Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

torsdag 10 januari 2013

På väg tillbaka!?


Löpningen har mer eller mindre lyst med sin frånvaro de senaste 4 månaderna. En höst och början av en vinter har passerat där månadsmängden har legat ungefär i paritet med vad jag vanligtvis springer under en vecka. Det känns lite grand som om hösten har handlat om en väntan. En väntan på att löpningen skulle kännas viktig igen. En väntan på att jag skulle finna en anledning att börja springa regelbundet igen. Jag väntar fortfarande en del men jag känner att något är på väg att hända.

Jag vet att jag ofta har talat om att löpningen kom till mig för att stanna. Att den har haft en så oerhört viktig plats i mitt liv men denna höst har jag tänkt annorlunda. Lusten försvann och helt plötsligt kändes det oerhört jobbigt att ta på sig skorna och ge sig ut. Löpningen fungerar ju också så att om man väl hamnar i håglöshet och börjar tappa motivation så är det lätt att just detta tillstånd blir det normala. Att det helt plötsligt blir ganska bekvämt att titta ut genom fönstret och sedan välja soffan i stället. Där det förut fanns en tendens till abstinens där finns det helt plötsligt en möjlighet att få ha det lugnt och skönt i soffan. Framför TV:n eller datorn. Helt plötsligt åt jag onyttigare mat och drack mer alkohol. Jag mådde inte bra. Kroppen mådde inte bra och själen mådde inte bra.

Det finns naturligtvis många förklaringar till att hösten blev en höst med bara sporadiska inslag av löpning. Jag har funderat mycket i höst. På livet och hur jag vill leva. På att vara separerad och på vilket sätt jag eventuellt skulle vilja träffa en kvinna. Vill jag leva själv eller vill jag träffa någon? Utöver alla dessa funderingar har jag såklart haft ett arbete att sköta och barn att ta hand om. Mitt nattarbete har dessutom i höst varit tyngre än tidigare. Jag har vänt på dygnet på ett sätt som jag inte har gjort förut och har aldrig haft så stora sömnproblem som denna höst. Att jag inte regelbundet har sprungit har naturligtvis inte gjort att min sömn blivit bättre.

I allt detta som kan låta som en nattsvart höst så har jag trots allt någonstans vetat att det har varit en väntan på att jag ska hitta tillbaka till löpningen. De löppass jag har sprungit har känts oerhört tunga och knappast lustfyllda i den bemärkelsen som jag tidigare har pratat om då jag har pratat om lusten i löpningen. Men jag har hela tiden tänkt att: det blir bättre Tomas du kommer att hitta tillbaka. En dag springer du som du gjorde förut. Det är bara en tillfällig svacka i ditt löparliv. Men jag kom till en punkt där jag började inse att det inte går längre. Jag har dessutom gått upp 7 kg i vikt. Det känns som om punkten för vad jag har kunnat acceptera vad gäller förfall nu har passerats och jag tror och hoppas att jag är i början av en förändring i mitt liv.

För en månad sedan fick jag det glada beskedet att man köpt in ett löpband till mitt jobb. De nätter jag jobbar brukar det alltid finnas någon tid under natten då det är ganska lugnt på jobbet. Omedelbart kände jag att det här är min stora möjlighet att finna vägen tillbaka. Om jag inte ens skulle kunna motivera mig till att springa på betald arbetstid då måste jag ju ställa frågan till mig själv om jag någonsin skulle kunna hitta motivationen igen. Att springa på löpband är ofta ganska tråkigt och enahanda men jag bestämde mig helt enkelt för att springa alla de nätter som verksamheten tillåter mig att göra det. Den senaste månaden har jag också hållit det löftet till mig själv och jag ser faktiskt dessutom fram emot att springa på natten. Jag känner att lusten är på väg tillbaka och att det finns en möjlighet till att denna vår kan bli en nystart. Jag drömmer inte om Sub 3 denna vår. Jag är inte ens anmäld till Stockholm Marathon och det kanske inte ens blir någon mara alls i år. Vad gäller tävlingar överhuvudtaget känns det långt borta. Det enda som intresserar mig just nu är att hitta tillbaka till lusten. Att hitta glädjen i löpningen igen. Jag tror att jag är på väg dit och jag hoppas att när jag väl har hittat tillbaka så kan jag få stanna där under en ganska lång tid.

5 kommentarer:

  1. Umemaran i Oktober!

    SvaraRadera
  2. Kul att du är på g igen! det gäller ju att hitta en lagom mix på alla livets ingredienser för att få något som känns okej ; )

    SvaraRadera
  3. Det låter bra att du börjar hitta tillbaka igen, har saknat dig här.

    SvaraRadera
  4. Jajjemän nu ser du till å dra igång ordentligt! När du springer mycket så mår du bra. Enkelt.
    Å kom ihåg: Grönsaker. Sallad. Det går att äta. Det är också mat:)

    SvaraRadera
  5. Olof: Kul att en äkta triatlet hittade hit :) Ja Umemaran är ingen omöjlighet...

    Håkan: Ja det är inte alltid lätt det där med mixen :)

    Olov: Trevligt att vara saknad... får se hur regelbundet jag kommer skriva däremot..

    Bror: Kött och fet sås är gott. Grönsaker är tråkigt!!

    SvaraRadera