Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

fredag 15 april 2011

Någon vill att jag ska springa maran!

Det mesta har varit tungt ett tag. Löpningen har lyst med sin frånvaro. Jag har varken haft energi eller kraft att springa och då jag väl kommit ut har det varit tungt, mycket tungt. Löpstressen och marastressen har sakta krupit sig på. Mina tankar har ibland närmat sig ett beslut om att helt enkelt inte springa Stockholm maraton i år. Likaså har bloggskrivandet lyst med sin frånvaro. Jag har helt enkelt inte haft något intressant att komma med. Min löparhjärna har varit alldeles tom.
Anledningen att jag sent denna kväll trots allt skriver ett blogginlägg är helt enkelt att mitt långpass idag var exakt det jag behövde för att komma ur detta svarta hål. Det var ett sånt där pass som jag behövde vid exakt rätt tillfälle för att maran åter ska kännas aktuell. Ett sånt där pass som liksom någon skänker mig för att påminna mig om att jag trots allt kan och att jag trots allt har jobbat ganska hårt denna vinter. Som om en röst sa åt mig: varsågod Tomas, nu är du på banan igen.
Så till långpasset. Då tiden helt enkelt inte funnits till ett långpass insåg jag att det fanns en chans idag då mina föräldrar är nere och hjälper mig. Jag stack ut vid 17-tiden och hade bestämt mig för ett 3-milspass. Att helt enkelt testa vad kropp och knopp skulle säga om att ge sig ut på en sådan runda under rådande omständigheter. Redan från början kände jag att det fanns något i min kropp som jag inte känt på väldigt länge. Det fanns kraft. Det fanns energi och det fanns ett lätt löpsteg. Jag kutade på och njöt i ca 4,40-fart de 2 första milen. Efter 22 km gick allt så lätt att jag såg det som ett oundvikligt tillfälle att testa en fartökning i lite snabbare än marafart. Visserligen började det nu bli rejält jobbigt men jag matade på i strax under 4,20-fart i 7 km innan jag avslutade med 2 lugna kilometer. Jag snittade de 31 kilometerna i 4,34-fart och var sådär sprittande barnsligt glad och nöjd över att jag idag fick vetskapen att jag fortfarande kan springaJ

4 kommentarer:

  1. Heja Tomas, det där var ju riktigt riktigt bra! Kör ett likadant pass andra veckan i maj också och kör sedan lite kortare pass snabbare än marafart så kommer marafarten att kännas lätt den 28/5!! Heja!

    SvaraRadera
  2. Härligt att få till ett sånt träningspass när man känner sig nere. Hoppas motivationen är på topp nu.

    SvaraRadera
  3. Underbart! Känslan du har i kroppen låter som någon slags runners high i kvadrat.
    Hoppas du kan hålla ihop träningen till maran, då kommer det bli åka av! :-)

    SvaraRadera
  4. Staffan: Låter som ett bra upplägg... å andra sidan kan ju Kungsholmen runt också bli en bra genomkörare inför maran.

    Tommy: Jo det känns som om motivationen nu kommit tillbaka :)

    hempa: Jag hoppas också att jag kan hålla ihop träningen. Kul att du är benen igen efter din sjukdom!

    SvaraRadera