Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

tisdag 10 september 2013

Några tankar kring monogami!

Jag hade väl kanske en idé efter mitt blogginlägg för en tid sedan att konsekvensen skulle kunna bli att jag eventuellt skulle skriva ytterligare ett inlägg ganska snart. Så blev det alltså inte. Jag hade däremot två färdiga blogginlägg som jag övervägde att lägga in men en känsla infann sig att de dels blev väldigt privata och dels inte hade något med löpning överhuvudtaget att göra.

Tänker dessutom att jag också har en tendens att bli allt för analyserande och allt för funderande. Då jag ibland läser gamla blogginlägg då jag vänder och vrider på saker så slår det mig att jag nog ibland måste framstå som en ganska tråkig människa. Var är humorn i det jag skriver? Du kan ju ibland vara en ganska kul kille Tomas! Tror jag i alla fall. Men i denna blogg blir det allt som oftast tunga och existentiella tankar om både det ena och det andra.

Kanske borde jag skriva blogginlägg direkt efter att jag sprungit då hjärnan är så där lagom tom och kroppen är lite mysigt endorfinstinn. Då kanske det dessutom kan handla om löpning och inte invecklade funderingar kring hur jag ska leva mitt liv eller om jag vill möta en kvinna eller inte och i så fall på vilket sätt. Jag påbörjade nämligen en text som berörde ämnet tvåsamhet kontra ensamhet. Sådant kan jag vända och vrida på i all evighet utan att hitta något svar. Förmodligen av den enkla anledningen att det inte finns några svar.

Nu tänker jag ändå nämna några tankar kring detta ämne. Jag hade nämligen en fantastiskt skön dag i går. En sådan där underbar septemberdag som mer påminde om en högsommardag och som jag under eftermiddagen tillbringade nere vid Edsvikens vatten i sällskap med min SR-app som har blivit ett trevligt sällskap den senaste tiden. Helt fantastiskt att kunna lyssna på mängder av intressanta dokumentärer och programserier på framförallt P1. För att få in en liten löptvist på detta bör också nämnas att det sprangs både kvällen innan och direkt efter mitt solande och badande nere vid vattnet. Mitt intellektuella jag hade fått fullt tillräckligt med stimulans efter några timmar vid vattnet så det kändes helt rätt att koppla ur hjärnan efteråt och ta på mig löparskorna. Däremellan lyssnades det på några avsnitt av programmet Kropp & Själ på P1.

Ett avsnitt av programmet behandlade ämnet monogami. Huruvida vi är gjorda för att leva med en enda människa i hela vårt liv och att dessutom bara ha sex med denna enda människa. Att det kanske kan begränsa oss och göra oss ofria. En slutsats som drogs i programmet handlade om att ett monogamt leverne i den bemärkelsen av ett livslångt trofast förhållande i allra högsta grad är en social konstruktion och som inte nödvändigtvis passar alla. Kanske bör detta redan anses vara en självklarhet men det slog mig med en ganska stor kraft att så verkligen inte är fallet.

I vårt samhälle är min uppfattning att den monogama tvåsamheten hyllas som ett starkt och eftersträvansvärt ideal där skilsmässor och separationer allt som oftast ses som ett misslyckande, ett avsteg från normen och som i grunden dessutom utmanar många människors egna föreställningar om hur vi bör leva våra liv. Är alla människor ämnade för att om allt vill sig väl, träffa en annan människa och dela sin tillvaro med henne/honom? Kan det vara så att hela vår samhällsbild bygger på att tvåsamhet och bilda familj tillhör en av de självklara sanningar som i grunden är svåra att ifrågasätta? När människor dessutom har hamnat i denna självklara tvåsamhet, barnen har kommit och huset har inhandlats så är ju dessutom lyckan gjord och att lämna något som man så länge har kämpat för och som också visar upp oss inför andra hur lyckliga vi är då måste man såklart fortsätta att kämpa oavsett hur genomusel relation man lever i. Eller?

I vissa fall så tar trots allt en del människor sitt förnuft till fånga i de förhållanden som faktiskt har slutat att fungera. Men då är det inte direkt ovanligt att man rusar in i nästa relation för att inom något år leva i tvåsamhet igen. Vill inte alla ha någon då? Man vill ju inte vara själv? Ensamhet är av ondo och en ensam människa mår inte bra. Eller kanske är det så att vi är livrädda för att möta oss själva. Att faktiskt av egen kraft ta tag i våra liv. Hitta vem vi är utan att en annan människa måste finnas vid din sida.

Det finns ingen anledning att jag ska framställa mitt liv som ett tillstånd av enbart lycka och att den ensamhet jag lever i bara är fantastiskt och utan stunder då jag mår dåligt. Jag vill bara försöka nyansera bilden av vad som också kan vara ett bra liv. Är det en styrka eller en svaghet att vara en person som trivs bra själv och som faktiskt inte ständigt vill ha en annan vuxen människa i sin närhet och dessutom inte vill vara mer än lite lagom social ibland? Att dessutom faktiskt ha den möjligheten och friheten att få ha sex med vem man vill, när man vill.

Kanske är det så att vi är skapade för tvåsamhet eller så kanske det är så att den monogama tvåsamheten passar vissa men inte alla. Men att ett monogamt liv är den enda sanningen och något vi alla bör sträva efter ställer jag mig faktiskt i allra högsta grad tveksam till.

Ungefär så där gick mina tankar denna eftermiddag vid Edsvikens vatten innan jag tog på mig mina löparskor och sprang en ganska lugn mil innan jag gav mig iväg till mitt arbete för att jobba på natten. Det blev som vanligt alltså. Jag klarade inte att bara kort skriva att jag lyssnade på ett intressant program om monogami på radion idag. Men istället för att vara rädd för att jag kanske avskräcker er få läsare som av någon outgrundlig anledning läser vad jag skriver ibland så får det väl bli djupa, konstiga och flummiga funderingar om både det ena och det andra i denna blogg. Vem vet, snart kanske jag börjar fundera lite kring löpning igen. :)

1 kommentar:

  1. Dina funderingar om livet är minst lika intressanta som de om löpning, så fortsätt gärna dela med dig! Och fortsätt njuta av löprundorna, förstås...

    SvaraRadera