Löpningen har mer eller mindre lyst med sin frånvaro de
senaste 4 månaderna. En höst och början av en vinter har passerat där
månadsmängden har legat ungefär i paritet med vad jag vanligtvis springer under
en vecka. Det känns lite grand som om hösten har handlat om en väntan. En
väntan på att löpningen skulle kännas viktig igen. En väntan på att jag skulle
finna en anledning att börja springa regelbundet igen. Jag väntar fortfarande
en del men jag känner att något är på väg att hända.
Jag vet att jag ofta har talat om att löpningen kom till mig
för att stanna. Att den har haft en så oerhört viktig plats i mitt liv men
denna höst har jag tänkt annorlunda. Lusten försvann och helt plötsligt kändes
det oerhört jobbigt att ta på sig skorna och ge sig ut. Löpningen fungerar ju
också så att om man väl hamnar i håglöshet och börjar tappa motivation så är
det lätt att just detta tillstånd blir det normala. Att det helt plötsligt blir
ganska bekvämt att titta ut genom fönstret och sedan välja soffan i stället.
Där det förut fanns en tendens till abstinens där finns det helt plötsligt en
möjlighet att få ha det lugnt och skönt i soffan. Framför TV:n eller datorn.
Helt plötsligt åt jag onyttigare mat och drack mer alkohol. Jag mådde inte bra.
Kroppen mådde inte bra och själen mådde inte bra.
Det finns naturligtvis många förklaringar till att hösten
blev en höst med bara sporadiska inslag av löpning. Jag har funderat mycket i
höst. På livet och hur jag vill leva. På att vara separerad och på vilket sätt
jag eventuellt skulle vilja träffa en kvinna. Vill jag leva själv eller vill
jag träffa någon? Utöver alla dessa funderingar har jag såklart haft ett arbete
att sköta och barn att ta hand om. Mitt nattarbete har dessutom i höst varit
tyngre än tidigare. Jag har vänt på dygnet på ett sätt som jag inte har gjort
förut och har aldrig haft så stora sömnproblem som denna höst. Att jag inte
regelbundet har sprungit har naturligtvis inte gjort att min sömn blivit
bättre.
I allt detta som kan låta som en nattsvart höst så har jag
trots allt någonstans vetat att det har varit en väntan på att jag ska hitta
tillbaka till löpningen. De löppass jag har sprungit har känts oerhört tunga
och knappast lustfyllda i den bemärkelsen som jag tidigare har pratat om då jag
har pratat om lusten i löpningen. Men jag har hela tiden tänkt att: det blir
bättre Tomas du kommer att hitta tillbaka. En dag springer du som du gjorde
förut. Det är bara en tillfällig svacka i ditt löparliv. Men jag kom till en
punkt där jag började inse att det inte går längre. Jag har dessutom gått upp 7
kg i vikt. Det känns som om punkten för vad jag har kunnat acceptera vad gäller
förfall nu har passerats och jag tror och hoppas att jag är i början av en
förändring i mitt liv.
För en månad sedan fick jag det glada beskedet att man köpt
in ett löpband till mitt jobb. De nätter jag jobbar brukar det alltid finnas
någon tid under natten då det är ganska lugnt på jobbet. Omedelbart kände jag
att det här är min stora möjlighet att finna vägen tillbaka. Om jag inte ens
skulle kunna motivera mig till att springa på betald arbetstid då måste jag ju
ställa frågan till mig själv om jag någonsin skulle kunna hitta motivationen
igen. Att springa på löpband är ofta ganska tråkigt och enahanda men jag
bestämde mig helt enkelt för att springa alla de nätter som verksamheten
tillåter mig att göra det. Den senaste månaden har jag också hållit det löftet
till mig själv och jag ser faktiskt dessutom fram emot att springa på natten.
Jag känner att lusten är på väg tillbaka och att det finns en möjlighet till
att denna vår kan bli en nystart. Jag drömmer inte om Sub 3 denna vår. Jag är
inte ens anmäld till Stockholm Marathon och det kanske inte ens blir någon mara
alls i år. Vad gäller tävlingar överhuvudtaget känns det långt borta. Det enda
som intresserar mig just nu är att hitta tillbaka till lusten. Att hitta
glädjen i löpningen igen. Jag tror att jag är på väg dit och jag hoppas att när
jag väl har hittat tillbaka så kan jag få stanna där under en ganska lång tid.
Umemaran i Oktober!
SvaraRaderaKul att du är på g igen! det gäller ju att hitta en lagom mix på alla livets ingredienser för att få något som känns okej ; )
SvaraRaderaDet låter bra att du börjar hitta tillbaka igen, har saknat dig här.
SvaraRaderaJajjemän nu ser du till å dra igång ordentligt! När du springer mycket så mår du bra. Enkelt.
SvaraRaderaÅ kom ihåg: Grönsaker. Sallad. Det går att äta. Det är också mat:)
Olof: Kul att en äkta triatlet hittade hit :) Ja Umemaran är ingen omöjlighet...
SvaraRaderaHåkan: Ja det är inte alltid lätt det där med mixen :)
Olov: Trevligt att vara saknad... får se hur regelbundet jag kommer skriva däremot..
Bror: Kött och fet sås är gott. Grönsaker är tråkigt!!