Jag befinner mig i Norrland hos mina föräldrar då detta skrivs. Det är lite mycket nu kan jag lugnt säga. Tänker inte avslöja för mycket angående detta då jag någonstans har valt att detta i huvudsak ska vara en löpblogg och inte ett grävande i mitt inre privatliv. Jag tänker benhårt hålla fast vid detta.
Det blev en lugn helg med umgänge med mor, far, syster och bror. Jag tog helt löpledigt i helgen men har nu tagit igen detta med råge.
En liten föraning om våren har man faktiskt kunnat skönja även här i Örnsköldsvik. Dagstemperaturen har legat på några plusgrader vilket har inneburit att bilvägar har visat upp den bara asfalten. I går bestämde jag mig därför att efter att ha tittat på Kalla och gänget i skid-VM, bege mig ut på vägarna i Ö-vik utan broddar och dessutom med snabblöparskorna på fötterna, för att ägna mig åt lite snabbdistans. Väl ute kände jag mig väldigt pigg och uppjoggen gick i en rasande fart trots att det kändes som just lugn jogg. Jag påbörjade därefter mina tänkta 6-7 km snabbdistans i 4-fart och till en början kändes det ganska bra. Efter någon kilometer kände jag dock en fruktansvärd trötthet och ickevilja till ansträngning så efter 3 löpta kilometer bestämde jag mig för att detta fick räcka för idag. Vad jag däremot kanske inte fullt ut hade insett var att dessa 3 kilometer löptes till övervägande del i en svag uppförslutning. Mao kanske det inte var så konstigt att jag blev trött. Efter 2 lugna kilometer och med en förvånansvärd lätt känsla igen bestämde jag mig för att köra ytterligare 3 kilometer i tröskelfart. Denna gång fick jag en lätt utförslöpning vilket innebar att jag kutade dessa 3 km i dryga 3,50 fart. Passet avslutades med en lugn nerjogg och tillslut blev det alltså ett ganska lyckat pass J
I dag var vädret ungefär detsamma och återigen var det skid-VM på TV. I efterhand hade jag naturligtvis kunnat springa mitt långpass lite tidigare än vad jag gjorde med tanke på det totala fiaskot som våra svenska skidåkare bjöd på i dag. Eller kanske ska man säga det totala fiaskot som Larry Pooroma bjöd oss på idag. Jag är ingen expert men dessa ständiga vallamissar gör att jag inte kan låta bli att lägga fram åsikten om att man borde ge hela vallateamet kicken. Stackars skidåkare som helt uppenbart är i en fantastisk fin form och som blir bortvallade utan att ha någon som helst möjlighet att kunna påverka sin egen åkning då skidorna säger åt dom att de helt enkelt får finna sig i att blir 3 minuter efter segraren.
Hur som helst så gav jag mig i alla fall i väg på dagens långpass på samma väg som gårdagens märkligt uppdelade tröskelfartspass genomfördes. Med risk för att bli tjatig så var intentionen att dagens 30+ pass skulle genomföras i lugn fart utan fartökning. Överpeppad som jag ofta är så gick den första kilometern på 4,21. Det var ju en lugn start Tomas, sa jag till mig själv. Försökte sedan successivt bromsa farten och hamnade så småningom i det gamla vanliga 4,50-tempot. Jag tror jag sällan har känt en sådan fantastisk harmoni och skön känsla under ett långpass som jag gjorde idag. Jag sprang helt enkelt 16 km och vände och trots bitvis ishalka utan broddar så var dagens långpass en fröjd att genomföra. Sprang den avslutande kilometern på 4,10 mest för att kolla att jag verkligen var så pigg som jag kände mig. Det var helt enkelt fantastiskt skönt att få känna en sådan lätthet i löpningen som jag gjorde under mina 32 km i dag. Hela långpasset tog drygt 2,33 och genererade en snittfart på 4,48. Kvällen avslutades med att tyvärr se Modo förlora den superviktiga matchen mot Frölunda. Dock är det ännu inte kört för Modo. Vi har fortfarande chans till slutspel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar