så riktigt så unnar man sina medmänniskor detta möte. På min arbetsplats och bland mina vänner känner jag mig därför ibland som de frireligiösa då jag vill berätta för världen vilket underbart möte jag har fått uppleva och hur mycket bättre de skulle må om de också vågade ta steget. Men vi är alla olika och finner olika sanningar i livet. Den ödmjukheten måste både jag och religiösa människor ha. Just den ödmjukheten måste finnas för att vi inte ska hamna i fanatism och tro att alla människor behöver möta exakt det som du har mött. Därför pratar jag gärna om löpning om någon frågar men passar mig för att likt en pastor basunera ut löpningens förträfflighet inför människor som inte är intresserade av att lyssna till mitt budskap.

Den Gud jag aldrig riktigt förstod mig på och som jag fortfarande inte riktigt har kommit underfund med kanske följer mig på mina löpturer. Det kanske är därute i skogen och vid vattnet Gud finns och inte i den kyrka jag aldrig riktigt blev bekväm med. När jag talar om löpning kanske det är mitt möte med Gud jag talar om. Kanske är jag lite religiös ändå.