Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

torsdag 31 mars 2011

Apriltankar!

Så hamnar jag där igen. Tankarna om varför jag springer och vad det hela betyder i ett större sammanhang. Varför går det inte att bara släppa taget? Att ta på sig sina skor då man hinner och har lust och ge sig ut för att jogga, springa, löpa utan mål eller mening och se det som ett sunt beteende i en osund värld. Som en nödvändighet för att klara av att bli äldre och att leva med en vältränad och sund kropp. Varifrån kommer alla krav och måsten? I en relativ livskris som jag befinner mig i just nu borde ju löpningen vara just det enkla och det naturliga. Inga måsten, inga tidskrav, inga prestationskrav.

Jag kan inte. Jag bara kan inte. Varje löprunda måste bokföras och loggas in. Även en lugn distansrunda innebär att jag kollar av kilometertider på min GPS. Vad har det för betydelse om jag springer i 4,40-fart eller 5,10-fart då känslan ska vara lugn. Då syftet med rundan är att ge mil till mina ben inför stundande lopp och inför stundande hårdare träning. Vad spelar det för roll? Jag vet att det inte spelar någon roll men jag kan inte. Jag bara kan inte. Borde ta av mig klockan och sticka ut på en milrunda som jag vet är en mil, utan tid, utan krav. Varför går det inte?

Jag pratar om glädjen i löpningen. I det naturliga och det enkla. I det lättillgängliga och i det okomplicerade. Ändå måste jag veta vad jag snittade i min senaste intervallserie. Gick det långsammare nu? Varför? Jag har ju sprungit mer. Är bättre tränad. Har byggt upp en bättre och mer uthållig löparkropp… Så kan tankarna gå. Helt osammanhängande men dock min verklighet. Hur gör man sig kvitt detta?

Vi vänder på det hela. Kan man resonera som så att det går att kombinera det enkla och det svåra? Det går att vara tidsfascist och samtidigt en upplevare. En hedonist. En löpare med ambitionen att få vara ett med sin löpning och sin omgivning och samtidigt ha koll på alla dessa tider och mellantider. Vilken typ av löpare vill jag vara? Vilken typ av löpare är jag? Vad vill jag med min löpning? Nu snurrar det en del och jag vet inte i vilken riktning löpningen för mig.

Kanske står jag inte ens på startlinjen den 28:e maj. April kanske blir för ohanterlig för att ge mig den träning jag behöver. Jag vet ingenting just nu. Har faktiskt inte den blekaste aning om var jag är på väg med min löpning. Kan det vara så att jag kommer att springa mer än vad jag någonsin gjort i april? Eller kanske blir det så att april blir några lugna joggingpass och löpningen får bli något annat en tid framöver än vad den varit de senaste 2 åren.

Jag blir rädd ibland. Rädd därför att hela mitt liv har varit projektbetonat. Tillfälliga djupt inlevelsefulla projekt som en dag bara tar slut. Alldeles nyss skrev jag att jag är positivt beroende av löpning. Hoppas verkligen att det är så och att jag kommer över mina kvasiintellektuella funderingar angående mitt löpande. Sätter på autopiloten och springer som bara den. För när man bara springer, låt det vara med ett ständigt kollande av tempo på GPS:n, så är det i sig ett mått av framgång. Kan bara känslan av ett avslutat löppass inpräntas i min hjärna så ger jag mig ut igen och igen och igen. Där vill jag vara. Jag hoppas att jag kan förbli där. Oavsett tillvägagångssätt.

8 kommentarer:

  1. Bra skrivet om funderingar jag haft själv ibland. Hoppas att du hittar rätt oavsett vilken väg du tar, men hoppas också att det innebär att vi ses på startlinjen 28 maj.

    SvaraRadera
  2. Tomas, du är bara en sådan människa som gillar allt detta du beskriver. Klart man kan ändra på sig men det görs ju inte bara tvärt. Njut istället av det du gör på ditt vis. Och om du VILL ändra och testa andra sätt så kommer du att göra det så småningom. Det kanske inte är läge just nu. Kram

    SvaraRadera
  3. Magnus Engström1 april 2011 14:56

    När det är tungt privat är löpningen en ventil, ett sätt att känna sig normal. När det är tungt privat går det åt mycket energi att hantera det tunga och man kan inte räkna med att topprestera på samma sätt som om när livet flyter på normalt - det är bara att acceptera detta. Ibland sätter skador käppar i hjulet eller en privat situation som behöver hanteras vilket gör att löpningen behöver få en annan dimension - det är en del av livet. Lägg in terrängpass - ut i skogen. Jag lovar att det hjälper - kör ett pass du inte kört förut. Släpp kraven på att leverera den 28 maj utan spring SM för upplevelsen.

    SvaraRadera
  4. Jag upplever att sådant går i perioder. Är det inte så för dig också? Tillåt dig att vara prylgalen och kontrollerande. Nu kommer våren, och kanske också suget att bara ge sig ut och "flyga". Grubbla inte så mycket över det, bara gör det du känner för just nu.

    SvaraRadera
  5. Morgan, Maria, Magnus och Josefin... tack för tänkvärda inputs och funderingar... Synd att jag inte kan skriva privat till er och veta vilka filurer ni är :) Förutom Morgan då som jag mycket väl känner till :)

    SvaraRadera
  6. Tänkvärt! Jag hoppas att du där nu befinner dig kan låta löpningen bli den ventil jag tror du behöver i livet nu. Att i det läget pressa sig tror jag inte leder till något positivt.

    Hoppas du kommer att springa maran, bara för att du vill, kanske inte med fokus på pers men med fokus på att ge livet struktur och genomföra det du satt dig att göra, vilket kan vara nog så viktigt när allt känns tungt.

    Det där om att hela livet varit projektbetonat fick mig att haja till. Jag upplever inte att jag alls levt mitt liv så utan mera låtit det slumpvis flyta på utan plan och är inte så säker på att det är det bästa heller. Vissa saker i livet skulle säkert må bra av att betraktas lite mera som projekt!

    SvaraRadera
  7. Tack för uppmuntrande ord Staffan. Trots att jag knappt sprungit alls på slutet så ska det nog mycket till om det inte blir någon mara. Jag tar löpningen som den kommer nu ett tag...

    SvaraRadera
  8. Känner igen mig precis i vad du skriver. Det kan vara riktigt frustrerande att hela tiden tävla mot sig själv. Tyvärr är det nog så en del av oss är funtade. Vi måste ha stenkoll på tiden/pulsen mm för att trivas med löpningen, så grotta ner dig ännu mer så vänder det snart.

    SvaraRadera