Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

måndag 6 december 2010

Varför springer jag?

Det känns inte så roligt att börja mitt bloggande med att konstatera att min tandvärk tvingar mig till löpvila, åtminstone idag. Ofrivillig löpvila känns aldrig bra. Så istället för att få skriva om mitt första löppass så får jag väl skriva något annat.
Varför springer jag? Detta tog jag upp i inledningen av denna blogg så vi kan väl spinna vidare på ämnet. Jag springer för att jag mår bra först och främst. Jag springer för att få egen tid. Jag springer för att jag får uppleva naturen. Jag springer för att jag vill bli snabbare och mer uthållig. Jag springer för att jag vill slå mina personliga rekord. Jag springer för att jag får ett starkt hjärta och starka ben. Jag springer för att jag kan unna mig fet mat, öl och whisky utan att oroa mig för viktuppgång. Jag springer för att leva längre. Jag springer för att få känna att jag är bra på någonting. Jag springer för att jag måste.
Löpningen har naturligtvis också den självklara fördelen att den alltid är tillgänglig och därmed finns det heller inga bra ursäkter att inte ge sig ut för att springa såvida jag inte är sjuk eller har tandvärk. I de flesta fall har dessutom löpningen en avstressande effekt. Många säger sig ha svårt att komma ut när barnen är lagda och man är trött efter en dag på jobbet och soffan lockar inbjudande till en stunds avkoppling framför TV:n. Jag är väldigt glad att jag idag kommit till den punkten att en löprunda i elljusspåret eller vid Edsvikens vatten i de allra flesta fall lockar mer än att sjunka ner i en fotölj. Det kanske låter lite förmätet men det handlar också väldigt mycket om att jag vet vilken tillfredsställelse jag får efter att rundan är klar och jag sedan sjunker ner i min fotölj med en dos endorfiner inom mig.
Jag är medveten om att personer i min omgivning kan uppleva det som påfrestande att jag ofta vill prata om löpning. Naturligtvis handlar detta om en viss grad av självupptagenhet och jag försöker att tänka på att alla kanske inte vill prata om löpning. Är man inte löpare själv så är ju löpning ungefär lika intressant för en icke löpintresserad person som kanske dressyr är för mig. Det jag däremot inte tänker sluta med är att om jag får chansen så propagerar jag mer än gärna för löpningens fördelar och vilken nytta kroppen har av att man rör på sig. Jag tror nämligen benhårt på att för försoffade människor som inte är helt tillfreds med sitt sätt att leva så är löpning det kanske bästa botemedlet mot just detta. Av den enkla anledningen att den är lättillgänglig och inte så tidskrävande.
Men det som kanske för min egen del ändå är viktigast med löpningen eller åtminstone den viktigaste drivkraften i min löpning är att förbättra mina personliga rekord. Egentligen är det kanske inget att hetsa upp sig över att jag klarat att springa milen under 40 minuter eller att ha klarat maran på 3,16. Det finns  ett oändligt antal löpare som gör betydligt bättre tider än jag. Men det är ju också så att för löpare så blir varje nivå intressant. Jag tränar för att uppnå vissa mål som befinner sig en bra bit ifrån elitnivå men samtidigt på en nivå som är högre än för de flesta motionärer. En del kämpar med att springa milen under 50 minuter. Några få kämpar för att klara milen under 30 minuter. Varje gräns som sprängs för varje individ är en personlig triumf för just den människan.
I detta avseende bör ju också nämnas att framförallt på längre distanser som t.ex. marathon så försämras inte kroppens prestationsförmåga drastiskt förrän i 50-årsåldern. Ett lysande exempel på detta är Evy Palm som vid 47-års ålder sprang marathon på 2,31 vilket fortfarande är en av de bästa tider som någonsin gjorts av en svensk kvinna.  Med andra ord så har jag 12 år på mig att stadigt förbättra min tid på marathon J

2 kommentarer:

  1. Fin blogg Tomas!
    Fast jag vet inte jag...En god öl i soffan är ju inte fel utan att behöva springa. Hehe!
    Min kondition är nog sämst i världen just nu och jag blir trött av att bara läsa om dina långdistanspass.
    Det här med blogg är nog en bra idé och det sporrar nog än mer att hålla fokus på träningen.
    Lycka till!
    Nästa år springer jag milen på 37.30.

    SvaraRadera
  2. Jag försöker också känna av omgivningen. Har ibland känt att jag blivit väl enkelspårig och "bara pratat löpning" men är folk intresserade så bjuder jag gärna på det jag lärt mig.

    SvaraRadera