31 mil på 31 dagar!

Jag kan lika gärna erkänna på en gång. Så länge jag kan minnas har jag varit lite av en statistiknörd. Inte på det sättet att jag blivit väldigt duktig på statistik eller att jag påstår mig vara någon hejare på Excel. Nej det handlar snarare om ett lite smånördigt intresse att samla på information och siffror. Visserligen har jag ett sifferminne som förmodligen ligger lite högre än vad gemene man har. Jag är därmed inte något mattesnille men gillar helt enkelt siffror i olika former. Min omgivning brukar fascineras över hur jag kommer ihåg när alla människor i min omgivning är födda eller vilka telefonnummer mina kompisar i grundskolan hade. Siffror sätter sig helt enkelt hos mig. Det fanns en tid då jag utan problem kunde rabbla upp världsrekordtiderna i friidrott på varenda distans från 100 meter upp till maraton exakt på hundradelen både för damer och herrar och dessutom säga var, när och av vem rekordet hade slagits. Ännu idag har jag en hyfsad koll på det mesta vad gäller olika typer av resultat i löpning. Naturligtvis har den löpinriktade siffernörden inom mig fått ny energi då jag själv intresserat mig för att springa.

En naturlig följd av detta har blivit att jag pysslar med en del märkliga saker vad gäller min egen löpning. Jag har för det första väldigt svårt för att bara springa. Varje löppass måste naturligtvis registreras. Detta är kanske inte så ovanligt eftersom många motionärer gör detta nuförtiden. Däremot har jag lite andra siffernördiga åkommor som att jag ständigt kollar på min Garmin då jag springer. Oavsett om jag bara joggar lugnt eller kör ett hårt intervallpass måste jag hela tiden veta exakt vilket tempo jag håller. Det som kanske också i sammanhanget låter lite märkligt är att jag bara måste avsluta varje pass exakt på kilometern. Jag kan alltså inte springa 12,14 km och låta det stå så i min träningsdagbok. Alltså ser jag  till att varje pass avslutas med en jämn siffra. Snyggt ska det vara. Springer jag t.e.x 6X800 meter i ett intervallpass får helt enkelt upp och nerjogg bli 5,2 km så att en jämn och fin siffra syns i min dagbok. Häromdagen sprang jag ett fartlekspass med min bror och han förstod inte riktigt innebörden av fartlek eftersom jag ständigt använde min lapfunktion för att efteråt kunna se hur långt och i vilket tempo varje fartökning hade sprungits. Spontaniteten i min löpning är alltså inte alltid så stor. Men utan mina siffernojor blir helt enkelt löpningen inte lika intressant för mig och det är för mig en tillräcklig anledning att fortsätta med mitt siffernörderi.

Ett annat resultat av detta är att jag ständigt jämför mängd, tempo, antal pass, snittlängd på pass och snittfarter under olika perioder. Detta kan vara väldigt bra men det kan också bli ett stressmoment att jag hela tiden måste uppnå vissa resultat i min löpning  under vissa perioder. Självklart blir det däremot väldigt roligt då man överstiger något man inte gjort tidigare. Jag har tidigare nämnt att varje vecka som överstiger 60 km i löplängd är godkända veckor. Jag har precis avslutat min fjärde vecka i rad med en mängd över 70 km. Med beröm godkänt alltså.

Denna månad avslutades också på ett typiskt siffernördigt sätt för mig. Jag har aldrig sprungit mer än 30 mil under en månad. Många gånger har jag varit nära men jag har aldrig passerat 30-milsgränsen. Denna månad innehåller 31 dagar och fram till idag hade jag sprungit 289 km. Alltså hade jag exakt 21 km kvar för att uppnå det för mig väldigt roliga målet att springa exakt 1 mil i snitt per dag under en månad. Dagens pass kunde alltså inte bli något annat än ett exakt 21 km långt pass. När jag ändå skulle springa exakt den sträckan passade jag också på att föra in lite kvalitet i passet genom att springa 10 km i lite under tänkt marafart. Den lite snabbare milen sprangs på 42,01 och en snittfart på 4,12. Det var hyfsat jobbigt men med full kontroll. Med sammanlagt 11 km upp och nerjogg så kan jag glädja mig åt att jag under juli månad sprang exakt 310 km och därmed blev siffernörden i mig överväldigad av lycka J

Bil och löparresa i Lappland och Norge

Jag har rest själv med bil i Lappland och norra Norge i en dryg vecka. Att skriva reserapporter kan vara oerhört roligt men det är också ganska svårt att fånga i ord det man har upplevt under en resa. I den här reserapporten kommer löpningen dessutom att utgöra navet kring vilken min resebetraktelse snurrar. Kanske är det lättare att då inte bli för utsvävande i sina miljöbeskrivningar.

Min egentliga resa började i Gravmark utanför Umeå. Jag begav mig dit från Ö-vik tisdagen den 12:e juli. Här inledde jag också att tillsammans med min lillebror Mattias springa ett 3-milspass i trakterna kring Gravmark där han har sitt lilla hus. Mattias är en löpartalang av guds nåde och har en gång i tiden gjort 1,56 på 800 meter. Med den tiden var han 2:a i Sverige som 16-åring. Numera ägnar han sig åt diverse konditionssysselsättningar som simning, cykel och skidor då han inte ägnar sig åt sitt radioprogram Mammas nya kille eller sin humorgrupp Klungan. Däremot springer han väldigt sällan. Jag var dock inte särskilt förvånad att han med lätthet klarade av att tillsammans med mig springa ett 3-milspass i 4,50-fart. Jag skulle i nuläget tippa att trots all min gedigna löpträning de senaste åren så kanske maraton är den enda distansen jag skulle slå honom på. Det skulle vara intressant att se vad han skulle göra på milen, den forne medeldistanslöparen.

Min brors trädhus i Gravmark

På kvällen åt vi en middag tillsammans med vår lillasyster Sara och hade en fantastisk trevlig kväll. Fram mot eftermiddagen på onsdagen begav jag mig iväg till min nästa anhalt som var Piteå. Jag övernattade på ett litet billigare hotell några kilometer utanför staden. Jag kom i säng ganska tidigt och var pigg och utvilad för att på förmiddagen ge mig i kast med tröskelintervaller. Passet blev 17 km långt och tröskeldelen bestod av 3X3000 meter i strax under 4-fart. Ett bra och nödvändigt pass. Jag gillar verkligen tröskelpass och snabbdistans. Det är väldigt skönt att springa snabbt men ändå kontrollerat utan att man behöver ta ut sig till max. Efter att ha checkat ut efter löpningen gjorde jag ett kortare besök i Piteå för att se vad den staden hade att erbjuda. En ganska pittoresk liten stad som i vanlig ordning vad gäller norrländska kuststäder hade sin stadskärna uppbyggd kring stadens gågata. Besöket blev ganska kort och jag satte mig i bilen för att bege mig mot Gällivare. Det enda stopp jag gjorde under denna bilfärd var ett besök vid Storforsen som är ett vackert vattenfall några mil norr om Älvsbyn.

Vy över Storforsen

Väl i Gällivare fick jag en rundvisning i staden av Kjell, en kollega som jag ämnade övernatta hos. Han visade mig Dundret och vi kikade runt lite i Malmberget. Vissa delar av Malmberget ligger nu helt öde p.g.a. att man måste riva områden då gruvan breder ut sig allt mer. En fascinerande syn att se hela villakvarter helt ödelagda p.g.a. detta.

Dagen efter stack jag iväg på ett 10 km långt återhämtningspass på diverse småvägar i Gällivare. Farten var lugn 5-fart och det var skönt att bara springa omkring och få insupa lite av stadens atmosfär joggandes. Jag har för övrigt alltid tyckt att det kanske bästa sättet att uppleva nya platser på är att göra det löpandes. Dessutom känner man sig då också som lite mindre turist än vad man egentligen är. Man blir på ett annat sätt en del av den plats som man besöker.

Nästa anhalt blev nu en annan gruvstad, nämligen Kiruna. Jag fick väldigt blandade intryck av denna stad. En något bister stämning med nästan folktomma gator mötte mig. Det är inte heller svårt att ganska snabbt förstå vad LKAB betyder och har betytt för bygden. Ett kargt klimat och med gruvan som den livsviktiga näringen skapar kanske också en ganska lågmäld och karg stämning i en stad. På något sätt gillade jag ändå Kiruna. Det fanns flera vackra områden och gruvans 2 berg,  Kirunavaara och Luossavaara, ramar in staden på ett vackert sätt. Ett måste när man besöker staden är väl förmodligen ett besök i gruvan. Jag anmälde mig därför till denna tur och begav mig vid 13-tiden på lördagen ner i gruvan med ett 20-tal andra besökare. En 3-timmar lång rundvandring och visning av gruvan tog därefter vid. Jag tyckte väldigt mycket om besöket och har nu en betydligt klarare bild av gruvnäringens historia i Kiruna. På kvällen hann jag med att se damerna vinna VM-brons i fotboll innan jag avslutade dagen med att ganska sent på kvällen springa 15 km på Kirunas gator. En fantastisk skön kvällsrunda då jag tyckte att jag småjoggade och ändå höll 4,35-fart. Varje ny plats måste ju dessutom upplevas springandes såklart J

Lapporten

Tidigt på morgonen nästa dag lämnade jag Kiruna bakom mig och begav mig mot Abisko. I dag skulle det vara en springfri dag. Däremot inte en rörelsefri dag. Här skulle vandras. Jag hade bokat rum på ett litet hotell där jag lastade av mina grejor och packade mig snabbt i ordning för en vandring upp mot Lapporten. Drygt 5 timmar senare var jag tillbaka efter att vandrat 22 km. Vandringen var magnifik och jag njöt av min ensamhet i denna fascinerande miljö. På kvällen unnande jag mig för första gången under resan en lite finare middag då jag avnjöt hjortytterfilé med utsikt över Lapporten. Efter middagen kom jag i samspråk med ett tyskt äldre par som lyckades få mig att inse att jag bara måste köra min Toyota upp till Andenes i Norra Norge för att där få möjligheten att åka på valsafari. Sagt och gjort. Tidigt på morgonen dagen efter satte jag mig i bilen för att via Riksgränsen och vidare färd genom Norge så sakteliga rulla mot denna by. Denna dags bilfärd var helt magisk. Jag satt bara och gapade över alla fantastiska vyer som jag passerade. Vid ett flertal tillfällen var jag helt enkelt tvungen att stanna bilen för att få njuta av utsikten över berg och dalar som omgav mig på min färd. Resan på 30 mil tog därför avsevärt längre tid än vad jag hade beräknat. Väl framme mötte mig en fantastiskt pittoresk liten by omgiven av havet och vackra berg.

Efter att ha suttit i bilen hela dagen spratt det nu rejält i mina ben och efter att ha checkat in på ett litet vandrarhem tog jag på mig mina Saucony Kinvara och gav mig iväg mot bergen. Jag tror inte att jag tar i då jag vill påstå att jag aldrig har sprungit ett löppass och varit omgiven av en så fantastisk natur som jag var i Andenes. I ren löpglädje blev passet hela 22 km långt och dessutom sprang jag 12 km i marafart, strax under 4,15/km. Jag bara flög fram medan bergen och havet hela tiden fanns vid min sida. Detta dessutom helt utan vätska och med bara några mackor i magen under hela dagen. Ren och sann löpglädje alltså.

Dagen efter tillbringades mestadels på valsafari ute till havs och vi hann med att se 3 valar på riktigt nära håll. En mäktig upplevelse. På eftermiddagen tog jag bilen dit jag hade vänt vid föregående dags löppass och fortsatte nu vägen och sprang ett 12 km-pass i ganska vanlig distansfart på 4,43. Kände mig lite seg i benen efter gårdagens ganska hårda 22km-pass.

Vacker natur i Nordnorge

Den sista anhalten i Norge var Bodö. Jag kom dit ganska sent på kvällen efter att ha suttit i bilen större delen av dagen. Väl framme checkade jag snabbt in, bytte om och gav mig iväg på ett intervallpass. Jag tyckte mig behöva lite fart idag. Bestämde mig för att köra några 800-hundringar med 1,30 vila. Tyckte dock att jag var lite tung i benen och fick kämpa ganska hårt för att klara de 6 repetitionerna i hyfsad fart. Låg runt 3,30-fart i snitt och det får väl ändå anses vara godkänt.

Dagen efter lämnade jag Bodö för att bege mig mot Sverige igen. Jag hade turen att ha en inbokad nattplats lite söder om Tärnaby där jag skulle få sova hos min lillasysters pojkväns mamma. Denna dag fick faktiskt bli helt löpfri och det kändes helt ok efter en ganska tuff träningsperiod. Mitt biläventyr led nu mot sitt slut och jag avslutade min färd med att tillbringa helgen med min vän Peter vid Lögdeälven för vår årliga fisketur. Medan han fiskade på eftermiddagen gav jag mig ut på ett 15 km långt distanspass. En löparbilfärd var nu avslutad och jag misstänker att det kan bli fler liknande bilresor för min del.

Jag kan såklart inte heller låta bli att konstatera att jag lämnade Norge ganska exakt ett dygn innan en vettvilling dödar över 90 norrmän i en fullständigt osannolikt ondskefull handling. Mina tankar går till deras familjer och det norska folket som jag faktiskt fick möta på nära håll under några dagar. I övrigt går det såklart inte att med ord beskriva vilken avsky vi alla känner för detta dåd. Det går inte heller att förstå vad de överlevande ungdomarna har gått igenom. Vi kan bara hoppas att liknande attacker inte inträffar igen.

Ett bra formbesked och en stundande biltur i Lappland

Jag har säkerligen antytt att jag inte är särskilt snabb. Min styrka är uthållighet och en viss seg tjurskallighet som innebär att jag gillar att ligga och mata på i lite sådär lagom ansträngande fart i flera mil om det behövs. Mitt beslut om att springa Frankfurt maraton och att ha det som det stora målet i höst kvarstår därmed. Nu kan jag trots detta inte slå mig till ro och vägra att springa kortare distanser bara för att jag anser mig vara sämre på dessa. Därför umgicks jag under större delen av dagen med tanken att testa att springa 5000 meter på bana som dagens kvalitetspass. Jag har inte testat att springa 5 km på tid under de senaste 2 åren.

Sagt och gjort. Efter otaliga praktiska bestyr under dagen inför den stundande Norrlandstrippen (som jag återkommer till senare) joggade jag sakta ner mot Sollentunavallen vid 21-tiden för att ge mig i kast med 12,5 varv på denna friidrottsanläggning. Det var fortfarande ganska varmt (ca 22 grader), vindstilla… m.a.o. en underbar julikväll som upplagd för en öl på altanen eller en stilla promenad vid vattnet. Men Tomas bestämmer sig istället för att helt ensam på en 400-meters bana, varv efter varv springa som en galning på en distans han inte ens anser sig vara särskilt bra på. Jag har trots det ironiska tonfallet i föregående mening faktiskt inga problem med att se detta som ett alldeles utmärkt sätt att utnyttja en vacker julikväll.

Det var ganska solklart på vilket sätt jag skulle springa mitt testlopp. Varje varv skulle helt enkelt gå på 1,30 så att jag kunde få en sluttid på 18,45. Varv efter varv sprang jag därför på ganska exakt 1,30 och ibland strax under. Jag hade en rejäl mental svacka mellan 3 och 4 km då farten bedarrade något. På slutet fick jag dessutom rejäla hugg i sidan men sa att mig själv att smärtan var en illusion. Jag passerade mållinjen på 18,39 och har därmed ett nytt ståtligt personligt rekord på 5 km eller 5000 meter som det ju heter på bana. Med tanke på min osnabbhet och tidigare brist på pannben på kortare distanser är jag faktiskt riktigt nöjd med att ha fixat en sådan tid alldeles själv på bana en sen kväll för att testa min form. Rimligen borde jag kunna kapa den tiden på tävling med lite bättre förberedelser och med lite draghjälp.

De närmaste 4 veckorna kommer nu att tillbringas i Norrland. I morgon åker jag upp med min dotter till mina föräldrar. Därefter kommer jag att göra en Norrlandstripp med bil alldeles själv. Detta är något jag drömt om i flera år men det har inte blivit av. I år blir det av. Jag kommer att utforska delar av Lappland och Norra Norge med hjälp av min Toyota under en dryg vecka. Planerade anhalter blir Piteå, Gällivare, Kiruna, Abisko och Narvik. Jag är nämligen av den uppfattningen att vi bor i ett väldigt vackert land och ibland blir jag trött på att så fort man ska upptäcka något annat så måste man prompt bege sig till sydligare breddgrader. I sommar ska jag uppleva Lappland… alldeles själv i en bil. Det blir spännande. Jag kommer naturligtvis att ge mig ut på en del löpturer under min färd. Efter Lapplands/Norge turnén ska jag på en fisketur med mina vänner Peter och Mattias. En årlig fisketur som vi gjort vid Lögdeälven i snart 10 år. Min Norrlandssommar avslutas med 2 veckor i Höga kusten och mina föräldrars sommarstuga vid Skulesjön. Då kommer jag att tillbringa tid tillsammans med mina barn, mina syskon och mina föräldrar. Jag misstänker starkt att mina blogginlägg kommer att lida med en viss frånvaro den närmaste tiden. Men jag återkommer J.

Fyrahundringar med min son

Det är varmt nu. Väldigt varmt. Kanske inte för varmt för att springa vanlig distans i ett ganska lugnt tempo men långpass och intervallpass är påfrestande i 28-gradig värme. Semestern är inledd och jag har under några dagar ett barn eller båda barnen i stort sett dygnet runt vilket innebär vissa problem vad gäller planerande av löpningen. Ikväll var en sådan där kväll då det kändes helt rätt att få ge sig i kast med korta intervaller på Sollentunavallen. Fyrahundringar närmare bestämt. Jag hade därför peppat min 6-årige son Samuel att hänga på sin far med cykeln till vår lokala friidrottsanläggning. En viss oro fanns nog hos mig att han skulle bli lite rastlös då jag skulle springa 10 varv med 1 minuts vila mellan varje repetition. Jag försökte på ett vuxet förklarande sätt att få min son att förstå att pappa inte kommer att vara så bra på att svara på frågor när han ska springa snabbt runt banan. Min son är nämligen en outtröttlig frågvis ung herre.

Samuel verkade väldigt förstående och tog det hela på största allvar. Första varvet kom han dessutom på idén att kan pappa så kan jag. Mycket riktigt såg jag en vilt kutande 6-åring bakom mig som ropade och tyckte att jag sprang så snabbt. Efter varje varv ville han sedan ha uppdatering om varvtider och påminde mig om att inte glömma att kolla på klockan så jag visste när jag skulle börja springa igen. På slutet av varje varv stod han och mötte mig med high five och jag tror att han i högsta grad kände sig delaktig i mitt intervallpass. När passet väl var avslutat var det Samuels tur att få springa 400 meter på tid. Han strålade av lycka då han fick visa att han faktiskt också kunde springa ganska fort.

Nu är det ju såklart inget jättekonstigt att ta med sin son på ett träningspass men det kan av förklarliga skäl vara lite besvärligt att gemensamt springa tillsammans. För mig var dock kvällens löppass något helt nytt och jag måste medge att det var oerhört roligt att få genomföra ett intervallpass med att ha min son peppandes under passet. Jag kommer absolut att göra om detta.

Att barnen får vara med och känna sig delaktiga i vuxenaktiviteter är en grundläggande pedagogisk självklarhet. Att barnen tidigt får se och bli nyfikna på fysisk aktivitet tror jag i förlängningen skapar ett eget intresse att röra på sig. Barn tar efter sina föräldrar och att de får se när man springer kanske kan öka chanserna att de själva så småningom vill röra på sig. Jag minns själv hur jag cyklade bredvid min pappa då jag var liten och jag är övertygad att sådant sätter sina positiva spår i ett barns medvetande.

Löppasset i sig blev dessutom ett lyckat sådant. Jag hade inga större förhoppningar om hög fart men till min stora förvåning blev det faktiskt mitt snabbaste fyrahundringpass någonsin. Jag snittade dem på 1,15,5 vilket ger ett kilometersnitt på strax under 3,10 i 4 km. Intervallserien såg ut som följer 1,17; 1,16; 1,17; 1,15; 1,16; 1,18; 1,16; 1,17; 1,16; 1,07. Att få springa de sista 400 meterna på 1,07 kändes ju inte helt fel J