Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

lördag 25 februari 2012

Bloggreflektion och ett lyckat långpass i M-fart

Jag hamnar nog ändå där emellanåt, ifrågasätter varför jag skriver och funderar på om jag verkligen ska fortsätta att blogga. Kanske är bloggandet egentligen bara ett sätt att kommunicera med sig själv för att sedan gå tillbaka och se hur man har resonerat kring sin löpning under olika perioder. Men samtidigt vill jag såklart också att en del löpintresserade människor ska kunna få ut någonting av att läsa det jag skriver. Om jag däremot tittar tillbaka och gör en ansats till någon form av självreflektion inser jag emellertid att det egentligen är ganska förmätet av mig att tro att mina texter om löpning ska kunna ge så mycket för de som råkar halka in på min blogg. Jag kommer nämligen till den insikten att mina tankar kring löpning är många, förvirrade och dessutom ostrukturerade. Men kanske är det just så det bör vara då man skriver om löpning och löpträning. För varje löpare torde väl löpningen vara i ständig förändring och i ständigt olika faser. Blir löpträningen och tankarna kring löpning konstanta och strukturerade så tappar den väl lite av sin tjusning. Så jag hamnar nog ändå där tillslut. Det blir nog som vanligt. Jag slänger ner lite tankar och funderingar och ibland kanske jag helt enkelt snurrar in mig i något konstigt teoretiskt utlägg om hur man på bästa sätt ska bedriva maratonträning för att sedan ha någon suspekt utläggning om varför jag egentligen springer. Orkar någon läsa mina flummiga texter så kan det ju vara trevligt men i slutändan är nog bloggandet för min egen del bara någon form av egenterapi och en möjlighet till självreflektion.

Det som jag dock inte kommer ifrån är att det faktiskt förhåller sig så att den blogg man har förfogar man över själv och i.om detta så betyder det faktiskt att jag får skriva precis hur jag vill och det är en ganska skön insikt att komma fram till. Det är ju jag som springer och det är jag som skriver och ingen kan ifrågasätta vad jag väljer att skriva om. Eller såklart att man kan ifrågasätta men jag behöver ju inte bry mig om jag inte vill. Jag gör precis som med min löpning. Jag gör som jag vill och det är verkligen inte så med många saker i livet att man gör precis som man vill och det kanske är tur det.

För att inte ytterligare flumma till det hela så väljer jag nu att skriva om ett riktigt lyckat löppass istället. I torsdags var jag riktigt peppad på att springa långt och snabbt. Jag hade hoppat över det sedvanliga långpasset veckan innan efter 7 veckor i rad innehållande minst ett 25 km långt pass. Till min stora glädje förhöll det sig dessutom så att Kung Bore hade släppt lite på sin kontroll vilket innebar att asfalten tittade fram på de flesta ställen och detta dessutom i ett soligt och 5 grader varmt väder. Med mina Saucony Kinvara på fötterna gav jag mig ut på ett stundande 3-milsäventyr som redan från början kändes som en fröjd. De första 16 kilometerna sprangs i ca 4,30-fart och detta med en lätthet som normalt inte infinner sig i den farten. Känslan var av det slaget som lugn jogg brukar medföra. Jag hade tänkt mig en marafartsdel på 10 km men i ren löpglädje förlängdes den till 12 km. Efter 16 km i 4,30-fart satte jag igång och sprang i 4,10-4,15-fart mellan 16 och 28 km. I slutet av marafartsdelen blev jag riktigt trött men jag tyckte hela tiden att det handlade om kontrollerad löpning och efter 2 lugna avslutande kilometer hade jag sprungit 30 km i en snittfart på 4,24 och den exakta tiden 2,12,00. Faktiskt mina snabbaste 30 km på träning. Hoppas jag får uppleva fler sådana angenäma marafartspass innan den 2:a juni för att detta datum genomföra ett pass i M-fart i exakt 42195 meter.

4 kommentarer:

  1. Hej!
    Härligt pass du fick till! Jag kan ibland också fundera på varför jag skriver en blogg.

    Jag gör det för både mig själv och för andra. För mig själv eftersom det ger en struktur på tankar och funderingar, som för dig. För andra för att jag hoppas på att det ger inspiration och motivation för att fortsätta träna löpning. Det kan vara skönt att se att andra tränar på när det är lite motigt.

    SvaraRadera
  2. Låter som ett skönt pass!

    (Har haft likande funderingar, men de bli alltid så att jag stannar kvar i "bloggfären". Kommit på en bra sak, att man kan läsa sina egna gamla inlägg och se utvecklig på olika grader)

    SvaraRadera
  3. Riktigt bra pass, igår sprang jag 17km @ 4:19 min/km varav ganska många km i närheten av M-fart och det är lustigt hur det kan kännas, ibland känns den farten ganska lätt, vid andra tillfällen känns 42,2km i den farten helt omöjligt.

    Igår insåg jag verkligen hur långt det är i den här farten, ytterligare 25km...

    SvaraRadera
  4. Kan inte annat än hålla med dig Staffan. Precis som du säger känns den där M-farten ibland väldigt bekväm och ibland känns det som ett skämt att man ska hålla det tempot en hel mara...

    SvaraRadera