Kungsholmen runt = DNF!

I dag hände det som inte fick hända. I dag hände det som jag inte trodde kunde hända. Jag bröt ett tävlingslopp. Mitt 18:e tävlingslopp blev en DNF. Efter en massa mil i vinter och en vårträning som har gett mersmak och hopp om bra tider så var förhoppningarna stora inför dagens halvmara på Kungsholmen. Jag var ganska säker på en tid under 1,27 och tyckte mig dessutom ha en helt realistisk möjlighet att gå ner mot 1,25.

Efter en relativt god nattsömn och en rejäl grötfrukost kunde vårt sällskap bestående av mig, Jeanette, Anna och Patrik bege oss iväg in mot Kungsholmen strax efter kl. 10. Jag kan här också nämna att övriga i sällskapet slog nya personliga rekord idag. Uppjoggen kändes sedan bra och jag tyckte att det mesta pekade mot en bra tid. Startskottet gick och jag sprang iväg med lätta steg i en fart strax under 4 minuter/km. De följande kilometerna var också lätta och farten låg hela tiden strax över 4 minuters tempo. Ett nytt pers kändes i detta läge av loppet som en självklarhet. Men vid 6-7 km hände något. Jag började få ont i sidan. Man kanske kan kalla det håll eller mjälltugg beroende på vilken del av landet man råkar komma ifrån. Jag måste här poängtera att jag i princip aldrig får håll. Varför får jag håll nu? Det var dessutom inget vanligt håll. Det gjorde riktigt riktigt ont. Jag kämpade trots allt på och farten sänktes bara marginellt ner till 4,08-4,09. Den värsta värken släppte men det bet sig liksom fast hos mig och jag kunde inte heller mentalt släppa detta. Strax innan varvning kom Thomas upp vid min sida och gled långsamt förbi mig där jag sprang i min mentala och värkande kaos.  Jag antar att han fick till en bra sluttid.  Jag passerade milen på 40,40 och nu började tankarna på att kasta in handduken att komma. Jag får nog sådana tankar under någon del av alla lopp jag springer, men den här gången kändes tankarna mer allvarliga än någonsin förut.

Jag kan tyvärr inte enbart skylla på värken idag. Det var något ytterligare som inte fanns där. Min mentala styrka lyste med total frånvaro och jag kände att allt bara kändes totalt meningslöst. Varför skulle jag kämpa mot smärtan? Varför skulle jag plåga mig själv i ytterligare 8 km bara för att slå ett nytt personligt rekord som jag nu dessutom inte ens trodde att jag kunde slå längre. Jag såg mig själv kliva av banan i ungefär 2 km innan jag helt enkelt stannade, klev åt sidan och såg alla löpare passera. Jag hade brutit. Jag hade misslyckats totalt. Med sorgsna steg vandrade jag bort mot målområdet igen. Just då ville jag försvinna från världen och bara få slippa befinna mig just där och just då. Jag var arg, ledsen och kände mig fruktansvärt misslyckad.

I nuläget har jag faktiskt inget bra svar på varför detta inträffade. Jag vet bara att löpningen är en sådan berg- och dalbaneliknande sysselsättning för mig. Eller har det blivit så att jag bara kan prestera på träning och misslyckas totalt på tävling. Vilka hjärnspöken var det som fick mig att bryta dagens lopp? Vad kan jag lära mig av detta? Just nu har jag ingen aning. Jag antar att jag får en fingervisning om jag lärt mig något av detta om 3 veckor då jag förhoppningsvis står på startlinjen på Stockholm Marathon.

Tävlingsdags!

Träningen har den senaste tiden varit en fröjd att bedriva, mycket mängd, flera lyckade pass och en allmän känsla av att kroppen börjar bli redo för att tävla. I dag fick jag ytterligare ett kvitto på att formen är bra i.om dagens fyrahundringar. Jag hade inte sprungit korta intervaller på ett tag och inbillar mig att det kan vara formgivande att köra lite kortare intervaller i en bra fart ganska nära inpå en tävling. Således sprang jag de klassiska 10X400 m med 1 minuts vila idag. Jag snittade på exakt 1,15,7 vilket innebär en snittfart på ca 3,10 min/km. 3 sekunder snabbare per 400-hundring än vid samma tid förra året och dessutom sprang jag 36 km i förrgår. Kroppen borde egentligen vara lite seg men den kändes faktiskt väldigt pigg.

Det är dock med en viss bävan som jag snart ska ge mig i kast med maj månads två tävlingar, halvmaran på Kungsholmen runt på lördag samt naturligtvis Stockholm Marathon den 28:e maj. Det är ju trots allt så att jag inte har tävlat sedan Hässelbyloppet i oktober förra året och även om formen känns bra och träningen har flutit på som den ska så finns det såklart alltid ett visst mått av osäkerhet hur kroppen egentligen kommer att prestera när det väl gäller. Dessutom så är det såklart så att jag inte har någon större lust att bara träna och träna för tränandets skull. Det handlar naturligtvis om att jag vill uppnå vissa resultat som ett kvitto på att träning faktiskt kan och bör ge resultat.

Nu råkar det vara så att fjolårets förmodligen bästa lopp för min del var just Kungsholmen runts halvmara då jag sprang på 1,27,21, vilket motsvarar ett kilometersnitt på 4,08. Jag minns att jag efter det loppet var så fruktansvärt nöjd och kände att jag verkligen hade presterat på toppen av min dåvarande förmåga. Som ett bra exempel på detta kan jag nämna att jag på premiärmilen förra året sprang knappt hälften av sträckan med exakt samma kilometersnitt. Av alla mina personliga rekord är det definitivt mitt pers på halvmaran som jag sätter högst. Detta innebär av naturliga skäl att det också är det pers som bör vara svårast att slå. Förra året hade jag däremot endast drygt 1 år av regelbunden löpträning bakom mig. I år har jag drygt 2 års regelbunden träningserfarenhet. Det borde inte vara till någon nackdel inför årets halvmara.

Så hur ser jag då på mina möjligheter att prestera på lördag? Trots tidigare nämnda känsla efter förra årets lopp finns det inte i min begreppsvärld att jag kommer att springa långsammare än förra året. Mitt årsmål är att gå under 1,25. Jag är förmodligen inte där ännu. Dock visar mina resultat på träning att en tid någonstans kring 1,25-1,26 bör vara fullt möjligt att nå. Men att snitta varje kilometer i 21 kilometer i en fart strax över 4 minuter är ändå inget som man liksom bara snyter ur sig i en handvändning. Lördagens lopp kommer att bli tufft. Jag måste jobba stenhårt mentalt för att inte låta trötthetstankarna och bekvämligheten ta över. Det handlar om att hela tiden säga till sin hjärna att kroppen kan mer. Att jag inte är trött. Jag vet att jag har kapaciteten det gäller bara att få ut det vid rätt tillfälle. Det tillfället ska nu i första hand vara på lördag kl. 11.30.

Hårdaste veckan avslutad!

Det känns så fantastiskt skönt att kunna få konstatera att veckan genomfördes nästan exakt enligt plan.  I en tillvaro där mycket kan inträffa och pass kan tvingas bli inställda är det alltid skönt att saker ibland får bli precis som man har tänkt att de ska bli. Den här veckan blev just en sådan vecka då allt blev som det var tänkt att det skulle bli. Åtminstone vad gäller löpningen, men det är ju det den här bloggen handlar om.

Jag har precis avslutat det sista passet på denna mastodontvecka och veckans mängd blev 96 km på 6 dagar. Det betyder faktiskt en dryg mil mer än mitt tidigare mängdrekord för en vecka. Nu ska man naturligtvis inte stirra sig blind på mängdrekord hit och mängdrekord dit, men lite roligt kan man ju få ha J

Löparmixen hölls dessutom levande veckan igenom.  Ett distanspass med ett rejält inslag av löpning i marafart. Ett återhämtningspass. Ett vanligt distanspass. Två olika intervallpass. Ett med tuffa tusingar som jag skrev om i mitt tidigare inlägg och ett tröskelpass med 3X2000 i strax under 4-fart. Sist men inte minst så avslutades veckan med dagens relativt lugna långpass på hela 36 km. Med en knapp månad kvar till maran så var detta det längsta pass jag kommer att springa. Nästa helg är det tävling på Kungsholmen då halvmaran ska springas och därefter blir det kanske ett eller två kortare långpass. Dagens 36 km sprangs i ett snitt på 4,51 och det kändes som en helt rätt fart att ligga i idag. Intentionen var att  passet skulle löpas i en avsiktligt lugnare fart och jag höll mig ganska bra till den tänkta intentionen. Det var också oerhört skönt att känna att jag efter 36 löpta kilometer faktiskt hade massor med krafter kvar och inte kände mig särskilt trött.

Så här på valborgsmässoaftonen firas det lite här och där. Själv kommer jag att tillbringa kvällen med lite chips, ostkrokar och Trocadero och bara njuta av endorfinerna som spritter omkring i min kropp och se tillbaks på en härlig löparvecka som så väl behövdes inför kommande prövningar. I morgon blir det en skön vilodag då jag ska umgås med min son hela dagen J

En tuff vecka och ett tufft intervallpass

Inspirerad av Patrik och Hempa är jag mitt inne i en tänkt mastodontvecka. Planen är att landa någonstans kring 95 km på 6 dagar. Hittills har jag hunnit med 3 av veckans 6 pass. Tanken är dessutom att få till en så bra löparmix som möjligt och att undvika överträning. Veckan startade med ett ganska lagom jobbigt pass då 8 km avverkades i marafart i ett pass som totalt varade i 14 km. Efter en bilfärd till Ö-vik och en natt hos mina föräldrar var jag väldigt laddad om än lite nervös inför gårdagens tusenmetersintervaller. Jag har under en ganska lång tid haft en viss skräck för just tusingar då dessa pass helt enkelt allt som oftast inte har blivit särskilt lyckade. Jag insåg dessutom att jag inte kört ett intervallpass på 8X1000 meter med en minuts vila på nästan ett år så det var onekligen dags för ett sånt pass. Alla 8 repetitionerna skulle bara genomföras till vilket pris som helst. Jag såg detta pass som ett oundvikligt behov av att testa hur formen egentligen ligger till.

Inte långt ifrån mina föräldrar ligger Skyttis IP där dessa tusingar skulle genomföras på bana. Jag kände mig väldigt pigg redan på uppjoggen och fick en liten lätt föraning om att detta pass kanske skulle kunna bli bra den här gången. Tusingar med 1 minuts vila är vansinnigt jobbigt och jag tycker dessutom att det alltid är en konst att lyckas hitta rätt fart för att kunna genomföra alla 8 repetitionerna i någorlunda jämn fart. För ganska exakt 1 år sedan snittade jag tusingarna på 3,45 och således fanns inte alternativet att detta pass skulle gå långsammare än så. Allt annat än ett snitt runt 3,40 eller under skulle jag ha sett som ett misslyckande. Första tusingen gick på 3,41 men det var en medveten lugn öppning för att känna var jag stod. Resten av passet flöt på bra och när det hela väl var över så hade jag snittat  tusingarna på exakt 3,37,7. Repetitionerna sprangs på följande tider: 3,41; 3,34; 3,37; 3,37; 3,36; 3,40; 3,37; 3,35. Mao kunde jag lugnt jogga från Skyttis IP till mamma och pappas lägenhet på Älgen med känslan av att faktiskt äntligen ha fått genomföra ett bra pass med tusenmetersintervaller.

I dag blev det ett lugnt återhämtningspass runt Höglandssjön i Ö-vik och imorgon lutar det mesta åt att det blir nya intervaller. Denna gång i form av lite långsammare och längre tröskelintervaller. Fredagen innebär vanlig lugn distans och monsterveckan avslutas till sist på lördag med ett lugnare långpass på 35 km. Hoppas bara inget oförutsett inträffar så att jag kan slutföra veckan enligt planen.

Snabbt långpass på långfredagen

Då jag i kväll har sprungit det snabbaste långpasset någonsin så kanske det bör uppmärksammas i min blogg. Egentligen är jag för trött för att skriva men här kommer en kortare redogörelse.

Jag hade jobbat två nätter och insåg att ett långpass inte skulle hinnas med i helgen. Det enda återstående alternativet var alltså att ge sig i väg efter att ha sovit på dagen. Ett långpass på långfredagen… kan ju inte vara mer passande J  En rejäl grötfrukost intogs vid 15-tiden och strax före 18 gav jag mig iväg på mitt långpass som var avsett att genomgående springas i lite snabbare tempo än vad brukligt är på långpassen. Ville hålla ett jämnt högt tempo utan fartökning. Tanken var någonstans kring 4,35- fart. Ganska snart insåg jag dock att kroppen ville lite mer än så. Tog idag svängen runt Edsviken och avslutade med att vända och springa fram och tillbaks till Mörby. Det hela kändes väldigt lätt i början då jag matade på i strax under 4,30-fart. Tänkte naturligtvis att detta kanske blir lite väl tufft att hålla hela vägen men ju längre passet led desto mer övertygad blev jag att det skulle bli en snittfart under 4,30. Hade egentligen inga svackor över huvudtaget. Efter 29 km beslutade jag mig dessutom för att öka farten ner till 4,20. Sista 5 km gick således i denna fart och slutet var verkligen en kamp mot tröttheten som kom smygande. Hade dessutom krampkänningar i vaderna sista kilometerna vilket inte alls känns bra inför maran. I övrigt var det ett klockrent pass J

Det blev alltså 34 km i en snittfart på 4,26. Hela passet tog 2,30,53. Kanske jag borde försöka att springa ett lugnt långpass nästa gång. Om jag nu kan det.

Upp och ner och Saucony Kinvara!

Känslan och kraften i min löpning tenderar för tillfället att bete sig lite som den vill. Jag kan ena dagen springa med en känsla av att jag har glömt att dra ur handbromsen och en tung känsla stannar kvar under hela passet. Nästa pass så flyter allt bara på och jag undrar varför det inte alltid känns så här. Ska man kalla min löpning just nu för en resa mellan hopp och förtvivlan eller bara en liten förnimmelse om berg och dalbanelöpning? Jag har faktiskt ingen aning om var löpningen vill med mig under resten av våren. Jag försöker dock att ta till mig de sköna och lättsprungna passen och sätta in dem i min positiva mentala ryggsäck som jag så väl behöver inför maran om en dryg månad och naturligtvis även inför halvmaran om 2 veckor. Jag kan dock konstatera att efter en minst sagt mängdsnål uppstart av april månad, har jag hittat en kontinuitet som jag nu tänker behålla resten av våren.

Jag har dessutom en tendens att få för mig att skriva ett blogginlägg då något roligt har hänt och jag kan få skriva i positiva ordalag och med ett litet spirande hopp inför det som komma skall :) I dag sprang jag ett snabbdistanspass som var tänkt att ligga på ungefärlig tröskelfart dvs kring 4-min tempo. Efter sedvanlig uppjogg på 3 km startade jag min snabbdistans och första kilometern gick så snabbt som 3,48. Efter denna km övervägde jag ett tag om jag istället skulle försöka maxa och få till ett rejält pers på 5 km. Nu blev det hela något av ett mellanting mellan tröskel och VO2 max fart.  Resten av snabbdistansen låg jag på en fart klart under 4 min men hade ändå en hel del mer att ge. Kan dock inte annat än att vara riktigt nöjd med att ha sprungit 5 km i 3,55 fart (19,34) med en känsla av att vara trött men inte helt slut. Måste medge att det kändes en aning lustigt att faktiskt ha persat på 5 km utomhus då jag i princip aldrig springer 5 km snabbt. Ett 5 km lopp en bra bit under 19 min borde således inte vara några som helst problem inser jag nu.

Det som dock var allra roligast med dagens pass är den fantastiska löpkänsla som mina nyinköpta Saucony Kinvara gav mig. Jag har länge funderat på vilka skor jag ska springa maran i. Har försökt att reka marknaden så bra jag kunnat och insåg tillslut att dessa par förmodligen skulle vara klockrena att springa maran i. De är lätta (218 gram) men inte superlätta. Sedan är det ju lite roligt att skorna har en lysande klargrön färg som gör att man kanske t.om kan känna sig lite cool, en känsla som åtminstone inte jag är bortskämd med :) Skorna har också den ganska unika egenskapen att de kombinerar en lätt känsla med en relativt bra dämpning. Jag var således inte så lite förväntansfull inför att få testa dessa skor i dag för första gången. Efter avslutat pass kan jag bara konstatera att de sannerligen inte gjorde mig besviken. Det var helt klart de absolut skönaste skor jag någonsin sprungit i och det bästa skoinköp jag gjort. Frågan vilka skor jag ska springa maran i är nu en gång för alla löst.

Någon vill att jag ska springa maran!

Det mesta har varit tungt ett tag. Löpningen har lyst med sin frånvaro. Jag har varken haft energi eller kraft att springa och då jag väl kommit ut har det varit tungt, mycket tungt. Löpstressen och marastressen har sakta krupit sig på. Mina tankar har ibland närmat sig ett beslut om att helt enkelt inte springa Stockholm maraton i år. Likaså har bloggskrivandet lyst med sin frånvaro. Jag har helt enkelt inte haft något intressant att komma med. Min löparhjärna har varit alldeles tom.

Anledningen att jag sent denna kväll trots allt skriver ett blogginlägg är helt enkelt att mitt långpass idag var exakt det jag behövde för att komma ur detta svarta hål. Det var ett sånt där pass som jag behövde vid exakt rätt tillfälle för att maran åter ska kännas aktuell. Ett sånt där pass som liksom någon skänker mig för att påminna mig om att jag trots allt kan och att jag trots allt har jobbat ganska hårt denna vinter. Som om en röst sa åt mig: varsågod Tomas, nu är du på banan igen.

Så till långpasset. Då tiden helt enkelt inte funnits till ett långpass insåg jag att det fanns en chans idag då mina föräldrar är nere och hjälper mig. Jag stack ut vid 17-tiden och hade bestämt mig för ett 3-milspass. Att helt enkelt testa vad kropp och knopp skulle säga om att ge sig ut på en sådan runda under rådande omständigheter. Redan från början kände jag att det fanns något i min kropp som jag inte känt på väldigt länge. Det fanns kraft. Det fanns energi och det fanns ett lätt löpsteg. Jag kutade på och njöt i ca 4,40-fart de 2 första milen. Efter 22 km gick allt så lätt att jag såg det som ett oundvikligt tillfälle att testa en fartökning i lite snabbare än marafart. Visserligen började det nu bli rejält jobbigt men jag matade på i strax under 4,20-fart i 7 km innan jag avslutade med 2 lugna kilometer. Jag snittade de 31 kilometerna i 4,34-fart och var sådär sprittande barnsligt glad och nöjd över att jag idag fick vetskapen att jag fortfarande kan springaJ