Apriltankar!

Så hamnar jag där igen. Tankarna om varför jag springer och vad det hela betyder i ett större sammanhang. Varför går det inte att bara släppa taget? Att ta på sig sina skor då man hinner och har lust och ge sig ut för att jogga, springa, löpa utan mål eller mening och se det som ett sunt beteende i en osund värld. Som en nödvändighet för att klara av att bli äldre och att leva med en vältränad och sund kropp. Varifrån kommer alla krav och måsten? I en relativ livskris som jag befinner mig i just nu borde ju löpningen vara just det enkla och det naturliga. Inga måsten, inga tidskrav, inga prestationskrav.

Jag kan inte. Jag bara kan inte. Varje löprunda måste bokföras och loggas in. Även en lugn distansrunda innebär att jag kollar av kilometertider på min GPS. Vad har det för betydelse om jag springer i 4,40-fart eller 5,10-fart då känslan ska vara lugn. Då syftet med rundan är att ge mil till mina ben inför stundande lopp och inför stundande hårdare träning. Vad spelar det för roll? Jag vet att det inte spelar någon roll men jag kan inte. Jag bara kan inte. Borde ta av mig klockan och sticka ut på en milrunda som jag vet är en mil, utan tid, utan krav. Varför går det inte?

Jag pratar om glädjen i löpningen. I det naturliga och det enkla. I det lättillgängliga och i det okomplicerade. Ändå måste jag veta vad jag snittade i min senaste intervallserie. Gick det långsammare nu? Varför? Jag har ju sprungit mer. Är bättre tränad. Har byggt upp en bättre och mer uthållig löparkropp… Så kan tankarna gå. Helt osammanhängande men dock min verklighet. Hur gör man sig kvitt detta?

Vi vänder på det hela. Kan man resonera som så att det går att kombinera det enkla och det svåra? Det går att vara tidsfascist och samtidigt en upplevare. En hedonist. En löpare med ambitionen att få vara ett med sin löpning och sin omgivning och samtidigt ha koll på alla dessa tider och mellantider. Vilken typ av löpare vill jag vara? Vilken typ av löpare är jag? Vad vill jag med min löpning? Nu snurrar det en del och jag vet inte i vilken riktning löpningen för mig.

Kanske står jag inte ens på startlinjen den 28:e maj. April kanske blir för ohanterlig för att ge mig den träning jag behöver. Jag vet ingenting just nu. Har faktiskt inte den blekaste aning om var jag är på väg med min löpning. Kan det vara så att jag kommer att springa mer än vad jag någonsin gjort i april? Eller kanske blir det så att april blir några lugna joggingpass och löpningen får bli något annat en tid framöver än vad den varit de senaste 2 åren.

Jag blir rädd ibland. Rädd därför att hela mitt liv har varit projektbetonat. Tillfälliga djupt inlevelsefulla projekt som en dag bara tar slut. Alldeles nyss skrev jag att jag är positivt beroende av löpning. Hoppas verkligen att det är så och att jag kommer över mina kvasiintellektuella funderingar angående mitt löpande. Sätter på autopiloten och springer som bara den. För när man bara springer, låt det vara med ett ständigt kollande av tempo på GPS:n, så är det i sig ett mått av framgång. Kan bara känslan av ett avslutat löppass inpräntas i min hjärna så ger jag mig ut igen och igen och igen. Där vill jag vara. Jag hoppas att jag kan förbli där. Oavsett tillvägagångssätt.

Jag är beroende!

Är helt tom i skallen vad gäller löpning just nu. Har inte tappat motivationen… tror jag. Jag springer ju mycket trots allt. Det är bara det att det liksom snurrar i mitt huvud och jag har tappat stringensen. Har bara luddiga osammanhängande tankar kring löpning för tillfället. Känner också att det blir en aning tjatigt att varje gång redovisa vilka pass man sprungit och hur känslan har varit. Egentligen ville jag nog något mer med min blogg. Utveckla funderingar kring löpning och se det hela i ett större sammanhang och inte bara med jämna mellanrum redovisa min träning.

Jag tycker däremot att det är roligt att klicka runt på andras bloggar och få nya inputs och idéer. Att se hur andra tränar och hur andra tänker kring löpning är allt som oftast väldigt inspirerande. Jag har nog själv sett mig som en löpande funderare och inbillar mig att jag egentligen har en del att tillföra vad gäller tankar kring löpning och löpträning. Naturligtvis i relativa mått mätt då jag trots allt är en relativ nybörjare med ringa erfarenhet i jämförelse med många andra. Däremot framstår man ibland som ett löparorakel i sammanhang där löpning ses som något konstigt och en diffus sysselsättning som bara väldigt märkliga personer ägnar sig åt.

Ibland får jag höra att löpning inte kan vara riktigt bra eftersom den verkar vara så beroendeframkallande. Detta är nog ett av de märkligaste och mest omotiverade påståendena om löpning jag känner till. Jag får nästan svårt att behärska min irritation över detta påstående. Inte därför att jag inte håller med om att den till viss mån är beroendeframkallande utan därför att påståendet bottnar i en underliggande åsikt om att det är negativt. Allt som är beroendeframkallande skulle alltså implicit vara av negativ art? Vad i vår tillvaro är i så fall inte beroendeframkallande frågar jag mig. Förutom alla uppenbara beroendeframkallande substanser som innehåller nikotin, alkohol och narkotika finns det ju en mängd stillasittande märkliga beteenden som även de är mer eller mindre beroendeframkallande som t.ex. TV-tittande, surfande och spelande. Det sociala beroendet av att alltid bli sedd, alltid synas och höras. Eller varför inte nämna det enkla beroendet av att vara lat och bara softa. Att bli beroende av att INTE röra på sig.

Ja – jag är beroende av löpning. Nej – jag vägrar att på det minsta sätt se detta beroende som något negativt eller skadligt. Ingen kan komma och påstå att min kropp skulle må dåligt av detta. Har man nått den punkten att löpningen har blivit beroendeframkallande så är jag den första att gratulera vederbörande. Har man nått den punkten tror jag att man lever ett längre och friskare liv i samklang med en god hälsa och en kropp som orkar med vardagen ur alla dess aspekter och att man på ett bättre sätt klarar av motgångar i livet.

Läser förresten just nu Jonas Coltings bok ”Den nakna hälsan” och han vågar sannerligen sticka ut hakan och slår hål på alla möjliga typer av vedertagna sanningar. Jag tar till mig och begrundar men det handlar såklart om att hitta sin egen väg i löpningens och hälsans mysterier. Visst borde jag äta bättre inser jag men samtidigt måste jag må bra rent mentalt av det jag äter. Kanske borde jag springa mer ostrukturerat och på känsla och vara lite mer ett med naturen men utan min GPS klocka är löpningen liksom inte min grej. Jag kan ta till mig av tanken att löpningen ska vara ren och avskalad, naken och ursprunglig men inslaget av struktur och mätbarhet måste finnas med i min löpning. Hur som helst gillar jag hans bok och den väcker givetvis tankar och funderingar.

April blir en rörig månad och det känns en aning oroväckande då denna månad kanske är den viktigaste av alla månader inför Stockholm Marathon. Å andra sidan har jag lagt en gedigen grund och jag kan bara hoppas att detta räcker långt. Är dessutom övertygad om att jag kommer att ta alla chanser jag kan till att komma ut och ge mina ben den träning de behöver för att maran ska gå vägen. Jag är ju också beroende av löpning och ett beroende måste man vara motiverad att försöka ta sig ur för att man ska lyckas. Den motivationen har jag inte just nu!

Lyckat marapass!

Jag har den senaste tiden inte varit särskilt motiverad att vare sig springa eller att skriva i min blogg. Löpningen har väl ändå flutit på bra trots allt och mars månad blir med all sannolikhet min mesta mängdmånad hittills i mittlöparliv. Har jag tur kan det rent av bli första gången jag passerar 30 mil på en månad. Kanske låter som en motsägelsefull reflektion men det känns mest som om löparautopiloten är påkopplad för tillfället.

Kanske anledningen att jag inte skriver så mycket just nu förutom ett rörigt privatliv, kan handla om att jag för tillfället inte tycker mig ha så mycket att delge eller att jag inte har några större teoretiserande funderingar kring löpning i allmänhet och min egen löpning i synnerhet. Sånt kommer väl och går antar jag.

Sprang i alla fall i dag ett lyckat marapass som kan vara värt att nämna något om. Efter ett antal veckor med 3-milspass hade jag bestämt mig för ett lite kortare långpass idag. Som kompensation till den minskade längden på passet tyckte jag det var läge för lite insprängd marafart. Således fick det bli 24 km varav 11 km mellan den 11:e och den 22:a fick gå i strax under marafart. Jag trummade på i ca 4,20-tempo dessa 11 km och jag tyckte faktiskt att det kändes riktigt bra. Hela passet slutade på en snittfart på 4,32 och jag kände mig inte särskilt trött. Detta pass var nog ett kvitto på att jag trots allt ligger rätt i min målsättning. Tycker nu att 3,07 målet absolut känns möjligt.

Den fundering jag annars har haft den senaste tiden är huruvida man ska kunna springa maran i raceskor eller inte. De skor jag i så fall funderar på är mina Asics Hyperspeed 4. Huruvida det är möjligt att springa 42 km i så lätta skor tror jag att våren får utvisa. Får helt enkelt köra ett långpass i dessa skor under april månad.

39 år och ett tungt intervallpass!

I dag fyller jag alltså 39 år. Inget märkvärdigt med det. Bara ytterligare ett år som passerat. Men i min löparvärld ger det mig en påminnelse om vad som komma skall och vad jag lovat mig själv att göra sedan jag började springa mer regelbundet för ungefär 2,5 år sedan. Det är alltså ett år kvar tills jag ska springa maran under 3 timmar. Visserligen har jag lite mer tid på mig än ett år eftersom denna magiska gräns förmodligen ska passeras i månadsskiftet maj/juni nästa år. Dessutom kan jag också vid ett eventuellt misslyckande springa en höstmara nästa år så jag håller mitt löfte till mig själv.

Tyvärr har denna dag inte bara gett mig denna ofrånkomliga påminnelse. Den har dessutom gett mig en påminnelse om att löpningen ibland kan kännas som om den står still. Jag vet att löpningen går upp och ner och jag vet att det finns dagar då man känner sig hur stark som helst och att det finns dagar då inget känns rätt och varje steg är jobbigt att ta.

Jag springer och springer och ökar succesivt min mängd. Andelen långpass och riktiga kvalitetspass blir fler och fler och med detta som utgångspunkt så har jag svårt att undvika förhoppningen om att tiderna ska bli bättre och att intervallpassen ska gå snabbare.

De senaste veckorna har jag sprungit mycket. Mycket för mig alltså… jag har snittat ca 7,5 mil dessa 2 veckor och tycker att allt flutit på bra. I dag på min 39:e födelsedag så var det dags för ett intervallpass. Jag kollade in vad jag kört den senaste tiden och kom fram till att tusingar med 1 minuts vila skulle bli ett bra pass. Årets första snabba intervallpass utomhus skulle alltså genomföras i ett fantastiskt vårväder och med raceskorna på fötterna. Allt på en ren och torr asfalt. Så vad kunde gå fel? Uppjoggen gick i 4,36-fart och jag tyckte att jag småjoggade. Allt kändes rätt och inget kunde gå fel. Efter passet skulle jag få fira med tårta tillsammans med mina barn och min pappa.

Jag har dock lärt mig att ganska ofta blir saker inte som man tänkt sig. Den första tusingen påbörjades och den flöt på ganska bra i 3,40-fart. Men redan efter den andra började jag känna mig tung och blev förvånasvärt trött. En viss oro infann sig men jag körde på. Men efter 5 repetitioner i ett snitt på 3,43 fick det vara bra. Jag orkade inte mer helt enkelt. Ett pass med 5 tusingar med 1 minuts vila i ett snitt på 3,43 är absolut ingen katastrof men det är inte heller något som jag känner mig särskilt nöjd med. Jag behöver bara titta i min dagbok för att påminna mig själv om att jag sprang ett tusingpass i maj förra året i liknande fart med samma vila och med hela 8 repetitioner.

Nu har jag som jag nämnt vid tidigare inlägg en tendens att överanalysera pass och övertolka tider av ett enskilt intervallpass. Men någonstans känns det ändå tungt att konstatera att jag kör ett intevallpass i mars i ett tempo jag gjorde i maj förra året och med färre repetitioner.

Just nu har jag ingen bra förklaring till dagens relativt misslyckade intervallpass. Av någon anledning försöker jag dock att inte dra för stora växlar av detta. Jag måste nog helt enkelt inse att den mängdträning jag den senaste tiden bedriver är något som är helt nytt för mig. Att ligga på 7-8 mil i veckan är nog trots allt väldigt mycket för min relativt ovana löparkropp. Jag har ingen regelbunden hård träning att falla tillbaka på från mitt tidigare liv. Att träna på det sätt jag gör nu är helt nytt för mig. Av den anledningen tror jag att dagens pass och den ovilja och oförmåga till att pressa mig hårt idag hänger ihop med att min kropp är rejält nedtränad och att jag av den anledningen inte fixar att prestera bättre än vad jag gjorde idag. Om det däremot är så att jag är en likvärdig löpare idag som jag var för ett år sedan med 300 mil till i kroppen då får jag ta mig en allvarlig funderare på varför jag plågar mig själv med detta.

Pendlingen mellan olika tankar kring min löpning kan ibland nå sådana ytterligheter att jag ibland undrar var jag egentligen står som löpare. Ena stunden känner jag mig stark och full av självförtroende. Jag ser mig då som en relativt talangfull löpare som ganska snart kan göra riktigt bra tider. Vissa dagar, som idag på min födelsedag, undrar jag om jag överhuvudtaget kan bli bättre. Sådana dagar ser jag mig själv som en löpare som trots 300 mil per år aldrig kommer att springa milen under 39 minuter eller maran under 3 timmar. Sanningen ligger väl förmodligen någonstans mitt emellan och jag vet att det kommer bättre löpdagar än vad min 39:e födelsedag hade att erbjuda :)

Det rullar på

Efter förra veckans lyckade träning så verkar denna vecka också se ut att bli en bra vecka. Startade på bästa tänkbara sätt i måndags med ett 30 km pass i 4,52-tempo. Kändes lätt och fint i stort sätt hela vägen. Naturligtvis blir man ändå trött efter 3 mils kutande men det är väldigt skönt att först i år känna att ett 3-milspass är fullt hanterbart och absolut inte en plåga de sista kilometerna som det definitivt var frågan om för 2 år sedan. Nu är det mer som en av många beståndsdelar i min träning och jag ser allt som oftast väldigt mycket fram emot dessa pass. Att liksom några timmar innan dricka lite extra, fundera över klädval, blanda sportdryck och fundera över vägval. Jag är alltid lite extra laddad inför långpassen och känner mig nästan lite barnsligt ivrig över att få komma iväg. Dessutom tror jag inte heller att den sköna känslan av att ha genomfört ett bra långpass kan överträffas efter någon annan typ av pass. Möjligen kan ett extremt lyckat intervallpass närma sig den känslan men då är det nog mer frågan om en mental tillfredsställelse än den rent kroppsliga endorfinstinna tillfredsställelsen som ett långpass för med sig.

Efter en vilodag i går beslutade jag mig för att, trots plusgrader ute, ändå bege mig till Sollentuna simhall för lite snabbdistans på löpband. Det är ju alltid svårt att avgöra hur man ska överföra tröskeltempo till löpband men med 0,5 graders lutning så gissar jag att löpbandet kanske ger 5 sek snabbare löpning per kilometer. Naturligtvis är detta bara en uppskattning men något säger mig att det inte är så långt ifrån sanningen. Efter en ganska kort uppjogg så påbörjade jag mitt snabbdistanspass i 3,56-fart och kände mig väldigt nöjd när jag 8 km senare skruvade ner farten till joggfart igen. 8 km i 3,56-fart utan att jag på något sätt hade tömt mina krafter kändes naturligtvis väldigt bra.

I nuläget är jag lite osäker på om jag tänker köra något VO2 max pass denna vecka eller inte. Kanske nöjer jag mig med vanlig distans några pass nu. Vi får se helt enkelt. Känslan i löpningen är hur som helst väldigt bra just nu och jag börjar lite smått längta till Kungsholmen runt den 7:e maj som blir min första tävling i år. Hade väldigt gärna sprungit premiärmilen men eftersom jag har det arbete jag har med vissa jobbhelger får jag helt enkelt inse att vissa lopp inte kan springas. Dessutom vill jag nog vänta innan jag ska mäta mina krafter på milen, denna ångestdistans. En halvmara känns däremot väldigt spännande att få springa.

I den bästa av världar...

I den bästa av världar ser alla träningsveckor ut som den jag nyss avslutat. Eller åtminstone så innehåller den samtliga de komponenter som veckans träning innehöll. Så här på söndagskvällen så ser jag tillbaks på en extremt lyckad löpvecka. Å andra sidan tycker jag egentligen inte att det borde vara så svårt att mer regelbundet få till såna veckor. Vardagspusslandet gör ju dock emellanåt att det inte alltid blir som man tänkt sig. Denna vecka blev det däremot exakt som jag hade tänkt mig.

I den bästa av världar hade mitt älskade Modo nu också varit klar för en slutspelsplats men går nu istället en oviss framtid till mötes iom att man nu tvingas spela i kvalserien för att möjliggöra fortsatt spel i nästa års elitserie. Måtte vi nu fixa detta.

I den bästa av världar hade inte Petter Northug utan Marcus Hellner stått överst på prispallen efter dagens 5-mil. Men man kan nog inte annat göra än att lyfta på hatten för denne fantastiske skidåkare. Däremot tycker jag att en femmil ska köras med individuell start och inte som nu då det blir en enda lång väntan på att se vad som ska hända den sista kilometern… tråkigt och föga tv-vänligt!!!

Åter till löpträningen. Anledningen till att jag känner mig så nöjd med veckan är dels en mängdaspekt men kanske ännu mer känslan av att ha hittat helt rätt i min löparmix den gångna veckan. Jag tror att jag vid något tidigare tillfälle skrev att en ultimat träningsvecka innehåller ett tröskelpass, ett VO2 max pass samt ett långpass… resten kan vara lugn distans. Allt detta innehöll mars månads första vecka för min del. Ett långpass på 32 km med väldigt lätt och skön känsla, ett tröskelpass som visserligen inte blev exakt som jag planerat men som ändå blev ett bra pass, ett VO2 max pass innehållande 10X400 meter samt två lugna distanspass varav det ena var en lugn återhämtningsjogg på 10 km. I dag sprang jag 16 km i vanlig lugn distansfart. Tanken var egentligen 12-13 km men under passet kom jag på att om jag sprang 16 km så skulle veckans mängd bli exakt 8 mil. Jag är inte direkt bortskämd med 8-milsveckor så det kändes lite roligt att springa några extra kilometer J

Ska jag vara riktigt petig så saknas iof en ingrediens i veckans träning. Jag har ju tänkt att en del av min träning under distanspass och en del långpass ska gå i planerad marafart. Någon sådan fart innehöll däremot inte veckans träning. Jag tror däremot att det är svårt att lägga in denna kvalitetsdel till de redan nämnda kvalitetsdelarna under samma vecka. Förmodligen byter jag ut antingen ett tröskelpass eller ett VO2 max pass då jag ska köra pass i marafart. Sedan bör jag så småningom också få in lite mer backträning. Hm hur ser den ultimata löpveckan ut egentligen… i den bästa av världar?

Bra start på en ny månad

Mars har löparmässigt börjat på ett alldeles strålande sätt. Månadens första dag innehöll som sagt ett 32 km pass med en härlig löpkänsla. Därefter en vilodag och sedan 10X400 på löpband följt av en lugn återhämtningsjogg i dag.

Känsla i löpningen är helt oki men någonstans i bakhuvudet känns det som om att det finns mer att ta ut ur denna kropp. Som om det hela tiden finns en växel till som jag av olika anledningar inte riktigt lyckas lägga in. Gårdagens intervallpass var ett tydligt exempel på detta. Att springa intervaller på löpband är ju lite speciellt då man ställer in en fart som man helt enkelt får lov att försöka hålla. Såklart kan man sänka farten om det blir allt för tungt men i min värld finns inte detta alternativ. Om jag inser att jag inte klarar x antal repetitioner så kan jag möjligtvis tänka mig färre repetitioner eller lägga in en lite längre vila i slutet av intervallserien, men sänka farten… nej det gör jag inte. Nackdelen med intervallpass för min del är att det är väldigt lätt att bli lite väl analyserande och hela tiden jämföra med tidigare intervallpass. Jag tror dock att man ska passa sig för att dra för stora slutsatser av enstaka pass då det naturligtvis är en mängd faktorer som spelar in. Dagsform kan skilja sig väsentligt från en dag till en annan. Att jag som igår hade ett 32 km pass två dagar tidigare spelade säkert också in.

Konklusionen blir hur som helst att passet var helt oki men jag blev tvungen att lägga in en extra halvminuts vila på de 2 sista repsen. Snittfarten blev 3,15 min/km och varje fyrahundring gick alltså på 1,18. Jag kan dock inte låta bli att påminna mig om att jag körde exakt samma pass utomhus på bana i september och snittade 1,17. Det ska ju gå snabbare på löpband och är jag inte en starkare löpare nu?

Jag tänker inte gräva ner mig för djupt i denna fundering utan väljer att se att löpningen nu flyter på som den ska och i mars är tanken att det ska bli en hel del mängd och såklart en hel del kvalitet dessutom. Ju närmare tävlingssäsongen man kommer desto mer motiverande är det att springa. Våren närmar sig och den tunga tråkiga vinterlöpningen är på väg mot sitt slut. Detta är positivt om något J

Tröskel och långpass i Örnsköldsvik

Jag befinner mig i Norrland hos mina föräldrar då detta skrivs. Det är lite mycket nu kan jag lugnt säga. Tänker inte avslöja för mycket angående detta då jag någonstans har valt att detta i huvudsak ska vara en löpblogg och inte ett grävande i mitt inre privatliv. Jag tänker benhårt hålla fast vid detta.

Det blev en lugn helg med umgänge med mor, far, syster och bror. Jag tog helt löpledigt i helgen men har nu tagit igen detta med råge.

En liten föraning om våren har man faktiskt kunnat skönja även här i Örnsköldsvik. Dagstemperaturen har legat på några plusgrader vilket har inneburit att bilvägar har visat upp den bara asfalten. I går bestämde jag mig därför att efter att ha tittat på Kalla och gänget i skid-VM, bege mig ut på vägarna i Ö-vik utan broddar och dessutom med snabblöparskorna på fötterna, för att ägna mig åt lite snabbdistans. Väl ute kände jag mig väldigt pigg och uppjoggen gick i en rasande fart trots att det kändes som just lugn jogg. Jag påbörjade därefter mina tänkta 6-7 km snabbdistans i 4-fart och till en början kändes det ganska bra. Efter någon kilometer kände jag dock en fruktansvärd trötthet och ickevilja till ansträngning så efter 3 löpta kilometer bestämde jag mig för att detta fick räcka för idag. Vad jag däremot kanske inte fullt ut hade insett var att dessa 3 kilometer löptes till övervägande del i en svag uppförslutning. Mao kanske det inte var så konstigt att jag blev trött. Efter 2 lugna kilometer och med en förvånansvärd lätt känsla igen bestämde jag mig för att köra ytterligare 3 kilometer i tröskelfart. Denna gång fick jag en lätt utförslöpning vilket innebar att jag kutade dessa 3 km i dryga 3,50 fart. Passet avslutades med en lugn nerjogg och tillslut blev det alltså ett ganska lyckat pass J

I dag var vädret ungefär detsamma och återigen var det skid-VM på TV. I efterhand hade jag naturligtvis kunnat springa mitt långpass lite tidigare än vad jag gjorde med tanke på det totala fiaskot som våra svenska skidåkare bjöd på i dag. Eller kanske ska man säga det totala fiaskot som Larry Pooroma bjöd oss på idag. Jag är ingen expert men dessa ständiga vallamissar gör att jag inte kan låta bli att lägga fram åsikten om att man borde ge hela vallateamet kicken. Stackars skidåkare som helt uppenbart är i en fantastisk fin form och som blir bortvallade utan att ha någon som helst möjlighet att kunna påverka sin egen åkning då skidorna säger åt dom att de helt enkelt får finna sig i att blir 3 minuter efter segraren.

Hur som helst så gav jag mig i alla fall i väg på dagens långpass på samma väg som gårdagens märkligt uppdelade tröskelfartspass genomfördes. Med risk för att bli tjatig så var intentionen att dagens 30+ pass skulle genomföras i lugn fart utan fartökning. Överpeppad som jag ofta är så gick den första kilometern på 4,21. Det var ju en lugn start Tomas, sa jag till mig själv. Försökte sedan successivt bromsa farten och hamnade så småningom i det gamla vanliga 4,50-tempot. Jag tror jag sällan har känt en sådan fantastisk harmoni och skön känsla under ett långpass som jag gjorde idag. Jag sprang helt enkelt 16 km och vände och trots bitvis ishalka utan broddar så var dagens långpass en fröjd att genomföra. Sprang den avslutande kilometern på 4,10 mest för att kolla att jag verkligen var så pigg som jag kände mig. Det var helt enkelt fantastiskt skönt att få känna en sådan lätthet i löpningen som jag gjorde under mina 32 km i dag. Hela långpasset tog drygt 2,33 och genererade en snittfart på 4,48. Kvällen avslutades med att tyvärr se Modo förlora den superviktiga matchen mot Frölunda. Dock är det ännu inte kört för Modo. Vi har fortfarande chans till slutspel.