Några tankar kring monogami!

Jag hade väl kanske en idé efter mitt blogginlägg för en tid sedan att konsekvensen skulle kunna bli att jag eventuellt skulle skriva ytterligare ett inlägg ganska snart. Så blev det alltså inte. Jag hade däremot två färdiga blogginlägg som jag övervägde att lägga in men en känsla infann sig att de dels blev väldigt privata och dels inte hade något med löpning överhuvudtaget att göra.

Tänker dessutom att jag också har en tendens att bli allt för analyserande och allt för funderande. Då jag ibland läser gamla blogginlägg då jag vänder och vrider på saker så slår det mig att jag nog ibland måste framstå som en ganska tråkig människa. Var är humorn i det jag skriver? Du kan ju ibland vara en ganska kul kille Tomas! Tror jag i alla fall. Men i denna blogg blir det allt som oftast tunga och existentiella tankar om både det ena och det andra.

Kanske borde jag skriva blogginlägg direkt efter att jag sprungit då hjärnan är så där lagom tom och kroppen är lite mysigt endorfinstinn. Då kanske det dessutom kan handla om löpning och inte invecklade funderingar kring hur jag ska leva mitt liv eller om jag vill möta en kvinna eller inte och i så fall på vilket sätt. Jag påbörjade nämligen en text som berörde ämnet tvåsamhet kontra ensamhet. Sådant kan jag vända och vrida på i all evighet utan att hitta något svar. Förmodligen av den enkla anledningen att det inte finns några svar.

Nu tänker jag ändå nämna några tankar kring detta ämne. Jag hade nämligen en fantastiskt skön dag i går. En sådan där underbar septemberdag som mer påminde om en högsommardag och som jag under eftermiddagen tillbringade nere vid Edsvikens vatten i sällskap med min SR-app som har blivit ett trevligt sällskap den senaste tiden. Helt fantastiskt att kunna lyssna på mängder av intressanta dokumentärer och programserier på framförallt P1. För att få in en liten löptvist på detta bör också nämnas att det sprangs både kvällen innan och direkt efter mitt solande och badande nere vid vattnet. Mitt intellektuella jag hade fått fullt tillräckligt med stimulans efter några timmar vid vattnet så det kändes helt rätt att koppla ur hjärnan efteråt och ta på mig löparskorna. Däremellan lyssnades det på några avsnitt av programmet Kropp & Själ på P1.

Ett avsnitt av programmet behandlade ämnet monogami. Huruvida vi är gjorda för att leva med en enda människa i hela vårt liv och att dessutom bara ha sex med denna enda människa. Att det kanske kan begränsa oss och göra oss ofria. En slutsats som drogs i programmet handlade om att ett monogamt leverne i den bemärkelsen av ett livslångt trofast förhållande i allra högsta grad är en social konstruktion och som inte nödvändigtvis passar alla. Kanske bör detta redan anses vara en självklarhet men det slog mig med en ganska stor kraft att så verkligen inte är fallet.

I vårt samhälle är min uppfattning att den monogama tvåsamheten hyllas som ett starkt och eftersträvansvärt ideal där skilsmässor och separationer allt som oftast ses som ett misslyckande, ett avsteg från normen och som i grunden dessutom utmanar många människors egna föreställningar om hur vi bör leva våra liv. Är alla människor ämnade för att om allt vill sig väl, träffa en annan människa och dela sin tillvaro med henne/honom? Kan det vara så att hela vår samhällsbild bygger på att tvåsamhet och bilda familj tillhör en av de självklara sanningar som i grunden är svåra att ifrågasätta? När människor dessutom har hamnat i denna självklara tvåsamhet, barnen har kommit och huset har inhandlats så är ju dessutom lyckan gjord och att lämna något som man så länge har kämpat för och som också visar upp oss inför andra hur lyckliga vi är då måste man såklart fortsätta att kämpa oavsett hur genomusel relation man lever i. Eller?

I vissa fall så tar trots allt en del människor sitt förnuft till fånga i de förhållanden som faktiskt har slutat att fungera. Men då är det inte direkt ovanligt att man rusar in i nästa relation för att inom något år leva i tvåsamhet igen. Vill inte alla ha någon då? Man vill ju inte vara själv? Ensamhet är av ondo och en ensam människa mår inte bra. Eller kanske är det så att vi är livrädda för att möta oss själva. Att faktiskt av egen kraft ta tag i våra liv. Hitta vem vi är utan att en annan människa måste finnas vid din sida.

Det finns ingen anledning att jag ska framställa mitt liv som ett tillstånd av enbart lycka och att den ensamhet jag lever i bara är fantastiskt och utan stunder då jag mår dåligt. Jag vill bara försöka nyansera bilden av vad som också kan vara ett bra liv. Är det en styrka eller en svaghet att vara en person som trivs bra själv och som faktiskt inte ständigt vill ha en annan vuxen människa i sin närhet och dessutom inte vill vara mer än lite lagom social ibland? Att dessutom faktiskt ha den möjligheten och friheten att få ha sex med vem man vill, när man vill.

Kanske är det så att vi är skapade för tvåsamhet eller så kanske det är så att den monogama tvåsamheten passar vissa men inte alla. Men att ett monogamt liv är den enda sanningen och något vi alla bör sträva efter ställer jag mig faktiskt i allra högsta grad tveksam till.

Ungefär så där gick mina tankar denna eftermiddag vid Edsvikens vatten innan jag tog på mig mina löparskor och sprang en ganska lugn mil innan jag gav mig iväg till mitt arbete för att jobba på natten. Det blev som vanligt alltså. Jag klarade inte att bara kort skriva att jag lyssnade på ett intressant program om monogami på radion idag. Men istället för att vara rädd för att jag kanske avskräcker er få läsare som av någon outgrundlig anledning läser vad jag skriver ibland så får det väl bli djupa, konstiga och flummiga funderingar om både det ena och det andra i denna blogg. Vem vet, snart kanske jag börjar fundera lite kring löpning igen. :)

Nya tankar om löpning!

Jag trodde nog att denna blogg var avslutad för min del men med nya perspektiv på både löpningen, mitt skrivande och vad denna blogg egentligen skulle kunna vara så skriver jag nu igen. Det var 8 månader sedan jag senast skrev.

Den stora anledningen till att jag inte har skrivit är dels att löpningen inte har varit lika viktig i mitt liv och min motivation till att träna mycket har inte heller funnits på länge. Jag har väl dessutom haft någon idé om att jag inte har något berättigande att ha en blogg som har löpning som huvudfokus då jag själv inte är annat än en vardagsmotionär nuförtiden. Men i.om att jag det senaste året inte har haft några ambitioner med löpningen vad gäller att prestera något på lopp eller att öka mängden avsevärt har mina tankar kring löpning också gått i andra banor. I vissa perioder har jag knappt sprungit alls vilket har medfört att jag då har mått sämre rent psykiskt vilket i sin tur lett till nya insikter.

Jag tror dessutom att jag skulle kunna se på mitt skrivande som en form av egenterapi och tillåta mig att bredda perspektivet till att låta bloggen handla om mer än bara löpning trots att namnet löparmix medför vissa uppenbara associationer till vad den i huvudsak borde handla om. Jag tror därför att det finns en möjlighet att bloggen kan bli mer privat och mer självutlämnande. Att vara självutlämnande och komma in på tankar kring sitt eget privatliv och fördjupa funderingar kring hur jag vill leva mitt liv och liknande saker är naturligtvis en utmaning i sig. Kanske jag ska tycka att det är bra att jag inte har så många läsare och använda bloggen som någon form av plats där tankarna får flöda fritt och de som eventuellt läser vad jag skriver får ju i så fall helt enkelt själva avgöra om mina tankar och funderingar kring löpning och livet är värt att ägna lite av sin tid åt.

Det som i huvudsak har förändrats i min inställning till löpning handlar nog mest om att jag först nu fullt ut har förstått vad löpningen gör med mitt psykiska välbefinnande. Jag har såklart hela tiden förstått att jag mår bra av att springa men först nu känns det som om jag förstår vidden av vad löpningen också i det omedelbara ögonblicket betyder. Jag är i högsta grad en funderande och reflekterande människa och under de nu drygt 2 åren som förflutit sedan jag separerade har mina funderingar kring hur jag vill leva, möten med kvinnor, närhet och sex varit närvarande påfallande ofta. I perioder har jag mått väldigt dåligt och befunnit mig i någon form av livskris och då har löpningen helt enkelt inte funnits i mitt liv. Då har jag inte kunnat uppbåda någon kraft eller energi överhuvudtaget till att ta på mig skorna och ge mig ut för att springa.

Jag är en ensamvarg men kanske en social ensamvarg som tycker om att leva själv men saknar ibland ett djupare möte som jag samtidigt är rädd för. Naturligtvis är jag inte ensam om att föra någon form av inre monolog med mig själv och vända och vrida på tankar kring hur man vill leva sitt liv. Min övertygelse är dock att jag tror att vi alla mår bra av att hitta ögonblick av stunder då vi kopplar bort allt som är runt omkring oss. Dessutom lever vi ju i en tid då vi ständigt möts av intryck och ständigt är nåbara. Jag är själv en person som alltid har min Iphone tillgänglig och påslagen. Det löpningen gör med mig då jag befinner mig i det löpande nuet är att tankarna nollställs och jag är ett med löpningen. Min Iphone får aldrig följa med mig då jag springer. När jag springer så tänker jag inte, jag bara är. Jag har en förmåga att inte tänka på någonting överhuvudtaget då jag springer och jag tror att detta är min egen form av yoga eller mindfullnes. Det är just detta jag inte förrän nu fullt ut har insett vad det betyder för mig. Det handlar visserligen också om en tillfällig flykt från vardagen men då vill jag hävda att flykten in i löpningen är en av de bästa tillfälliga flyktvägar man kan finna.

Däremot är det nog också så att ytterligare en anledning till att jag nu skriver beror på att jag för första gången på länge också känner ett sug efter att få utveckla min löpning lite igen. Kanske försöka att öka mängden något och bli en hyfsad löpare igen. Jag tittade häromdagen i min löpardagbok och såg hur min träning såg ut för ganska exakt 2 år sedan, då jag befann mig i en period av relativ hög mängdträning och då mitt dåvarande mål att springa ett marathon under 3 timmar inte låg så långt borta. Det blev inget sub 3 för mig utan det blev bara 3,04 i Frankfurt Marathon. Det jag kände när jag såg hur min träning då såg ut var att jag omedelbart kunde återuppleva känslan av hur mitt liv såg ut och hur bra jag mådde av att känna mig så pass stark som jag var i min löpning den hösten. Kanske når jag inte dit igen. Kanske finns ändå inte samma motivation idag som då men att faktiskt försöka att utveckla löpningen lite igen känns nu som en spännande utmaning och ett sätt att ytterligare förbättra mitt psykiska välmående. Att skriva om denna process känns också för första gången på väldigt länge dessutom som något utvecklande. Jag utlovar däremot ingenting om vad som kommer att hända vare sig det gäller löpningen eller mitt skrivande, men just nu känns det som att både lusten och viljan till detta finns. Vi får väl se helt enkelt!

På väg tillbaka!?

Löpningen har mer eller mindre lyst med sin frånvaro de senaste 4 månaderna. En höst och början av en vinter har passerat där månadsmängden har legat ungefär i paritet med vad jag vanligtvis springer under en vecka. Det känns lite grand som om hösten har handlat om en väntan. En väntan på att löpningen skulle kännas viktig igen. En väntan på att jag skulle finna en anledning att börja springa regelbundet igen. Jag väntar fortfarande en del men jag känner att något är på väg att hända.

Jag vet att jag ofta har talat om att löpningen kom till mig för att stanna. Att den har haft en så oerhört viktig plats i mitt liv men denna höst har jag tänkt annorlunda. Lusten försvann och helt plötsligt kändes det oerhört jobbigt att ta på sig skorna och ge sig ut. Löpningen fungerar ju också så att om man väl hamnar i håglöshet och börjar tappa motivation så är det lätt att just detta tillstånd blir det normala. Att det helt plötsligt blir ganska bekvämt att titta ut genom fönstret och sedan välja soffan i stället. Där det förut fanns en tendens till abstinens där finns det helt plötsligt en möjlighet att få ha det lugnt och skönt i soffan. Framför TV:n eller datorn. Helt plötsligt åt jag onyttigare mat och drack mer alkohol. Jag mådde inte bra. Kroppen mådde inte bra och själen mådde inte bra.

Det finns naturligtvis många förklaringar till att hösten blev en höst med bara sporadiska inslag av löpning. Jag har funderat mycket i höst. På livet och hur jag vill leva. På att vara separerad och på vilket sätt jag eventuellt skulle vilja träffa en kvinna. Vill jag leva själv eller vill jag träffa någon? Utöver alla dessa funderingar har jag såklart haft ett arbete att sköta och barn att ta hand om. Mitt nattarbete har dessutom i höst varit tyngre än tidigare. Jag har vänt på dygnet på ett sätt som jag inte har gjort förut och har aldrig haft så stora sömnproblem som denna höst. Att jag inte regelbundet har sprungit har naturligtvis inte gjort att min sömn blivit bättre.

I allt detta som kan låta som en nattsvart höst så har jag trots allt någonstans vetat att det har varit en väntan på att jag ska hitta tillbaka till löpningen. De löppass jag har sprungit har känts oerhört tunga och knappast lustfyllda i den bemärkelsen som jag tidigare har pratat om då jag har pratat om lusten i löpningen. Men jag har hela tiden tänkt att: det blir bättre Tomas du kommer att hitta tillbaka. En dag springer du som du gjorde förut. Det är bara en tillfällig svacka i ditt löparliv. Men jag kom till en punkt där jag började inse att det inte går längre. Jag har dessutom gått upp 7 kg i vikt. Det känns som om punkten för vad jag har kunnat acceptera vad gäller förfall nu har passerats och jag tror och hoppas att jag är i början av en förändring i mitt liv.

För en månad sedan fick jag det glada beskedet att man köpt in ett löpband till mitt jobb. De nätter jag jobbar brukar det alltid finnas någon tid under natten då det är ganska lugnt på jobbet. Omedelbart kände jag att det här är min stora möjlighet att finna vägen tillbaka. Om jag inte ens skulle kunna motivera mig till att springa på betald arbetstid då måste jag ju ställa frågan till mig själv om jag någonsin skulle kunna hitta motivationen igen. Att springa på löpband är ofta ganska tråkigt och enahanda men jag bestämde mig helt enkelt för att springa alla de nätter som verksamheten tillåter mig att göra det. Den senaste månaden har jag också hållit det löftet till mig själv och jag ser faktiskt dessutom fram emot att springa på natten. Jag känner att lusten är på väg tillbaka och att det finns en möjlighet till att denna vår kan bli en nystart. Jag drömmer inte om Sub 3 denna vår. Jag är inte ens anmäld till Stockholm Marathon och det kanske inte ens blir någon mara alls i år. Vad gäller tävlingar överhuvudtaget känns det långt borta. Det enda som intresserar mig just nu är att hitta tillbaka till lusten. Att hitta glädjen i löpningen igen. Jag tror att jag är på väg dit och jag hoppas att när jag väl har hittat tillbaka så kan jag få stanna där under en ganska lång tid.

Jo jag springer... i alla fall lite!

Det var väldigt länge sedan jag skrev något här. Faktiskt drygt 2 månader sedan ser jag. Varför har jag inte skrivit? Jo därför att jag inte tycker mig ha haft något att säga vare sig om min egen löpning eller löpning i allmänhet. Att skriva liksom att springa måste kännas lustfyllt för min del annars kan det lika gärna vara. Åtminstone gäller detta skrivandet. Vad gäller löpningen så vet jag att jag mår bra av att springa även om det inte känns lustfyllt.

Vill ändå skriva lite kort om var jag befinner mig vad gäller min löpning för närvarande. Jag springer faktiskt trots allt hyfsat regelbundet. Ligger kanske i snitt på 5 mil i veckan och vanligtvis blir det 3-4 pass. Som

vardagsmotionär är detta naturligtvis en helt ok veckomängd och man kan hålla sig i ganska god form med en sådan träning. Men vad hände med mina ambitioner? Vad hände med planen att öka från mina 7 mil i veckan upp till kanske 9 mil i veckan? Hur ser framtiden ut då mitt mål alltid har varit att springa ett maraton under 3 timmar? Varför blev det inget Lappland Ultra?

Jag vet inte om jag har några bra svar mer än att ska man träna mycket och hårt måste helt enkelt lusten finnas. Det handlar om att vara väldigt fokuserad och motiverad för att vilja träna på en hög nivå. Min löpning är fortfarande viktig men jag kanske inte känner den där motivationen som jag någonstans hoppas infinner sig igen. Jag har ibland svårt att få till mina löppass regelbundet då det har varit mycket annat som måste göras. En liten latmask har faktiskt ibland också infunnit sig hos mig som sällan eller aldrig dök upp tidigare. Ibland har jag helt enkelt valt att strunta i att ge mig ut fast jag vet att jag verkligen borde. Det känns som om löpningen får bli vad den blir ett tag framöver och att jag på något sätt kan hitta tillbaka till lusten att springa mycket igen. Jag hoppas och tror att det blir på det sättet så småningom men inte just nu. Det som kanske ändå gör mig en aning orolig är att jag inte känner någon som helst lust att tävla. Men att tävla om något måste kännas lustfyllt. Det gör det inte på något sätt just nu.

I allt detta känns det trots allt ganska ok. Jag är en sämre löpare idag än för ett år sedan och jag har inget 3-timmarsmål i sikte. Däremot mår jag fortfarande bra av att springa på mitt eget sätt. Inte så mycket intervaller och snabbdistans men jag testar att springa i lite högre farter med jämna mellanrum och kvalitetspassen blir lite mer av spontan karaktär. Känns det bra springer jag lite snabbare. Känns det mindre bra så blir det lugn distans. Jag är ingen maskin. Jag är person som agerar och handlar utifrån vad som känns viktigt i ögonblicket. Löpningen och jag tar det bara lite försiktigt just nu. Vi får se vad som händer.

Anmäld till Lappland Ultra!

Mina funderingar kring huruvida jag ska springa 100 km i Lappland Ultra den 29:e juni är nu över. Jag har vänt och vridit på argumenten för och emot. Min bristande mängd denna vår har naturligtvis varit det tyngst vägande skälet till att eventuellt inte springa. Å andra sidan har det också varit det enda skälet till att inte springa. Jag har haft detta lopp i tankarna under det senaste året och sett det som en otroligt häftig utmaning att se hur kroppen reagerar på att springa 10 mil under en hel natt och jag känner nu att jag bara inte kan låta bli att springa detta lopp. Jag slutade att fundera och gick helt enkelt in och anmälde mig. Dessutom anmälde jag mig till SM-klassen då loppet i år har SM-status. Ska jag nu springa 10 mil så kan det såklart vara lite kul att dessutom ställa upp i SM :)

Så nu sitter jag här med den bisarra och lätt skrämmande vetskapen att jag ska springa 10 mil i ett sträck om mindre än 3 veckor. Vad har jag gett mig in på? Klarar jag detta? Är det möjligt med tanke på hur våren sett ut? Jag kan såklart inte förbättra mina möjligheter nämnvärt de närmaste veckorna men jag har i alla fall bestämt mig för att få till en hel del mil i benen under 2 veckor för att veckan innan ta det väldigt lugnt. Jag kommer under dessa två veckor inte att bedriva någon fartträning överhuvudtaget och har också bestämt mig för att distanspassen ska bli extra långsamma för att på något sätt förbereda kroppen på att springa långsamt och ska jag vara ärlig så känns det ganska skönt att under en kortare period springa distanspass i 5 – 5,30 fart och bara lugnt rulla runt ett antal mil.

Jag har tidigare då tankarna kring detta lopp infunnit sig hos mig tänkt att mitt mål måste bli att klara 10 mil under 10 timmar. Min tanke är  fortfarande att ha detta som mål men jag har också sagt till mig själv att jag inte ska bli allt för besviken om jag misslyckas med detta. Det är således med en skräckblandad förtjusning jag ger mig i kast med denna utmaning men det ska faktiskt bli väldigt spännande att se vad som händer med min kropp när jag sprungit 7, 8 eller 9 mil. Då all energi är slut och det bara handlar om att hjärnan ska försöka lura kroppen att fortsätta springa trots att den kommer att skrika av smärta och bara vill stanna till varje pris. Eller är det kanske kroppen som ska försöka lura hjärnan? Uppladdningen inför detta äventyr tar sig hur som helst nu sin början och det ska faktiskt bli riktigt roligt att försöka klara av detta.

Stockholm Marathon 2012

Jag sprang då trots allt mitt femte Stockholm Marathon igår och vädermässigt var det som redan påpekats på olika håll verkligen ingen rolig upplevelse. Det finns annars inte så mycket att säga om loppet mer än att jag utförde det på ett kontrollerat och full acceptabelt sätt. Efter att ha stått och frusit och försökt att hålla värmen något sånär med en plastsäck som överdragskläder startade jag i ett något snabbare tempo än vad jag tänkt. Jag låg ner mot 4,20 de första kilometerna och insåg att det nog var bäst att slå av på takten lite. Det som annars var riktigt roligt innan start var att jag för första gången stod i startgrupp B vilket också innebär att man står i samma starfålla som den yppersta eliten och det var ganska roligt att stå och småjogga tillsammans med små späda kenyaner och liksom få känna sig lite bättre än vad man faktiskt är. Det fanns dessutom ingen som helst tendens till trängsel efter det att starskottet väl gått.

När jag sedan efter de inledande kilometerna sänkte tempot något låg jag i en ganska behaglig 4,30 4,40-fart och allt rullade på utan större problem. Redan på Södermälarstrand fick jag sällskap av Patrik och vi sprang sedan ganska ofta i sällskap fram till 30 km. Jag stannade och kissade vid ett tillfälle och Patrik hade problem med sina skosnören som han var tvungen att stanna och knyta två gånger. Jag trodde i ärlighetens namn att Patrik så småningom skulle dra ifrån då jag befarade en kollaps den sista milen med min bristande uthållighetsträning men Patrik hade problem med sina vader så istället var det jag som drog ifrån den sista milen.

Vädret var som sagt inte roligt men det var ändå hanterbart. De värsta bitarna var nog ute på Gärdet vid halvmarapasseringen och Västerbron på andra varvet. Känslan av att stå helt stilla gjorde sig här påmind då vindbyarna ibland nästan ville blåsa omkull mig. De öppna vindutsatta delarna som Strandvägen och Södermälarstrand var inte heller att leka med. Det var bara att blunda och köra på så gått det gick.

Den sista milen tappade jag mycket riktigt i tempo men det blev inte värre än att jag tappade ner mot 5-fart och den riktiga väggen dök till min förvåning aldrig upp och jag kände mig faktiskt förvånansvärt pigg då jag närmade mig stadion och jag är också övertygad om att jag hade kunnat kapa några minuter om jag verkligen hade gett mig sjutton på att ta ut allt ur min kropp. Denna dag var detta dock inte något huvudsyfte och jag är fullt nöjd med att ha pressat mig till kanske 90 procent då jag inte såg vitsen med att springa på låt oss säga 3,17 istället för 3,20. Jag hade tagit mig igenom ett maraton under vidriga väderomständigheter och med bristande träning. Det kändes stort nog för mig idag. Klockan stannade på 3,20,56 då mållinjen väl passerades och jag kände mig ganska nöjd över min insats. Sedan började däremot helvetet.

Den halvtimmen som sedan följde efter målgång är bland det värsta jag någonsin upplevt. Att ha sprungit drygt 4 mil innebär att kroppen är tom på energi och inte kan hantera kyla på ett vanligt sätt. Efter målgång är man tvungen att ta sig bort till Östermalms IP för borttagande av chip, hämtning av t-shirt och återhämtningspåse och sedan hämta ut sin påse med ombyte. Detta tar tid och en nedkyld utpumpad kropp i 5-gradig värme, regn och blåst klarar inte riktigt att hantera detta. Jag frös så fruktansvärt mycket att jag bara skakade och hackade tänder och mina fingrar var så stelfrusna att jag nätt och jämnt lyckades bära något. Jag klarade med ett nödrop att få i mig någon form av dryck och att sedan ta av sig till bar överkropp och försöka byta om under dessa omständigheter var helt enkelt fullkomligt vidrigt. Att sedan arrangörerna inte kunde ordna fram någon form av värmefilt eller liknande till de nedkylda löparna är faktiskt ganska anmärkningsvärt.

Jag är i alla fall idag faktiskt fruktansvärt glad, stolt och nöjd över mig själv. Jag kämpade och jag tog mig i mål på en anständig tid och trots bristande uthållighetsträning så tog jag faktiskt inte heller helt slut sista milen. Detta var ett kvitto på att jag trots allt har en grundfysik som tål en period av rejält minskad träning och att detta ändå innebär att jag kan genomföra ett maratonlopp på ett fullt acceptabelt sätt. För mig gav gårdagens lopp faktiskt mitt själförtroende en rejäl kick. Jag kan springa och jag kan faktiskt springa rätt hyfsat bara på ren vilja och grundfysik. Detta tänker jag ta med mig inför min fortsatta jakt på att springa en mara under 3 timmar för det kommer jag att göra även om jag inte just nu kan säga exakt när det kommer att ske.

En mara utan ambitioner

Så är det snart dags igen då. Om två dagar springer jag mitt 7:e maratonlopp och mitt 5:e Stockholm Marathon. Aldrig tidigare har det känts så märkligt inför ett maraton. Jag har överhuvudtaget inga som helst ambitioner med lördagens lopp och därmed känner jag mig inte heller det minsta nervös. Den något motsägelsefulla känslan av att det känns ganska skönt att inte ha någon möjlighet att kunna prestera på topp har infunnit sig. Det är första gången jag startar i ett maratonlopp helt utan tidsambitioner även om jag naturligtvis spekulerar en del i vad min frånvaro av träning rimligen skulle kunna innebära för sluttid. Länge tvekade jag ju om jag överhuvudtaget skulle starta men just nu känns det ganska kul att springa i Stockholm och uppleva sånt som man annars kanske inte upplever under loppet då man plågar sig till utmattningens yttersta gräns. Jag kommer alltså troligtvis inte ens att försöka göra en så bra tid som möjligt utan ser det hela som ett längre långpass i lite högre tempo.

Så hur tänker jag då? Det ska faktiskt bli väldigt intressant att se om den grundträning jag under en längre tid byggt upp ändå kan innebära att avsaknaden av långpass och relativ avsaknad av seriös löpträning de senaste månaderna inte behöver innebära ett totalt haveri den sista milen. Om jag kan springa ett maraton på låt oss säga en tid någonstans mellan 3,20 och 3,40 utan att plåga ihjäl mig så är det ändå ett bra kvitto på att min löparkropp har någon form av grund att bygga vidare på.

Jag kan däremot inte påstå att jag längtar ihjäl mig till lördagens lopp även om det ska bli lite spännande att starta i ett maratonlopp med annorlunda förutsättningar än jag gjort i mina senaste maror. Jag kom t.ex idag på att man kanske skulle kolhydratladda lite ändå och åkte därför iväg och köpte några påsar Vitargo som jag tänkte inmundiga under morgondagen. Med generellt sett dåliga förutsättningar så kan jag ju i alla fall förbättra dessa något under det sista dygnet.

Det som också känns konstigt är att jag inte ens har någon aning om vad som är ett rimligt tempo att lägga sig i. Eller rättare sagt, vad är min M-fart just nu? Ingen aning faktiskt. Kanske 4,45 kan vara ett rimligt tempo att försöka hålla en längre tid. Skulle jag mot förmodan vara kapabel att hålla 4,45-tempo i 4,2 mil så skulle jag ju faktiskt springa på 3,20 vilket i så fall skulle vara väldigt mycket över förväntan. Det enda som kan göra mig lite orolig är däremot att jag misstänker att risken för kramp i slutet av loppet är betydligt större med frånvaro av långpass. I så fall kan tiden rinna iväg rejält.

Det som jag annars tycker känns väldigt spännande är såklart att se vad alla löpare runt omkring mig som jag känner på olika sätt kommer att kunna prestera på lördag. Mina bloggkollegor Staffan och Olov tror jag absolut spränger den gräns jag ända fram till mars hade ambitionen att spränga, dvs sub3. Jag tror också att Fredrik springer under 3 timmar och Peter på löplabbet kan kanske utmana sitt pers på 2,53. Pasi i min kommunlista kan nog springa på en tid ner mot 2,40 om allt stämmer. Vad jag och mina löparkompisar Patrik och Jens kommer att göra för tider känns däremot lite mer osäkert. Lennart fattade beslutet att springa med en 4,15-flagga på ryggen. Kanske borde jag också ha fattat ett sånt beslut när allt kommer omkring.